Det är skillnad på pojkar och flickor (?)

Så uppdagas ytterliga ett fall av sexuella trakasserier i en skola, där personalen mer eller mindre ursäktar förövarnas beteende. Egentligen borde man kanske inte förvånas längre, man borde kanske vara avtrubbad vid det här laget. Men i kölvattnet av #metoo blir man faktiskt ännu mer förbannad när sådant här uppdagas.
De utsatta flickorna - som går i fyran - berättar att de var på väg till en koja  när tre killar i deras klass kommer springande efter dem och skriker: ”Anfall!” Därefter håller de fast minst en av flickorna, och slår henne flera gånger i ansiktet. En av killarna säger att de ska knulla dem och deras föräldrar innan flickorna lyckas ta sig loss. Senare på dagen ska även en av pojkarna ha dödshotat flickorna om de skvallrade.
Skolan har visserligen pratat med de inblandade eleverna och även gjort en polisanmälan (som inte särskilt förvånande lades ner relativt omgående, även om det inte är skolans beslut att ta), men i övrigt tänker skolan uppenbarligen inte agera mer än så.
Rektorn beskriver händelsen som en lek som har urartat, och säger att hon gett pojkarna en uppsträckning. Det som flickorna beskriver som käftsmällar beskriver rektorn som kindklappar. Enligt rektorn är det skillnad på pojkar och flickor och att de har olika sätt att uttrycka att de är intresserade av varandra. Istället säger rektorn att hon associerar pojkarnas agerande till att tjejer är spännande för pojkar.
Jag förstår att det ibland kan vara en svår avvägning för skolpersonal vilka åtgärder man ska vidta när sådant här eller andra trakasserier inträffar. Trots allt har vi lagstadgad skolplikt i Sverige och även förövarna har rätt till skolgång, like it or not. Men det ger inte rätt att förminska sådana här händelser, att indirekt visa att det är okej. Det är i redan i skolan majoriteten av framtidens förövare och offer skapas. Till flickorna signalerar man att det bara är att stå ut när killar/män tar sig friheter med deras kroppar, till pojkarna att det är mer eller mindre fritt fram att göra så här.
 
Sen är rektorns reaktion långt ifrån unik. Jag vill visserligen tro att det åtminstone på de flesta arbetsplatser inte skulle godtas att vuxna betedde på det här viset mot varandra. Att en chef på en arbetsplats som kommenterar ett sexuellt övergrepp på arbetsplatsen med män och kvinnor är olika och att kvinnor är spännande är för män, eller att det är en lek som urartat inte skulle bli särskilt långlivad på sin tjänst.
Men efter de senaste veckornas debatt kring #metoo är det tyvärr bara att bita i det sura äpplet och inse att det är så här det oftast går till. Sexuella övergrepp bagatelliseras och sopas under mattan, tjejer och kvinnor ska bara finna sig och förövarna går fria. Och det börjar redan i skolan.
Barn är barn och vet inte alltid var gränsen går mellan rätt och fel, det tror jag vi alla är överens om. Men då är det vår uppgift från vuxenvärlden att markera ordentligt och visa var gränserna går. Annars formas pojkarna till framtidens förövare och våldtäktsmän. Men när vi vuxna inte är mycket bättre själva, kan vi inte förvänta oss att barnen kommer bete sig annorlunda. Vi vet alla att barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör.
Visst finns det skillnader mellan pojkar och flickor. Till exempel: pojkar har snopp, flickor slida. Flickor får bröst, det får inte pojkar. Pojkar kommer i målbrottet och får med åren mörkare röst än flickor. Killar/män har skäggväxt, det har inte kvinnor. Kanske är det dessa skillnader rektorn syftar på när hon förminskar det som flickorna utsatts för? För övriga skillnader är enkom de skillnader som samhället och dess normer skapar (bland annat med stor hjälp rektorer som denna).
 

 
KÄLLA: Aftonbladet
 
Bilden lånad från Göteborgsposten
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Kön och jämställdhet, Politik(er);
Taggar: barn, metoo, sexuella trakasserier, skola

Rätten till sin egen kropp

I juridisk bemärkelse blir ett foster ett barn vid inträdet i den tjugoandra graviditetsveckan. Det är från den tiden som sjukvården har relativt goda odds att rädda ett barn som föds för tidigt.
Så fram till och med vecka 21 kan man i vissa fall få genomföra en abort i Sverige. Helt i sin ordning givetvis, jag ser inga konstigheter i en liberal abortlagstiftning. Sen är det givetvis upp till var och en om man vill utnyttja möjligheten till abort eller inte. Är man emot abort är det fritt fram för var och en att avstå om man så önskar. Men möjligheten ska förstås ändå finnas där.
För någon vecka sedan såg jag dock ett inslag på nyheterna om just sena aborter. Aborter då processen dragit igång i vecka 21, men fostret stötts ut i vecka 22. Det har tydligen förekommit att fostret då gnytt, rört på armarna och andats när det stötts ut. Något som förstås ställt sjukvårdspersonalen inför ett etiskt dilemma. Ska man då försöka rädda det potentiella barnet eller ej?
Jag har inte ändrat ståndpunkt i abortfrågan, men just sådana här gränsfall visar på den moraliska gråzon som abort ändå kan vara. Och det debatten kring abort egentligen handlar om är när man drar gränsen för vad som faktiskt är ett liv. Personligen håller jag mig till lagstiftarnas definition, att det är då ett liv klarar sig åtminstone med medicinsk hjälp. Det vill säga i graviditetsvecka 22 och senare. Innan dess är det en klump celler som inte har någon möjlighet, strävan, instinkt eller förutsättning att klara sig utanför kvinnans kropp. Med andra ord är abort inte frågan om mord eller några andra dumheter som abortmotståndare försöker argumentera för.
Det enda jag kan hålla med om är att abort inte är helt oproblematiskt, att det finns moraliska/etiska gråzoner som till exempel sena aborter. Någonstans finns det givetvis en gräns för när en klump celler övergår till en människa. För de flesta av oss går inte den gränsen vid befruktningen, utan flera veckor - och till och med månader - senare.
 
Sen finns nästa aspekt. Två vuxna personer har oskyddad sex med varandra och båda två är med på att köra oskyddat. Båda två har i detta läge lika stort ansvar för att skydda sig och därmed undvika en oönskad graviditet. Men det blir ändå en oönskad graviditet och kvinnan tar beslutet att behålla barnet mot killens/mannens vilja. So far so good, givetvis ska ingen kunna eller ens ha rätt till att tvinga en tjej/kvinna till att avstå från respektive genomföra en abort.
Men ibland undrar jag om inte en "juridisk abort" borde vara på sin plats? Det vill säga om tjejen/kvinnan gärna vill behålla barnet mot killens/mannens vilja men att då borde möjligheten för killen/mannen finnas att frånsäga sig ansvaret för det kommande barnet. Självklart pratar jag då att man frånsäger sig hela paketet. Inte bara den ekonomiska biten, utan även umgängesrätt, vårdnad och allt annat. Då bör det hela likställas med en spermadonation och ingenting annat. Självklart ska varje tjej/kvinna ha rätt bestämma huruvuda hon vill göra en abort eller ej. Men behåller man ett barn som killen/mannen motsätter sig kanske man som kvinna också ska vara beredd att ta fullt ansvar på egen hand.
Med andra ord ska en tjej/kvinna kunna ta sitt ansvar utifrån sina synvinklar, men detsamma ska givetvis gälla killen/mannen.
 
Jag vill avsluta detta inlägg med några visdomsord: Om abort är mord, då räknas en avsugning som kannibalism. Punkt slut.
 

 
Bilden lånad från Pinterest
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Betraktelser;
Taggar: If abortion is murder, then blowjobs are cannibalism, abort, abortion

Otacksamma ungar

För någon tid sedan råkade jag snappa upp ett samtal mellan en pappa och hans två små döttrar i omklädningsrummet på badhuset. Det började närma sig lunch och pappan hade sedan tidigare lovat flickorna att äta hamburgare. Men när det kröp fram att hamburgaren skulle intagas på badhusets servering och inte McDonald's, blev det en viss diskussion. Flickorna ville ju ha en leksak med maten - och det får man ju inte på badhuset.
Liknande diskussioner blir det ju ibland med barn och det är alltid lika lätt att som utomstående tänka att det rör sig om otacksamma/bortskämda/ouppfostrade ungar. Undrar hur många gånger man inte sett skrikande/bråkande/stökiga barn och tänkt att de verkar varar riktiga snorungar.
Lika många gånger har man säkerligen blivit irriterad på föräldrar som inte verkar ha någon som helst pli på sina ungar. Föräldrar som inte säger ifrån när ungarna gör något dumt, som försöker få sina stökiga ungar att lugna ner sig - eller vad det nu kan handla om.
Det är svårt att inte vara dömande i flertalet sammanhang, inte bara när det kommer till andras barn. Vissa gånger får man faktiskt bita sig i tungan för att inte säga något dumt. Det jag själv brukar försöka tänka när det gäller folk man inte känner, är att man ju ser familjen under bara några få sekunder eller minuter av deras hela tillvaro. Jag har egentligen ingen aning om vad som hänt precis innan till exempel.
Sen kan man ju fråga sig om ett litet barn faktiskt kan beskrivas som otacksam? Minns ni när man var liten och var skitsur på sina föräldrar för att man inte hade en lika snygg cykel som grannbarnen, reste utomlands lika ofta som klasskompisen eller hade lika snygga märkeskläder som den där populära killen i parallellklassen?! Men som barn har man ingen som helst uppfattning om vad saker och ting kostar. Grannungens cykel kanske bekostats av att mamma just ärvt lite pengar, klasskompisens familj kanske inte har sommarstuga utan reser istället utomlands - medan killen med märkeskläder kanske har föräldrar som tjänar avsevärt mycket bättre än mina. Hela det där sambandet ser man inte alltid som barn, att ekonomin kan se olika ut i olika familjer beroende på inkomst och prioriteringar.
Men just när man störs av härjande ungar som inte lyssnar på sina föräldrar är det ibland svårt att se vissa av dem som något ouppfostrade. Även om det kan finnas tusen andra förklaringar.
 

 
Bilden lånad från Wistful blogging
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran
Taggar: barn, barnuppfostran

Visa fler inlägg