Tragedin att inte kunna sova

Verklig sömnlöshet är inte den som alla drabbas av någon gång ibland. Det är stor skillnad mellan verklig sömnlöshet och sådan som beror på att man störs av ljus, ljud eller känner sig orolig över någon yttre omständighet.
Verklig sömnlöshet har inga uppenbara orsaker. Man kan bara inte somna, det går bara inte. Man hamnar helt enkelt i en virvel av oro, där sömnbristen förstärks av rädslan för att inte kunna sova.
Om jag inte sover kommer jag inte att klara av det ena eller det andra i morgon. Jag kommer inte att kunna arbeta eller köra bil. Jag kommer inte att kunna koncentrera mig. Jag kommer inte att kunna älska. Jag kommer inte att kunna leva.
Kronisk sömnlöshet är ett tillstånd som gränsar till förtvivlan av den svåraste arten. Och människor står ut med livet just därför att de sover.
Världen kan delas in i två slags människor. De som sover och de som inte gör det. Och att inför den tragedi som verklig sömnlöshet innebär få råd av sin doktor om att dricka örtte, varm mjölk och/eller att koppla av och att inte tänka så mycket väcker direkt ens vrede - och förstärker oron kring att inte kunna sova. Å det grövsta. Det är inte sådana råd man behöver i det läget, utan helt andra saker.
Att vara en god sjusovare är förstås beundransvärd. Det sägs att Barack Obama sover bra. När han var president gav han sina medarbetare order om att bara väcka honom om det uppstod ett krisläge, vilket istället ledde till att de ständigt hamnade i diskussioner om ifall de skulle väcka honom eller ej.
Eller tänk på Winston Churchill, som älskade sina tupplurar och menade att de hjälpte honom att vinna kriget. Han hade till och med en säng på sitt kontor. Hans underlydande fick bara väcka honom ”vid en pågående invasion av de brittiska öarna” .
Sömnens verkliga mästare är sådana människor som kan somna bara sådär, när de har lust och har en stund över. Något som är en gåva av sällan skådat slag.
Jag brukade också sova gott, men det var innan jag fyllde 28. Det var då sömnproblemen kom. De var säkerligen en följd av många års skiftarbete, några års livskris och en rad andra omständigheter.
Nej, jag skyller verkligen inte min sömnlöshet på någon annan. Absolut inte. Jag tappade dock bort min sömn någonstans. Den finns där, som en sorts sömnens gengångare. Den hemsöker mig, men jag kan inte återfinna den - och inte heller ropa på den när jag behöver den.
Varje litet bekymmer förstärker min sömnlöshet. Om du ska ta ett flyg som avgår klockan sex på morgonen är det fullt naturligt att sova dåligt. Du är rädd för att missa flyget och lika rädd för att gå ombord. Men om du aldrig sover ordentligt blir minsta störning en sorts...jag vet inte vad man ska kalla det, men det blir ett nytt kapitel av din egen hemliga tragedi av sömnlöshet.
 
Jag sover inte. Jag kan inte somna. När jag till sist faller i dvala vaknar jag efter två eller tre timmar. Sedan kan jag inte somna om. Och jag har prövat allt. Sömnmedel, hypnos, alkohol, akupunktur. Och inget fungerar.
Jo, alkoholen fungerar faktiskt! Alldeles fantastiskt bra. Men bara samma kväll som den intas.
En av de grundläggande reglerna för den som lider av min sorts sömnlöshet är att man aldrig får försöka sova ikapp. Man måste helt enkelt hålla på sina sovtider och någon form av sömnrutiner, i den mån de existerar. Så är det bara. Utan rutiner fallerar allt det man byggt upp för att försöka komma till sans med sömnproblemen. Rubbas rutinerna, är problemen tillbaka.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Better help
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow