Konsten att inte lägga sig i folks livsval

För ett antal år sedan såg jag en dokumentär på TV om personer som valt lite annorlunda sätt att leva. Bland de ganska udda sätten att leva var det trots allt det "minst udda" som etsade sig fast i mitt minne.
Han var i 70-årsåldern och hade valt att leva ensam och att aldrig skaffa barn. När han fick frågan om han aldrig kände sig ensam, skrattade han först till svar. Men svaret var ett tydligt nej; han hade en i övrigt stor familj med flera syskon som i sin tur hade barn och barnbarn. Han hade många vänner att umgås med och kände inget behov av en egen familj.
Istället hade han haft ett välbetalt arbete och hade kunnat kosta på sig resor för mångmiljonbelopp till jordens alla hörn. Jular och övriga högtider firade han med den övriga familjen.
Men grejen är att jag har en känsla att om man jämfört honom med många av de andra som deltog i programmet och som valt långt mer udda livsstilar - som att leva utomlands, bo ute i skogen utan el och vatten, segla jorden runt och så vidare - så var nog han den som genom livet blivit mest ifrågasatt för sina livsval. För i den normativ värld vi lever förväntas vi göra några ytterst få saker: jobba, träffa en livspartner (med betoning på en) och skaffa barn. Hur vi sedan lever våra liv lägger sig folk oftast inte i. Det kanske tisslas och tasslas litegrann bakom ens rygg, men man blir inte ifrågasatt öga mot öga.
 
För det finns få saker i livet där jag själv fått så många kommentarer som när det kommer till valet att inte skaffa barn. Det ska möjligen vara när jag under några år valde att leva helt själv utan att ens dejta någon alls. Folk kan - och kunde - inte låta bli att kommentera och ha åsikter. Utan att ha tillstymmelse till tanke på vad som faktiskt kan ligga bakom det hela. Kan jag ha kommit ur ett traumatiskt förhållande fyllt av våld och kränkningar och därför känna mig bränd? Har jag av någon anledning svårt att träffa någon på grund av psykisk ohälsa? Eller är det kanske inte ett aktivt val att inte skaffa barn? Kan det kanske vara så att jag inte kan bli pappa och du bara strör salt i såren genom kommentarer som "börjar det inte bli dags snart...?"? Eller den kommentar som är ännu värre: "Har du verkligen tänkt igenom detta?" till någon som inte skaffat barn.
Egentligen borde man resonera tvärtom och fråga den som är på väg att skaffa barn: "Har du verkligen tänkt igenom detta? Förstår du vilket ansvar det innebär att sätta ett barn till världen?". Men så fungerar oftast inte människan.
Jag själv har fått åtskilliga sådana kommentarer kring mitt val att inte skaffa barn, trots att jag nu passerat 40 år. Kommentarer som "Du blir ju inte yngre direkt" (tack för påminnelsen!) och "Du borde ju tänka på din flickvän också, hon kanske inte kan få barn snart". Och jag kan inte låta bli att tänka, varför är det inte min flickvän som ska tänka på mig? För hur bra pappa blir jag om jag papparollen blir påtvingad? Kommer jag ta fullt ansvar som pappa om jag egentligen inte vill vara det?
 
Men när det kommer till vår fortplantning, är det många som tar sig friheten att ha åsikter om folks val. Själv anser jag mig vara ansvarstagande genom att välja bort barn när jag känner att jag inte vill ha några. Allt annat vore totalt oansvarigt.
Det inte alla förstår är att det som skiljer människan från djuren är att vi människor är egna individer men långt mer friare vilja än de flesta djurarter. Vi är inte på något vis stöpta i samma form, snarare tvärtom. Därför finns det vissa som väljer bort barn, väljer att leva ensamma eller rentav ha flera parners i olika konstelationer.
Jag erkänner villigt att jag är för polygami så länge det bygger på frivillighet. De flesta som tycker att månggifte ska vara förbjudet utgår ifrån att det alltid bygger på tvång gentemot kvinnor, som i deras värld tvingas till att acceptera att maken "tar sig" flera fruar. Det förekommer naturligtvis på många håll och jag är den förste att fördöma detta. Men tvångsgifte förekommer även i många "monogama kulturer". Den polygami jag själv förspråkar ska givetvis bygga på frivillighet från alla parter och vara tillgänglig för dem som tycker att den "livsstilen" passar dem.
Men så fort man nämner detta betraktas man som en freak, någon med taskig kvinnosyn som tycker att mannen ska vara priviligierad att knulla runt bäst han vill. Men det är inte det det är frågan om, utan att det hela ska vara ömsesidigt.
Inte heller här är vi människor skapta i samma form. Även om monogama förhållanden passar de allra flesta, så finns det vissa som vill leva polygamt. På samma vis som homosexualitet existerar (även om jag vet att det är två vitt skilda ting).
 
Så slutklämmen får bli: låt folk leva sitt liv på det sätt som passar dem så länge ingen far illa. Det är värre att skaffa barn för att vara omvärlden till lags än att låta bli för att det är just vad man vill. Och det är minst lika illa och svekfullt att leva i en viss typ av förhållande för att passa in i mallen än att leva i ett förhållande som bryter normen, men som passar personen/personerna perfekt. Oavsett om någon väljer att leva ensam eller tillsammans med en eller flera personer av samma och/eller motsatt kön.
Ibland kan jag nästan bli lite avundsjuk på alla de positiva tillrop somm alla jämnåriga får när de avlar av sig ungar åt höger och vänster, medan jag själv inte får någon som helst positiv respons för att jag tar mitt ansvar och låter bli att skaffa barn när jag faktiskt inte vill det.
 

 
Bilderna lånade från Out och RFSU
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Filosofi;
Taggar: barn, livet

Det är skillnad på pojkar och flickor (?)

Så uppdagas ytterliga ett fall av sexuella trakasserier i en skola, där personalen mer eller mindre ursäktar förövarnas beteende. Egentligen borde man kanske inte förvånas längre, man borde kanske vara avtrubbad vid det här laget. Men i kölvattnet av #metoo blir man faktiskt ännu mer förbannad när sådant här uppdagas.
De utsatta flickorna - som går i fyran - berättar att de var på väg till en koja  när tre killar i deras klass kommer springande efter dem och skriker: ”Anfall!” Därefter håller de fast minst en av flickorna, och slår henne flera gånger i ansiktet. En av killarna säger att de ska knulla dem och deras föräldrar innan flickorna lyckas ta sig loss. Senare på dagen ska även en av pojkarna ha dödshotat flickorna om de skvallrade.
Skolan har visserligen pratat med de inblandade eleverna och även gjort en polisanmälan (som inte särskilt förvånande lades ner relativt omgående, även om det inte är skolans beslut att ta), men i övrigt tänker skolan uppenbarligen inte agera mer än så.
Rektorn beskriver händelsen som en lek som har urartat, och säger att hon gett pojkarna en uppsträckning. Det som flickorna beskriver som käftsmällar beskriver rektorn som kindklappar. Enligt rektorn är det skillnad på pojkar och flickor och att de har olika sätt att uttrycka att de är intresserade av varandra. Istället säger rektorn att hon associerar pojkarnas agerande till att tjejer är spännande för pojkar.
Jag förstår att det ibland kan vara en svår avvägning för skolpersonal vilka åtgärder man ska vidta när sådant här eller andra trakasserier inträffar. Trots allt har vi lagstadgad skolplikt i Sverige och även förövarna har rätt till skolgång, like it or not. Men det ger inte rätt att förminska sådana här händelser, att indirekt visa att det är okej. Det är i redan i skolan majoriteten av framtidens förövare och offer skapas. Till flickorna signalerar man att det bara är att stå ut när killar/män tar sig friheter med deras kroppar, till pojkarna att det är mer eller mindre fritt fram att göra så här.
 
Sen är rektorns reaktion långt ifrån unik. Jag vill visserligen tro att det åtminstone på de flesta arbetsplatser inte skulle godtas att vuxna betedde på det här viset mot varandra. Att en chef på en arbetsplats som kommenterar ett sexuellt övergrepp på arbetsplatsen med män och kvinnor är olika och att kvinnor är spännande är för män, eller att det är en lek som urartat inte skulle bli särskilt långlivad på sin tjänst.
Men efter de senaste veckornas debatt kring #metoo är det tyvärr bara att bita i det sura äpplet och inse att det är så här det oftast går till. Sexuella övergrepp bagatelliseras och sopas under mattan, tjejer och kvinnor ska bara finna sig och förövarna går fria. Och det börjar redan i skolan.
Barn är barn och vet inte alltid var gränsen går mellan rätt och fel, det tror jag vi alla är överens om. Men då är det vår uppgift från vuxenvärlden att markera ordentligt och visa var gränserna går. Annars formas pojkarna till framtidens förövare och våldtäktsmän. Men när vi vuxna inte är mycket bättre själva, kan vi inte förvänta oss att barnen kommer bete sig annorlunda. Vi vet alla att barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör.
Visst finns det skillnader mellan pojkar och flickor. Till exempel: pojkar har snopp, flickor slida. Flickor får bröst, det får inte pojkar. Pojkar kommer i målbrottet och får med åren mörkare röst än flickor. Killar/män har skäggväxt, det har inte kvinnor. Kanske är det dessa skillnader rektorn syftar på när hon förminskar det som flickorna utsatts för? För övriga skillnader är enkom de skillnader som samhället och dess normer skapar (bland annat med stor hjälp rektorer som denna).
 

 
KÄLLA: Aftonbladet
 
Bilden lånad från Göteborgsposten
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Kön och jämställdhet, Politik(er);
Taggar: barn, metoo, sexuella trakasserier, skola

Rätten till sin egen kropp

I juridisk bemärkelse blir ett foster ett barn vid inträdet i den tjugoandra graviditetsveckan. Det är från den tiden som sjukvården har relativt goda odds att rädda ett barn som föds för tidigt.
Så fram till och med vecka 21 kan man i vissa fall få genomföra en abort i Sverige. Helt i sin ordning givetvis, jag ser inga konstigheter i en liberal abortlagstiftning. Sen är det givetvis upp till var och en om man vill utnyttja möjligheten till abort eller inte. Är man emot abort är det fritt fram för var och en att avstå om man så önskar. Men möjligheten ska förstås ändå finnas där.
För någon vecka sedan såg jag dock ett inslag på nyheterna om just sena aborter. Aborter då processen dragit igång i vecka 21, men fostret stötts ut i vecka 22. Det har tydligen förekommit att fostret då gnytt, rört på armarna och andats när det stötts ut. Något som förstås ställt sjukvårdspersonalen inför ett etiskt dilemma. Ska man då försöka rädda det potentiella barnet eller ej?
Jag har inte ändrat ståndpunkt i abortfrågan, men just sådana här gränsfall visar på den moraliska gråzon som abort ändå kan vara. Och det debatten kring abort egentligen handlar om är när man drar gränsen för vad som faktiskt är ett liv. Personligen håller jag mig till lagstiftarnas definition, att det är då ett liv klarar sig åtminstone med medicinsk hjälp. Det vill säga i graviditetsvecka 22 och senare. Innan dess är det en klump celler som inte har någon möjlighet, strävan, instinkt eller förutsättning att klara sig utanför kvinnans kropp. Med andra ord är abort inte frågan om mord eller några andra dumheter som abortmotståndare försöker argumentera för.
Det enda jag kan hålla med om är att abort inte är helt oproblematiskt, att det finns moraliska/etiska gråzoner som till exempel sena aborter. Någonstans finns det givetvis en gräns för när en klump celler övergår till en människa. För de flesta av oss går inte den gränsen vid befruktningen, utan flera veckor - och till och med månader - senare.
 
Sen finns nästa aspekt. Två vuxna personer har oskyddad sex med varandra och båda två är med på att köra oskyddat. Båda två har i detta läge lika stort ansvar för att skydda sig och därmed undvika en oönskad graviditet. Men det blir ändå en oönskad graviditet och kvinnan tar beslutet att behålla barnet mot killens/mannens vilja. So far so good, givetvis ska ingen kunna eller ens ha rätt till att tvinga en tjej/kvinna till att avstå från respektive genomföra en abort.
Men ibland undrar jag om inte en "juridisk abort" borde vara på sin plats? Det vill säga om tjejen/kvinnan gärna vill behålla barnet mot killens/mannens vilja men att då borde möjligheten för killen/mannen finnas att frånsäga sig ansvaret för det kommande barnet. Självklart pratar jag då att man frånsäger sig hela paketet. Inte bara den ekonomiska biten, utan även umgängesrätt, vårdnad och allt annat. Då bör det hela likställas med en spermadonation och ingenting annat. Självklart ska varje tjej/kvinna ha rätt bestämma huruvuda hon vill göra en abort eller ej. Men behåller man ett barn som killen/mannen motsätter sig kanske man som kvinna också ska vara beredd att ta fullt ansvar på egen hand.
Med andra ord ska en tjej/kvinna kunna ta sitt ansvar utifrån sina synvinklar, men detsamma ska givetvis gälla killen/mannen.
 
Jag vill avsluta detta inlägg med några visdomsord: Om abort är mord, då räknas en avsugning som kannibalism. Punkt slut.
 

 
Bilden lånad från Pinterest
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Betraktelser;
Taggar: If abortion is murder, then blowjobs are cannibalism, abort, abortion

Visa fler inlägg