Uti ungdomens fagraste vår

Ibland känns det faktiskt lite grann som att livet sprungit ifrån en. Det är rätt ofta jag själv tänker att man skulle haft den livserfarenhet man har idag, för 25 år sedan. När jag tänker tillbaka på den person jag var i tonåren och åren därefter, är det nästan att jag skäms litegrann för den jag var då.
Även om man inte är perfekt nu heller, så är man ändå någorlunda torr bakom öronen. Vill jag åtminstone tro. Sen finns det säkerligen vissa som har helt andra åsikter, men det får stå för dem.
Sen kan jag verkligen sakna att kunna äta vad som helst utan gå upp ett enda gram i vikt. Nu för tiden går man ju upp flera kilo bara man tänker på en kanelbulle eller pizza. Något som inte var fallet för 20-25 år sedan, då man med lätthet satte i sig både det ena och det andra utan det märktes när man ställde sig på vågen.
Jag tänker ibland på hur mycket roligt man kunnat haft om man bara haft dagens erfarenheter. Om man bara kunnat tänka i samma banor som när man börjar närmar sig 40-sträcket.
Sen längtar jag verkligen inte tillbaka till tonårstiden identitetssökande och osäkra tid. Jag skulle aldrig vilja komma tillbaka till den åldern igen om man ser det hela ur just det perspektivet. På så vis är man ju långt mycket mer bekväm med den person man är idag än vad man var i tonåren. Det tror jag faktiskt att de allra flesta håller med om.
Men ibland kan jag sakna de där fördelarna som det har att vara ung. Framförallt man skulle haft en 40-årings livserfarenhet. Tänk vilken lyx! På den tiden skrattade man åt alla som påstod att ens liv är begränsat, att tiden går så fort. Numera vet man hur sant det är med hur snabbt tiden går, så tänk vad man skulle kunna njuta av livet om man visste att man med största sannolikhet hade ytterligare 20 år att leva...
 

 
Bilden lånad från Stefan Kärvlings blogg
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow