När hot, våld och kränkningar blir en del av debatten

Det verkar inte spela någon roll vilket politiskt läger man tittar på, oavsett om det är höger eller vänster. Men kommer man tillräckligt långt ut på någon av kanterna tycks liksom argumenten och den vettiga debatten ta ett väldigt abrupt slut. Och egentligen spelar det ingen roll om man diskuterar politik eller religion. För de flesta med en vettig religiös åskådning inser att det finns andra människor med en annan syn på livet än en själv. Fram tills man börjar kunna betecknas som en extremist.
Ungefär som i de politiska lägren. Håller man sig inom de accepterade "råramarna" har man oftast inställningen att det finns andra människor som har en annan syn på saker och ting - och man kan hålla debatten på en saklig nivå.
Men någonstans snubblar man vips över en tydig gräns. En gräns som gör att man plötsligt tappar alla begrepp och all sans. Och jag kan inte låta bli att tycka så innerligt synd om dessa människor. För de tycks ha tappat all respekt för sina medmänniskor och alla begrepp om att det faktiskt finns olikheter oss människor emellan. Liksom insikten i att det finns ett visst sätt att föra en diskussion för att alls kunna få gehör för sina åsikter utan att göra sig själv till åtlöje.
De flesta jag själv hamnat i diskussion med befinner sig relativt långt ute på högerkanten eller någonstans långt ute på någon frireligiös, svårdefinierad kant. Dessa personer har tyvärr totalt tappat perspektiven och begreppen när det kommer till att föra en saklig diskussion, framförallt ur aspekten att visa respekt för andra människor - även om man hyser olika åsikter om saker och ting.
Personligen kan jag ibland gå ganska hårt fram i en diskussion, men det finns en grundläggande regel som jag aldrig viker ifrån. Nämligen att det är en människa jag har diskussionen med. En människa med känslor, en människa med värderingar (även om jag själv kan tycka att de är vrickade), en människa med pojk-/flickvän/fru/barn, vänner och föräldrar. En människa som förmodligen går till jobbet varje dag för att tjäna ihop till sitt levebröd. Med andra ord finns det en gräns som jag inte passerar, jag visar någon form av respekt även om jag tycker att den andra personen har aldrig så korkade åsikter och värderingar. Jag försöker komma med sakliga argument och försöker avstå från att säga saker i affekt eller gå till rena personangrepp.
 
Men för somliga finns inte denna medmänsklighet, även om man befinner sig långt ifrån varandra vad gäller åsikter och värderingar. Istället kommer man med hot och kränkningar när argumenten börjar tryta. Vilket de tycks göra ganska fort.
Och tro mig, jag talar av egen erfarenhet. Inte minst på internet bemöts jag ofta av denna respektlöshet från meningsmotståndare. Och i stort sett varje gång skiner det igenom att vederbörandes argument tagit slut och att hot och kränkningar är det enda som kvarstår.
Må så vara att det är patetiskt och i vissa fall näst intill roande. Men det är oftast väldigt uppenbart att vederbörande inte sagt samma sak om hen stått ögo mot öga med mig personligen och inte haft en dataskärm och ett tangentbord emellan oss.
Men jag kan ana samma tendenser oavsett politisk eller religiös tillhörighet. Jag röster själv ganska långt åt vänster, men har fått diverse ganska agressiva kommentarer och påhopp även från olika vänsteraktivister. Och någonstans känner åtminstone jag själv att man borde visa en viss respekt för sina medmänniskor, även om man har olika åsikter i olika sakfrågor. Men plötsligt börjar rena hot och kränkningar bli en given del i debatten, något som i min värld är så otroligt främmande. Hur resonerar man i dessa lägen? Hur tror man att någon ska lyssna när man kränker, hotar och är allmänt oförskämd? Jag kan liksom inte riktigt få detta att gå ihop. Men kanske finns det någon därute som kan förklara detta för mig? För för mig är det så otroligt främmande.
 

 
Bilden lånad från Vision, Sticker App
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Politik(er);
Taggar: extremism, politik, rasism, religion

Se lugnet svepa in i vikens famn...

I fredags morse gick jag av det sista nattpasset på ett tag. Det väntade några dagar ledigt och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag inte skulle ha så mycket inplanerat dessa dagar. Även om jag inte direkt stressar runt så mycket som jag brukar kunna göra, gick det inte många timmar innan jag började åta mig en massa saker att göra.
Vissa roliga saker, andra mindre roliga. Att jag var barnvakt i lördags hörde till roligaste, även om man är ganska slut efter att ha haft sällskap av en 2,5-åring några timmar.
Gårdagen blev desto allvarligare med några timmars övertidsarbete, landläkarbesök och sedan en vända till gymmet. Någonstans får man ju se det positiva i saker och ting, även om det inte alltid är helt lätt när man flänger mellan de tråkiga göromålen. Den 23 december lär jag till exempel glädjas när lönen kommer och jag får betalt för några timmars övertid. Tandläkaren konstaterade att jag inte heller denna gång har några hål och har helt friska tänder. Jag kan alltså fortfarande som 40-åring stoltsera med endast en enda lagning i munnen - som gjordes för 15 år sedan. Och på gymmet kunde jag konstatera att löpningen kändes mycket lättare än sist. Jag kan notera en viktnedgång på inte mindre än två kilo senaste 10 dagarna, något jag till största delen kan tacka träningen för.
På onsdag väntar en filminspelning under eftermiddagen. Den här gången har jag ingen aning om vad jag ska vara med i dock. Vissa gånger kan det vara en del hyschpysch kring vissa inspelningar och man får inte säga särskilt mycket om vad man vet om inspelningen. Så är det den här gången, så inte ens efter inspelningen kommer jag få säga något förrän det hela har sänts.
Men filminspelningar brukar vara roliga, även om det ofta kan vara långa dagar med mycket arbete. Som statist är det inte alltid man vet innan om man kommer få några repliker, eller ens synas särskilt mycket i bild. Oftast har jag bara sett att det varit jag på bild enkom för att jag råkar veta var i bild jag står. Någon som inte vet att jag är med skulle aldrig ens uppfatta att jag syns i bild...
 
Nu får man ju också börja se fram emot första advent, även om jag kommer att jobba till helgen. Jag tillhör dem som blir barn på nytt när julen närmar sig. Jag kan fortfarande minnas känslan när man var liten och adventssakerna kom fram den första december. Det var något otroligt speciellt och jag ville alltid sova med adventsstjärnan tänd i mitt rum första natten.
Riktigt så påtagligt är det inte längre, för nu som vuxen är jag ytterst ljuskänslig när jag ska sova. Så inte ens en tänd adventsstjärna i sovrummet är aktuellt längre. Men känslan är fortfarande densamma och jag kan redan i oktober börja se fram emot advent - som ju trots allt lyser upp väldigt mycket i höst- och vintermörkret.
Jag minns när jag som barn upplevde den första snöfria julen, hur det nästan var att likna vid ett större trauma. Det gick liksom inte riktigt ihop för mig att det gick att fira jul när det inte fanns snö ute. Numera är jag lite mer realist, med ålderns rätt, och bryr mig väl egentligen inte så mycket om huruvida det blir en vit jul eller ej. Däremot skulle jag nog aldrig kunna tänka mig att åka utomlands över julhelgen, det finns liksom inte på världskartan. Då skulle det vara om man hamnade i en sits då alternativet var att sitta ensam hemma över julen, för det är nog det enda alternativ jag skulle tycka var sämre.
Men i år blir jag hemma i Sverige under hela december, vilket känns rätt tryggt. *L* Och även om jag kommer jobba till helgen, så är förhoppningen att hinna och orka få lite julstämning i lägenheten också. Någonstans i röran på vinden står kartongen med adventssaker och den ska tömmas vid lämpligt tillfälle.
 

 
Bilderna lånade från Pixabay, Upplevelse.com
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: advent, arbete, film, första advent, jul, ledig

Låt huvudena rulla

Huvud efter huvud rullar i fotspåren av #metoo-upproret. Lite smått börjar det likna Stockholms blodbad - och det med all rätt. De flesta av de avslöjanden som kommit fram i dagsljuset är grova saker och det är en självklarhet att de skyldiga skall stå till svars.
Men det är så svårt att förstå hur vissa saker går ihop. Här var i massor av män (och även några kvinnor) som avslöjats med sexuella trakasserier och en uppenbarligen rubbad kvinnosyn. Garanterat har vi ett mörkertal som är skyhögt. Och det är män som har fruar, flickvänner, sambos och döttrar. Hur sjutton går detta ihop? Att en och annan man kan lura någon kvinna under ett antal år är väl en sak. Men att alla dessa män haft en vidrig kvinnosyn och ändå lyckats hitta en livskamrat går liksom inte riktigt ihop i min hjärna. Dessa män måste vara extremt manipulativa, för jag tänker inte gå med på att det är kvinnorna som är lättlurade.
Det som är ironiskt är ju att människan har vandrat på jordens yta i tiotusentals år. Men ändå har vi inte kommit längre än att det fortfarande finns personer som så totalt har missförstått hur man beter sig mot sina medmänniskor. Hur resonerar man när man tror att man har rätten att fingra både här och där på någon annans kropp utan ett uttryckligt medgivande? Tror man på fullaste allvar att någon blir intresserad av att följa med en hem från krogen för att man taffsar på vederbörande?
Ett av de senaste uppropen i ämnet är #tystiklassen, där elever berättar om övergrepp i skolan - inte helt sällan begångna av andra elever. Barn vet inte alltid skillnaden mellan rätt och fel, det är egentligen inte så konstigt. Men det absolut största sveket kommer i dessa fall från vuxenvärlden som uppenbarligen inte ingriper när den ska alla gånger. Något som förstås sänder extremt vrickade rignaler till barn och ungdomar. Nämligen att det är fritt fram för killar (som senare blir män) att begå övergrepp utan att det får konsekvenser, liksom att tjejer/kvinnor bara ska finna sig i detta. Ska vi överhuvudtaget komma tillrätta med detta problem, då är det i skolan vi ska börja. Det måste vara ett hårt, dagligt arbete med att upplysa eleverna om vad som är rätt och fel liksom att visa att det får konsekvenser om man gör fel. Och att uppmuntra offren att våga berätta när något sker. Det borde vara en självklarhet att detta ingår i läroplanen, men uppenbarligen är verkligheten inte så...
 

 
Bilden lånad från Cumulus ava
 

2 kommentarer
    Follow
publicerat i Kön och jämställdhet
Taggar: metoo, sexuella trakasserier, tyst i klassen

Visa fler inlägg