Sluta var så jävla svensk!

Känner ni igen den där typen som klagar på precis allt? Den som verkar ha tagit det som sin uppgift i livet att fel i precis varje liten detalj i tillvaron, men helt tycks ha glömt att man faktiskt har ett eget ansvar att göra något åt saker och ting.
Vi svenskar är väldigt duktiga på att klaga till mans, men vissa har tagit det hela till nästa plan på något vis. Ibland under jag om vi inte fått det lite för bra i Sverige, så bra att vi glömt bort att vi har ett eget ansvar över våra liv.
Bara för att ta ett exempel kan jag säga att det bitvis varit med ett leende på läpparna jag hängt med i nyheter och sociala medier sedan det började snöa kraftigt över Sverige i förra helgen. Oftast känns det inte som att det faktiskt är samhället som tas på sängen när snön kommer, utan många svenskar. Folk tycks glömma hur det funkar med snöröjning och att det ibland kan ta några dagar innan det är ordentligt snöröjt och saltat eller sandat överallt.
Även om jag tror att den stora majoriteten har full förståelse för att det blir krångligt när det kommer flera decimeter snö på någfra få dygn, så hör man ändå väldigt mycket klagande på bristande snöröjning, halka, och en lång rad andra saker. Och oftast från personer som är unga, friska och rörliga och inte alls borde ha några som helst problem med att ta sig fram på en gata med några centimeter snö på. Istället för att själv försöka lösa sin vardag genom att se till att vara ute i god tid, gör man det enkelt för sig och klagar på att väghållarna inte sköter snöröjningen eller kommer med uttalanden som "vi kan flyga till månen, men inte köra tåg när det kommer lite snö".
Men den "klagare" som stör mig mest är nog de som har en tendens att alltid klaga på sitt jobb och bara leta fel. Det är inte helt sällan det rör sig om relativt unga personer med bra meriter som inte skulle ha några som helst problem att få ett annat jobb. Men istället för att göra något åt sin arbetssituation, ägnar sig personerna i den här kategorin att hitta alla upptänkliga fel man möjligen kan komma på vad gäller jobbet - och vägrar att se det postiva.
 
Jag kanske är hård, men krasst uttryckt kan jag inte känna någon som helst sympati för en person som bara klagar utan göra något åt sin situation. Om bara ser fel på det jobb jag har och inte kan se några som helst fördelar med att jobba kvar, skulle jag inte tveka en sekund att byta jobb. Att vara kvar på samma ställe och bara klaga hela tiden bryter ner den starkaste person i slutändan.
Sen finns den andra typen av dessa klagare också, nämligen de som inte har jobb och går och klagar på hur tråkigt det är - men som snöar in på man ska hitta drömjobbet med stort D för att ens tänka tanken att söka ett jobb. Hur mycket jag än anstränger mig, kan jag inte känna sympati när jag hör dessa personer klaga på att pengarna inte räcker eller det är tråkigt att gå hemma hela dagarna. jisses, tänker jag, ställ dig och flippa hamburgare på McDonald's eller gå och städa! Då får du en bättre ekonomi än när du går på A-kassa och kommer ha en arbetsgivare att referera till när du fortsätter att söka jobb!
 
Men nej, slutkontentan av det hela är att vissa väljer att klaga istället för att lösa situationen. Och jag kan inte låta bli att störa mig på den mentaliteten. Det går liksom inte.
 

 
Bilden lånad från Wikia
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow