Äta, sova, jobba, dö...

Ni vet den där känslan av vardagstristess. Den där känslan av att inget nytt händer, av att livet och tillvaron står och stampar på en och samma fläck hela tiden. Känslan är ibland oundviklig för oss alla.
För mig kommer och går den med jämna mellanrum. Framförallt de perioder man pendlar mellan lägenheten, jobbet och mattaffären - och emellanåt tar en avstickare till gymmet. Ibland får man lite känslan av vardagstristess att man kanske vill ha lite mer av livet än att bara vanka av och an i dessa invanda fotspår - men att så mycket hänger på tillgången av tid och pengar.
För de flesta av oss blir det hela en ond cirkel. Vill jag ha mer tid, måste jag gå ner i arbetstid. Men det har jag inte råd med eftersom det skulle innebära en lägre månadsinkomst. Och för att få ihop ett kapital som möjliggör att - åtminstone i perioder - jobba mindre måste jag en stor del av året jobba väldigt mycket mer.
Ibland kan jag verkligen sakna att bara få "vara min egen", att kunna leva bra på något som jag älskar och tycker om - och där jag själv kan bestämma mina arbetstider. Jag är rätt övertygad om att det skulle passa mig som hand i handska att kunna leva på att till exempel skriva. I dagens högteknologiska samhälle skulle det inte vara några som helst problem att jobba från vilken plats som helst på jorden om man kunde livnära sig på sitt skrivande.
Jag minns att jag blev väldigt inspirerad när jag läste Henning Mankells sista bok "Kvicksand", som han skrev när han fått besked om att han var döende i cancer. Boken var självbiografisk och man kunde läsa att Mankell ofta åkte iväg till olika delar av världen, hyrde en stuga eller tog in på ett litet hotell för att bara sitta och skriva tills manuset eller boken var klar. En tillvaro som helt enkelt skulle passa mig själv väldigt bra...
 
Ibland blir jag minst sagt imponerad av hur många får vardagspusslet att gå ihop. Medan jag själv har svårt att få tiden att räcka till att sköta jobb och hem, har många dessutom flera barn som kräver tid, energi och uppmärksamhet.
Inget fel i att skaffa barn, men det går inte att komma ifrån att de kräver en hel del tid och pengar. Tillgångar som jag själv ibland känner inte ens räcker till mig själv.
Det kanske inte är så konstigt att allt fler får problem med alltifrån magsår och utbrändhet till alkoholproblem och utmattningssyndrom. Ibland jag själv nästan känna att det enda som verkligen hjälper för att lugna ner kroppen är just alkohol, hur makabert det än må låta. Visserligen har jag inte för vana att "självmedicinera" med alkohol, men jag kan förstå att det är lätt att trilla dit för vissa.
Sen förstår jag att man naturligtvis har mycket glädje av att ha barn, jag tror inte att alla småbarnföräldrar blir utbrända alkoholister. Men jag är imponerad av att man får tiden och orken att räcka till.
 

 
Bilderna lånade från Jajja, Unybase
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow