Träningsfreak

Jag fick en rätt dålig start i livet när det kommer till att träna och röra på sig. Det är faktiskt med viss vånda jag ibland tänker tillbaka på skolans idrottslektioner, det känns nästan som att man gick i skolan någon gång på medeltiden.
Jag har aldrig varit särskilt idrottintresserad, men har egebtligen inget minne av att skolan på något vis försökte uppmuntra till att bygga upp ett intresse och att inse vikten i att faktiskt röra på sig. Istället var det väldigt mycket krav på att prestera, att man i så stor utsträckning förväntades klara av ibland ganska svåra saker som man inte hade förutsättningar för.
Att jag sedan hade en ganska rabiat gymnastiklärare som egentligen inte ens var lämpad som lärare gjorde ju inte saken bättre. Jag minns fortfarande den vånda jag som mellanstadieelev kände inför idrotten, mycket på grund av denna lärare. Än idag kan jag känna igen den vånda jag kände när jag kom in i skolans omklädningsrum och kände den karakteristiska doften av fotsvett, våta kläder och testosteron som känns i så många omklädningsrum. Fortfarande kan jag känna mig som den drär lilla killen som med skakande ben entrade gymnastiksalen när jag kommer in i ett omklädningsrum.
Men numera är jag där frivilligt och kan faktiskt övervinna den där "skräcken" för omklädningsrum, idrottsanläggningar och gymnastiksalar. Även om jag som så många andra måste uppbåda en hel del viljestyrka för att pallra mig iväg till gymmet, så känner jag ändå av det positiva i träningen. Framförallt nu, när jag äntligen kommit igång med träningen igen efter att ha haft ett mer eller mindre ofrivilligt uppehåll på en dryg månad. Sviterna efter operationen 2014 kommer snabbt tillbaka när jag gör uppehåll i träningen. Balans, känsel och finmotorik försämras drastiskt på ganska kort tid. Den stelhet som hemsökt min kropp sista veckorna har även den börjat ge med sig så smått. Nu kan jag vända mig i sängen på nätterna och kliva upp ur sängen på morgnarna utan att hela kroppen smärtar.
När jag nu har årskort på Eriksdalsbadet, har jag bestämt mig att testa lite av ett annat upplägg på träningen. Från att tidigare gymmat tre gånger i veckan är nu upplääget två gympass och ett simpass per vecka. Jag har länge saknat att simma, som ju är fruktansvärt skönt - och nu har jag ju möjligheten med årskort på ett badhus. Så hädanefter är tanken att simma minst 1.000 meter minst en gång i veckan, förutom att besöka gymmet.
Och först nu, 25 år försent har jag sakta börjat inse det positiva i att röra på sig. Något som jag säkerligen upptäckt för länge sen med rätt förutsättningar.
 

 
Bilden lånad från Lenas blogg
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - Days by Johanna:

Intressant och läsa och jag tror idrotten är viktig i skolan. Att rätt person är idrottslärare. Att man får med alla elever och låter de få prova lite allt möjligt, på en nivå anpassad efter eleverna. Så det inte bara blir fotboll för idrottläraren gillar det osv. ja du förstår nog vad jag menar.

Svar: Idrotten är jätteviktig. Både för att barnen ska få chans att röra på sig (i synnerhet de som inte idrottar på fritiden), men också för att lära sig om idrott och vikten av att röra på sig. Blir undervisningen mer eller traumatiserande, blir eleverna avskräckta...
Tobias Lindkvist

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow