Rädsla

Lite sporadiskt brukar jag läsa Marcus Birros blogg någon gång ibland. Och det är faktiskt otroligt roande läsning, det går liksom inte att komma ifrån. Han försöker framstå som en matcho man som inte viker för någonting, men i grunden är han rädd för i princip allt. Allt från nya kulturer och influenser till främmande människor och politiska förslag.
Grejen är väl att Birro är långt ifrån ensam om att vara så infernaliskt rädd för saker han inte vet någonting om. Det är just denna rädsla som skapar främlingsfientlighet och ännu fler motsättningar i samhället.
Självklart är det oroande med utvecklingen i samhället med alla skjutningar på öppen gata, att kriminalitet loch drogmissbruk kryper nedåt i åldrarna och så vidare.
Men det är skillnad på att bli oroad och att bli rädd. För oroas man tar man problemen på allvar, blir man rädd ger man vika för dem som missköter sig. Sen är det väldigt farligt att - som många på högerkanten, där bland andra Birro befinner sig polistiskt - dra hela folkgrupper över en kamm och till exempel säga att problemen är (alla) invandrarnas fel. Det är klart det finns invandrare som missköter sig, precis som det finns svenskar som missköter sig - och oavsett etnicitet ska man givetvis stå till svars för sina handlingar. Men att hävda att alla invandrare missköter sig är så okunnigt att jag inte finner ord för det.
Främlingsfientlighet bygger till väldigt stor del på rädsla i kombination med okunskap, det är min bestämda uppfattning. Rädsla för det okända, det man inte känner till, det som är främmande. Om man i det läget inte lägger tid på att läsa på och sätta sig in i olika sakfrågor, då får främlingsfientligheten mycket snabbt en grogrund som i slutändan kan bli mycket farlig.
Jag kan hålla med om att integrationen inte varit helt lyckad genom åren, men att svartmåla en hel grupp människor är att göra sig dummare och okunnigare än man faktiskt behöver framstå. Det är klart det finns en och annan invandrare som kommer hit med förutsatsen att missköta sig, men de är i slutändan rätt få. De allra flesta gar ambitionen att lära sig språket, jobba och bli en del av samhället. Sen finns det många systemfel som gör att vissa hamnar väldigt fel på vägen, så självklart måste man se över det system vi har för flyktingmottagandet.
Men att bemöta medmänniskor på flykt med rädsla, okunskap och fördomar är det absolut värsta man kan göra. Vill man verkligen arbeta för en systemkolaps är det exakt så man ska bete sig.
 

 
Bilden lånad från Life science recruitment
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: främlingsfientlighet, politik, rasism

Kris i vården?

Kanske är det ren tur, kanske är det tillfälligheter. Eller rentav både och. Men trots alla larmer om brister i vården som personalbrist och nedskärningar, har jag aldrig märkt av det när jag själv sökt vård. Den - om än väldigt lilla - delen av vården jag varit i kontakt med har varit högkvalitativ och snabb. Och dessutom billig för mig som patient med tanke på vad jag faktiskt fått för pengarna.
Vi börjar med när jag fick besked om min tumör för lite drygt tre år sedan. Diagnosen kom i början av september och sedan rullade det på jäkligt effektivt med operation, inläggning på sjukhus i tio dagar och efterföljande rehabilitering. Totalt var jag inlagd en månad och när jag väl flyttade hem igen, stod landstinget för taxiresor till och från rehabiliteringen eftersom jag fortfarande hade svårt att gå. Jag märkte aldrig av vare sig plats- eller personalbrist, även om jag givetvis noterade att personalen var på benen en stor del av sina pass och servade oss patienter på allra bästa sätt.
Och inte en endaste gång var det några problem med Försäkringskassan. Vid något tillfälle saknade man ett par uppgifter i ett läkarintyg, men då ringde min handläggare (för övrigt väldigt trevlig) upp och påpekade det hela. Till och med jag såg att det blivit fel i läkarintyget när jag tittade efter - så jag ordnade ett nytt som jag skickade in. Även denna gång kom pengarna på dagen in på mitt konto utan några som helst krussiduller.
I höstas hamnade jag på sjukhus med misstänkt salmonella. När jag åkte in till akuten med feber och magkramper, förväntade jag mig i bästa fall att bli hemskickad igen med någon form av medicinering. Men istället blev jag inlagd i tre dygn och blev uppassad dygnet runt av personalen. Kostnaden? 600 kronor...
Igår var det dags igen för ett besök på akuten, denna gången med en trilskande höft som värkt ren obarmhärtigt sista dagarna. Jag blir grundligt undersökt av läkare och får bäckenet röntgat. Totalt var jag på akuten ungefär 2,5 timme - och eftersom jag uppnått högkostnadsskyddet behövde jag inte betala en enda krona för besöket.
 
Jo, jag är fullt medveten om nedskärningarna inom vården och all den kritik Försäkringskassan fått de senaste åren för åtstramade regler, långa handläggningstider och märkliga beslut. Och jag tänker inte hävda att detta är en lögn. Men själv har jag inte märkt av det, utan fått utomordentligt bra vård när jag behövt - utan att betala stora summor pengar för det.
Och normalt tror jag vården funkar bra när man är allvarligt sjuk och blir prioriterad som patient (som med min cancerdiagnos), liksom när man väl är inne i vårdkarusellen. Sen kan det ta tid innan man väl kommer in om man inte är fullt lika allvarligt sjuk. Liksom när man inte behöver bli inlagd, någonstans måste ju trots allt en gräns dras. Precis som det kanske blir först när man är långtidssjukskriven under väldigt lång tid som det kan bli strul med sjukpenningen. Under "normallånga" sjukskrivningar med uppenbara sjukdomsdiagnoser trilskas nog inte Försäkringskassan så mycket, men när man blir sjukskriven år efter år blir det en annan sak.
 
Min höft verkar i alla fall ha börjat läka trots allt, smärtan har mer eller mindre försvunnit. Idag har jag låtit kroppen vila och ägnat mig åt att städa ut julen, som nu ligger nedpackad i sina kartonger på vinden. Jag fixar helt enkelt inte att gå hemma och vara sjuk, jag får kruppjuck på nolltid och klättrar nästan bokstavligen efter väggarna. Jag har inga problem att göra saker i lite långsammare takt och känna efter hur kroppen mår, men bara ligga i sängen hela dagarna gör mig vansinnig.
 
Julen är nedpackad...
 

 
Bilden lånad från PRO
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Dagbok, Julen;
Taggar: Försäkringskassan, Tjugondag Knut, jul, julen, välfärd

Synen på yttrandefrihet

Det är faktiskt lite komiskt när man tittar på vilken syn folk har på yttrandefrihet. För mig är yttrandefrihet att man kan yttra vilka åsikter som helst utan att myndigheterna agerar på ett negativt sätt. Det vill säga att jag kan yttra mina egna åsikter utan att myndigheterna förföljer, fängslar eller torterar mig. Till exempel. Sen tar jag inte för givet att jag kan använda vilka plattformar som helst eller att jag alltid kommer förbli oemotsagd.
Men befinner man sig åsiktsmässigt någonstans ute på högerkanten, är situationen den totalt motsatta. Då är man nämligen övertygad om att yttrandefrihet innebär att man i vilka forum som helst ska få yttra sina åsikter utan att få mothugg överhuvudtaget. Det spelar ingen roll ifall någon kommer med en så enkel kommentar som jag håller inte med dig eller att man blir blockad från en Facebooksida eller att ens kommentar blir bortplockad från en blogg - oavsett, anser man att ens yttrandefrihet blivit kränkt.
Hur intelligensbefriat är det inte att resonera på detta sätt?! Nu senast står Alexander Bard högt upp på listen av personer som fått sin yttrandefrihet kränkt. Han har givetvis sin fulla rätt tycka vad han vill om kvinnor, invandrare och #metoo. Men meningsmotståndarna har naturligtvis samma rätt att yttra att man inte håller med - i yttrandefrihetens namn. Om man låter bli att fråga personer ute på högerkanten vill säga. För då är det bara personer med ungefär samma åsikter som en själv som har rätt att yttra sig - får man mothugg så är det yttrandefriheten som kränks.
I yttrandefrihetens namn måste man naturligtvis även tåla mothugg oavsett vilket politiskt läger man tillhör. Sen är det kanske inte självklart att man får leverera sina åsikter på vilken plattform som helst, men det är en helt annan sak. Att man inte får framföra sin åsikt på en viss blogg, Facebooksida eller hemsida är faktiskt inte en kränkning mot yttrandefriheten, sen kan du tycka vad du vill.
 

 
 

 
Bilderna lånade från The objective standardMax Gustafsson
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Rasism och invandring;
Taggar: demokrati, rasism, yttrandefrihet

Visa fler inlägg