Jag har papper på att jag inte är sjuk i huvudet

Det är inte ofta man får två läkarbesök på en och samma dag. Och framförallt inte ett om att man är frisk och ett annat om att man är sjuk. Nu är det ju ingen allvarlig sjukdom jag har, dessutom har de allra flesta symptom försvunnit vid det här laget.
Dock var det inte salmonella jag fått och låg inne för, utan campylobacter. Fråga mig inte mer om det, för jag är inte klokare än någon annan utan sjukvårdsutbildning när det kommer till invecklade latinska namn. Jag vet bara att det är väldigt smärtsamt och utmattande att ha denna bakterie i magen, så det är att rekommendera att undvika en sådan situation. Dock fick jag först nu veta att sjukdomen faller under smittskyddslagen, vilket gör att den är förenas med en lång rad restriktioner. Åtminstone så länge man har symptom. Så det kändes ju lite märkligt att jag skrevs ut från sjukhuset utan restriktioner innan man ens visste vad jag fått. För när jag kom hem hade jag fortfarande en del symptom...
Det enda som nu hänger i är lite trötthet, ett ovanligt stort vätskebehov och att jag fortfarande behöver gå lite oftare på toaletten än i normala fall. Jag har tagit det säkra före det osäkra och avböjt militärutbildningen i slutet av oktober, som annars skulle börja nästa fredag. Dels är jag så trött fortfarande och dels känns det inte så lockande att behöva springa på toaletten stup i kvarten när man har militärövningar ute i skogen.
Men att man inte hittat något på senaste magnetröntgen är ju ett lättande besked. Även om jag på det stora hela inte känt av några symptom som skulle kunna tyda på att tumören är tillbaka, så är det alltid ett orosmoln innan man får det definitiva beskedet.
Sen är det alltid svårt att inte drabbas av katastroftänk när man haft en tumör. Så fort jag haft ont någonstans eller känner mig ovanligt trött är min första tanke att jag har cancer igen. När jag hade som ondast i magen pendlade tankarna mellan magcancer, brustet magsår, gallsten och njursten. Jag tänkte aldrig att det kunde vara en bakterie. Så det säger ju en del om vilka katastroftankar man får med denna erfarenhet.
 
Sen går det inte att komma ifrån den enorma tacksamhet åtminstone jag själv känner inför den gigantiska förmån man har genom att faktiskt leva i Sverige. Det är många klagomål på den svenska sjukvården och det är klart att det finns massor med saker man kan förbättra, det tänker jag verkligen inte neka till.
Men de två gånger jag själv varit i kontakt med sjukvården bortsett från de gånger man gått till hälsocentralen har allt fungerat hur jäkla bra som helst. Jag har fått en sjukvård i världsklass och bara betalat en spottstyvel för det hela i jämförelse med vad vården faktiskt kostar.
När jag fick min tumör, var jag inlagd på sjukhus i tio dagar och genomgick en fem timmar lång avancerade operation. Därefter följde flera månader av rehabilitering, vara de första tre veckorna jag var inlagd hos rehabiliteringen med eget rum, tre mål mat om dagen liksom smörgåsar, kaffe och te när helst jag behagade mellan dessa mål. Sen fick jag flytta hem, men gick på rehabilitering tre dagar i veckan. Dessa dagar hade jag taxi till och från rehabiliteringen eftersom jag hade svårt att gå. För hela kalaset betalade jag ungefär 6 000 kronor, en summa som de allra flesta kan skramla fram på ett eller annat sätt - åtminstone genom att låna ihop pengarna av vänner, bekanta och anhöriga.
När jag slutligen bestämde mig för att åka in till akuten för min krampande mage fick jag ett förstklassigt bemötande. Jag åkte till akuten på SÖS en lördagskväll och anmälde mig i kassan. Det enda som möjligen var negativt var att jag fick vänta ungefär tre timmar på att bli undersökt av en läkare. Tre timmar är en lång tid när man har fruktansvärt ont.
Men efter det gick det fort. Jag fick lämna diverse prover, jag fick eget rum på akuten, min mage röntgades och jag undersöktes grundligt. Jag blev sedan inlagd med eget rum, egen toalett och badrum i två dygn. Jag blev uppassad hela tiden, fick dropp och mediciner, tre mål mat om dagen och hade ständig tillsyn av personalen. Hela kalaset kostade mig 600 kronor, men kostade säkerligen mångdubbelt mer om man ska räkna in alla omkostnader.
Jag skulle förmodligen inte haft en chans att själv bekosta vården varken vid min tumör eller i samband med min onda mage ur egen ficka. De omkostnader jag haft känns lite i plånboken, men är inte värre än att jag kan betala dem.
Själv hade jag inte levt idag om jag bott i ett land där man själv bekostar sin vård. Jag hde inte haft de pengarna. Så finns de folk som vill sänka skatterna och föra över mer av kostnaderna på varje individ. Själv kommer jag aldrig mer klaga på att betala skatt. Det är värt varenda krona när man ser vad man faktiskt får i slutändan och man behöver samhällets hjälp.
 

 
 
 
 

 
Textbilderna lånade från Women's healt and wellness, PRO
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow