Sexuell tysthetskultur

Jurister, skådespelare, politiker - och nu förbereder sig vårdpersonalen. Det tycks aldrig ta slut när det gäller namnunderskrifter om sexuella trakasserier. Problemet tycks finnas i princip i alla samhällsskikt. Egentligen ingen nyhet för någon - borde det inte vara i alla fall - men vidden av det hela förvånar nog många av oss skulle jag tro.
Även om man själv inte blivit utsatt eller direkt känner någon som blivit det, har nog de flesta av oss någon gång på något sätt hamnat i situationer där man förfasat sig över hur (vissa) män faktiskt beter sig. Alltifrån sexistisk jargong till regelrätta övergrepp.
Jag vet inte om jag rört mig i "fel" kretsar, men jag kan nog bara dra mig till minnes en enda arbetsplats jag varit på, där det var allmänt känt att en av cheferna gjorde sig skyldig till rätt rejäla övertramp. Inte minst i fyllan på personalfesterna. Sen har det givetvis förekommit en del jargong på många arbetsplatser - och aningen för ihärdigt raggande på somliga personalfester. Fortfarande övertramp, men kanske inga direkta övergrepp.
Jag brukar försöka visa vad jag tycker om sexistisk jargong, men det är inte alltid helt lätt att säga ifrån. Och det är väl också just det som gärna leder till en tystnadskultur, där övergrepp och trakasserier tystas ner istället för att föras upp till ytan. Jag vet inte själv hur jag skulle reagera om jag fick kännedom om något sådant på en arbetsplats idag. Jag bara hoppas att jag kommer ha stake nog att faktiskt göra något.
När man nu läser i media om det ena uppropet efter det andra, vet jag inte vilket som gör mig mest förbannad; vidden av hur många män som tar sig dessa friheter eller den tystnadskultur som oftast tycks råda. Man skäms för att vara man och man blir förbannad över att den allmänna inställningen tycks vara att kvinnor verkar anses få finna sig i att bli tafsade på.
När #metoo-kampanjen först drog igång, var min tanke att det var ett otroligt bra initiativ. Men samtidigt var min spontana tanke att det skulle bli som med mycket annat på internet; det skulle bli lite skriverier under några veckor, kanske i bästa fall ett par månader, men sedan skulle det hela ebba ut. Istället har det varit den totala motsaten - och det är ju bara positivt. Det behövs garanterat en kulturförändring, där offren känner att man vågar lyfta fram övergrepp och att man blir tagen på allvar. Om övergrepp konsekvent tystas ner, då är det självklart att ingen vågar berätta...
 

 
KÄLLOR: DN 1 2 3 4
 
Bilden lånad från Wallpaperscraft
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow