Ny magnetröntgen

I lördags var det dags igen. Dags för magnetröntgen, som jag fortfarande genomgår en gång per halvår. Jag blev lite förvånad att jag fick tid för ett planerat återbesök klockan 09:20 en lördagsmorgon, kändes ju aningen udda å nåt vis. Men jag vet ju hur svårt det är att få tider för röntgen och eftersom jag själv kan ha ett rätt späckat schema emellanåt var det inte direkt ett alternativ att försöka boka om.
Det år alltid med aningen blandade känslor jag beger mig till det återkommande röntgenundersökningarna. Dels är det inte särskilt kul att ligga alldeles stilla på den hårda britsen inne i en varm röntgenapparat i nästan en timme. Men jag är ju också medveten om varför jag ska gå på dessa återbesök ett par gånger per år. Även om läkarna menar att riskerna är små att tumören kommer tillbaka, så finns de ändå där. Det finns en liten risk att man kommer hitta något igen - med allt vad det kommer att innebära i form av nya behandlingar och annat.
Skulle tumören dyka upp igen, tror man att det kommer räcka med strålbehandling. Men man vet ju hur nyckfull den här sjukdomen är, så det känns lika bra att inte räkna med någon lätt överstökad behandling om det nu skulle bli så att det behövs.
Men om nu får tillåta sig att skryta lite, så märker jag fortfarande framsteg i måendet. Det är små, små förändringar till det bättre som man i stort sett bara märker om man jämför med hur kroppen var för några månader sedan. Men med tiden har både ork, finmotorik och balans förbättrats. Även om det kanske varit rent slaviskt, har jag följt läkarnas rekommendationer kring hur jag bör leva för att kroppen ska återhämta sig så gott det går. Jag har levt så normalt det bara går och försöker hinna med att träna i snitt tre gånger i veckan.
Jämför jag med veckorna innan operationen har jag gått ner lite drygt 15 kilo sedan dess. Jag orkar väsentligt mycket mer än för bara några månader och svettas mycket mindre än vad jag någonsin gjort. Ända sedan jag var liten har jag alltid svettats floder, fråga mig inte varför. Även när jag sover rinner svetten om mig och lakanen byts minst en gång i veckan - oftast med jämnare mellanrum.
Och i och med att jag tränar mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, gör förstås kroppen en väldig tjänst. Det enda jag inte riktigt klarar av längre är att spela gitarr. Lite ironiskt på något vis med tanke på att jag sedan tonåren velat lära mig, men det har inte blivit av förrän i vuxen ålder. När jag sen väl lär mig genomgår jag en operation som ger mig dålig finmotorik i vänsterhanden, så jag klarar inte av att ta några ackord. Å andra sidan får man se det från ljusa sidan, vilket jag oftast väljer att göra. För vad hade varit alternativet? Det hade varit att avstå från en operation och då kvävas till döds av tumören - den hade slutligen klämt åt så mycket kring nerverna i nacken att viktiga kroppsfunktioner slutligen slagits ut. Bland de första funktionerna brukar tydligen var just andningen. Och vilken glädje skulle jag då ha av att kunna plinka hjälpligt på en gitarr??
 
Som det såg ut i nackan vid sista magnetröntgen innan och första magnetröntgen efter operationen.
 

 
Bilden lånad från Imgrum
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;

Att ge antidemokratiska krafter utrymme i demokratins namn

Idag ska norsk polis ha gripit totalt 18 personer vid den svensk-norska gränsen. De är misstänkta för att vara på väg till högerextrema demonstrationer i Fredrikstad, Østfold - demonstrationer som inte fått tillstånd av polisen.
Männen har gripits i samband med kontroller vid gränsövergången med stöd av utlänningslagen. Minst två av dem ska vara högt uppsatta inom Nordiska Motståndsrörelsen.
I samband med gripandena ska polisen beslagtagit en rad föremål, däribland tårgas. Den norska polisen tror att beslagen var tänkta att användas vid den planerade, högerextremistiska demonstrationen.
NMR:s demonatration blev ändå trots polisen gripanden och mandemonstrerade mot ”homolobbyn” som man anser har ett destruktivt inflytande på människor. Förutom antisemitism och motstånd mot demokrati är homofobi en central del av deras ideologi, något som ju knappast är en hemlighet för någon som följer med någorlunda i debatten på sistone.
 
Det är ju ett känsligt ämne att börja pilla i yttrandefriheten, det är jag fullt medveten om. Men nu snackar vi om en organisation som öppet motarbetar demokratin och som skulle avskaffa den om de fick tillräckligt mycket att säga till om. Och då är det trots allt ändå något man borde diskutera om man ska få utnyttja demokratins förmåner.
Du som läser detta får gärna vänta några sekunder innan du kommenterar inlägget och kränger dig med ord som yttrandefrihet och demokrati. Tänk istället efter på ett par saker först. Hur skulle du resonera om det var vänsterextremister eller islamister vi diskuterade istället för NMR? Skulle du tycka det var okej om IS eller Boko Haram fick demonstrationstillstånd i Stockholm eller tilläts ha ett tält på Almedalen? Vad de två sistnämnda har gemensamt med NMR är att man inte står för demokratins värderingar och att man använder våld och hot för att nå ut med sina budskap. Vissa skulle förmodligen hävda att IS borde få demonstrera, bara för att man med gott samvete ska kunna försvara NMR:s yttrandefrihet - men innerst inne vill man inget hellre än att motarbeta IS.
För mig är det en självklarhet att alla former av extremism skall motarbetas, oavasett om den kommer från höger, vänster, islam eller kristendomen. Och i det arbetet torde det också ingå att åtminstone diskutera i vilka forum dessa organisationer och personer skall tillåtas att delta. Det är ingen demokratisk rättighet att få vara med exemelvis Almedalen, yttrandefriheten kränks inte för att debattartiklar nekas publicering och det finns även i svensk lag utrymme att neka demonstrationstillstånd om man befarar ordningsstörningar eller misstänker att brott kommer begås under demonstrationen.
Nu råkar detta inlägg kretsa kring just NMR, men samma principer ska givetvis alla som motarbetar demokratin, oavsett om det höger- eller vänsterextemism eller religiös extremism. Som jag ser det, är alla som motarbetar demokration också ett hot mot samhället, något som i vissa fall borde kunna likställas med terrorism. Man utgör en form av fara helt enkelt.
Så rådigt ingripande av den norska polisen, som stoppade vissa högerextremister redan vid gränsen! Demonstrationen blev visserligen av ändå, men med aningen desarmerad styrka. Och extremister ska märka att de möter mostånd, det ska vara svårt för dem att gemonföra sina aktiviteter. Jag önskar det fanns lika mycket stake i den svenska polisen när det kommer till denna fråga, men här vill man ju inste stöta sig med någon. Inte ens extremister.
 

 
KÄLLOR: SvD 1 DN 1
 
Bilden lånad från Schoolido
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Politik(er), Rasism och invandring;

Lyxfällan

Någon gång ibland händer det faktiskt att jag sveper förbi varuhus som NK och liknande tillhåll för den mer välbärgade delen av befolkningen. I synnerhet om jag är på jakt efter något som kanske inte finns i var och varannan butik.
Men varje gång jag kommer till något av de exklusiva varuhusen förundras jag över vad folk uppenbarligen är villiga att betala för saker och ting. Jag menar, vad gör till exempel en penna så märkvärdig att någon är villig att betala 60.000 kronor för den? Jo, på NK finns faktiskt sådana pennor!
I min värld tänker jag på vilken bra dator jag skulle kunna få för de pengarna. Och vad mycket mer jag skulle kunna göra med den datorn än att krafsa ner några kråkfötter på ett papper. Eller att jag faktiskt skulle kunna köpa en helt okej bil för de pengarna. Och på så vis kunna ta mig runt för att se och uppleva saker. Vad gör en sådan penna så mycket bättre än någon som man får för några hundralappar? Det är ju inte direkt någon revolutionerande teknik i en penna som går att utveckla och förfina - åtminstone inte om man jämför med till exempel elektronik.
Och hur mycket mer värmer eller passar en jacka för 20.000 jämfört en för 5.000? Jag håller absolut med om att det är skillnad om man jämför med en billig jacka från till exempel H&M och att man får vara beredd att betala för kvalitet. Många gånger är det värt att betala lite mer för ett plagg, en dator eller TV. Men någonstans måste det ju ändå komma till en gräns där man inte får mer kvalitet för pengarna, utan man betalar bara för ett märke och att kunna skryta med att något är inköpt på NK.
Jag har själv gått från att betala så lite som möjligt för till exempel skor till att faktiskt vara beredd på att lägga ut uppåt tusenlappen för ett par. Dels har jag ju numera den ekonomin att jag kan göra det, men jag har också insett hur mycket det är värt, att det faktiskt är bekvämare med ett par kvalitetsskor än ett par som kostar 200 kronor paret.
Men jag har svårt att tro att det finns skor som är värda att betala 10.000-tals kronor för bara för att det inte går att få någon liknande kvalitet. Jag skulle nog bestämt hävda väsentligt mycket billigare skor håller exakt samma kvalitet.
 
Somliga skulle förmodligen hävda att jag resonerar som jag gör för att jag är avundsjuk på dem som kan spendera dessa pengar på lyxvaror. Men jag kan lugna er med att så inte är fallet.
Jag kan ibland sakna att inte ha råd med vissa saker, att det kan vara en irritation när lönen inte alltid räcker till det jag vill. Men att ha det pengarna att jag kan köpa en penna för 60.000 bara för att jag kan - den världen vill jag inte leva i.
Pengar gör i sig inte människor lyckligare och det finns absolut en hel del ting som inte går att köpas för pengar. Men att åtminstone ha en ekonomi som inte behöver bekymra sig över, att veta att pengarna räcker varje månad - det är en del av god livskvalitet. Jag har själv varit i situationen som låginkomsttagare och vet hur det kan tära på ens psyke när man aldrig vet om ens pengarna kommer räcka till räkningarna och lite mat.
Men det är skillnad på att inte behöva bekymra sig och att ha obegränsat - eller nästintill obegränsat - med pengar. Och de som lever med enorma förmögenheter är nog knappast lyckligare än någon annan. Ska man göra en grov generalisering är det säkerligen en generell skilnad i mående om man jämför låginkomsttagare med dem som ligger lite över medelinkomsten. Men sen har jag svårt att tro att det är någon skillnad.
Eller vad säger ni andra? Blir man lyckligare av att skriva ett brev med en penna för 60.000 än om man skriver brevet med en penna för 1500?
 

 
Bilderna lånade från GuoGuiyan, Relationslabbet
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Ekonomi och pengar

Visa fler inlägg