Konsten att inte lägga sig i folks livsval

För ett antal år sedan såg jag en dokumentär på TV om personer som valt lite annorlunda sätt att leva. Bland de ganska udda sätten att leva var det trots allt det "minst udda" som etsade sig fast i mitt minne.
Han var i 70-årsåldern och hade valt att leva ensam och att aldrig skaffa barn. När han fick frågan om han aldrig kände sig ensam, skrattade han först till svar. Men svaret var ett tydligt nej; han hade en i övrigt stor familj med flera syskon som i sin tur hade barn och barnbarn. Han hade många vänner att umgås med och kände inget behov av en egen familj.
Istället hade han haft ett välbetalt arbete och hade kunnat kosta på sig resor för mångmiljonbelopp till jordens alla hörn. Jular och övriga högtider firade han med den övriga familjen.
Men grejen är att jag har en känsla att om man jämfört honom med många av de andra som deltog i programmet och som valt långt mer udda livsstilar - som att leva utomlands, bo ute i skogen utan el och vatten, segla jorden runt och så vidare - så var nog han den som genom livet blivit mest ifrågasatt för sina livsval. För i den normativ värld vi lever förväntas vi göra några ytterst få saker: jobba, träffa en livspartner (med betoning på en) och skaffa barn. Hur vi sedan lever våra liv lägger sig folk oftast inte i. Det kanske tisslas och tasslas litegrann bakom ens rygg, men man blir inte ifrågasatt öga mot öga.
 
För det finns få saker i livet där jag själv fått så många kommentarer som när det kommer till valet att inte skaffa barn. Det ska möjligen vara när jag under några år valde att leva helt själv utan att ens dejta någon alls. Folk kan - och kunde - inte låta bli att kommentera och ha åsikter. Utan att ha tillstymmelse till tanke på vad som faktiskt kan ligga bakom det hela. Kan jag ha kommit ur ett traumatiskt förhållande fyllt av våld och kränkningar och därför känna mig bränd? Har jag av någon anledning svårt att träffa någon på grund av psykisk ohälsa? Eller är det kanske inte ett aktivt val att inte skaffa barn? Kan det kanske vara så att jag inte kan bli pappa och du bara strör salt i såren genom kommentarer som "börjar det inte bli dags snart...?"? Eller den kommentar som är ännu värre: "Har du verkligen tänkt igenom detta?" till någon som inte skaffat barn.
Egentligen borde man resonera tvärtom och fråga den som är på väg att skaffa barn: "Har du verkligen tänkt igenom detta? Förstår du vilket ansvar det innebär att sätta ett barn till världen?". Men så fungerar oftast inte människan.
Jag själv har fått åtskilliga sådana kommentarer kring mitt val att inte skaffa barn, trots att jag nu passerat 40 år. Kommentarer som "Du blir ju inte yngre direkt" (tack för påminnelsen!) och "Du borde ju tänka på din flickvän också, hon kanske inte kan få barn snart". Och jag kan inte låta bli att tänka, varför är det inte min flickvän som ska tänka på mig? För hur bra pappa blir jag om jag papparollen blir påtvingad? Kommer jag ta fullt ansvar som pappa om jag egentligen inte vill vara det?
 
Men när det kommer till vår fortplantning, är det många som tar sig friheten att ha åsikter om folks val. Själv anser jag mig vara ansvarstagande genom att välja bort barn när jag känner att jag inte vill ha några. Allt annat vore totalt oansvarigt.
Det inte alla förstår är att det som skiljer människan från djuren är att vi människor är egna individer men långt mer friare vilja än de flesta djurarter. Vi är inte på något vis stöpta i samma form, snarare tvärtom. Därför finns det vissa som väljer bort barn, väljer att leva ensamma eller rentav ha flera parners i olika konstelationer.
Jag erkänner villigt att jag är för polygami så länge det bygger på frivillighet. De flesta som tycker att månggifte ska vara förbjudet utgår ifrån att det alltid bygger på tvång gentemot kvinnor, som i deras värld tvingas till att acceptera att maken "tar sig" flera fruar. Det förekommer naturligtvis på många håll och jag är den förste att fördöma detta. Men tvångsgifte förekommer även i många "monogama kulturer". Den polygami jag själv förspråkar ska givetvis bygga på frivillighet från alla parter och vara tillgänglig för dem som tycker att den "livsstilen" passar dem.
Men så fort man nämner detta betraktas man som en freak, någon med taskig kvinnosyn som tycker att mannen ska vara priviligierad att knulla runt bäst han vill. Men det är inte det det är frågan om, utan att det hela ska vara ömsesidigt.
Inte heller här är vi människor skapta i samma form. Även om monogama förhållanden passar de allra flesta, så finns det vissa som vill leva polygamt. På samma vis som homosexualitet existerar (även om jag vet att det är två vitt skilda ting).
 
Så slutklämmen får bli: låt folk leva sitt liv på det sätt som passar dem så länge ingen far illa. Det är värre att skaffa barn för att vara omvärlden till lags än att låta bli för att det är just vad man vill. Och det är minst lika illa och svekfullt att leva i en viss typ av förhållande för att passa in i mallen än att leva i ett förhållande som bryter normen, men som passar personen/personerna perfekt. Oavsett om någon väljer att leva ensam eller tillsammans med en eller flera personer av samma och/eller motsatt kön.
Ibland kan jag nästan bli lite avundsjuk på alla de positiva tillrop somm alla jämnåriga får när de avlar av sig ungar åt höger och vänster, medan jag själv inte får någon som helst positiv respons för att jag tar mitt ansvar och låter bli att skaffa barn när jag faktiskt inte vill det.
 

 
Bilderna lånade från Out och RFSU
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow