Jantelagens förlovade land

Det finns nog inget mer osvenskt än att framhäva sig själv, att belysa sina goda egenskaper och att tala gott om sig själv. I Jantelagens förlovade land är sådant inte riktigt tillåtet och socialt accepterat. Hur det nu kan komma sig.
Tanken slår mig varje gång jag ska snickra ihop en jobbansökan. Det blir liksom lite obekvämt att marknadsföra sig själv och belysa sina bästa sidor och vad man är duktig på. Det känns lite som att leka reklammakare, att försöka hitta så många positiva saker om en vara eller tjänst som det bara går. Även om innebär att man kanske tummar en liten, liten aning på sanningen. Och även om man utelämnar de största nackdelarna.
Det känns lite busigt på nåt vis. Hur mycket kan jag ta i utan att den potentiella arbetsgivaren tycker att det blir mycket? Hur mycket positivt kan jag skriva om min eventuellt blivande arbetsgivare utan att det upplevs som smörigt och banalt?
Min svenska blyghet i jantelagens namn sätter många gränser. I många andra kulturer hade man broderat ut i avhandlingslånga texter om just min förträfflighet. Så det blir svårt att sticka ut ifrån mängden utan att verka vara kaxig, smörig eller rentav arrogant. Åtminstone med svenska mått mätt. 
 
Sen kommer vi till den minst lika svenska lojaliteten. Vi är extremt lojala och vill helst inte stöta oss med någon överhuvudtaget. Man får liksom känslan av att vara otrogen när man redan har ett jobb men söker nytt. Visserligen har jag varit öppen på jobbet med att jag söker annat så länge jag bara har ett vikariat. Men det är ändå konstigt när man försöker marknadsföra sig för att gå över till en annan arbetsgivare.
 

 
Bilden lånad från Betterteam
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow