Ett år efter terrorn

Fredagen den sjunde april 2017 kommer nog de allra svenskar ihåg vad de gjorde. Själv minns jag exakt vad jag gjorde från 14:52, då en lastbil körde in på gågatan på Drottninggatan och tog livet av fem personer och skadade många fler.
Jag hade varit på en filminspelning på vid polishuset på Kungsholmen och skulle hem vid tretiden. Jag skulle möta upp min sambo, som jobbar vid Fridhemsplan och ta tunnelbanan hem. Medan jag sitter på perrongen vid Fridhemsplan och väntar på sambon började de första nyhetsnotiserna om vansinnesfärden längs Drottninggatan komma. Jag - och säkerligen många med mig - tänkte först att "bara" var någon vansinnesgrej. Någon som fått ett psykbryt, någon som tappat kontrollen över sin lastbil eller någon alkis som fått för sig något idiotiskt.
Men när man i högtalarna går ut med att inga tåg stannar vid T-centralen, börjar jag inse att det är mer än en olycka eller ett psykfall. Det ska ju trots allt till mer än så innan polisen tar beslut om förbikörning för tunnelbanan vid någon station.
Sen går det ytterligare några minuter innan nästa utrop i högtalarna kommer. Då är beskedet att hela tunnelbanesystemet utryms och att inga tåg alls kommer röra sig i Stockholm.
Ungefär där och då förstår jag att något allvarligt hänt. Medan jag går mot rulltrapporna försöker jag ringa min sambo, men för en stund är mobilnätet helt överbelastat och inga samtal kopplas fram.
Som i en handvändning förvandlas den svenska huvudstaden till en krigszon. Alla större affärer och andra samlningsplatser utryms och stängs. Trafiken stannar av, gatorna blir tomma på fordon. Bortsett från utrycksningsfordon med blåljus och sirener som åker i ilfart längs gatorna. Längs gatorna börjar folk försöka ta sig fram till fots för att ta sig dit de ska.
Jag och min sambo är fast på Kungsholmen i fem timmar. Under de timmarna slås jag av det lugn och den tystnad som vilar över gatorna. Man märker hur folk tar hand om varandra, hur man ser till att folk kommer hem, får låna en telefon eller får något att äta eller dricka. Men ingen panik, ingen hysteri. Bara medmänsklighet för att hjälpa varandra.
 
På årsdagen för terrordådet kändes det som ett måste att ta en vända förbi Drottninggatan. Lördagsruschen var i full gång och man insåg att stockholmarna inte låtit sig skrämmas av Akilovs vansinnesdåd för exakt ett år sedan. Några stannar till och lägger ner blommor kring betonglejonen på gatan eller i trappan ner mot Sergels torg, men annars kändes det som vilken lördagseftermiddag som helst.
Och det kändes så bra att passera där just idag och inse att så lite påverkats av terrorrattacken. I dagsläget finns så otroligt många hot mot demokratin från olika hål. Extremister som försöker rasera allt det vi kämpat för i så många år och sluta till vårat öppna samhälle. Det spelar ingen roll om extremisten kommer från vänster, höger, är muslim eller kristen. Alla former av extremism måste givetvis bekämpas - och det viktigaste verktyget är att visa att man inte låter sin vardag påverkas av terrordåd. Den dag det sker har terroristerna och de antidemokratiska krafterna vunnit en seger de aldrig kommer att förtjäna.
 
 
 
 
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 SvD 1 2 3
 
Textbilden lånad från Wikipedia
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow