Ett ont måste

I grunden tycker jag verkligen att det är fruktansvärt tråkigt att träna. Jag måste uppbåda en stor dos viljestyrka för att alls komma iväg till gymet vissa dagar. Helst skjuter jag upp träningen gång på gång.
Men det positiva är att jag mer och mer märker framsteg i träningen - och att jag ofta får dåligt samvet av att skjuta upp träningen. Framförallt om jag inte har någon vettig anledning till skjuta upp eller skippa träningen helt. Jag vet hur fort det går utför igen om man slarvar med träningen - och att det blir så otroligt mycket jobbigare att komma igång med den igen efter en svacka.
Först nu har jag börjat märka påtaglig förbättring efter semstrar och sjukhusvistelser under augusti och september. Under träningspasset igår kunde jag utan större anstäning öka på takten på löpbandet och märkte en påtaglig skillnad i styrka när jag var i gymet. Idag känns en relativt behagligt träningsvärk i armarna och vaderna. För en annan, som tidigare varit otroligt otränad, är varje framsteg en enorm succé. För många idrottare är mina resultat på träningen en barnlek, men för mig är de enormra framgångar.
Sen har man ju X antal kilon som man släpar runt på också, vilket gör fysisk aktivitet lite extra jobbig. Förhoppning är förstås inte bara att bli starkare och få bättre kondis, utan även att midjemåttet ska minska så mycket det bara går.
Nu har jag även gett mig fanken på att jag ska fixa militärtjänstgöringen till våren efter att jag var tvungen att ställa in i september då jag hamnade på sjukhus. Så det ska bli hårdträning närmsta veckorna så att kroppen kommer palla med den här gången. Målsättningen är att vänta tills efter den kallaste delen av vintern med att gå utbildningen eftersom en stor del av den är utomhus. Så det bästa är nog att försöka ta det när värsta kylan är över, men innan den riktiga värmen kommer.
 

 
GÅRDAGENS SLUTRESULTAT PÅ LÖPBANDET
 
 
 

 
Bilden lånad från Träning & motivation
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow