När terrorn kom till stan

Den dag som kunde ha blivit en rätt bra avslutning på veckan och inledningen på en lugn och skön helg blev i slutändan någonting helt annat. En solig vårdag i början av april 2017, då vi börjat se knoppar på träden och höra fåglar kvittra kom plötsligt våren i skymundan och det kommer dröja innan allt blir sig likt igen.
I torsdags kväll blev jag uppringd av ett produktionsbolag och tillfrågad om jag ville delta som statist vid en filminspelning på Kungsholmen under fredagen. Jag hade inga planer för dagen och tackade ja.
Strax innan tre på freedagseftermiddagen är det hela klart och jag plockar ihop mina saker för att lämna det café på Polhemsgatan som produktionsbolaget abonnerat som "fikarum" under dagen. I samma stund som jag går ut genom dörren hör jag hur caféägaren läser något från sin mobil för ett par av skådespelarna som för ögonblicket sitter i lokalen.
- "Hötorget"..."blod överallt"...
Det är ungefär allt jag hör innan jag går ut i vårsolen. Jag stannar till, plockar fram telefonen och bläddrar igenom nyhetssidorna lite snabbt. Inga rapporter om att något hänt. Ja ja. Jag hade ju ingen aning om vad de faktiskt pratade om därinne, det kunde ju vara något helt annat - en film, en TV-serie eller rentav något practical joke.
Några sekunder till blir jag stående i solen på Polhemsgatan, alldeles intill polishuset och funderar på vilken väg jag ska ta hem. Antingen gå ner till Rådhusets tunnelbanestation, men då måste jag byta tåg på T-Centralen. Men kanske jag ska gå en vända på stan i alla fall? Då faller det sig rätt naturligt att ändå gå av vid centralen...
Eller så promenerar jag till Fridhemsplan, då behöver jag inte byta tåg utan kan åka raka vägen hem. Och - för all del - jag har ju faktiskt inga ärenden att uträtta på stan. Dessutom inga pengar att göra av med heller, så det smartaste torde vara att åka direkt hem. Så det får bli Fridhemsplan.
När jag kommer ner på perrongen rullar texter på på skärmarna om att tågen inte stannar vid T-centralen och det börjar gå upp för mig och mina medresenärer att något faktiskt har hänt. Jag missar precis mitt tåg och slår mig ner för att vänta på nästa tåg. 10 minuter senare rullar det in vid plattformen, men blir stående. Minuterna tickar iväg, men tåget rullar inte vidare.
Man ropar ut i högtalarna att det är stopp i tågtrafiken, men att man inte har mer information. Det blir smått försvirrat på plattformen. Folk börjar ringa för att meddela att man blir sen till fredagsmiddagar, dagishämtningar och föräldramöten. Man börjar kolla upp alternativa resvägar.
Några minuter senare kommer beskedet: hela tunnelbanesystemet i Stockholm ska utrymmas. Omedelbart. Ungefär där och då börjar de flesta av oss inse att något faktiskt har hänt. Något allvarligt.
 
Väl uppe på gatan försöker jag nå min sambo - som jobbar vid Fridhemsplan - per telefon. Men jag är uppenbarligen inte den enda som försöker ringa, hela telefonnätet ligger nere. Runtomkring mig ser jag folk stå med telefoner i händerna och försöker ringa eller sms:a.
Under de kommande timmarna havererar SL:s app för reseplanering, det finns inga taxibilar att tillgå och all kollektivtrafik i Stockholm ligger nere. Det känns som att Stockholm plötsligt förvandlas till en krigszon, en belägrad stad. Varken färdmedel eller kommunikation fungerar, butiker, biografer, teatrar och restauranger stänger en efter en i förtid - och utryckningsfordon passerar hela tiden med påslagna blåljus och sirener.
Samtidigt lägrar sig ett märkligt lugn över stan. Ingen verkar upprörd eller arg över situationen, inga höjda röster hörs. Bara förtvivlade människor som försöker komma i kontakt med sina anhöriga och som vill hem till sina nära och kära för att ha fredagsmys.
Jag och sambon tillbringar de kommande fem timmarna på ett fik, sedan en indisk restaurang. Inte bara för att få tiden att gå, utan också för att stilla vår hunger. Att promenera från Kungsholmen till Bagarmossen var liksom inget alternativ. Samtidigt visste vi inte när belägringen av vår hemstad skulle upphöra, så att vänta med att äta tills vi eventuellt skulle komma hem var ett ännu sämre alternativ.
Slutligen, vid åttatiden på kvällen kom tunnelbanan igång och vi kunde åka hem. På TV:n kunde vi följa rapporteringen om den lastbil som urskiljningslöst mejat ner människor längs Drottninggatan mitt i fredagsrusningen. Och jag kunde inte släppa tanken på att jag faktiskt kunde ha varit där. Bara jag valt en annan resväg än jag faktiskt gjorde...
 
Idag tyder det mesta i nyhetsrapporteringen på att det hela inte är bara ett vansinnesdåd, det verkar inte vara en galning som fått en ingivelse att göra något dumt. Polisen har gripit en man, som SÄPO tidigare varit intresserad av. Han var maskerad vid dådet och i lastbilens förarhytt har man hittat en väska med något som kan vara sprängmedel eller brännbar vätska. Med andra ord känns det hela väldigt planerat.
Idag kunde jag inte motstå att åka in till stan och besöka platsen för detta terrordåd. Avspärrningarna fanns kvar - och jag fylldes av samma märkliga känsla som under eftermiddagen igår. Det var mycket folk i rörelse, måna la ner blommor och tände ljus. Vissa grät och kramades. Men trots alla människor som var där, var det alldeles tyst. Som att alla fångades av allvaret i det som skett, att inga ord räckte till. Men samtidigt kändes det väldigt högtidligt, värdigt på något vis...
 
 
 
 
 

Måste bara avsluta med denna helt underbara bild som cirkulerat lite på nätet idag. Bara älskar den här bilden. ❤
 
 

 
Textbilderna lånade från DonSalyards, SOHO theatre
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow