När vardagen börjar återgå till det normala

Den gångna helgen har för de flesta av oss präglats av terrordådet som drabbade Stockholm i fredags. TV-kanalerna har sänt nyhetsuppdateringar praktiskt taget dygnet runt, tidningarna har varit fyllda med alltifrån spektakulära nyheter till vilda spekulationer kring dådet.
Och visst har det blivit en märklig helg, med den fruktansvärda inledning som den fick i och med terrordådet. Jag, liksom många med mig, blev ofrivilligt fast på Kungsholmen efter terrordådet då kollektivtrafiken stängdes ner och flera av utfarterna för biltrafik stängdes ned. Det hann inte gå många minuter efter dådet innan telefonen började gå varm och familjen hörde av sig för att kolla att man var oskadd. När jag offentliggjorde att jag befann mig vid Fridhemsplan trodde givetvis många att jag hamnade mitt i den påstådda skottlossningen som skulle ha ägt rum där. Jag kände mig verkligen som ett levande frågetecken, några skott hade jag ju inte hört...
Senare på fredagskvällen kom förstås tankarna kring att jag till en början faktiskt varit på väg in till city för att gå en vända på stan. Då var planen att gå längs just Drottninggatan - och jag hade förstås hamnat mitt i händelsernas centrum. Det kändes aningen chockartat att tänka tanken att man kunde varit där. Hade jag hört till de lyckligt lottade som hunnit hoppa undan? Eller hade jag tillhört den mindre lyckligt lottade skara som mejades ner under terroristens vansinnesfärd längs gågatan? Jag kommer visserligen aldrig få veta svaret och tur är väl det.
 
Men under helgens nyhetsrapportering kring dådet blir man varm långt in i själen när man hör hur en sådan här händelse lockar fram de goda sidorna hos människor. Hur man hjälper varandra, hur man ställer upp och stöttar. Alla de som öppnat sina hem för människor som inte tagit sig hem, de som erbjudit skjuts till strandsatta medmänniskor, skol- och fritidspersonal som varit kvar på sina arbeten när elevernas föräldrar inte kunnat komma och hämta dem, matbutiker som sett till att ensamma barn fått i sig något att äta... Listan kan göras lång och det är mer än en gång denna helg som jag rörts till tårar när man hört om alla vackra handlingar som utförts denna sorgens helg.
Liksom allt beröm som framförts till polis, räddningstjänst och sjukvård de senaste dagarna. Polisen brukar få ibland helt oförtjänt dålig kritik för det arbete man utför och det känns skönt att myndigheten för en gångs skull kan få beröm för sin arbetsinsats.
 
Inte minst den mäktiga manifestation som hölls på Sergels torg under gårdagen visar den sammanhållning som vi nu måste uppvisa när terrorn slagit till. Personligen känner jag mig inte mer otrygg idag än vad jag gjorde i fredags förmiddag. Och det är trots allt den sidan vi måste visa upp efter ett terrordåd.
Det är inte svårt att förstå att många blir rädda och oroliga, att många låter bli att göra saker i rädsla för nya terrordåd. Men det är också en sådan situation som terrorister vill skapa, då har deras "uppdrag" lyckats. Jag har själv svårt att köpa argument mot att vi ska försöka leva så normalt som möjligt efter ett terrordåd. I den utsträckning det går är det för mig en självklarhet att vi ska göra det. Hur rädda vi än är.
För hur stor är risken att något händer den närmsta tiden efter ett terrordåd i ett land som Sverige? I länder som Syrien, Irak och Afghanistan händer terrordåd mer eller mindre dagligen, men det finns avgörande skillnader i Sverige. Vi har en hyfsat välfungerande rättsapparat med poliser och andra rättsvårdande myndigheter som håller koll på vad som sker - och ingriper om det kommer uppgifter om nya dåd. Detta vet terroristerna och de skulle med största sannolikhet inte genomföra ett nytt dåd bara dagarna efter ett tidigare dåd. För att få bästa tänkbara effekt efter ett terrordåd väntar de tills tillvaron återgått till det normala, det tidigare dådet fallit i glömska.
 
Nu börjar arbetet för att gå vidare efter det vi drabbats av. Det känns på något vis futtigt att sätta sig och blogga efter det som hänt. Vad säger man, finns det något att tillägga egentligen? Man ställer sig frågan skillnad några blogginlägg faktiskt gör. Förmodligen gör de ingen störra skillnad. Mer än - möjligen - att det är ett tecken på att jag inte låter mig skrämmas, att jag inte tänker vika mig.
Det är lätt för mig att säga, som inte skadats vid dådet eller känner något av dödsoffren. Men en sak är säker: jag är 100 % övertygad om att ifall själv skadats eller omkommit i samband med fredagens terrordåd, hade jag inte velat att tillvaron skulle stanna upp. Jag hade velat att den fortsatt så nära det normala som det bara är möjligt.
 
 

 
Bilderna lånade från Secrets of survivalSVT
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow