Diet

Jag har ibland lite svårt med att förlika mig med hur kroppen förändras med åldern. Kanske till stor del för att det oftast inte är till det bättre. Det enda som möjligen förändras åt rätt håll är livserfarenheten, som förhoppningsvis gör en lite klokare.
Men annars är det inte bara orken som börjar tryta. De flesta som paserat 30 känner nog igen sig i att man inte orkar lika mycket som för 10-15 år sedan. Och då tänker jag inte bara på att vara ute och festa hela natten för att sedan gå mer eller mindre direkt till jobbet. Det gäller ganska mycket i tillvaron, inte minst när man som jag bara har månader kvar till 40.
Men det mest markanta för min del är nog vikten. När jag flyttade hemifrån för lite drygt 20 år sedan vägde jag 63 kilo, då som nu var jag 182 centimeter. Dock växer jag i en betänkligt fart fortfarande, men inte på längden - utan på bredden. Nästan 40 kilo har jag gått upp sedan dess.
Då kunde jag äta relativt obehindrat att det allra mesta utan att det märktes alls när jag ställde mig på vågen. Och de få gånger jag ändå gick upp i vikt, krävdes det relativt små förändringar i matvanorna för att gå ner igen.
Numera är det bokstavligt talat så illa att det räcker att jag tänker på en pizza eller bulle för att å upp i vikt. Men det är inte lika lätt om man vill gå ner igen. Och det är de riktigt stora "bovarna" jag märker av viktmässigt - saker som socker, alkohol och snabbmat. På nolltid tickar kilona iväg om jag inte tyglar mig rejält. Det har till och med börjat gå så långt att jag på allvar börjat fundera på att helt låta bli socker och alkohol. Helt enkelt för att hålla vikten i någorlunda schack. Kanske inte världens roligaste beslut att ta, men samtidigt börjar jag också ledsna på att det är så svårt att hitta kläder som passar, att jag känner att kroppen inte mår bra av vikten.
 

 
Bilden lånad från Laydownnthink
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow