När hot, våld och kränkningar blir en del av debatten

Det verkar inte spela någon roll vilket politiskt läger man tittar på, oavsett om det är höger eller vänster. Men kommer man tillräckligt långt ut på någon av kanterna tycks liksom argumenten och den vettiga debatten ta ett väldigt abrupt slut. Och egentligen spelar det ingen roll om man diskuterar politik eller religion. För de flesta med en vettig religiös åskådning inser att det finns andra människor med en annan syn på livet än en själv. Fram tills man börjar kunna betecknas som en extremist.
Ungefär som i de politiska lägren. Håller man sig inom de accepterade "råramarna" har man oftast inställningen att det finns andra människor som har en annan syn på saker och ting - och man kan hålla debatten på en saklig nivå.
Men någonstans snubblar man vips över en tydig gräns. En gräns som gör att man plötsligt tappar alla begrepp och all sans. Och jag kan inte låta bli att tycka så innerligt synd om dessa människor. För de tycks ha tappat all respekt för sina medmänniskor och alla begrepp om att det faktiskt finns olikheter oss människor emellan. Liksom insikten i att det finns ett visst sätt att föra en diskussion för att alls kunna få gehör för sina åsikter utan att göra sig själv till åtlöje.
De flesta jag själv hamnat i diskussion med befinner sig relativt långt ute på högerkanten eller någonstans långt ute på någon frireligiös, svårdefinierad kant. Dessa personer har tyvärr totalt tappat perspektiven och begreppen när det kommer till att föra en saklig diskussion, framförallt ur aspekten att visa respekt för andra människor - även om man hyser olika åsikter om saker och ting.
Personligen kan jag ibland gå ganska hårt fram i en diskussion, men det finns en grundläggande regel som jag aldrig viker ifrån. Nämligen att det är en människa jag har diskussionen med. En människa med känslor, en människa med värderingar (även om jag själv kan tycka att de är vrickade), en människa med pojk-/flickvän/fru/barn, vänner och föräldrar. En människa som förmodligen går till jobbet varje dag för att tjäna ihop till sitt levebröd. Med andra ord finns det en gräns som jag inte passerar, jag visar någon form av respekt även om jag tycker att den andra personen har aldrig så korkade åsikter och värderingar. Jag försöker komma med sakliga argument och försöker avstå från att säga saker i affekt eller gå till rena personangrepp.
 
Men för somliga finns inte denna medmänsklighet, även om man befinner sig långt ifrån varandra vad gäller åsikter och värderingar. Istället kommer man med hot och kränkningar när argumenten börjar tryta. Vilket de tycks göra ganska fort.
Och tro mig, jag talar av egen erfarenhet. Inte minst på internet bemöts jag ofta av denna respektlöshet från meningsmotståndare. Och i stort sett varje gång skiner det igenom att vederbörandes argument tagit slut och att hot och kränkningar är det enda som kvarstår.
Må så vara att det är patetiskt och i vissa fall näst intill roande. Men det är oftast väldigt uppenbart att vederbörande inte sagt samma sak om hen stått ögo mot öga med mig personligen och inte haft en dataskärm och ett tangentbord emellan oss.
Men jag kan ana samma tendenser oavsett politisk eller religiös tillhörighet. Jag röster själv ganska långt åt vänster, men har fått diverse ganska agressiva kommentarer och påhopp även från olika vänsteraktivister. Och någonstans känner åtminstone jag själv att man borde visa en viss respekt för sina medmänniskor, även om man har olika åsikter i olika sakfrågor. Men plötsligt börjar rena hot och kränkningar bli en given del i debatten, något som i min värld är så otroligt främmande. Hur resonerar man i dessa lägen? Hur tror man att någon ska lyssna när man kränker, hotar och är allmänt oförskämd? Jag kan liksom inte riktigt få detta att gå ihop. Men kanske finns det någon därute som kan förklara detta för mig? För för mig är det så otroligt främmande.
 

 
Bilden lånad från Vision, Sticker App
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Politik(er);
Taggar: extremism, politik, rasism, religion

#NotOK

Man borde väl inte bli förvånad längre, men ändå blir man det. Förvånad och förbannad. Som frontfigur för någon TV-kanal eller tidning kan man tydligen bete sig rejält illa och förvänta sig att ens arbetsgivare gör allt i sin makt för att tysta ner det hela så att man kan fortsätta att svina runt. Möjligen fram till dess det hela uppdagas i media, för då blir man lämnad helt ensam till vargarna.
För det är ju ungefär det som tycks hänt när man nu rullar upp historierna om Timell, Virtanen och Lasse Cronér. Vad de anklagas för har uppenbarligen varit känt sedan länge, men lika uppenbarligen tystats ner. Allt för att arbetsgivaren vill skydda sitt varumärke och för att personer som Timell och Cronér lockar tittare. Och helt i enlighet med samhällsstrukturen att män med makt kan svina runt rätt duktigt och att det anses rätt normalt.
Nu har jag givetvis ingen aning om skuldbördan i respektive fall. Men det är ju allvarliga anklagelser som riktas emot dem, så allt annat än det ska utredas är ju uteslutet.
Sen får man sig naturligtvis en tankeställare när man tänker på att dessa tre "profiler" är långt ifrån ensamma om att ha gjort bort sig på liknande sätt. Med tanke på hur stort #metoo har blivit, så verkar det vara en alltför stor andel män som visar den här typen av förkastligt beteende. Frågan är väl hur många som faktiskt kommer få stå till svars för vad de gjort.
Sen får jag själv erkänna något som jag förmodligen inte är särskilt ensam om - och det är att jag nog inte förstått vidden av hur väl förekommande sånt här är. Självklart har man sett många killar/män bete sig väldigt illa i olika situationer. Alltifrån jargong i fikarummet eller skolans uppehållsrum till smaklösa raggningsförsök på krogen eller ovälkommen beröring i korridoren. Och sexuella övergrepp läser man ju om i tidningarna var och varannan dag. Men fortfarande, det tycks långt vanligare än jag någonsin anat - och det gör en mörkrädd milt sagt. Det är faktiskt så att man skäms för vad man är född till nästan.
Att sedan en och annan man börjar gasta om att man numera inte ens vågar titta åt en tjej för att man är rädd att bli anklagad för sexuella trakasserier var väl rätt väntat. Men lite mer förvånande är de kvinnor som säger ungefär samma sak. Av en ren slump hamnade jag till exempel idag på M-politikern Emilie Pilthammars blogg, där hon ondgjorde sig över #metoo-kampanjen och mest ansåg att den bestod av lättkränkta kvinnor. #metoo är inget annat än "ett spel för galleriet där lättkränkta tjejer/kvinnor främst från vänsterskalan ska göra sig till ett offer". Även om det inte är något representativt för Moderaterna, känns det heller inte särskilt förvånande att ett sådant uttalande kommer just från en moderatpolitiker. Man behöver inte kunna deras partiprogram utan och innan för att veta att det där med empati inte riktigt ingår i sinnesvärlden på den sidan mittsträcket. Man kan ha olika syn på vad som klassas som sexuellt ofredande, precis som när man pratar mobbning, hot eller andra typer av ofredanden. Men det är mottagarens upplevelse som räknas. Sen kan vi andra tycka att man är känslig eller ej, men det kan aldrig bli rätt att förminska någons upplevelse i de här sammanhangen.
 

 
KÄLLOR: AB 1 DN 1 SVT 1 Emelie Plithammar
 
Bilden lånad från C21Media
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: metoo, sexual harassments, sexuella trakasserier

Tidningsdöden

Att jag börjar bli lite till åren är jag redan fullt medveten om. Men jag har aldrig betraktat mig som särskilt konservativ eller gammalmodig. Tvärtom egentligen.
Men på en punkt är jag nog väldigt konservativ och gammalmodig. Jag föredrar nämligen papperstidning framför att läsa nyheterna på mobilen, surfplattan eller datorn. I dagsläget prenumererar jag på inte mindre än tre morgontidningar (ska tilläggas att en av dem bara kommer ut en gång i veckan) och skulle aldrig i livet vilja byta ut känslan mot en papperstidning levererad i brevlådan under natten mot att klicka fram nyheterna på en skärm. Däremot är de elektroniska nyheterna ett perfekt komplement till papperstidningen, då de uppdateras kontinuerligt under dygnet. Jag tänker på större händelser, som till exempel terrordåd, då det kan vara bra att hålla sig uppdaterad...
Men det finns faktiskt ytterligare en sak som gör att jag väljer bort tidningarnas elektroniska upplagor. All j**la reklam!! Visst finns det reklam i papperstidningarna också, men den är inte lika påträngande och därmed mycket lättare att undvika. Men på en skärm poppar det upp popuprutor, musik och prat som blir så störande att jag ibland inte orkar ta del av de nyheter som jag faktiskt besökt sidan för att läsa.
Jag förstår varför reklamen måste finnas där, men tänker ofta att jag hellre skulle betala en slant för att läsa nyheterna utan att störas av reklam.
Jag kan tänka mig att dagens ungdomar resonerar lite annorlunda. Idag är man mer van vid att få nyheter och annan information serverad gratis via någon skärm. Men någonstans ifrån måste ju informationen komma, någon måste plocka fram den, sammanfatta den och skriva ihop en text eller göra ett filmat inslag. Och sådant kostar pengar, ingen jobbar heltid gratis. Okej, de finns - men de är försvinnande få. Men att ha en opartisk och korrekt mediarapportering kostar sin lilla slant och det är något som man som konsument måste vara beredd att betala för. Detsamma gäller nyheter, oavsett om de kommer i papperform eller digital form.
Sen går det inte att komma ifrån att jag tycker det är synd med den pågående tidningsdöden. Det är synd att tidning efter tidning tvingas läggas ner på grund av den ökande digitaliseringen. I förlängningen kan det ju faktiskt vara negativt för en opartisk mediarapportering, för ett öppet samhälle att aktörerna inom media blir allt färre.
 

 
Bilden lånad från SVT
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: tidning, tidningar

Visa fler inlägg