Vi har fått det för bra

Med åldern kommer privilegiet att få ha åsikter om yngre generationer. Jag tänker inte på något vis beteckna mig som en grinig och/eller bitter gubbe, utan kan bara konstatera att är viss skillnad mellan generationerna. Då tänker jag inte framförallt på ålder utan i synnerhet på hur man resonerar olika och hat vitt skilda sätt att se på tillvaron.
När jag tog studenten på 90-talet, var det en självklarhet att man började jobba med något slitgöra någonstans och sedan arbetade sig uppåt. Oftast med ett avbrott någonstans på vägen för att plugga på någon högskola eller universitet.
Idag är det inte fråga om att börja på noll när man tagit studenten för att sedan arbeta sig uppåt. Numera förväntar man sig att bli framstående youtuber, bloggare eller entreprenör över natten till sin 18-årsdag. Efter att ha avslutat någon flummig gymnasieutbildning förväntar man sig liksom att kunna softa på något café med veganinriktning och obekväma fåtöljer, lutad över sin padda fullt upptagen med lagga ut bilder man tagit med sin dyra systemkamera i olika sociala medier och kunna leva gott på detta. Det låter visserligen som en härlig tillvaro, men kom igen! Är man realist, inser man att oddsen är rätt dåliga för att man ska kunna livnära sig på en sådan livsstil. Det vill säga om man har någorlunda normal IQ-nivå.
Andrahandsvalet är förstås att kunna leva på samhällets skyddssystem fram tills man slår igenom som någon soft person i en dokusåpa eller i sociala medier. Eller möjligen som coach, bloggare eller lesbisk programledare i någon hipp radiokanal. Möjligheten att slita hårt (själv hade jag tre parallella deltidsjobb första åren efter gymnasiet) för att skaffa sig erfarenhet och så småningom kunna arbeta sig uppåt existerar liksom inte bland dagens nykläckta förvärvsarbetare. Samhället förväntas istället servera livet på silverfat efter att man curlats genom uppväxten av sina överbeskyddande föräldrar som velat beskydda barnen från livets alla utmaningar (som i själva verket format dem till mogna och livsdugna, ugna vuxna när det väl är dags att lämna boet och tå på egna ben). Vem kan efter sen sådan uppväxt tänka sig att försörja sig på att gå och städa, jobba som brevbärare, sitta i kassan på Ica eller slita inom hemtjänsten när man de facto kan få allting serverat i väntan på att man slår igenom som youtuber eller inspiratör?
 
Men det är givetvis sant, det som många av er säkert redan tänker. Det är inte lätt för dagens ungdom att vara bättre än så här när vuxenvärlden - som borde vara ungdomarnas förebilder - inte är så hemskt mycket bättre.
Det räcker med att titta på hur debatten går i vår huvudstad Stockholm så fort de faller något som kallas snö - ett fenomen som förekommit på våra breddgrader i tusentals år. Plötsligt vågar sig människan inte utanför dörren, för man kan ju faktiskt ramla omkull och göra sig illa!! Det där personliga ansvaret att ta på sig ett par ordentliga skor, kanske till och med isbroddar och ta med sig något att stödja sig på existerar inte längre. Nej, istället ska samhället serva med någon science fiction-maskin eller magi som vips trollar bort en hel årstid från den svenska huvudstadens gator. Hur nu det skulle gå till?!
Eller varför inte en mirakelkur när ett industrisamhälle drabbas av nedläggning av det stora sågverket?! Istället för att ta ett personligt ansvar över sitt liv och sin situation, väljer man istället att rösta på SD för att visa "pk-hororna" i Stockholm hur det känns att bli av med jobbet på varvet eller sågverket på bruksorten där man är född, växt upp och levt hela sitt liv. Inget fel i att leva hela sitt liv på samma ort, men varför inte inse att även mindre orter faktiskt måste förändras med tidens gång?
Vi svenskar har helt enkelt fått det för bra. Många förväntar sig att samhället ska ordna allt och det personliga ansvaret är som bortblåst. Det är liksom inte aktuellt att starta eget eller flytta för att få ett jobb när man förlorat det jobb man haft de senaste åren. Lika uteslutet är det att man själv tar ansvar för att faktiskt ta reda på de möjligheter man har och att se till att man kan ta del av dem. Istället klagar man på allt som man tror kan vara orsaken till ens eget elände. Som direktörernas fallskärmar, "den stora" invandringen, IS, klimatförändringarna, droghandeln...
 

 
Bilderna lånade från Region Gotland, Psychowith6
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow