Vänskap

Fortfarande som vuxen kan jag ibland fascineras av hur vissa personer har en tendens att bete sig när det kommer till det här med relationer. Oavsett om det handlar om vänskap eller kärlek.
Jag ska börja med att poängtera att även jag betett mig klumpigt, dumt och plumpt ett antal gånger just när det kommer till relationer. Men jag har heller aldrig påstått - och kommer aldrig att påstå - att jag på något vis är perfekt.
Men vissa saker skulle jag helt enkelt inte nedlåta mig till att göra mot personer som betyder något för mig.
När jag blev sjuk, märktes det rätt tydligt vilka som faktiskt brydde sig. Den absolut största majoriteten visade förstås var de stod - och fortfarande står. Jag fick samtal, sms, mejl, blommor och presenter från folk som jag absolut inte hade väntat mig. Ett enormt stöd helt enkelt.
Men det fanns också några ytterst få som helt slutade höra av sig, som inte skickade ett enda meddelande eller ringde ett enda samtal, som inte ens klickade på gillaknappen till de inlägg jag skrev under sjukdomstiden. Och det var personer som jag själv trodde att jag stod nära, som jag trodde skulle höra av sig åtminstone någon enstaka gång i en sådan situation som ändå uppstått.
Nu vet jag att det är en svår situation när någon man står nära får en svårt sjukdom, i mitt fall var det frågan om en tumör. Jag har själv varit i samma situation, att någon jag håller av har blivit svårt sjuk. Och ja, jag vet att man inte riktigt vet hur man ska bete sig. Hur ofta ska man höra av sig? Vad ska man säga när man hör av sig? Men grunden borde ändå vara att faktiskt höra av sig, åtminstone någon gång. Och i dagens högteknologiska samhälle kan det oftast räcka med ett litet sms, ett kort mejl eller en liten kommentar på Facebook. Sådant kan betyda så otroligt mycket för den som drabbats av en svår sjukdom eller en annan livskris. I synnerhet om det kommer från en nära vän eller någon annan som man står nära. Det behöver inte vara ofta, det behöver inte bli långa samtal, men nånting, någon enstaka gång.
Jag kanske själv inte skulle sköta en sådan situation fläckfritt om någon nära hamnade i en livskris, men jag skulle åtminstone höra av mig. Jag skulle på något vis försöka visa att jag bryr mig, att jag finns där...
 
Men med eller utan tumör kan jag ibland förundras över hur visa tycks betrakta sina vänner som någon slags slit-och-släng-vara.
När man gick i småskolan fanns det vissa så kallade "klasskompisar" som kunde var djävulen själv på rasterna, men som gärna lekte efter skolan om det inte fanns någon annan att vara med. Ungefär så finns det personer som tror att det där med social interaktion fungerar även i vuxen ålder. Tro mig.
Jag har hört personer som i ålder befunnit sig någonstans på 30+ säga mer eller mindre uttryckligen att "så länge du (dvs jag, bloggarens anm.) är singel och inte jag kan vi inte umgås", för att i bästa fall höra av sig först när relationen tagit slut. Om ens det.
Eller som helt enkelt slutar höra av sig, liksom besvara samtal och meddelanden när man inte passar i deras tillvaro för stunden. Trots att man ber dem höra av sig, trots att man frågar rent ut varför personen inte längre hör av sig. Eller möjligen komma med något kortfattat löfte om att höra av sig, för att sedan sonika strunta i det.
Jag själv skulle aldrig lova en vän (eller någon annan heller för den delen) att höra av mig och sedan inte göra det. Självklart kan man glömma eller missa att höra av sig ibland, men när någon konfronterar en med att inte höra av sig och frågar varför kanske man borde få sig en tankeställare och börja fundera över hur man sköter sin relation. Och om man då bryr sig faktiskt höra av sig.
Nej, man behöver verkligen inte höras ofta om man är bra vänner. Man behöver inte ses stup i kvarten. Men man hör av sig när en vän har det svårt. Man väljer inte bort en vän för att man träffar en partner - för att sedan möjligen höra av sig när relationen tar slut. Om man ändrar sin relationsstatus från singel till upptagen, kommer givetvis tillvaron se aningen annorlunda ut - men man har fortfarande tid för sina vänner, även om det kanske blir lite mer sällan. Annars riskerar man att med tiden bli väldigt, väldigt ensam.
Jag vet inte, men jag kanske ställer orealistiska krav på dem jag umgås med?! Det kanske är helt normalt att välja bort sina vänner när man träffar någon? Eller ingår det i den sociala kompetensen att sluta höra av sig till en vän som genomgår en livskris? Jag skulle själv aldrig göra så, men jag kanske har missförstått det hela på något sätt...
 
 
 

 
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - Marie:

Oj, vilket slående inlägg du skrivit.

Jag känner igen mig på så mycket. Jag går just nu igenom en "livskris" dvs skilsmässa och det kändes som ett slag i magen när så många vände ryggen till ungefär. Även om vi nu är överens om detta. Så känner jag mig ändå som den mest ensammaste människan i hela världen ungefär. För det är inte många som visar att de bryr sig eller finns där när jag behöver.
Själv skriver, hör av mig, till allt och alla även om det är en tung period för mig just nu.

Tack för ditt inlägg! Det kändes bra att läsa det!

Svar: Det är verkligen märkligt hur vissa reagerar när någon nära har det svårt. Hur svårt kan det vara, liksom? Men då har jag inte missförstått det hela i alla fall, även om det är synd att det finns fler än dem jag "råkat ut för" som inte vet hur man uppför sig.
Tobias Lindkvist

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow