Skådespelartalang

Jag måste säga att jag är sjukt imponerad av skådespelare, inte minst dem som agerar på film och i TV-serier. Det måste vara ett av få yrken som har en glamourstämpel som ligger väldigt långt ifrån verkligheten.
Det är ofta långa dagar med oändligt många omtagningar av samma scen - och vid varje omtagning ska man ha lika stor inlevelse som vid första tagningen. De gånger jag varit med som statis vid olika filmningar har jag varit helt slut efter en arbetsdag och kan bara fantisera om hur skådespelarna känner sig.
Idag har jag själv fått prova på att just ha repliker, att ha "huvudrollen" i en reklamfilm. Det var inte många omtagningar och hela inspelningen tog totalt 1,5-2 timmar. Men svetten rann längs ryggen på mig och jag var helt slut efteråt. Men när regissören tyckte vi skulle ta omtagning fem i ordningen, var jag inte långt ifrån att börja känna mig lite trött på den korta scenen som skulle spelas in. Trots att jag ju vet att denna inspelning inte är någonting i jämförelse med de flesta andra filminspelningar.
Och jag fick mycket beröm och positiv feedback efter inspelningen, vilket ju kändes extra kul när det var min första roll med "riktigt" agerande och repliker. Jag var rätt nervös på väg till inspelningsplatsen, men blev väl bemött och omhändertagen så det tog inte många minuter innan jag började slappna av igen.
Och det är ju naturligtvis kul med filminspelningar och jag kan verkligen förstå charmen i att kunna försörja sig på att jobba med detta. Jag skulle själv inte ha något emot att kunna göra det, även om det nog är rätt osannolikt att kommer att bli så.
Nu får ni dock hålla utkik efter en man på kryckor under reklampauserna på TV framöver. Kanske är det då mig ni ser. 😉
 

 
Bilden lånad från Bleeding Cool
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Film;
Taggar: film, statist

Rädsla

Lite sporadiskt brukar jag läsa Marcus Birros blogg någon gång ibland. Och det är faktiskt otroligt roande läsning, det går liksom inte att komma ifrån. Han försöker framstå som en matcho man som inte viker för någonting, men i grunden är han rädd för i princip allt. Allt från nya kulturer och influenser till främmande människor och politiska förslag.
Grejen är väl att Birro är långt ifrån ensam om att vara så infernaliskt rädd för saker han inte vet någonting om. Det är just denna rädsla som skapar främlingsfientlighet och ännu fler motsättningar i samhället.
Självklart är det oroande med utvecklingen i samhället med alla skjutningar på öppen gata, att kriminalitet loch drogmissbruk kryper nedåt i åldrarna och så vidare.
Men det är skillnad på att bli oroad och att bli rädd. För oroas man tar man problemen på allvar, blir man rädd ger man vika för dem som missköter sig. Sen är det väldigt farligt att - som många på högerkanten, där bland andra Birro befinner sig polistiskt - dra hela folkgrupper över en kamm och till exempel säga att problemen är (alla) invandrarnas fel. Det är klart det finns invandrare som missköter sig, precis som det finns svenskar som missköter sig - och oavsett etnicitet ska man givetvis stå till svars för sina handlingar. Men att hävda att alla invandrare missköter sig är så okunnigt att jag inte finner ord för det.
Främlingsfientlighet bygger till väldigt stor del på rädsla i kombination med okunskap, det är min bestämda uppfattning. Rädsla för det okända, det man inte känner till, det som är främmande. Om man i det läget inte lägger tid på att läsa på och sätta sig in i olika sakfrågor, då får främlingsfientligheten mycket snabbt en grogrund som i slutändan kan bli mycket farlig.
Jag kan hålla med om att integrationen inte varit helt lyckad genom åren, men att svartmåla en hel grupp människor är att göra sig dummare och okunnigare än man faktiskt behöver framstå. Det är klart det finns en och annan invandrare som kommer hit med förutsatsen att missköta sig, men de är i slutändan rätt få. De allra flesta gar ambitionen att lära sig språket, jobba och bli en del av samhället. Sen finns det många systemfel som gör att vissa hamnar väldigt fel på vägen, så självklart måste man se över det system vi har för flyktingmottagandet.
Men att bemöta medmänniskor på flykt med rädsla, okunskap och fördomar är det absolut värsta man kan göra. Vill man verkligen arbeta för en systemkolaps är det exakt så man ska bete sig.
 

 
Bilden lånad från Life science recruitment
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: främlingsfientlighet, politik, rasism

Nattarbete

Hur slitigt det än är, kan jag inte komma ifrån att det faktiskt är något visst med att jobba nattpass. Jag gör det många, många gånger hellre än att stiga upp vid fem för att åka till jobbet.
För det är något visst med att bege sig till tunnelbanan på kvällen, medan det fortfarande är liv och rörelse i stan. På helgkvällarna möter man uppklädda människor på väg till fester eller någon krog eller bar någonstans. De fortfarande relativt nyktra och överlag glada och förväntansfulla inför kvällens och nattens festligheter.
Andra ser man vara på väg hem för att äta middag med familjen, kanske se något bra på TV tillsammans eller spela något spel.
Väl på jobbet kan jag följa hur stan sakta slår sig till ro och framåt småtimmarna sakta börjar slumra till. Gatubelysningen tänds upp, trafiken glesnar och det blir mörkt i allt fler lägenhetsfönster. Så följer några timmar av lugn, där stan sover inhöljd i mörker.
Framåt femsnåret på morgonen börjar stan sakta, sakta vakna till liv igen. En och annan bil börjar svepa förbi på väg till någon arbetsplats någonstans, en och annan fotgängare går morgontrött längs trottoarerna. Och lagom tills den riktiga morgonrusningen drar igång runt sjutiden kan jag börja bege mig hemåt. Medan jag möter människor som är minst lika trötta som jag, kan jag åka hem till min efterlängtade säng för att sova. När dagens aktiviteter sakta börjar ta fart på gatan utanför mitt sovrumsfönster, kan jag dra för persiennerna, lägga mig i sängen och sova några välförtjänta timmar. För det är något visst med att borra ner huvudet i kudden och sakta somna in medan man hör plogbilen arbeta med den snö som fallit under natten, morgonbussarna börja rulla och sopbilarna komma för att hämta soporna. Det inger en känsla av frid att ligga där i sängen och tänka att nu får någon annan ta över ruljansgen därute medan jag vilar upp mig inför nästa pass.
Framåt eftermiddagen vaknar jag med vetskapen att medan jag sovit, har samhället rullat på där utanför fönstren. Gatorna har plogats och sandats, soporna har hämtats, posten levererats, folk har avverkat ytterligare en arbetsdag. Och medan många beger sig till bussen eller tunnelbanan för att komma hem till sina familjer igen, baxar jag mig upp ur sängen för en dusch och dagens första kopp kaffe.
 
Så ja, det är något visst med jobba när normala människor sover och att själv sova när de mest normala människorna är på sina arbeten. För att vakna och äta frukost när de flesta andra förbereder sin middag. Och jag har väldigt svårt att se mig själv byta bort denna känsla mot att istället bara jobba kontorstider. Det finns liksom inte på världskartan.
 

 
Bilden lånad från Livestrong
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: nattskift, nattuggla, skiftarbete

Visa fler inlägg