Anledningen till att du inte ska fråga varför någon inte skaffat barn

Jag tillhör den lilla del av befolkningen som är frivilligt barnlös. Anledningen? Jag vill helt enkelt inte ha barn. Punkt slut. Tidigare har det helt enkelt haft med att göra att jag faktiskt inte velat, numera börjar jag anse mig vara lite för gammal.
Ska jag skaffa barn, vill jag ha "hela kittet". Det vill säga att jag vill vara ung nog att inte bara hinna se barnet/barnen växa upp, utan även gifta sig, få egna barn och så vidare. Skaffar jag barn nu, vid 40 års ålder, kommer jag med största sannolikhet inte hinna det.
Det ärkligai sammanhanget är dock vilka friheter många människor faktiskt tar sig när det kommer till barnfrågan - och då i bemärkelsen att lägga sig i andra människors val.
Det diskuteras så mycket hur oförskämt det är att "lägga sig i" eller ha åsikter eller frågor om andra saker i folks liv. Ingen skulle fråga en tjej/kvinna om hon är gravid om du inte är nästintill 100 % säker på att svaret på frågan är "ja". Du skulle förmodligen inte ifrågasätta någons yrkesval, val av bostadsort eller livspartner om du inte hade väldigt starka skäl till detta. Och framförallt har jag aldrig hört någon ifrågasätta någons val att faktiskt skaffa barn. Hur många gånger har en blivande förälder fått höra frågan "Har du verkligen tänkt igenom detta? Tänk på vilket ansvar det är!" när någon är gravid eller kämpar för att bli det? Men när man besämt sig för att inte skaffa barn, då blir man snabbt ifrågasatt och folk undrar om man faktiskt tänkt igenom sitt beslut.
Bara för tydlighetens skull. Jag har många gånger fått frågan om mitt ställningstagande att inte skaffa barn, men det är ytterst få gånger jag faktiskt tagit illa upp. De gånger jag faktiskt tagit illa upp, då har vederbörande också fått höra det - så har jag inte sagt ifrån när du frågat, kan du känna dig lugn.
Så att bara fråga är oftast inga problem. Men när det kommer till att man ifrågasätter mitt beslut, att man börjar insinuera att det är något "fel" i att inte skaffa barn - då går man över en gräns för vad som är okej. Det är faktiskt så enkelt att vi människor är olika - och alla vill faktiskt inte skaffa barn.
 
Innan man börjar fråga någon om varför personen inte har barn, finns det trots allt flera aspekter man ska ha väga in. Det behöver inte vara så att personen ifråga gjort ett aktivt val att vara barnlös. Förklaringarna till barnlöshet kan vara många - och ofta ganska känsliga för den barnlöse.
För många är barnlöshet inte självvalt, utan ett symtom av till exempel en sjukdom eller skada. Det kan vara en person som kämpat under många år med att få bli förälder, framför dig kan du ha en person vars högsta önskan är att få ett barn - men det kanske helt enkelt inte är möjligt av någon anledning. För den personen kan det vara fruktansvärt känsligt att få frågan varför hen inte har barn. Då blir bara frågan i sig ett tecken på ytterligare ett misslyckande.
Av samma anledning som du inte fäller kommentaren "Men Guuud vad kul att du är gravid" till någon som du inte vet faktiskt är gravid, ifrågasätter du heller inte någons barnlöshet. Det kan vara minst lika sårande och kränkande - om inte ännu värre.
Sen finns den lilla del av befolkningen som jag själv tillhör, nämligen den del som själv väljer att inte skaffa barn. Och för oss blir det till sist ganska tröttsamt att behöva förklara, försvara och återigen försvara vårt val. Det finns nog inte något annat val i livet som jag behövt förklara och försvara så många gånger som just mitt val att inte skaffa barn. Det ska inte behövas mer än svaret "jag vill helt enkelt inte", men de flesta nöjer sig inte med det svaret.
Istället har jag fått höra saker som att jag är egoistisk och egensinnig som inte sätter barn till världen. Då är det minst lika egoistiskt att sätta barn till världen för att på något sätt förverkliga sig själv - om inte värre.
 

 
Bilderna lånade från Carpenter's shelter, Bli mamma
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran
Taggar: barn

Olämpliga föräldrar

Vissa nyheter berör mer än andra, hur mycket man än matas med allt elände som nyhetssändningar och tidningar kablar ut varje dag. När jag läst om den pappa som dömts för mordförsök på sin nyfödda dotter, blir jag milt sagt illa till mods.
Mordförsöket var i form av att han slängt bebisen ner i en damm - ett fall på cirka 15 meter.
Pappan har i förhör beskrivits som stor och aggressiv och ”galen”. Den enda som vågade ingripa mot honom rent fysiskt var barnets mamma som försökte att ta sin elva månader gamla dotter ur hans armar. Men hon var chanslös.
Väl framme vid kraftverket kunde mamman inte göra något för att förhindra att pappan klättrade upp med barnet och sedan släppte henne ner på betongen.
För oss normalbegåvade människor är det totalt obegripligt att man överhuvudtaget kan tänka tanken att ens försöka skada ett litet barn. Och än mindre när det faktskt rör om sitt eget barn, det går liksom inte att banka in i skallen. I rättegången har visserligen också pappan skyllt på psykisk ohälsa, men han har bedömts som tillräckligt frisk för att kunna dömmas till fängelse. Det känns egentligen absurt att diskutera huruvida någon som försökt mörda ett lite barn är psykiskt frisk eller ej. För nog är det något allvarligt fel om man slänger ner ett barn mot ett betonggolv 15 ner.
Sen är det ju faktiskt minst lika absurt att vi å ena sidan diskuterar hundkörkort och vilka som är lämpliga djurägare eller ej (man kan till och med beläggas med förbud att inneha djur), medan vem som helst ska ha rätt att skaffa barn. Du kan vara dömd för vad som helst, gjort vilka hemskheter som helst, men helt utan att bli ifrågasatt som lämplig förälder.
Den här killen dömdes till 12 års fängelse och är förmodligen ute efter åtta. I övrigt finns ingenting som hindrar honom att skaffa fler barn...
 

 
DN 1
 
Bilden lånad av Rebecca
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran

Återinförande av barnaga

 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Roliga timmen;

Visa fler inlägg