Schizofrent beteende

Våra känslor kan spela oss rätt stora spratt och göra att vi beter oss rätt irrationellt, rent idiotiskt vissa gånger. Det är nog många av oss som någon gång gjort saker vi inte riktigt kan förklara.
Mer störande är det när man istället blir utsatt för detta beteende. Jag har nog varit relativt förskonad, men några få tillfällen blir lite paff över hur vissa beter sig.
Börjar vi med mitt första förhållande (här), trodde jag någonstans att hon aldrig mer ville veta av mig. Med tanke på vilket svin hon ansåg att jag var (vilket jag i och för bara var i hennes förvirrade fantasivärld, men det är en annan historia), borde hon hata mig. Men lik förbaskat är det inte många månader sedan det kom en vänskapsförfrågan på Facebook.
Jag bad henne illa kvickt att mer eller mindre dra till något varmt ställe när jag såg vänförfrågan. Svaret tillbaka var att hon bara ville säga hej, vilket jag faktiskt inte riktigt tror på. För någonstans har det genom åren funnits en gnagande oro att den här personen ska höra av sig igen. Just för att hon är hon, en ganska irrationell person - och trots att hon uppenbarligen anser att jag är en så hemsk person. Men med åren har oron avtagit och jag trodde nog inte riktigt att det skulle komma en vänförfrågan 18 år efter att vår relation tagit slut.
Men så kommer man osökt in på nästa person med nästan minst lika märkligt beteende. Jag orkar inte dra hela historien ytterligare en gång, men den återfinns i sin helhet här och här. Nu talar vi också om en person som gjorde sitt yttersta för att sinka vår relation. När den tog slut, bönade hon och bad om att det skulle bli bra igen - vägrade att lyssna när jag bad henne sluta höra av sig, trots att jag bytte till hemligt telefonnummer och hotade med polisanmälan.
När hon till sist insåg att loppet var kört, bytte hon taktik totalt. Plötsligt blev det smutsigt och hon började sprida rykten om att jag skulle vara alkoholist och tablettmissbrukare. Bland annat. När jag skrev ett argt mejl till henne om detta, kom det mer eller mindre regelrätta hot tillbaka. Och nu slutade det också med en polisanmälan, även om den inte ledde någonstans.
Månaderna har gått och jag har inte hört något ifrån dessa två donnor. Fram tills jag insett att den sistnämnda faktiskt följer min blogg - och inte särskilt diskret. På något vis vill hon tydligen ändå ha koll på den alkoholiserade tablettmissbrukare som hon varit tillsammans med några månader för ett antal år sedan.
 
Nu fattar jag visserligen att min blogg inte är särskilt svår att hitta, den ligger ju helt öppet på internet. Och det är säkert flera av både mina vänner och ovänner som läser den, oavsett om jag vet om det eller inte. Jag avgör ju dessutom själv vad jag lägger ut. Sådant jag inte vill att någon ska veta om, lägger jag givetvis inte ut det på internet.
Men det blir liksom lite komiskt när någon går från att uppenbarligen hata mig, hota med våld och påstå att jag är ett riktigt jäkla svin till att plötsligt vara väldigt intresserad av mina förehavanden - och dessutom inte vara särskilt diskret med det. Det blir rentav något patetiskt över det hela. Framförallt med tanke på att vederbörande gift sig och skaffat barn sedan vi gjort slut.
Personligen tycker jag inte det är obehagligt eller så, det blir mest en komisk situation som jag har lite roligt åt. Frågan är hur medveten hon själv är om hur det hela verkar med detta beteende? Allt vacklande fram och tillbaka mellan olika ytterligheter.
Själv har jag knappt ägnat henne en tanke sedan vi gjorde slut och fram tills de rykten hon spred om mig nådde mina öron. Efter att polianmälan mot henne lades ner har jag heller inte ägnat henne särskilt mycket tankeverksamhet och energi. Jag har liksom fullt med att leva i nuet och tänka framåt istället för att lägga energi på gammalt groll. Men vi har alla olika behov uppenbarligen. Sen är det intressant att fundera över vad som styr vissa beteenden, vad som gör att man beter sig på det här viset. Vad vill man uppnå? Vad tror man att man vinner på det? Kommer beteendet att förändra något? Eller söker man bara uppmärksamhet eller möjligen något nytt att sprida elakartade rykten om?
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer
Taggar: kärlek, relationer, våld i nära relationer

#NotOK

Man borde väl inte bli förvånad längre, men ändå blir man det. Förvånad och förbannad. Som frontfigur för någon TV-kanal eller tidning kan man tydligen bete sig rejält illa och förvänta sig att ens arbetsgivare gör allt i sin makt för att tysta ner det hela så att man kan fortsätta att svina runt. Möjligen fram till dess det hela uppdagas i media, för då blir man lämnad helt ensam till vargarna.
För det är ju ungefär det som tycks hänt när man nu rullar upp historierna om Timell, Virtanen och Lasse Cronér. Vad de anklagas för har uppenbarligen varit känt sedan länge, men lika uppenbarligen tystats ner. Allt för att arbetsgivaren vill skydda sitt varumärke och för att personer som Timell och Cronér lockar tittare. Och helt i enlighet med samhällsstrukturen att män med makt kan svina runt rätt duktigt och att det anses rätt normalt.
Nu har jag givetvis ingen aning om skuldbördan i respektive fall. Men det är ju allvarliga anklagelser som riktas emot dem, så allt annat än det ska utredas är ju uteslutet.
Sen får man sig naturligtvis en tankeställare när man tänker på att dessa tre "profiler" är långt ifrån ensamma om att ha gjort bort sig på liknande sätt. Med tanke på hur stort #metoo har blivit, så verkar det vara en alltför stor andel män som visar den här typen av förkastligt beteende. Frågan är väl hur många som faktiskt kommer få stå till svars för vad de gjort.
Sen får jag själv erkänna något som jag förmodligen inte är särskilt ensam om - och det är att jag nog inte förstått vidden av hur väl förekommande sånt här är. Självklart har man sett många killar/män bete sig väldigt illa i olika situationer. Alltifrån jargong i fikarummet eller skolans uppehållsrum till smaklösa raggningsförsök på krogen eller ovälkommen beröring i korridoren. Och sexuella övergrepp läser man ju om i tidningarna var och varannan dag. Men fortfarande, det tycks långt vanligare än jag någonsin anat - och det gör en mörkrädd milt sagt. Det är faktiskt så att man skäms för vad man är född till nästan.
Att sedan en och annan man börjar gasta om att man numera inte ens vågar titta åt en tjej för att man är rädd att bli anklagad för sexuella trakasserier var väl rätt väntat. Men lite mer förvånande är de kvinnor som säger ungefär samma sak. Av en ren slump hamnade jag till exempel idag på M-politikern Emilie Pilthammars blogg, där hon ondgjorde sig över #metoo-kampanjen och mest ansåg att den bestod av lättkränkta kvinnor. #metoo är inget annat än "ett spel för galleriet där lättkränkta tjejer/kvinnor främst från vänsterskalan ska göra sig till ett offer". Även om det inte är något representativt för Moderaterna, känns det heller inte särskilt förvånande att ett sådant uttalande kommer just från en moderatpolitiker. Man behöver inte kunna deras partiprogram utan och innan för att veta att det där med empati inte riktigt ingår i sinnesvärlden på den sidan mittsträcket. Man kan ha olika syn på vad som klassas som sexuellt ofredande, precis som när man pratar mobbning, hot eller andra typer av ofredanden. Men det är mottagarens upplevelse som räknas. Sen kan vi andra tycka att man är känslig eller ej, men det kan aldrig bli rätt att förminska någons upplevelse i de här sammanhangen.
 

 
KÄLLOR: AB 1 DN 1 SVT 1 Emelie Plithammar
 
Bilden lånad från C21Media
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: metoo, sexual harassments, sexuella trakasserier

Det gåtfulla folket

Statister är ett minst sagt uthålligt släkte. För en minimal lön ställer man upp på långa arbetsdagar i ur och skur då man ständigt är ajour och ständigt alert. Det är korta varsel, ändrade planer och ibland långa resvägar till inspelningsplatserna.
Det är ingenting man blir rik på, knappt ens att leva på. Oftast är det några hundralappar man får i lön för en hel dags arbete. För de flesta är det mer en hobby som man kanske kan tjäna en liten slant på som ren bonus.
Tanken slog mig nästan igår, när jag ställt upp på en filmning som ägde rum ute i Roserberg. Vi var utomhus merparten av dagen och alla som var utomhus i Stockholm igår vet hur kallt det var. Efter ett par timmar var man stelfrusen från topp till tå - och samtidigt innerligt glad att det ingick i rollen att springa fram och tillbaka efter en gata. De korta språngmarscherna var väl det som gjorde att man inte frös ihjäl...
Samtidigt är det just mest för att det är kul som man ställer upp som statist. Att det sedan ger några kronor extra i plånboken är ju bara ett plus. Vissa månader blir det flera uppdrag, sedan kan det gå veckor utan att man blir tillfrågad. Men det ger lite extra variation i vardagen att komma iväg och göra något annat emellanåt.
 

 
Bilden lånad från Forbes
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Film
Taggar: film

Visa fler inlägg