Fars dag

Så är det fars dag och affärerna marknadsför stenhårt sina förslag om vad de anser att vi ska köpa i present till våra fäder. Slipsar, blommor, iPads, kläder, elektrionik, allt möjligt förväntas vi tydligen att köpa - och det är inte alltid helt billiga saker som marknadsförs som fars dags-presenter.
Själv har jag alltid haft lite kluvna känslor till dagar som till exempel fars/mors dag och Alla hjärtans dag. I grunden känns det som dagar grundade av butiker och andra näringsidkare för att de ska tjäna lite extra pengar. Vi borde trots allt inte behöva särskilda dagar för att visa vår kärlek till nära och kära.
Samtidigt kan ju dessa dagar vara en chans att visa denna kärlek lite extra mycket. Så visst finns det en charm med fars dag på sitt lilla vis. Och jo, jag uppmärksammar mina föräldrar på fars respektive mors dag också. Oftast inte med några presenter, utan möjligen en symbolisk blomma och kanske lite mat. Och då är det oftast inte ute på restaurang, utan hemma...
Det blir även idag lite firande, om än väldigt enkelt. Så vi har kanske hittat något av en mellanväg när det gäller dessa dagar i vår familj. Det går ju inte heller att uppmärksamma alla dagar under året, det funkar inte riktigt rent ekonomiskt. Det är födelsedagar, namnsdagar, fars/mors dag, julen och en lång rad andra saker. Så jag brukar prioritera födelsedagar och julen framför allt annat...
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1

Bilden lånad från I min lilla värld
 


På ålderns höst

Ju mer tiden går och ju mer man följer mediarapporteringen, finns det en sak som jag börjar gräma mig allt mer för. Nämligen att bli gammal - och framförallt om man blir så pass gammal och orkeslös att man behöver flytta in på något hem. Jag blir gärna hur gammal som helst, bara jag är så pass pigg att jag klarar mig själv - alternativt att jag har så pass bra ekonomi att jag kan betala för att bo på något privat åldringsboende.
För mig som vänsterpartist och livlig förespråkare för "den svenska modellen" - där man betalar höga skatter för att få hjälp av samhället när man behöver - är detta otroligt genant. I mina ögon har vi i Sverige "dealen" att vi betalar höga skatter, men i gengäld får vi hjälp när vi behöver. Hjälp i form av skola, vård, omsorg och ekonomiskt stöd. Denna hjälp ska vara lika för alla, oavsett samhällsklass och (givetvis) av bra kvalitet.
Men alltmer börjar man se hur den sociala välfärden demonteras i allt större utsträckning, framförallt när det hjälper stödet till de allra svagaste. Som då åldringsvård och barnomsorg - bara för att några exempel.
Min snart 90-åriga farmor berättade för en tid sedan att man boendet där hon bor delar på servetterna vid varje måltid. Med andra ord får varje person nöja sig med en halv servett när man ska äta. Det kan tyckas vara en larvig sak att hetsa upp sig över, men det är bara ett i raden av exempel. Så sent som igår kunde man läsa om ett åldringsboende i Örebro, där vissa boende ska ha fått vänta på upp till fem veckor på att få hjälp med att duscha.
Även om det givetvis aldrig går att komma ifrån att det då och då blir fel inom en verksamhet, går det heller inte att komma ifrån att standarden gått ner rejält på många åldringsboenden. Enligt min mening ska man förstås satsa mycket pengar på åldringarna och att det är vrickat att en intern på fängelset får kosta mer per dygn än en person på ett åldringsboende som slitit hela sitt liv och gjort rätt för sig. Även om naturligtvis även fångvården ska vara human, så är det märkligt att en kriminell ska få kosta mer ur statskassan än en person som ärligt slitit hela sitt liv.
Åldringsboenden har alltmer blivit en förvaring av människor, i väntan på att de ska trilla av pinn. Tråkig mat, underbemannat med personal som bara hinner med en bråkdel av vad de borde hinna med. Och vi är nog många som våndas inför denna slutförvaring.
 

 
SVT 1
 
Bilden lånad från Svammel
 


Brott och straff

Är det inte märkligt hur olika saker i dagens samhälle värdesätts? Medan pengar och materiella ting värderas väldigt högt, värderas människors liv och välmående inte alls lika högt, trots att det borde vara tvärtom.
Tittar man på de straff som utdöms i svenska domstolar, får du ofta ett högre straff för rån än för våldtäkt eller misshandel. Och vilka är det som tjänar bäst ute på arbetsmarknaden? Jo, de som har stort ekonomiskt ansvar i någon bemärkelse. Medan de som jobbar med människor, att vårda, ta hand om hjälpa och skydda sina medmänniskor oftast ligger i botten av löneligan. Yrken som sjuksköterska, vårdbiträde, lärare, och förskolelärare tänker jag väl närmast på, men listan kan absolut göras mycket längre.
På något sätt känns det som att det systemet signalerar ut ganska konstiga signaler. När pengar och egendom är mer värt än någons välmående har vårt materialistiska samhälle gått aningen för långt. Sen menar jag givetvis inte att en person som har ett stort ekonomiskt ansvar på jobbet ska ha en kass lön eller att rånare ska fria. Min poäng är att omvårdnaden av andra människor ska värderas högre än det gör och att till exempel våldtäkt och misshandel ska ge hårdare påföljder än det gör idag.
I många vårdyrken är det ständiga neddragningar och personalen går på knäna och får slita rejält för sina låga löner. Det är med fasa man ser hur det är på till exempel många ålderdomshem, som är mer förvaring än vård. Det enda jag faktiskt våndas rejält för när det gäller att bli gammal är just hur det kommer vara på ålderdomshemmen. Det är inte värdigt ett land som Sverige att det ska vara en klassfråga om man ska få ett värdigt avslut på livet eller ej.
 

 
Bilden lånad från Martin Melin
 


Tragik

I princip varje gång när jag är på väg hem från jobbet slår mig samma tanke. I mitt jobb är det vardagsmat med till exempel trafikolyckor och bränder, saker som i någon utsträckning händer i princip dagligen runtom i Stockholms län. För oss inom polisen är detta så vanliga händelser att man oftast inte reagerar nämnvärt över det rent känslomässigt. På sin höjd upprättas någon anmälan eller minnesanteckning och dagen efter blir det möjligen en notis i någon tidning - och sen är det hela mer eller mindre ur världen på något sätt. Man höjer knappt på ögonbrynen för dessa händelser.
Men inte de inblandade. Vid många trafikolyckor är det ofta  människor som skadas svårt eller rent av avlider. Vid bränder blir det inte nödvändigtvis personskador alla gånger, men fortfarande är det någon eller några som får sitt hem mer eller mindre förstört - något som i sig kan vara ett stort trauma.
För en skadad eller avliden i en trafikolycka är det inte något som man knappt höjer på ögonbrynen åt. Personer får men för livet, andra gånger det barn som förlorar en förälder eller ett barn - och kommer bära på en sorg resten av livet.
Samma tanke slår mig när jag läser tidningen eller se på TV-nyheterna och man rapporterar om liknande händelser. Självklart kan man inte känslomässigt engagera sig i allt, man skulle ju knäckas ganska fort. Men det känns samtidigt lite sorgligt att tragedier samtidigt blivit vardagsmat.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Just look on the bright side of life
 


Hata Lexbase!

Det är svårt att inte imponeras av vissa människors inställning till allmänna handlingar och uppgifter. Lite då och då poppar det ju upp sidor som hänger ut brottslingar med komplettar personuppgifter och ibland även bilder. Senast Lexbase, som hade inte mindre än tre miljoner besök bara under de första dygnen sidan var öppen.
Affärsidén: Att göra samtliga domar i brottmål – och även andra juridiska prövningar, som vårdnadstvister och arvstvister – sökbara på internet mot en avgift. Det har också varit möjligt att med en karttjänst koppla domar och andra rättsutfall till bostäder. Utan att betala kan vem som helst se exakt adress för domen, men för att ladda ned domen i sin helhet tas det ut en avgift på 59 kronor.
– Vi är inte så naiva att vi inte förstår att det här är kontroversiellt. Vi anser dock att här är till mera nytta än till skada, säger grundaren och talesmannen Pontus Ljunggren (som för övrigt senare hoppade av projektet efter mordhot) till Expressen. Han fortsätter:
– En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.
 
Själv tycker jag detta är så osmakligt att jag mår illa. Jag kan förstå blodtörsten i att hänga ut personer som begått osmakliga och grova brott. Men är man dömd och har avtjänat sitt straff, ska man ha en rimlig chans att komma tillbaka till samhället och leva ett laglydigt liv. Något som kan försvåras om man hängs ut på internet för dumheter man gjort.
Det finns åtskilliga exempel på hur dömda brottslingar utsatts för grova påhopp när deras identiteter blivit kända. Sen har även de allra flesta brottslingar familjer som många gånger är helt oskyldiga, men som ändå kan råka illa ut på grund av sådana här hemsidor. För att inte tala om grannar i flerfamiljshus, som kan drabbas. Jag skulle inte uppskatta om någon i min trappuppgång dömts för brott och sedan hängs ut på internet. Det skulle bli en potentiell säkerhetsrisk även för mig.
Läser man sedan i brottsbalkens femte kapitel, kan man hitta följande text:
1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
4 § Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.
Så även om uppgifterna i domar är allmänna och oftast går att begära ut, anser jag att man kan dömas för förtal om man systematiskt sprider dessa uppgifter. Förutom personuppgifter om den dömde, finns ju oftast uppgifter om vittnen och brottsoffer i domarna. Skulle jag finnas med i en dom i egenskap av vittne eller brottsoffer skulle jag inte uppskatta att mina personuppgifter lades ut på nätet...
 
Även om Bahnhof, där Flexbase hade sin server, nu avbrutit samarbetet och stängt ner sidan så kommer liknande sidor garanterat dyka upp i framtiden. Det kanske inte kommer bli exakt samma utformning som Lexbase, men med ungefär samma idé. Men i princip oavsett utformning, ogillar jag verkligen idén med hänga ut folk på internet. Hur hemska brott de än har begått. Dessutom riskerar det alltid att drabba totalt oskyldiga människor.
 

 
AB 1 2 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 EX 1 NT 1 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13
 
Bilden lånad från Åkestam Holst
 


Bli inte utsatt för brott i ditt hem!

Natten till i söndags blev en 22-åriga kvinna misshandlad och utsatt för ett strypförsök av sin ex-pojkvän. Nu har hon blivit vräkt från lägenheten,  eftersom grannarna klagat på hennes skrik under misshandeln.
– Jag skrek för mitt liv. Jag kastade saker, porslin och allt möjligt, för att rädda mig själv. Vad skulle jag ha gjort? Legat ner och varit tyst? Då hade jag inte levt i dag, säger hon till VLT.
Kvinnan ska ha flyttat in i lägenheten för ungefär ett år sedan. Strax efter träffade hon den nu för misshandel misstänkte 27-årige mannen och det var då problemen började.
– Han var kontrollerande, kunde skifta i humöret på en sekund, från att ha varit kärleksfull till galen av ilska. Jag fick inte göra någonting, inte träffa mina vänner eller min familj, inte gå ut, inte heller se på vilka tv-program jag ville, berättar kvinnan vidare för VLT. Det blev bråk och polisen har även tidigare larmats till lägenheten. Kvinnan har också fått två varningar tidigare av hyresvärden på grund av just bråk och skrik.
– Vräkningen kom inte som en överraskning, men det känns så orättvist. Jag har skrikit för att få hjälp. Ibland har jag släppt in honom för att han inte skulle stå i trapphuset och banka och störa grannarna. Nu har jag i alla fall ansökt om kontaktförbud.
Men hyresvärden Bostjärnan anser att de inte kunnat agera på annat sätt;
– Hon har stört sina grannar mer än vad man kan tolerera. Och när andra boende hör av sig och vill flytta på grund av en viss granne måste vi som seriös hyresvärd agera, säger Tomas Jansson, vd för Bostjärnans Förvaltnings AB, till VLT.
– Jag känner inte till hennes bakgrund. Det är jättetragiskt, men när både polis och Securitas kallas dit på grund av bråk måste vi göra vad som anstår oss gentemot de hyresgäster som faktiskt tröttnat på återkommande störningar, säger Tomas Jansson.

Som hyresgäst har man visserligen en skyldig att hålla lägenheten i gott skick och ha tillsyn över vilka som besöker den, enligt hyreslagen. Och det finns tydligen liknande fall som detta. 2012 vräktes nämligen en kvinna från sin lägenhet i Göteborg sedan hon blivit misshandlad av sin pojkvän. Hyresnämnden ansåg att hon skulle vräkas eftersom hon stört sina grannar.
 
Även om jag vet att man inte vill bli störd i sitt boende (det gäller nog de allra flesta av oss), tycker jag hela historien låter helt absurd! Kvinnan har blivit misshandlad och skrikit på hjälp, men istället för att ringa polisen ringer grannarna till hyresvärden och klagar. Hyresvärden i sin tur säger upp hyreskontraktet, uppenbarligen utan att veta vad som ligger bakom störningarna.
Även om man som hyresgäst kan hållas ansvarig för vilka man släpper in i lägenheten, måste det ju finnas viss vett och reson i det hela. Har mannen tvingat sig in i lägenheten? Har han hotat kvinnan för att få komma in? Bara för att ta några exempel på att det inte nödvändigtvis är kvinnan som frivilligt släppt in honom...
Jag förstår grannarna att grannarna reagerat, för vem vill bli störd i sitt boende? Men om de visste vad som faktiskt försigått i lägenheten, hade de då klagat hos hyrevärden istället för att ringa polisen? Om du ser ett pågående bilinbrott, inte sjutton ringer du gatukontoret då, eller hur?!
Nu vet jag visserligen inte mer kring historien än det som står i media. Det kan givetvis finnas andra faktorer som också spelat in för att hyresvärden skulle ta detta drastiska beslut. Jag vet inte heller om man har rätt att inkomma med något yttrande innan en vräkning träder i kraft - och om det skett i det här fallet.
Men ska man gå på medias uppgifter, låter det hela helt vrickat - milt uttryckt. Ska man hårdra det hela, riskerar ju personer i den här kvinnans situation att ställas utanför bostadsmarknaden. Det är ju ingen nyhet att det kan ligga en i fatet att ha en vräkning bakom sig när man ska söka nya bostad. Säkrast ur fler synvinklar bör alltså vara att undvika att bli utsatt för brott i sitt eget hem. Inte nog med konsekvenserna av själva brottet - du riskerar även att bli bostadslös.
Jodå, jag har läst hyreslagen och det står där att man som hyresgäst även ansvarar för de personer man släpper in i lägenheten. Men om du är eller har anledning att vara rädd för personen ifråga, vilket ansvar har du då? Om personen egenom hot och/eller våld tvingar sig in i lägenheten, ska du då fortfarande vara ansvarig på för vad personen ställer till med?
 

 
KÄLLOR: DN 1 VLT 1 2
 
Bilderna lånade från Public domainpictures
 


När ett nej blir ett ja

Så var det dags igen. För några dagar sedan kom ytterligare en friande våldtäktsdom, där det verkar aningen besynnerligt hur gärningsmannen kunnat gå fri. Denna gång är både offer och gärningsman överens om att kvinnan sagt nej flera gånger och bett gärningsmannen att sluta. Men mannen skyller på att han trodde att kvinnen gillade dominanssex och att hennes protester var en del av "spelet" under sexakten.
Min reaktion var - som de flesta andras - att det lät otroligt märkligt. Jag kunde inte motstå frestelsen att mejla Lunds tingsrätt och begära ut domen. Och idag kom den.
Nu kan jag inte skryta med att jag är särskilt van vid att läsa domar, men det var med ögonbrynen en bra bit upp i pannan som jag läste domen.
Tingsrätten anser det bevisat att mannen med våld tvingat till sig sex. Man anser det även mer eller mindre bevisat att kvinnan flera gånger protesterat, men att hon inte vågat protestera "ordentligt" med rädsla för hur mannen då skulle reagera.
Dock anser man inte att mannen haft något uppsåt till våldtäkt, då han trodde att kvinnan tyckte om dominanssex. Något som verkar väldigt märkligt, med tanke på händelseförloppet.
I korthet; mannen och kvinnan träffades för första gången den aktuella kvällen under krogbesök och kvinnan följde med mannen hem. Där pratade de och berörda bland annat ämnet sex, då kvinnan berättade att hon hade en viss erfarenhet av dominans- och gruppsex. De började sedan hångla och ta på varandra och kvinnan ska lite hårhänt ha fört mannens hand mot sitt underliv. Så långt var båda parter med på det hela. Men när de sedan ha,mnade i sovrummet, började kvinnan tycka det blev obehagligt och ville dra sig ur. Nu ska mannen ha varit så upphetsad och så övertygad om att hon ville dominansses, att han tolkade kvinnans protester som en del av spelet. Han smiskar henne ett 30-tal gånger, ger henne en örfil, håller vid flera tillfällen för hennes mun och näsa så att hon inte kan andas. Och kvinnan fortsätter att protestera, fast nu mer dämpat eftersom mannen var så mycket starkare än henne och hon var rädd för hur han skulle reagera om hon gjorde för mycket motstånd.
 
Hur kan man vara så okänslig att man inte till en början direkt diskuterar läget om man tror att den andre gillar dominanssex? Att man kommer överens om ett ord eller en gest att använda om man anser att den andre går för långt? Hade jag varit den här mannen, hade jag direkt tagit en sådan diskussion med tjejen ifråga. Allt för att undvika jobbiga missförstånd i slutändan.
Domstolen skriver ordagrant i domen att "Tingsrätten har vid bedömningen av den tilltalades uppsåt, liksom vid bedömningen i övrigt, att utgå ifrån att händelseförloppet utspelat sig på det sätt som den tilltalade uppgett, så länge hans utsaga inte har motbevisats genom den övriga utredningen i målet". På ren svenska: man utgår ifrån att gärningsmannen talar sanning och lägger bevisbördan hos kvinnan. Samtidigt som gärningsmannen nog är den enda parten som har skäl nog att ljuga ihop en riktigt trovärdig historia, för att slippa några år på kåken.
Personligen skulle jag avbrutit sexakten direkt om tjejen sa nej - så länge man inte avtalat annat än att nej är ett nej och ingenting annat. Mannen säger under rättegången att ansåg att de hade "en tyst överenskommelse" om dominanssex, men hur sjutton kan man dra sådana slutsatser med en person som man bara känt några få timmar??
 
Jag är övertygad om att det inte är lätt att döma i våldtäktsmål. Det är väldigt sällan det finns vittnen till själva händelsen och det är inte alltid det finns teknisk bevisning. Oftast står ord mot ord. Alla agerar olika när man har sex; vissa tar för sig medan andra är väldigt passiva och det är klart det gärna blir missförstånd ibland. Självklart är det viktigt att båda parter dels är tydliga med vad man går med på och inte - men också är väldigt lyhörda för den andres signaler och "kollar av läget" hela tiden. Sen måste man förstås komma ihåg att - även om det är ytterst ovanligt - så förekommer det naturligtvis att personer (oavsett kön) på falska grunder anklagar någon för våldtäkt. Inte heller jag tycker att någon ska dömas för något man inte har gjort.
Men efter att ha läst domen, tycker jag att den här gärningsmannen inte gjort tillräckligt för att förvissa sig om att kvinnan faktiskt var med på noterna. Detta i kombination med att gärningsmannen naturligtvis har större intresse i att salta på sanningen lite för att inte riskera att straffas för våldtäkt. Man kan inte diskutera huruvida kvinnan gjort tillräckligt mycket för att få mannen att förstå att hon inte vill, så länge man inte är villig att diskutera huruvida mannen gjort tillräckligt för att förvissa sig om att hon är eller inte är med på noterna. Det är inte bara den ena partens skyldighet att protestera, utan även den andres att vara lyhörd.
 

 
FAKTARUTA
Brottsbalkens sjätte kapitel säger att den som genom misshandel, våld eller hot tvingar en annan person till samlag eller liknande sexuell handling som är att jämföra med samlag döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som genomför ett samlag eller liknande genom att "otillbörligt utnyttja medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning" eller att offret "annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation".
 
Källa: SvD

 
SvD 1 2
 


Misstroende

Häromdagen var jag till den lokala pizzerian här i Bagarmossen. Jag satte mig på uteserveringen och beställde pizza och en öl. När jag suttit en stund, ser jag en kvinna komma fram till bordet intill och lägga fram vad som verkade vara en protestlista till dem som satt kring bordet. Någon av dem skrev på, några av dem inte.
Strax efter att kvinnan gått, dyker en för mig främmande man upp vid mitt bord. Han lägger fram vad jag antar är samma protestlista till mig. Vad jag först tolkar av texten på listan, är att man samlar in namnunderskrifter i protest emot nedläggningen av en lokal för dövstumma personer. Det var ju behjärtansvärt tänkte jag - och en sådan lista kan jag absolut skriva på. Men när jag sedan skrivit på, visade det sig att man även ville ha pengar av mig. Jag sa ifrån och försökte förklara för personen (som åtminstone påstod sig var dövstum) att jag inte tänkte ge några pengar.
På ett märkligt sätt verkade han - trots sin påstådda dövhet - uppfatta mycket väl vad jag sa. Och trots att han var "stum", lyckades han ge ifrån sig både ljud och enstaka ord - och ville dessutom ha en del av pizzan jag hade framför mig och börjat äta av. Detta efter att jag vägrat gå bort till en närliggande bankomat för att ta ut pengar att ge honom...
Ganska snart fick jag en instinktiv känsla av att något illavarslande var i görningen och sa konsekvent nej till såväl fler underskrifter som att ge så mycket som ett korvöre. Enligt min magkänsla var det inte frågan om att samla in namnunderskrifter för att protestera mot nedläggningen av någon lokal - eller ännu mindre att ge pengar för att bidra till någon organisation för dövstumma. Mannen lämnade mitt bord med enbart en namnunderskrift och inte en enda krona av mina snålt förvärvade pengar.
 
I förmiddags skulle jag ta tunnelbanan in till stan. När jag passerat genom spärrarna på stationen här i Bagarmossen, blir jag hejdad av en äldre man som står precis vid rulltrapporna. Han förklarar att han är synskadad och har lite svårt för att åka rulltrappa när han ska åka nedåt - detta efter att han för ett tag sedan ramlat i en rulltrappa. Han undrade om han fick hålla i mig medan vi åkte nerför rulltrappan (som på Bagarmossens station är ganska lång).
Han såg väldigt snäll ut och verkade otroligt ärlig. Självklart fick han hålla i min arm när vi tog rulltrappan ned till perrongen, där han enligt egen utsago skulle klara sig utomordentligt bra på egen hand.
När jag sedan var på plats i stan för att ta itu med mina ärenden, blir jag hejdad av en dansk turist när jag gick längs Hamngatan. Han viftade med en karta och förklarade att han skulle till Turistbyrån. Jag tittade på kartan och kunde snabbt förklara hur han skulle gå för att ta sig till Turistbyrån. Trots att danska inte alltid är helt lätt att förstå.
 
Att antalet tiggare ökat lavinartat i Stockholm, är garanterat de allra flesta stockholmare rörande överens om. Man ser dem i princip överallt; på tunnelbanan, pendeltågen, ute på gatorna. Och numera syns det inte längre enbart i innerstan, utan även ute i förorterna.
Även här i Bagarmossen ser man mer eller mindre dagligen tiggare som försöker tigga till sig pengar. Och då pratar jag inte om alkoholister eller narkomaner som sluddrande försöker tigga till sig några kronor, utan "samma typ av" tiggare som man dagligen ser i tunnelbanan och på gatorna i city.
Vissa kommer med lappar som förtäljer att de försöker samla ihop pengar till någon sjuk släkting eller för att försörja sina barn - historierna är många helt enkelt. Andra försöker mer eller mindre påfluget övertala en till att lägga pengar i någon skrynklig pappersmugg från Pressbyrån eller 7Eleven. De flesta har en sak gemensamt verkar det dock som. Många verkar utifrån språk och utseende komma från den fattigare delen av Östeuropa - som Rumänien, Albanien och så vidare. Några få tycks vara "ursprungssvenskar" och säger mer uttryckligen att man vill ha pengar till mat och/eller natthärbärge.
Ytterligare några få spelar något instrument i tunnelbanan eller på gatorna - och vissa av dessa musikanter tycks kunna få ihop hyfsat med pengar. Här tycks folk lite mer benägna att faktiskt lägga en slant i de skrynkliga pappersmuggar de kommer och viftar med efter avslutat musikstycke. Och jag själv har faktiskt slagits av tanken att jag hellre lämnar pengar till någon som spelar musik eller på annat sätt "anstränger sig" för att få ihop lite pengar, än någon som viftar med en skrynklig pappmugg. Möjligen en märklig reaktion, men så brukar jag oftast reagera av någon anledning...
 
Att de "dövstumma" personerna inte hade rent mjöl i påsen är jag helt övertygad om. Hur gärna jag än skulle vilja stödja personer med olika former av handikapp och funktionshinder, måste man ibland tänka efter en aning också. Tyvärr finns det många oärliga personer som försöker utnyttja situationer för egen vinning.
Vad gäller tiggare - framförallt från Östeuropa - finns såväl rykten som vissa bevis för att en del är offer för olika former av människohandel. En del av tiggarna från Östeuropa är offer för en form av "trafficking", där någon ligaledare tar hand om merparten av pengarna de tiggt ihop. Endast en mycket liten del av pengarna får de behålla själva.
Sen finns det naturligtvis väldigt många som är här och tigger av helt andra anledningar än att de är offer för någon liga. Många får naturligtvis behålla vartenda öre själva, det råder det inga som helst tvivel om. Men det gör ändå att man känner ett visst tvivel gentemot många tiggare - tyvärr!
Som polisanställd hör man ju ständigt om olika typer av bedrägeriförsök, såväl på internet som "i verkliga livet". Jag är garanterat yrkesskadad! Man hör om folk som frågar efter vägen för att distrahera och under tiden stjäla plånböcker, mobiler, datorer och en massa annat. Man hör om folk som lägger papper över bordet på fiket/restaurangen (och därmed mobilen eller plånboken) för att kunna stjäla - samtidigt som man låtsas fråga efter något.
Just av den anledning kunde jag inte låta bli att bli misstänksam emot den vänlige farbrorn på tunnelbanan och den minst lika vänlige turisten på stan. Självklart ville jag ge dem min hjälp, men kunde inte undgå att reflexmässigt kontrollera alla fickor när jag väl assisterat dem. Direkt efteråt funderade jag lika reflexmässigt över om de faktiskt haft andra anledningar till att "be mig" om hjälp än att de faktiskt behövde hjälp.
Att jag inte ger pengar till alla tiggare har givetvis med andra saker att göra än ren misstro. Skulle jag skänka pengar till varende tiggare, skulle jag dessvärre vara ruinerad ganska omgående. Så många är faktiskt tiggarna i Stockholm. Vad gäller just den gruppen människor, skulle det i längden vara bättre att faktiskt skänka pengar till någon organisation som arbetar med att hjälpa utsatta människor.
Men när folk kommer fram och ber om andra saker, känns det inte lika naturligt att säga nej. Hur motiverar jag för en äldre herre/dam att neka dem en arm i rulltrappan? Hur motiverar jag för en äldre turist att jag inte vill stanna och beskriva vägen? Där blir det genast mycket, mycket svårare...
 

 
Bilderna lånade från Romresan, Bohuslänningen, Ilonggo Tech Blog
 


Omodern rättsskipning

Sedan 1982 har 500 personer avrättats i Texas. Som i andra amerikanska delstater, tillfrågas de dödsdömda om det är något de vill ha sagt innan de avrättas. Många tar chansen - och budskapet når såväl anhöriga (som ofta är på plats vid avrättningen) som i media.
I just Texas har nu dessa sista uttalanden börjat publiceras på nätet. Man har skapat en lång lista, med de avrättade sorterade efter vilket datum de avrättats och länkar till personakter och deras sista uttalanden.
Måste nog säga att det är en av de mest makabra listor jag läst. Jag har inte gått igenom alla 500 punkterna naturligtvis, men en ganska stor del av dem trots allt. Och jag har styrkts i mitt motstånd mot dödsstraffet. Som en av de avrättade valde att uttrycka sig: Jag hoppas att vi en dag kan se tillbaka på det onda som vi just nu företar oss på samma sätt som häxorna vi brände på bål.
Kloka ord, som länder med den barbariska straffmetoden dödsstraff verkligen borde ta till sig av. Som ytterligare någon av de dödsdömda säger, borde rättvisa snarare vara att ge folk en andra chans istället för att ta livet av dem. Att ett rättssamhälle säger att det är fel att döda genom att själv döda känns både barbariskt och orimligt. Jag själv kan liksom inte riktigt få det resonemanget att gå ihop om jag ska vara ärlig. Sen finns det naturligtvis åtskilliga andra argument mot dödsstraff.
Ännu mer märkligt är ju USA:s dubbelmoral - som man ju visar prov på lite då och då. Å ena sidan lägger man sig i andra länders anglägenheter, leker världspolis och säger sig arbeta dör demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan avrättar man människor på löpande band, något som å det grövsta torde strida mot mänskliga rättigheter. Men det är få saker som förvånar mig numera när det gäller USA...
 

 
Källor: DN 1 NT 1
 
Bilden lånad från Heroes of Newerth
 


Att ge och ta

Hitler må vända sig i sin grav, Jimmie Åkesson må sätta svenska flaggan i halsen - men nu tycks det faktiskt vara fastslaget, vad dess snubbar än må tycka om det.
OECD har nämligen i en studie fastslagit att invandrare ger mer till samhället ekonomiskt sett än vad de kostar. Detta är ju just en sådan undersökning som till exempel SD så länge har efterlyst - men kanske inte hoppats och trott på detta resultat.
OECD menar att man i många länder tror att invandrare kostar mycket mer i socialbidrag, vård och pensioner än vad de ger ekonomiskt sett. Men enligt rapporten ser alltså verkligheten inte ut så. Istället fastslås att invandringen är en samhällsvinst i de flesta industriländer. I genomsnitt gör OECD-länderna en vinst på över 3000 euro per år och invandrarhushåll. Då har man jämfört vad invandrare betalar i skatter och sociala avgifter mot vad de kostar i socialbidrag och andra sociala kostnader.
Äntligen får de högerextrema en smäll på fingrarna! Vad Åkesson och kompani hävdat i decennier verkar vara väldigt, väldigt fel. Att invandringen är en belastning för samhället ekonomiskt sett är med andra ord inget annat än bullshit. Det komiska är ju att bland andra SD efterlyst just den här typen av undersökningar hur länge som helst, men jag tvivlar på att man väntat sig den här typen av resultat! Med en dåres envishet har man ju gång på gång hävdat motsatsen.
Nu har högerkanten fått sig en smäll på fingrarna - och man kan ju alltid hoppas att de har lite mer fötterna framöver innan de börjar gasta om att invandringen är så dyr.
 

 
DN 1 SvD 1
 
Bilden lånad från Catharina Drougge
 


Att vissa saker ens behöver diskuteras

För en tid sedan kom en av de absolut märkligaste domar jag tror jag hört talas om. En man påstår att han ska kolla om hans flickvän varit otrogen genom att föra upp fingrarna i underlivet på henne. Hur man nu kan kolla om någon varit otrogen på det viset är väl en av de första frågorna som dyker upp i mitt huvud.
Han polisanmäls och det hela går till åtal och rättegång i samtliga instanser. Tingsrätten dömer mannan för våldtäkt, medan hovrätten anser att det är frågan om olaga tvång och sänker straffet med ett år och två månader till två år och åtta månader.
Själv frågar jag mig hur man kan få det till något annan än våldtäkt om man för upp något i en kvinnas underliv?? Mannen ska ha hävdat att det fanns någon "sexuell lust" bakom handlingen och att det därför inte skulle klassas som våldtäkt. Något som hovrätten alltså höll med om.
Bara det är ju ett hån mot den stackars kvinnan som utsatts för detta. Vad gäller vissa brott - som till exempel sexbrott, hot, ofredande och så vidare - borde uppsåtet inte vara det viktiga. Känner du dig sexuellt ofredad, ska det kunna räcka med en kram som inte är välkommen. Känner du dig hotad, ska det inte räcka med att den misstänkte gärningsmannen sagt att han/hon skämtat och inte alls hade uppsåt att hota.
Fallet med otrohetskontrollen gick ända upp till Högsta domstolen som - som tur var - ändrade domen igen. Och denna gång tillbaka till vålddtäkt. Man motiverar sitt beslut med att ”om en man tvingar en kvinna att tåla att han för in sina fingrar i hennes underliv, så har handlingen en påtaglig sexuell prägel som är ägnad att kränka hennes sexuella integritet”.
Detta ska naturligtvis inte ens behöva diskuteras, självklart är det en våldtäkt vi pratar om! Oavsett vad gärningsmannen hävdar att syftet till handlingen är.
 

 
KÄLLOR: DN 1 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad från Drömmer jag, eller är det alla andra som sover?
 


Övervakningssamhälle

Har ni följt rapporteringen kring USA:s hittills hemliga övervakning av tele- och internettrafik?! Det har ju avslöjats att en hittills hemlig domstol i USA givit tillstånd till att följa såväl telefontrafik som internettrafik för miljontals amerikaner - men även personer i andra delar av världen som kommunicerar via internetsidor som har sina servrar i USA.
Säkerhetsmyndigheten NSA har fått tillstånd av den hemliga domstolen FISA (roligt namn för övrigt) att dagligen övervaka trafiken via bredbands- och teleföretaget Verizon. Detta ska vara en åtgärd som gäller oavsett om de granskade är brottsmisstänkta och/eller har begått brott eller ej. Spaningen omfattar såväl inrikes- som utrikessamtal och datatrafik. Tillståndet ska ga givits i april av domstolen - och ger den amerikanska regeringen obegränsad befogenhet att samla in data fram till den 19 juli i år.
Jag vet inte riktigt vad jag sak tycka när man hör om den här typen av generell övervakning av folk. Senast debatten var uppe, var när FRA påbörjade sin spaning kring datatrafik 2008. Samtidigt som jag förstår att man behöver ha en viss spaning även på internet, känns det obehagligt att myndigheterna övervakar det mesta som sker på internet. Det känns lite som en generell telefonavlysning, utan att man har en brottsmisstanke. För de första som kommer att utarbeta kodord och system för att inte skriva eller säga uttryckligen vad det försöker säga - det är ju just de som faktiskt har något att dölja!
Vi som inte har något brottsligt att dölja har givetvis inga rättsliga efterspel att vara rädda för med tanke på vad vi skriver - men ska verkligen myndigheterna ha rätt att kolla vilka vi kommunicerar med, var vi befinner oss just då, hur ofta och så vidare?!
Jag är för viss form av övervakning i stil med kameror och så vidare. Och självklart ska vi även ha en ordningsmakt även på internet. Internet är ingen frizon och laglöst land där vad som helst är tillåtet, det är vi alla överens om - tror jag i alla fall. Man ska inte kunna bete sig hur som helst och tro att man kommer undan med det. Men det är kanske inte riktigt det den här övervakningsskandalen handlar om.
Det är nämligen så att många svenska myndigheter, kommuner och företag har datatrafik som passerar över USA och kan avlyssnas av amerikansk underrättelsetjänst. Svensk datatrafik passerar ofta över USA innan den når adressaten. Den går också den vägen för att spamfiltreras, där skräppost plockas undan. Och de konsekvenser som detta kan leda kan vem som helst förstå.
 
Men USA har ju i decennier varit ett land som anser sig ha rätten att göra i princip vad de känner för, oavsett vad omvärlden tycker. Detta tycks även innebära att övervaka vilka man kommunicerar med och på vilka tider - även om man inte bor inom USA:s gränser.
Även om jag har en förståelse för att man vill ha en viss övervakning, har jag svårt att känna mig okej inför tanken att man vill övervaka "alla" på internet eller "alla" som ringer telefonsamtal. Trots allt är det ju faktiskt min ensak som internetanvändare eller telefonanvändare.
Jag har inget att dölja rent lagligt sett, men kan samtidigt avhandla mycket privata saker via mina mail eller min telefontrafik. Saker som myndigheterna i USA eller något som helst annat land har med att göra överhuvudtaget. Så visst blir det något av ett dilemma kring i vilken utsträckning myndigheterna ska kunna övervaka trafik över internet och telefonnätet. Å ena sidan behövs en viss form av koll, samtidigt som oskyldiga inte ska behöva drabbas i onödan.
Och samtidigt är de första att hitta knep för att komma undan denna kontroll just de som kontrollverktygen faktiskt är ute efter. De terrorister amerikanarna vill komma åt, kommer hitta tillräckliga verktyg för att komma undan i alla fall - och kvar har vi laglydiga medborgare som blir "avlyssnade" alldeles i onödan. Och i slutändan kan fel personer missbruka de uppgifter man potentiellt sett kan komma över i sitt myndighetsutövande.
Så nej, jag kan inte älska USA:s tappra försök att bekämpa terrorister på ett otvunget sätt. Jag kan inte låta bli att känna en avsmak och tycka att det är illa med en generell övervakning på detta sätt. Oavsett motargument.
 

 
AB 1 DN 1 2 3 4 5 6 7 9 GP 1 2 SR 1 2 3 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8
 
Bilderna lånade från Ystads Allehanda, Betsafe
 


Kravaller

Kan någon förklara för mig hur man är funtad när man beger sig ut på gator och torg för att bränna bilar och hus, kasta sten och förstöra? Hur kommer det sig man sedan fortsätter kasta sten emot brandmännen som kommer för att släcka brasorna? Vad är det man tror att man får fram för budskap genom ett sådant agerande?
Helt sant, det är sista dagarnas kravaller i Husby jag tänker på. Visst, jag vet att det är vad många skulle kalla ett "problemområde", där många säkert känner en frustration gentemot samhället. Men vad tror man blir bättre att förstöra på det här sättet?
Man kan ha åsikter om poliser, men det är knappast särskilt klyftigt att börja kasta sten mot poliser - det är ju inte så att man inte riskerar att bli gripen för det om ni förstår vad jag menar. Har man tidigare haft med polisen att göra i bemärkelsen att man har ett kriminellt förflutet kan jag tänka mig att man kanske inte gillar poliser. Kanske inte nödvändigtvis för att poliserna använt övervåld i samband med att man blivit gripen, men kanske för att man förknippar poliser med något negativt. Jag säger inte att man gör rätt som kastar sten mot poliser i något läge, men någon gnutta förståelse kanske jag kan krysta fram i vissa situationer. Man kan se att det finns en förklaring, men ingen ursäkt helt enkelt.
Men brandmännen då? Varför kasta sten mot folk som faktiskt är på plats för att hjälpa? Personer som knappast har gjort dig något illa överhuvudtaget. De enda gånger man har med brandkåren att göra är ju när man behöver hjälp i olika sammanhang. Men det har varit åtskilliga gånger under den gångna tidens upplopp i Husby som brandkåren utsatts för stenkastning och inte vågat åka fram till brandplatser utan poliseskort. Förlåt, men hur vrickat är det på en skala?!
Hur kan man bli så frustrerad att man först startar kravaller, bränner och förstör, för att sedan ge sig på poliser och brandmän? Jag greppar liksom inte den logiken. Vad är det för budskap man tror att man får fram genom ett sådant agerande?
 
Sista dagarna har rykten florerat om att Aftonbladet och Expressen ska ha betalat ungdomar för att bränna bilar, filma vad de gjort och sedan skickat in bilderna/filmerna till tidningarna. Visst, de flesta tidningar betalar för bra bilder som de kan använda - men någonstans finns förstås också en gråzon när man tittar närmare på hur bilderna kommit till.
Om det faktiskt varit frågan om att kvällstidningarna rent ut begärt att folk ska bränna bilar vet jag förstås inte, det hela är ju bara rykten. Men i ärlighetens namn skulle jag faktiskt inte bli förvånad om uppgifterna visade sig stämma. Framförallt när det är frågan om två tidningar som lever på lösnummerjournalistik.
Tidningarnas respektive chefredaktörer slår förstås ifrån sig (Aftonbladet här och Expressen här). Nej, jag tror inte riktigt att detta är arbetsmetoder som tidningarnas chefredaktörer sanktionerar - och skulle det ändå vara så, skulle de förstås inte erkänna det offentligt. Men - som sagt - skulle jag inte bli förvånad om det visade sig att vissa journalister faktiskt rörde sig i vissa gråzoner för att göra rejäla scoop. Och ännu mer hos tabloidtidningarna än någon annanstans.
Oavsett journalisternas metoder, tror jag samtidigt att all rapportering kring kravallerna eggar den lilla skara människor som ligger bakom dessa händelser. Oavsett vilket budskap de vill få fram, så vänds plötsligt allas blickar mot Husby. Det har blivit en världsnyhet som snabbt spridits. Till och med brittiska UD har avrått engelsmännen från att resa till Stockholm. Man kan ju då fråga sig hur många turister som åker till Husby? Det är ju inte den största turistattraktionen i Stockholm direkt. Visst finns risken att oroligheterna sprider sig, men jag har svårt att de kommer till innerstan till exempel.
 
Att det sedan kostat polisen runt 10.000.000 kronor för att försöka stävja kravallerna känns ju sisådär. Tänk vad mycket vettigare saker man kunnat lägga dessa summor på! Att anställa mer personal, att beta av utredningar man ligger efter med. Men istället får man vara på plats i Husby och jaga efter personer som tycker om att elda upp bilar...
 

 
DN 1 2 3 4 5 6 7 SR 1 2 SvD 1 2 3 4 5 SVT 1
 
Bilderna lånade från Wired, Winmark
 


Att få sona sitt brott

Någon som såg gårdagens dokumentär om Stureplansfallet? Om inte, så rekommenderar jag verkligen att ni gör det (programmet hittas här). Det är sällan jag blir riktigt illa berörd när jag tittar på TV, på gott och ont trubbas man av. Man ser så mycket elände så fort man slår på nyheterna, att man helt enkelt stänger av känslorna. Men ibland är det svårt att låta bli! Som nu.
Under programmets gång blir jag alltmer upprörd, förbannad och beklämd. Upprörd över att gärningsmän går fria trots vad man kan tycka är stark bevisning. Upprörd över tingsrättens friande dom, framförallt med tanke på de dåliga argument man hade i sammanhanget för att fria. Upprörd över hur det stackars brottsoffret fått finna sig i att under tingsrättsförhandlingen redogöra för sitt sexliv under åratal tillbaka - även för sådant som inte var relevant i just det här sammanhanget.
Alltmedan kvinnan fick redogöra för sina sexvanor i detalj, hade männen inte fått frågor av den sorten. Hur kommer detta sig? Hur kommer det sig att det är offret som ska ifrågasättas? Ska man inte även titta på de misstänkta förövarnas tidigare historik? Saker som ifall de tidigare varit misstänkte eller rent av dömda för liknande brott? Finns det anledning att misstänka att deras version inte stämmer? Som åtalad för ett brott har du ju allt intresse i världen att ljuga om vad som har hänt, så varför inte ifrågasätta även den åtalades historia?
Men jag är övertygad om att så inte är fallet i många våldtäktsrättegånger. Hur många gånger har man hört om friande våldtäktsdomar, där man motiverat domen med att kvinnan varit "för berusad", "för utmanande klädd", "för sexuellt aktiv" - och så vidare. I mina ögan ska vem som helst kunna gå rakt genom Stockholms city helt naken och redlöst berusad utan att bli våldtagen. För vad säger att man har rätt att våldta någon bara för att denne är berusad och/eller utmanande klädd?
 
Att tingsrätten friade gärningsmännen i just det här fallet friade, berodde på att man inte ansåg det bevisat att männen uppfattat att kvinnan sagt nej. Och här kommer ju trots allt in på något som till viss del skulle kunna vara en förklaring till vissa friande våldtäktsdomar.
Just i Stureplansfallet verkade det ju som att kvinnan tydligt sagt nej och tydligt visat att hon inte ville fortsätta ha sex med de två aktuella killarna. Det anses bevisat att hon sagt ifrån på ett sätt som killarna borde ha uppfattat. MEN, det finns säkerligen fall där våldtäktsmannen inte uppfattat att offret inte varit med på att ha sex. Det är ju trots allt viktigt att tydligt visa om man vill ha sex och vad man ställer upp på. Men det är självklart inte bara upp till den ena parten att tydligt visa vad/om man vill - det är naturligtvis viktigt att båda är lyhörda och uppmärksamma på varandras signaler så det inte blir några missförstånd.
De allra flesta normalbegåvade människor tar ett nej, så enkelt är det ju, och de flesta uppfattar också tydliga signaler. Jag försvarar inte på något sätt våldtäkter - eller några andra brott - men det är ju också viktigt att man kommunicerar och tydligt visar vad som är okej eller ej. Så att det helt enkelt inte blir att någon far illa.
 
En stor del av programmet handlade om det totala hat som framförallt tingsrättens friande dom väckte. Något som förstås är helt förståeligt, för var en otroligt märklig dom.
Men hela historien väckte otroligt mycket känslor och otroligt mycket hat. Hat som riktades mot såväl gärningsmän, advokater, domare - och även till viss del mot offret. Efter programmet kunde jag inte låta bli att söka lite på internet på fallet. Jag blev faktiskt riktigt paff över hur ondskefullt näthat kan vara.
Folk hängdes ut med namn och bild och i texterna uttalades regelrätta hot om våld och död. Framförallt var det gentemot gärningsmännen och deras advokater. Men även den våldtagna kvinnan fick utstå en hel del hat. Många hävdade att hon ljugit ihop hela historien, att hon var en hora som inte förtjänade att leva efter att ha "satt dit helt oskyldiga människor".
Jag konstaterade ganska snart att det inte skulle vara särskilt svårt att spåra det inblandade om man bara ville. Inom bara några minuter hade jag kunnat få fram såväl namn som adress, telefonnummer och andra uppgifter kring samtliga inblandade. Och tanken slår mig att de alla skulle kunna råka riktigt illa ut om fel person kom över dessa uppgifter.
Även om jag inte på något sätt försvarar gärningsmännen, även om det naturligtvis har gjort sig skyldiga till en totalt oförlåtlig gärning, kan jag inte låta bli att tycka att det är läskigt hur verktyget internet används för att sprida hat mot folk. Oavsett orsak till hatet.
Någonstans har man trots allt försonat sitt brott när man suttit av sitt straff och borde ges en rimlig chans att komma tillbaka till samhället och leva ett laglydigt liv. Något som självklart blir svårt när namn och bild sprids i en rasande fart på internet. Det är absolut inte en fråga om att jag försvarar brott, allra minst bestialiska våldtäkter. Men jag kan tänka mig att merparten av de personer som sprider detta hat även skulle basunera ut ännu mer hat om gärningsmännen gör sig skyldiga till nya brott. De skulle direkt komma med kommentarer i stil med "vad var det jag sa?!".
Personligen är jag rätt övertygad om att en person som får en stämpel på sig som brottsling i allmänhetens ögon får svårare att återgå till ett laglydigt liv. Just på grund att man förmodligen utsätts för olika former av trakasserier, får svårare att få jobb, blir utfryst av grannar/vänner/familj...
Självklart ska man straffas för brott man begått, självklart ska domstolarna inte fälla tvivelaktiga domar (som tingsrättens friande dom i Stureplansfallet). Men när brottet är avtjänat ska man också en chans att komma tillbaka till samhället, att inte återfalla i brott. Något som blir svårare med allt näthat.
 

 
AB 1 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 SR 1 SvD 1 2 3 4 5 7 8 9 SYD 1
 
Bilden lånad från Wikipedia, Sydsvenskan
 


Förutfattade meningar

Nästan alla har nog i någon utsträckning fördomar och förutfattade meningar om någonting. Inte om allt, inte nödvändigtvis kring saker som gör att man kan placeras in i fack som rasist, homofob eller liknande. Men fördomarna finns nog hos oss alla, i någon utsträckning.
När terrordåden i Norge skedde förra året, skrev jag ett inlägg om det - och direkt började det hagla in kommentarer, där den ena var mer fördomsfull än den andra. Jag minns att jag fick gallra hårt och slutändan var det bara två som blev publicerade, även om jag var väldigt kluven till att publicera ens dessa två.
Men gemensamt för de flesta kommentarerna var att det "förstås" var någon islamistisk rörelse som låg bakom terrordåden. För många var det totalt uteslutet att det kunde vara en västerlänning som gjort sig skyldig till detta vansinnesdåd. De flesta av kommentarerna gick på ett eller annat sätt ut på att det minsann var så här det gick när man släppte in en massa invandrare och hade ett mångkulturellt samhälle. I efterhand kan man ju se att de hade väldigt fel om vem som låg bakom det hela. Men förutfattade meningar och fördomar visade dessa kommentarer bevis på i alla fall...
En förutfattad mening som ofta riktas mot mig som person - och oftast på eller kring min blogg - är att jag skulle vara kommunist. Folk ser min partitillhörighet i vänsterkolumnen och drar direkt paralleller med att man skulle vara kommunist - ett yttrande som är samma sak som påstå att alla moderater skulle vara nazister.
Personer som träffar mig brukar ofta bli undrande över min sexuella läggning och jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag fått frågan om ifall jag skulle vara homosexuell. Tydligen ger jag det intrycket. Det har till och med hänt att det gått regelrätta rykten om mig på arbetsplatser, att jag skulle föredra killar. Något som ju bygger på förutfattade meningar om att homosexuella är på ett sätt och heterosexuella på ett annat.
Nu tar jag visserligen inte illa upp av något av dessa. Det säger ju mer om de personerna som har dessa fördomar/förutfattade meningar än om mig. Jag kan rentav skratta lite åt det och tar det hela med en klackspark - framförallt så länge det inte är allvarligare saker än så som folk tror om mig.
 

 
Bilden lånad från Wikipedia
 


En fis i universum

SL:s spärrar fortsätter att skörda offer och hittills i år har 36 personer skadats. Det har ingen boende i Stockholmsområdet kunnat missa senaste tiden. Och på torsdag (6/9) ska SL hålla krismöte om spärrarna...
Absolut, självklart är det inte bra att folk skadas av tunnelbanespärrarna. Naturligtvis ska man kunna gå igenom spärrarna utan att något händer. Mer än att möjligen stoppas om man inte betalat sin biljett, men det är en annan sak.
Själv kan jag inte låta bli att tänka efter lite när jag hör siffran 36 personer. Det är 36 personer under lite drygt åtta månader. Varje år åker cirka 310.000.000 personer med Stockholms tunnelbana. Under åtta månader blir det ungefär 207.000.000 personer. Av dessa har alltså 36 personer skadats i tunnelbanespärrarna...
Självklart är det inte okej att folk skadas, framförallt inte om det är SL:s fel - att det till exempel skulle bero på konstruktionsfel eller liknande. Självklart borde SL ersätta de personer som skadas om det går att påvisa att SL brustit på något sätt.
Men med så otroligt många resenärer varje dag, är det kanske heller inte så konstigt att det emellanåt sker olyckor. Och 36 skadade personer av totalt 207.000.000 resenärer känns inte som en särskilt hög siffra. Att det går galet ibland händer trots allt. Sen försvarar jag inte de gånger det faktiskt blivit rejält fel och jag håller verkligen med om att SL ska ersätta dem som skadats för att SL gjort fel. Men jag tycker inte det verkar vara så skyhöga siffror som många vill få det att låta...
 

 
DN 1 2 3 4 5 6 SvD 1
 
Bilden lånad från SL
 


De har ju gjort ett aktivt val

Det finns ett uttryck som ofta dyker upp i olika debatter, framförallt där folk från högern på ett eller annat sätt är inblandade. Det är ett okänsligt uttryck som saknar alla former av empati med andra människor - och som får mig att nästan se rött av ilska.
Så fort man diskuterar att vissa människor behöver hjälp, att vissa människor kan tänkas behöva lite extra stöd i vissa situationer kommer uttrycket - lika säkert ett brev på Posten.
"De har ju gjort ett aktivt val!". "De har ju gjort ett aktivt val!", rabblar man nästan som ett mantra. Det spelar ingen roll om man diskuterar den ensamstående mamman som kan tänkas behöva hjälp med hyran ibland, den arbetslöse som behöver A-kassa eller alkoholisten som skulle behöva vård.
Mamman har ju själv valt att skaffa barn, den arbetslöse får finna sig att flytta från en landsände till andra för ett jobb - och alkoholisten har själv valt att hålla i flaskan och dricka alldeles för mycket. Precis som den psyksjuke som begår våldsdåd under inverkan av psykisk sjukdom, får den alkoholiserade uteliggaren skylla sig själv för sin situation.
Nej, jag säger inte att den enskilde individen inte har något som helst ansvar för sitt liv. Samhället har heller inte det totala ansvaret för varje medborgares välbefinnande. Men man kan heller inte generalisera och säga att varje enskild person i alla lägen har det totala ansvaret och till exempel ska nekas stöd från samhället med enda argumentet att man har gjort ett aktivt val. Då har man gjort det väldigt, väldigt enkelt för sig.
Grunden är förstås att var och en har huvudansvaret för sitt liv, sin försörjning och sitt välbefinnande. Det är klart att man inte ska skaffa barn om man inte har den ekonomin, klart det är upp till var och en att inte dricka så mycket att man blir beroende. Och blir man nu ändå beroende, är det ditt ansvar i första hand att söka hjälp om du själv inte kan komma tillrätta med ditt drickande. Självklart ska man som arbetslös inom vissa, rimliga gränser vara beredd att flytta på sig för ett jobb och visst är det upp till en person med psykisk ohälsa att söka vård.
Men livet kan ta vändningar man inte räknat med, som arbetslöshet, sjukdomar, separationer och en lång rad andra saker. Ekonomin kanske inte är densamma som när man skaffade barn. Vissa är inte benägna att söka hjälp för missbruksproblem eller psykiska sjukdomar - av mänga olika anledningar. Och där kommer ju samhällets ansvar också in, att hjälpa, stötta och fånga upp personer som har svårigheter av olika slag. Det är ju det som är en del av vårt välfärdssystem. Och vissa gånger kan man inte okänsligt skylla på en persons aktiva val, det kan mycket väl hända saker som inte har med aktiva val att göra. Och ytterligare andra kan inte göra dessa val - till exempel på grund av sjukdom...
 

 
Bilden lånad från Indiesilver's blog
 


Fördomar

För ett antal år sedan genomgick jag en ögonoperation och opererade bort ett medfött synfel. Ett synfel som gjorde att jag under hela min uppväxt tvingats bära glasögon med glas tjocka som flaskbottnar.
Ni skulle bara veta vilka påhopp jag ibland fick utstå under skoltiden på grund av mina glasögon. Från lågstadiet och uppåt. Jag har blivit retad, jag har blivit nedlåtande behandlad på grund av att jag sett dåligt. Många barn och tonåringar verkar vara helt övertygade om att det är i hjärnan synfelet sitter och inte i ögonen. Ser man dåligt, är man per automatik "lägre begåvad" och kan därmed behandlas på ett nedlåtande sätt.
När jag blev vuxen och fick en egen inkomst, skaffade jag linser. Genast blev det en enorm förändring i hur jag blev bemött av andra människor. Hade jag linserna i fick jag ett bemötande i klass med att man hade samma intelligensnivå som alla andra människor.
Under hela min uppväxt levde jag i en förhoppning om att det är barn och ungdomar som är så okunniga kring synfel, att de tror att det är hjärnan och inte ögonen det är fel på när man har glasögon. Jag hoppades innerligt att vuxna människor var mer pålästa och kunniga än så - och trodde faktiskt på det också.
Ja, kan ni tänka er! Jag trodde faktiskt att vuxna människor var medvetna om att synfel sitter i ögonen och inte hjärnan - och därmed inte har det minsta med personens intelligens eller språkliga förmåga att göra.
 
När jag sedan kom upp i vuxen ålder, insåg jag hur otroligt fel jag faktiskt haft. Jag minns än idag ett besök i en klädbutik i Hudiksvall. Av en slump gick jag in en dag i denna butik, när jag upptäckte att de hade rea. Det var innan kreditkorten gjort sitt intåg i min tillvaro och jag hittar ett plagg jag gärna vill köpa, men hade inte kontanter på mig för att köpa det. Jag pratar med den kvinnliga expediten - som verkar vara i 25-30-årsåldern - och hon lovar lägga undan plagget till dagen efter.
Första dagen jag var in på butiken hade jag linserna i och upplevde att jag fick ett väldigt proffsigt bemötande. Men när jag kommer in dagen efter för att betala för plagget jag lagt undan, hade jag istället glasögonen på - och fick genast ett helt annat bemötande av samma kvinnliga expedit.
Plötsligt var bemötande övertydligt och otroligt nedlåtande. På ett övertydligt sätt förklarade expediten hur man gör när man betalar för en vara i en affär, vad ett kvitto är och praktiskt taget hur man tar på sig morgonrocken jag precis köpt.
Jag kände mig kränkt, otroligt kränkt. Jag har ett medfött synfel som gjort att jag inte klarat mig utan glasögon eller linser sedan jag var liten - men det har ingenting med min intelligens att göra. Ändå har det otroligt ofta hänt att många behandlat mig otroligt nedlåtande när glasögonen varit på.
När jag sedan genomgick en operation för att slippa glasögon och linser, skulle jag egentligen behöva läsglasögon. Jag ser inte jättedåligt, men skulle egentligen behöva glasögon när jag läser, sitter vid datorn eller tittar på TV.
Detta gäller självklart inte alla, de flesta är lyckligtvis fullt medvetna om att man inte är lägre begåvad bara för att man har starka glasögon. Men det är tillräckligt många som bemöter "oss glasögonormar" nedlåtande för att det inte ska kännas okej.
 

 
Bilderna lånade från Designboom, Life 2.0
 


Svenskar i utländska fängelser

Framförallt kvällspressen är duktig på att emellanåt slå upp "nyheter" om svenskar som är fängslade utomlands. Vissa gånger är det svenskar som sitter fängslade på ganska tvivelaktiga grunder, andra gånger är det svenskar som faktiskt uppsåtligen begått brott och det inte är några tvivel om att de trots allt förtjänar om att sitta där de sitter.
Men nästan uteslutande målar kvällspressen ut dessa personer som offer, som personer det är väldigt synd om och som förmodligen lider väldigt mycket.
Självklart håller jag med om att det ska vara humant att sitta i fängelse. Självklart ska man behandlas väl, självklart ska man ha mat, säng och inte trängas ihop alltför många interner i små celler. Men det ska heller inte vara någon lyxig hotellvistelse att sitta i fängelse, så det är inte alltid en helt lätt avvägning.
Men jag har svårt att se svenskar i utländska fängelser som de offer, som media ofta vill utmåla dem att vara. Har man bevisligen begått ett brott, får man naturligtvis ta konsekvenserna för sitt agerande också. Man kan inte i efterhand komma och agera martyr och försöka få det att låta som att man är någon form av offer.
Det gäller förstås dem som bevisligen är skyldiga till vad de fängslats för. Sedan förekommer det ju titt som tätt att personer fängslas mer eller mindre oskyldiga i utländska fängelser - och då börjar vi snacka om helt andra saker.
Att det sedan råder rent vedervärdiga förhållanden i fängelserna i vissa länder är jag fullt medveten om. Och där kan jag också förstå att man åtminstone jobbar för att svenskar i dessa fängelser åtminstone ska få sitta av sina straff i ett svenskt fängelse.
Men ibland sticker det förstås i ögonen på oss andra laglydiga, att man lägger stora resurser på de personer som missköter sig, men inte på dem som faktiskt skött sig hela livet. Internerna på svenska fängelser har bar mat, fri läkar- och tandvård, många har regelbundna permissioner och det finns möjlighet att utbilda sig. Men hur ofta kommer åldringarna på äldreboendena ut? Vilken mat serveras på dagis, skolor och på äldreboenden? Ibland undrar man om man inte helt skulle låta åldringarna och internerna få byta plats med varandra. Internerna skulle få det straff de förtjänar - och åldringarna skulle få en bra tillvaro på ålderns höst. :)
 

 
AB 1
 
Bilden lånad från Brasilmagic\'s weblog
 

 

Statistiskt sett

Den yrkesgrupp jag nog har svårast för är faktiskt telefonförsäljare. När jag lyfter luren och hör det sorl som brukar vara i bakgrunden när man ringer från något callcenter, är jag alltid på god väg att lägga på rakt av utan att säga något.
Och framförallt för att det är så svårt att få en telefonförsäljare att förstå orden "nej tack", är det med stor vånda jag faktiskt inleder en konversation med en försäljare. Någonstans brukar jag alltid tänka att en försäljare faktiskt också är en människa som försöker tjäna ihop till sin brödföda. En och annan av dem kan dessutom respektera när man säger nej. Men oftast inte. Oftast får man stå på sig och till sist på ett otrevligt sätt säga nej för att personen i andra änden ska förstå vad man menar.
Min hemtelefon är sedan länge spärrad i nix-registret, så där är det ytterst sällan det ringer några försäljare. Men däremot på mobilen - och där ringer det desto oftare. Det har gått så långt att jag har en speciell "grupp" i telefonboken, där jag lägger in alla nummer från olika telemarketingbolag. På så vis ser jag i alla vissa gånger om det är en telefonförsäljare som ringer.
 
Det som däremot verkar öka, är olika opinions- och marknadsundersökningar. Dessa samtal är undantagna i NIX och kan alltså även ringa på hemtelefonen. Ibland kommer det samtal från personer som ska göra marknadsundersökningar om de mesta märkliga och udda ämnen. Det kan vara om tuggummi, infrastrukturfrågor i Stockholm och vilket hundfoder jag föredrar (nej, inte vilket hundfoder HUNDEN föredrar!!).
De enda gånger jag faktiskt kan tänka mig att ställa upp i dessa tjatiga undersökningar, det är de få gånger SCB ringer. Och då av en väldigt enkel anledning - nämligen att det oftast är ämnen som man kan ha förståelse för att man vill undersöka, men också att man vet att den statistiken kan användas vid till exempel politiska beslut. SCB gör oftast inte undersökningar som skulle gagna något företag ekonomiskt, det är snarare frågan om allmännyttiga undersökningar.
Det har dock visat sig att SCB har svårt att få tag i personer som vill ställa upp i deras undersökningar. Och jag full förståelse för att den situationen har uppstått! De flesta av oss är så less på alla som ringer till oss stup i kvarten för att ha våra åsikter om tuggummin, vägbyggen, djurfoder, bränslen, internetvanor och Faan-och-hans-moster, så till sist ledsnar vi! Och då går det även ut över SCB's personal. Tyvärr.
Även här brukar jag försöka att på ett schysst sätt säga att jag inte är intresserad - och de flesta som genomför dessa undersökningar är oftast inte särskilt påstridiga heller. Så de är ganska lätta att "bli av" med. Det värsta vad gäller "vanliga" försäljare, är att man oftast inte blir av med dem. Till sist brukar jag tacka ja till vad de nu vill sälja - för att sedan utnyttja min lagstadgade ångerrätt och avbeställa det hela. Jag undrar om man som telefonförsäljare känner sig nöjd och att man gjort ett bra jobb när kunderna tackar ja, bara för att bli av med dig? Hur kan man då ha en yrkesstolthet??
 

 
DN 1, 2
 
Bilden lånad från Camino de Santiago
 


Tidigare inlägg