Se lugnet svepa in i vikens famn...

I fredags morse gick jag av det sista nattpasset på ett tag. Det väntade några dagar ledigt och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag inte skulle ha så mycket inplanerat dessa dagar. Även om jag inte direkt stressar runt så mycket som jag brukar kunna göra, gick det inte många timmar innan jag började åta mig en massa saker att göra.
Vissa roliga saker, andra mindre roliga. Att jag var barnvakt i lördags hörde till roligaste, även om man är ganska slut efter att ha haft sällskap av en 2,5-åring några timmar.
Gårdagen blev desto allvarligare med några timmars övertidsarbete, landläkarbesök och sedan en vända till gymmet. Någonstans får man ju se det positiva i saker och ting, även om det inte alltid är helt lätt när man flänger mellan de tråkiga göromålen. Den 23 december lär jag till exempel glädjas när lönen kommer och jag får betalt för några timmars övertid. Tandläkaren konstaterade att jag inte heller denna gång har några hål och har helt friska tänder. Jag kan alltså fortfarande som 40-åring stoltsera med endast en enda lagning i munnen - som gjordes för 15 år sedan. Och på gymmet kunde jag konstatera att löpningen kändes mycket lättare än sist. Jag kan notera en viktnedgång på inte mindre än två kilo senaste 10 dagarna, något jag till största delen kan tacka träningen för.
På onsdag väntar en filminspelning under eftermiddagen. Den här gången har jag ingen aning om vad jag ska vara med i dock. Vissa gånger kan det vara en del hyschpysch kring vissa inspelningar och man får inte säga särskilt mycket om vad man vet om inspelningen. Så är det den här gången, så inte ens efter inspelningen kommer jag få säga något förrän det hela har sänts.
Men filminspelningar brukar vara roliga, även om det ofta kan vara långa dagar med mycket arbete. Som statist är det inte alltid man vet innan om man kommer få några repliker, eller ens synas särskilt mycket i bild. Oftast har jag bara sett att det varit jag på bild enkom för att jag råkar veta var i bild jag står. Någon som inte vet att jag är med skulle aldrig ens uppfatta att jag syns i bild...
 
Nu får man ju också börja se fram emot första advent, även om jag kommer att jobba till helgen. Jag tillhör dem som blir barn på nytt när julen närmar sig. Jag kan fortfarande minnas känslan när man var liten och adventssakerna kom fram den första december. Det var något otroligt speciellt och jag ville alltid sova med adventsstjärnan tänd i mitt rum första natten.
Riktigt så påtagligt är det inte längre, för nu som vuxen är jag ytterst ljuskänslig när jag ska sova. Så inte ens en tänd adventsstjärna i sovrummet är aktuellt längre. Men känslan är fortfarande densamma och jag kan redan i oktober börja se fram emot advent - som ju trots allt lyser upp väldigt mycket i höst- och vintermörkret.
Jag minns när jag som barn upplevde den första snöfria julen, hur det nästan var att likna vid ett större trauma. Det gick liksom inte riktigt ihop för mig att det gick att fira jul när det inte fanns snö ute. Numera är jag lite mer realist, med ålderns rätt, och bryr mig väl egentligen inte så mycket om huruvida det blir en vit jul eller ej. Däremot skulle jag nog aldrig kunna tänka mig att åka utomlands över julhelgen, det finns liksom inte på världskartan. Då skulle det vara om man hamnade i en sits då alternativet var att sitta ensam hemma över julen, för det är nog det enda alternativ jag skulle tycka var sämre.
Men i år blir jag hemma i Sverige under hela december, vilket känns rätt tryggt. *L* Och även om jag kommer jobba till helgen, så är förhoppningen att hinna och orka få lite julstämning i lägenheten också. Någonstans i röran på vinden står kartongen med adventssaker och den ska tömmas vid lämpligt tillfälle.
 

 
Bilderna lånade från Pixabay, Upplevelse.com
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
0 kommentarer publicerat i Dagbok
Taggar: advent, arbete, film, första advent, jul, ledig
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow