40-åring med ålderskris och åldersnoja

 
Jag har några månader kvar till min fyrtioårsdag. Några ynka få månader - sex sådana för att vara lite mer exakt. Det är verkligen lustigt hur man ser på det där med ålder utifrån de referenser man har i olika skeden av livet. När min pappa fyllde 40 var jag 16 år. Då ansåg jag att någon som var 25 år var gammal aå det räckte och blev över för ett helt kompani. Och jag tyckte förstås att pappa vara gammal nog att få en rulator eller åtminstone en käpp i födelsedagspresent.
Jag kan inte känna av så mycket till 40-årskris för egen del, men börjar förstå varför många går in i ålderskrisser vid olika åldrar. Personligen tyckte jag det var väldigt jobbigt att fylla 20. Man märkte av väldigt mycket förväntningar från omgivningen, möttes av väldigt många frågor med en underton om vad som förväntades av en. Folk frågade vad jag ville bli, var jag ville bo, om jag skulle träffa någon, när jag skulle börja plugga och till vad. I princip uteslutande i en ton om som märkbart antydde att jag borde ha tagit alla dessa beslut - vilket jag givetvis inte hade.
Men det bkev en väldigt press och det kändes som att man inte längre kunde "skylla på" att man var en tonåring längre. Helt plötsligt var man vuxen i de flesta bemärkelser och förväntades fatta alla dessa beslut - åtminstone inom en snar framtid.
 
Nu har det gått ytterligare 20 år - och frågorna med undersförstådda uppmaningar är ungefär desamma. Frågorna har dock bytt tempus och lyder mer varför har du inte gjort mer karriär?, varför har du inte skaffat narm?, varför är du inte gift?. Och så vidare. Och allt med en underförstådd innebörd: detta är sådant man borde ha hunnit med vid 40 års ålder.
Så jag är nog en rätt annorlunda blivande 40-åring. Jag har inte gjort karriär i bemärkelsen att avancera i karriärsstegen, bli chef och tjäna massor med pengar - jag har faktiskt inte ens "lyckats få jobb" inom den bransch jag har utbildat mig. Jag har inte gift mig eller skaffat barn, utan haft flera kortare förhållanden. Jag har inte köpt hus, i ärlighetens namn aldrig ens ägt min bostad överhuvudtaget.
Istället har jag hankat mig fram på de jobb jag fått. Vissa har varit bättre, andra varit sämre - allt beroende på perspektiv förstås. Men jag möts ändå ibland av en märklig inställning att jag på något vis borde ha "lyckats bättre" vid den ålder jag uppnått. I dagens samhälle är måttet på lycka att ha familj, ett välbetalt jobb som man brinner för, en fin bostad och helst också ett sommarhus liksom en vältränad kropp och en väldigt meningsfull fritid. Med andra ord skall du efter avslutat arbetspass på ditt välbetalda jobb inte bara ha tid och ork över till barnen - hämta, lämna och skjutsa till olika fritidsaktiviteter, ge läxhjälp, vara kung/drottning i köket och kunna servera familjen en välbalanserad kost bestående av ekologiska råvaror från någon närbelägen gård eller dyr butik. Du skall även ha tid, ork och ekonomi till att förverkliga dig själv och dina egna intressen och ditt välmående.
Men om ditt liv nu inte blivit så? Får du fortfarande suckar och menande kommentarer från vänner och släktingar för att du inte kommit dithän än, din ålder till trots?
 
För många av oss sitter säkert dessa förväntningar i oss själva. Det är våra egna hjärnor som sätter griller i våra tankesytem och vi tror att omgivningen sätter en massa förväntningar på oss och vad vi "bör" hinna med eller ej under livets gång.
Sen sätter vi själva upp mål och drömmar om hur vi vill att våra liv ska se ut i dess olika skeden. Många vill hinna skaffa barn innan en viss ålder (andra måste, som till exempel kvinnor eftersom naturen har sin gång), hinna ta vissa steg i karriärstrappan och skaffa det idealiska boendet inom vissa tidsramar.
När vi sedan inte kan leva upp till omgivningns förväntningar (inbillade eller ej) och livet inte heller blir så som man har tänkte sig, är det som upplagt för en ålderskris. För en sak är i alla fall säker, nämligen att om ens liv inte blivit som man själv och/eller andra förväntat sig - då är det som upplagt för en ålderskris. det är inte bara jag som på allvar börjat inse att närmar sig halvlek när 40-årsdagen närmar sig. Det är inte bara de grå håren och den envsist växande flinten på huvudet som påminner om att man inte blir yngre. Och märker man då att livet inte blivit vad man själv eller andra förväntar/förväntat sig, ligger ålderskrisen inte långt borta.
I det läget är det inte konstigt att många går in i någon form av livskrivs. Den enda skillnaden må vara hur krisen ger sig uttryck. För min egen del får jag vara glad att jag inte känner av någon kris. Må så vara att det inte alltid är kul att märka att vissa personer inte förstår mina livsval genom åren, men oftast är det något som faktiskt går att tackla och komma över.
 

 
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow