Ny magnetröntgen

I lördags var det dags igen. Dags för magnetröntgen, som jag fortfarande genomgår en gång per halvår. Jag blev lite förvånad att jag fick tid för ett planerat återbesök klockan 09:20 en lördagsmorgon, kändes ju aningen udda å nåt vis. Men jag vet ju hur svårt det är att få tider för röntgen och eftersom jag själv kan ha ett rätt späckat schema emellanåt var det inte direkt ett alternativ att försöka boka om.
Det år alltid med aningen blandade känslor jag beger mig till det återkommande röntgenundersökningarna. Dels är det inte särskilt kul att ligga alldeles stilla på den hårda britsen inne i en varm röntgenapparat i nästan en timme. Men jag är ju också medveten om varför jag ska gå på dessa återbesök ett par gånger per år. Även om läkarna menar att riskerna är små att tumören kommer tillbaka, så finns de ändå där. Det finns en liten risk att man kommer hitta något igen - med allt vad det kommer att innebära i form av nya behandlingar och annat.
Skulle tumören dyka upp igen, tror man att det kommer räcka med strålbehandling. Men man vet ju hur nyckfull den här sjukdomen är, så det känns lika bra att inte räkna med någon lätt överstökad behandling om det nu skulle bli så att det behövs.
Men om nu får tillåta sig att skryta lite, så märker jag fortfarande framsteg i måendet. Det är små, små förändringar till det bättre som man i stort sett bara märker om man jämför med hur kroppen var för några månader sedan. Men med tiden har både ork, finmotorik och balans förbättrats. Även om det kanske varit rent slaviskt, har jag följt läkarnas rekommendationer kring hur jag bör leva för att kroppen ska återhämta sig så gott det går. Jag har levt så normalt det bara går och försöker hinna med att träna i snitt tre gånger i veckan.
Jämför jag med veckorna innan operationen har jag gått ner lite drygt 15 kilo sedan dess. Jag orkar väsentligt mycket mer än för bara några månader och svettas mycket mindre än vad jag någonsin gjort. Ända sedan jag var liten har jag alltid svettats floder, fråga mig inte varför. Även när jag sover rinner svetten om mig och lakanen byts minst en gång i veckan - oftast med jämnare mellanrum.
Och i och med att jag tränar mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, gör förstås kroppen en väldig tjänst. Det enda jag inte riktigt klarar av längre är att spela gitarr. Lite ironiskt på något vis med tanke på att jag sedan tonåren velat lära mig, men det har inte blivit av förrän i vuxen ålder. När jag sen väl lär mig genomgår jag en operation som ger mig dålig finmotorik i vänsterhanden, så jag klarar inte av att ta några ackord. Å andra sidan får man se det från ljusa sidan, vilket jag oftast väljer att göra. För vad hade varit alternativet? Det hade varit att avstå från en operation och då kvävas till döds av tumören - den hade slutligen klämt åt så mycket kring nerverna i nacken att viktiga kroppsfunktioner slutligen slagits ut. Bland de första funktionerna brukar tydligen var just andningen. Och vilken glädje skulle jag då ha av att kunna plinka hjälpligt på en gitarr??
 
Som det såg ut i nackan vid sista magnetröntgen innan och första magnetröntgen efter operationen.
 

 
Bilden lånad från Imgrum
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow