Håll Sverige rent

I morse läste jag DN med extra stort intresse. Normalt brukar jag mest ögna igenom papperstidningen när den kommer, men ibland fastnar jag lite extra för någon artikel. Den här veckans söndags-DN var just en sådan tidning.
Ett reportage om NMR:s intrång i Ludvika med omnejd fångade mitt intresse. Organisationens ledning har slagit sig ner i den lilla staden och försöker rekrytera ungdomar på kommunens skolgårdar, värvar röster och medlemmar genom att spela på diveserse frågor som egentligen inte tillhör organisationens hjärtefrågor - med mera, med mera.
En tanke får plötsligt ord satta till sig när jag läser artikeln. En tanke som jag tidigare inte riktigt kunna formulera, men som nu får en helt naturlig ordalydelse. Man intervjuar nämligen en kommunanställd med insyn i socialtjänstens arbete i Falun, en anställd som även haft samröre med nazisternas barn - som givetvis går i skolan i någon av Ludvikas kommunala skolor. Det personen säger är exakt det jag själv ibland grubblat över, men inte hittat de rätta orden till:
– Hade vi haft en nyanländ elev vars föräldrar vi misstänkte var radikaliserade muslimer, och vi misstänkte att barnet blev uppfostrat i de tankarna, då hade det inte funnits en enda rektor, pedagog eller privatperson som inte skulle ha anmält den familjen till socialtjänsten. Men kring Nordiska motståndsrörelsen tassar man runt väldigt mycket.
I en tid då det pratas oerhört mycket om radikalisering, är det egentligen bara islamism man syftar på. Och javisst, islamisk radikalisering måste vi absolut motarbeta - allt annat skulle vara rent hyckleri. Men vi skall samtidigt motarbeta all religiös extremism. Precis som all annan extremism, oavset om vi pratar om nazism, kommunism eller någon annan form av extremism. Det är sådant som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Demokratin ska givetvis tåla granskning och att ifrågasättas, men när man börjar prata om att avsätta demokratin med våld är det inte längre frågan om kritik utan ren radikalisering i sitt rätta jag. Och där har såväl nazism som islamism en gemensam nämnare, de vill motarbeta demokratin och ta till våld för att nå sina mål.
 
Man kan diksutera yttrandefrihet och organisationsfrihet hur mycket man vill. Men när man inte kan se saker och ting för vad de faktiskt är, då saknar man en dimension i sitt resonemang. Det går inte att förbjuda åsikter, det faller på sin egen orimlighet. Men det går faktiskt att förbjuda vissa åsiktsyttringar, vilket är en viss skillnad.
Om vissa yttringar är en fara för samhället, något som markant skulle vara en fara för demokratin, den allmänna ordningen och säkerheten så är det rätt givet att det ska motarbetas. De flesta skulle skriva under att vi ska motarbeta islamism. Men när det kommer till nazism - som visade sitt sanna jag under 40-talet - blir det ett väldigt tassande kring het gröt och tal om yttrandefrihet och annat - i sammanhanget - rent trams.
Yttrandefrihet är jag absolut för, men detta är en frihet under ansvar. Ansvaret innefattar till exempel att man inte ska kränka, hota, förtala eller ägna sig åt andra dumheter. Något som många ute på olika kanter (både höger och vänster, liksom olika religiösa inriktningar) ägnar sig åt rätt duktigt.
Man ska givetvis kunna få tro på vilken gud man vill och rösta på vilket parti man vill, men det är inte samma sak som att ha rätten att behandla sina medmänniskor illa. Det måste fortfarande finnas en respekt till medmänniskor oavsett hudfärg, religion och sexuell läggning. Man kan tycka att någon har fel eller gjort knasiga val i livet, men det ger dig inte rätten att behandla personen hur som helst eller ha en önskan om att ta ifrån vederbörande dess rättigheter. Och som en slutkläm på det hela: det är inte en rättighet att kränka, hata, slåss, utesluta, döda eller lemlästa. Något som exempelvis islamister, nazister och vänsterextremister anser sig ha rätten att göra.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Die Propagandashau
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow