Skillnad mellan pojkar och tjejer...

Det är nästan med viss vånda jag tänker tillbaka på vissa saker i barndomen. Jag är uppvuxen i andan att i princip allt som liknar krigsleksaker i princip är bannlysta. På sin höjd kunde jag få leka med en vattenpistol, men där gick också gränsen.
Och det är inte den delen som är det traumatiska. Jag minns nämligen lekarna med andra (i första hand) pojkar när man var liten. Nästan uteslutande skulle det lekas krig. Ett äggur kunde förvandlas till en atombomb, modellflygplanen var i princip alltid stridsflygplan - det skulle ofta lekas krig, död och tortyr.
Jag minns hur obekväm jag kände mig när dessa lekar kom upp. Det var lekar jag starkt ogillade, som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden på mig. Som barn (liksom nu som vuxen) kunde jag inte se tjusningen i att göra en lek av något så vedervärdigt och ondskefullt som krig faktiskt är.
Det märkliga är också hur många föräldrar så onyanserat godtar barns (läs pojkars) våldsamma lekar. Som vuxen torde man ha mer koll på vad krig innebär och kanske inte i alla lägen uppmuntra den typen av lekar. Men i dagens högteknologiska samhälle har krigslekarna till och med flyttat in i hemmen i en helt annan utsträckning än när jag var liten, genom alla realistiska data- och TV-spel.
Det är givetvis naivt att säga att alla som lekt krigslekar eller spelat våldsamma dataspel som barn blir våldsamma våldsverkare, kvinnomisshandlare och/eller yrkesmördare. Men det är minst lika naivt att tro att det inte påverkar någon överhuvudtaget.
 
Jag kan fortfarande ha otroligt svårt för den matchokultur som många gånger råder när killar umgås. För även i vuxen ålder kommer ofta dessa våldsbejakande tendenser fram. Det ska snackas brudar, sex, knulla och ges sken av en lång rad ganska vrickade åsikter. Jag blir ofta väldigt obekväm och frågar mig i mitt stilla sinne om dessa "män" ger uttryck för samma vrickade åsikter när de kommer hem till sina fruar eller flickvänner.
Det har absolut skett en färändring till viss del, det måste jag faktiskt erkänna. Numera är det mer okej att som kille/man vara en "mjukis" med helt okej åsikter och som inte förespråkar våld eller har en nedvärderande kvinnosyn. Väldigt många respekterar detta numera helt öppet. Men det motsatta förekommer ändå fortfarande - och jag blir fortfarande lika irriterad över föräldrar som uppmuntrar sina barn (oftast pojkar) till krigslekar.
En sak är i alla fall väldigt, väldigt säker. Mina barn kommer aldrig komma närmare en krigsleksak än en vattenpistol. Det finns inte på världskartan. Inte någonstans, inte ens som en parantes. Krig är vissa fall tyvärr ett ont måste, men det är inte på något vis en lek - och vi ska inte lära våra barn att krig är något skojigt vi har för oss hemma i vardagsrummet. Det är nämligen något hemskt, vedervärdigt och barbariskt. Ingenting annat.
 

 
Bilden lånad från Renew magazine
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - Days by Johanna:

Tänkvärt inlägg. Tror mycket ligger i lekar de får leka och spel de får spela. Om föräldrar var med strikta, tror jag vi skulle få ett mindre våldsamt samhälle.

#2 - - Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Håller verkligen med dig! Idag verkar det vara mer okej för en kille att vara "mjukis" men samtidigt verkar också pojkar växa upp i en ännu hårdare miljö med alla datorspel, all porr som finns tillgänglig och det hårda klimatet på internet. Jag tror faktiskt att pojkar påverkas mer av detta än tjejer på det sättet att de tror att de ska behandla andra människor så som de ser på film, nätet och i spel. Jag är väldigt glad över att vara vuxen idag och inte tonåring faktiskt då det känns som barn och unga får det bara värre och värre. :/

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow