Sexuell tysthetskultur

Jurister, skådespelare, politiker - och nu förbereder sig vårdpersonalen. Det tycks aldrig ta slut när det gäller namnunderskrifter om sexuella trakasserier. Problemet tycks finnas i princip i alla samhällsskikt. Egentligen ingen nyhet för någon - borde det inte vara i alla fall - men vidden av det hela förvånar nog många av oss skulle jag tro.
Även om man själv inte blivit utsatt eller direkt känner någon som blivit det, har nog de flesta av oss någon gång på något sätt hamnat i situationer där man förfasat sig över hur (vissa) män faktiskt beter sig. Alltifrån sexistisk jargong till regelrätta övergrepp.
Jag vet inte om jag rört mig i "fel" kretsar, men jag kan nog bara dra mig till minnes en enda arbetsplats jag varit på, där det var allmänt känt att en av cheferna gjorde sig skyldig till rätt rejäla övertramp. Inte minst i fyllan på personalfesterna. Sen har det givetvis förekommit en del jargong på många arbetsplatser - och aningen för ihärdigt raggande på somliga personalfester. Fortfarande övertramp, men kanske inga direkta övergrepp.
Jag brukar försöka visa vad jag tycker om sexistisk jargong, men det är inte alltid helt lätt att säga ifrån. Och det är väl också just det som gärna leder till en tystnadskultur, där övergrepp och trakasserier tystas ner istället för att föras upp till ytan. Jag vet inte själv hur jag skulle reagera om jag fick kännedom om något sådant på en arbetsplats idag. Jag bara hoppas att jag kommer ha stake nog att faktiskt göra något.
När man nu läser i media om det ena uppropet efter det andra, vet jag inte vilket som gör mig mest förbannad; vidden av hur många män som tar sig dessa friheter eller den tystnadskultur som oftast tycks råda. Man skäms för att vara man och man blir förbannad över att den allmänna inställningen tycks vara att kvinnor verkar anses få finna sig i att bli tafsade på.
När #metoo-kampanjen först drog igång, var min tanke att det var ett otroligt bra initiativ. Men samtidigt var min spontana tanke att det skulle bli som med mycket annat på internet; det skulle bli lite skriverier under några veckor, kanske i bästa fall ett par månader, men sedan skulle det hela ebba ut. Istället har det varit den totala motsaten - och det är ju bara positivt. Det behövs garanterat en kulturförändring, där offren känner att man vågar lyfta fram övergrepp och att man blir tagen på allvar. Om övergrepp konsekvent tystas ner, då är det självklart att ingen vågar berätta...
 

 
KÄLLOR: DN 1 2 3 4
 
Bilden lånad från Wallpaperscraft
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kön och jämställdhet
Taggar: metoo, sexuella trakasserier

Insamling: Bloggare mot cancer

Den andra september 2014 fick jag det besked som satte hela min tillvaro i gungning. Av en slump hittade man en tumör i ryggmärgskanalen i mina nacke. Det onda i nacken, den nedsatta rörelseförmågan i armarna och orkeslösheten, som tidigare varit vitaminbrist, en sträckt muskel eller diskbråck beskrevs plötsligt som allvarligt och akut även om tumören i sig skulle visa sig vara ofarlig. Läget där tumören satt gjorde att nerverna som ledde från hjärnan ut i kroppen (det vill säga i stort samtliga nerver i kroppen) klämdes åt av den växande tumören i nacken. Satt den kvar, skulle viktiga kroppsfunktioner förr eller senare en efter en börja slås ut. Förmodligen skulle andningen bli drabbad först och mycket pekade på att jag med andra ord skulle kvävas till döds. Så det var inte mycket att diskutera: tumören skulle bort och det pronto.
Den 20 september samma år var det dags för inskrivning på neurologiska kirurgmottagningen på Karolinska sjukhuset i Solna. Det var en dag då det efter annat soldränkt och varmt september ösregnade från morgon till kväll. Taxin fick kryssa mellan stora vattenansamlingar och hade svårt att sig fram i vattenmassorna.
Efter en fem timmar lång och mycket smärtsam operation var tumören slutligen borta. Nu följde månader av tuff rehabilitering innan kroppen återigen fungerar någorlunda efter operationen. Men fortfarande, tre år senare, har jag nedsatt känsel och finmotorik i vänster kroppshalva - vilket påverkar såväl vänsterhanden som balans och ork. Det gör att jag bland annat inte längre kan spela gitarr, något som jag efter många år av tankar som "jag gör det sen" faktiskt lärt mig bara åren innan operationen. Nu står min gitarr i ett hörn och samlar damm i hopp om att mina händer så småningom kan hantera den igen.
 
Jag överlevde, men inte alla har den turen. Därför startar jag denna insamling för att få in pengar till forskning kring cancer och vård för de drabbade. Både för att man ska kunna få vård i ett så tidigt skede som möjligt, men också för att färre ska dö och framförallt för att färre ska drabbas överhuvudtaget.
Du behöver naturligtvis inte vara bloggare för att skänka pengar till insamlingen. Tvärtom, ALLA är välkomna med valfritt belopp. Men jag har en liten utmaning till er alla! Målet är nämligen att samla in 100.000 kronor innan slutet av 2018, det vill säga senast 31/12 2018. Skänk en slant och - OBS: minst lika viktigt!! - klicka på like för detta blogginlägg! För varje like jag får för det här inlägget kommer jag nämligen skänka 10 öre till samma insamling. Kan vi tillsammans nå målet på 100.000 kronor under de närmsta 13 månaderna?! Då måste vi hjälpas åt och det rejält - med start idag!
 
Insamling hittar ni här och jag behöver er hjälp för att sprida inlägget och insamlingen! Länka på era bloggar och andra sociala medier, tipsa släkt och vänner inför julen om ett välgörande alternativ till dyra julklappar, sprid behovet av att få in pengar till cancerforskningen och vård av dem som drabbas.
Och jag lovar er; jag kommer vara efter er med blåslampa för vi tillsammans ska få ihop de här pengarna!
 

 
 

 
Bilden lånad från Hir.nu
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kampen mot cancer
Taggar: cancer

Talang 2017

Det är en ibland ganska spännande tillvaro man har när man hoppar in som statist vid olika filminspelningar. Oftast får man strosa runt någonstans i bakgrunden där man inte syns särskilt mycket, man får inga repliker och får nästan vara glad om man överhuvudtaget syns i bild. Då är det dessutom oftast nacken eller ryggen som syns, inte mer än så. Med några få undantag förstås, gränsen mellan "statist" och "skådespelare" är nämligen ibland hårfin. Det är mer än en gång man blivit inkallad för att ha repliker och agera ganska mycket framför kameran.
Igår eftermiddag skulle jag vara statist i en kriminalserie, men hann inte så hemskt mycket mer än komma till inspelningsplatsen innan jag blev tillfrågad om jag ville agera bartender i den scen som skulle spelas in. Lite kaxigt tackade jag ja, utan att riktigt veta vad jag gav mig in på.
Oftast får man inte heller så hemskt mycket regi som statist, utan man blir ombedd att improvisera. "Min" regi bestod i att några av skådespelarna skulle beställa i baren, jag skuller servera och däremellan agera som vilken bartender som helst. Jag fixade det ju, men när man står med ett stort filmteam inklusive en rad kända skådespelare omkring sig är det inte alltid helt lätt att improvisera. Jag blev förstås fruktansvärt nervös och fumlade hejvilt med flaskor och glas när jag skulle agera framför kameran. Fram tills jag sakta började inse att inget blev bättre av mitt fumlande, utan det var bättre att säga som skådisarna och regisören sa till mig. Även om det två skådisarna tillhör dem som jag sett i flera filmer och serier och dessutom beundrar väldigt mycket för deras talangar, lyckades jag slutligen hälla upp deras drinkar på ett bra sätt och regissören blev till sist nöjd med scenen.
 
Men med min sjuka humor och vilda fantasi, är det inte alltid helt problemfritt att påträffa viss rekvisita när man väntar på sin tur att agera framför kameran. För hittar man en back med två par handklovar, en flaska rödjut och en rulle aluminumfolie i statisternas uppehållsrum strax innan tagning, börjar i alla fall jag själv undra vilken typ av film det är man ska delta i (bildbevis nedan). Så det var med viss lättnad jag insåg att platsannonsen jag sökte jobbet på inte ljög, utan att det var ett kriminaldrama jag skulle vara med i.
Oftast är det relativt centralt belägna platser man ska infinna sig på för olika filminspelningar, men just igår skulle jag ta mig till ett litet stället utanför Hallastavik. Och det är alltid en viss utmaning att ta sig till sådan ställen. Som tur är, har jag gått med i en bilpool och ordnade en bil till gårdagens inspelning. För en stund hann jag bli orolig att jag knappat in helt fel adress på GPS:n, då jag hamnade långt ute i skogarna. Men vips var jag i ett litet samhälle där det utan tvekan pågick en filminspelning. Utmaningen var ungefär densamma när jag skulle hem i mörkret frampå kvällskvisten, då det dessutom hunnit bli mörkt. Mörkerkörning är inte direkt någon favorit, framförallt inte på slingriga skogsvägar utan belysning när det precis regnat och temperaturen ligger precis på nollan. Men jag kom hel helskinnad och en erfarenhet rikare.
 

 
 

 
Textbilden lånad från Roshni
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Dagbok, Film;
Taggar: film, statist

Visa fler inlägg