Dum och simpel långsinthet

Varför kommer alltid de där perfekta och klockrena svaren alltid till en först i efterhand? Hur kommer det sig att man inte kan vara lite snabbtänkt när det verkligen gäller?
Jag brukar reagera på ett av två sätt när jag hamnar i en hetsigare diskussion eller rentav gräl med någon. Antingen blir jag rosenrasande och kläcker ur mig en massa dumheter som jag knappt ens menar - eller så blir jag nästan stum, på gränsen till mesig och få inte till ett enda bra svar.
Någon enstaka gång sker det visserligen ett smärre under och jag kan behålla sansen men ändå ge exakt de rätta svaren. Men det är mer undantagen som bekräftar regeln än någonting annat.
Det lustiga är att jag efter exempelvis ett gräl oftast känner mig mer irriterad över att jag inte kunnat ge svar på tal än att jag känner mig kränkt av de eventuella påhopp jag blivit utsatt för. Att någon ger mig en obefogd utskällning, kommer med obefogad kritik eller rentav rena påhopp rinner förr eller senare av mig relativt obemärkt. Men att jag inte funnit mig, inte lyckats leverera svar på tal kan reta gallfeber på mig emellanåt. Jag kan gräma mig över det i veckor efteråt. Medan det förstås är en enorm tillfredställelse de få gånger man faktiskt lyckas.
Visserligen är jag nog inte helt ensam om det här, jag tror nog många upplever ungefär samma sak lite då och då. Men det gör det inte mindre frustrerande. Vissa tycks liksom ha "gåvan" att vara rapp i käften i de flesta lägen och ofta önskar jag att jag hade samma förmåga. De enda gångerna jag oftast finner mig, är på jobbet. Men där är jag oftast förberedd och har bra argument att komma med. Där vet jag att det händer ibland att man får en utskällning av någon inringare och är liksom förberedd på det hela. Vilket man inte alltid är i det privata. Av någon mycket märklig anledning.
 

 
Bilden lånad från Lifestyle by Sessan
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - marianne:

Svar på tal...ja ofta kommer de bästa svaren när man tänker igenom vad som sagts. Förr när jag blir uppretad slängde jag ur mej saker som jag ångrade efteråt (temperament) men med tiden har jag lärt mej att försöka avsluta diskussionen och behålla fattningen......såvida jag inte blir provocerad under en längre stund, för då flyger både ord och prylar, men det brukar jag sällan ångra eftersom jag verkligen försökt att få motparten att lägga ner och tycker att provocera är att tigga om det.
Jag är ansedd som kvick i munnen i de flesta fall oavsett situation...

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow