Taskigt kundbemötande

Det pratas ganska mycket om service- och myndighetspersonals bemötande gentemot kunder, klienter. Som servicepersonal ställs det höga krav på kundbemötande och man väntas ta i stort sett vilken skit som helst.
För just det omvända - kunders bemötande mot servicepersonal - diskuteras väldigt lite. Vilket är rätt märkligt, med tanke på vilka friheter många kunder tar sig och vilket arbetsmiljöproblem det säkerligen är på många arbetsplatser.
Absolut att det händer att vissa kunder som beter sig illa faktiskt har en anledning; man får fått usel service (i dess rätta bemärkelse), någon tjänst har utförts på ett mycket uselt sätt eller liknande. Men jag tänker mer på de kunder som beter sig illa utan någon egentlige anledning. De kunder som bara måste ha rätt i alla situationer (vilka petitesser det än handlar om), de kunder som tycker de står över alla andra och kräver en (ibland) orimlig service - detär de som är problemet. Här hittar vi folk som anser sig ha rätten att oprovocerat kalla sina medmänniskor för båd det ena och det andra, att tala om för andra hur de ska göra sina jobb utan att någon som helst bakgrundsinformation eller vara insatt i hur det ser ut i till exempel den aktuella butiken.
 
Jag minns väldigt väl en tågresa jag gjorde för några år sedan. Jag skulle åka tåg från Göteborg och Kalmar och efter ungefär halva resan går jag till bistron för att köpa kaffe. Framför mig i kön står en välklädd herre, som uppenbarligen hade någon form av årskort - eller möjligen SJ prio kort - som berättigade honom till gratis kaffe under resan. Dock ville han inte ha något kaffe, utan en flaska vatten och han frågar om det går att göra ett byte mot att han betalar mellanskillnaden (vattnet var 2 kronor dyrare än kaffet, som kostade 15 kronor).
Killen i kassan säger vänligt nej, eftersom det inte skulle stämma i redovisningen sedan. Ville man ha vatten, fick man snällt betala vad det kostade. Detta svar fick den välklädde herren att tända på alla cylindrar. Trots att bara den skjorta han hade på sig förmodligen skulle kostat motsvarande 100 vattenflaskor.
Mannen ifråga kräver att få prata med tågmästaren, för det här var ju ett ondskefullt bemötande som han inte kunde acceptera. Tågmästaren kommer - och argumentationen fortsätter. Jag står hela tiden alldeles intill krigsskådeplatsen och ser tågpersonalens trötta miner. De vill inget hellre än bara bli av med den jobbige herren.
Till sist får viktigpettern till herre sin vattenflaska, men mest för att personalen bara ville bli av med honom. Jag går fram och beställer mitt kaffe - och från killen i kassan (samma kille som nyss argumenterat med den välklädde herren) säger högt och ljudligt att;
- Eftersom somliga kan tigga till sig en flaska vatten, kan du tigga till dig en kopp kaffe. Jag bjuder på det!
Givetvis säger han det så högt att den välklädde herren - som bara hunnit några meter bort - ska höra honom.
 
Så sent som igår var jag in på en skoaffär för att köpa skosnören. Framför mig i kön står en dam som blanda annat ska köpa ett skohorn och några iläggssulor.
Och jäklar vad damen körde med den stackars tjejen bakom kassan. Damen ifråga var supernoga med att skohornet var ett oanvänt direkt från lagret, det dög minsann inte med något av dem som förvarats bakom kassadisken.
Så kom man slutligen fram till betalningen, varpå damen börjer plocka upp mängder med småmynt. Kassörskan förklarar vänligt att man bara bara tar emot maximalt tio mynt per kund (något som många butiker infört på sistone med anledning av att vi är i färd på att byta ut våra mynt).
I väldigt snorkig ton börjar damen häva ur sig en massa kränkningar mot kassörskan och tala om hur dum och okunnig hon är. Man märker hur kollegerna till kassörskan står och ruskar på huvudet åt kvinnans dåliga beteende.
Själv blir jag på något vis illa till mods när folk beter sig som den här damen och den snorkiga resenären i restaurangvagnen. Jag blir beklämd över att det finns människor som tar sig sådana här friheter att trycka ner andra människor - och också att de inte förstår att de gör sig själva till åtlöje. Damen i skoaffären tycktes tro att hon var lite finare och förmer än en kassörska, men själv frågar jag mig hur "fin" man är om måste räkna de sista småmynten i plånboken för en betalning på runt en hundralapp?
Sen kan det ofta vara en frustration som servicepersonal att vara lite "bakbunden" genom sitt yrke i bemärkelsen att man ska ge kunden en god service och bemötande och kanske inte alltid kan hugga tillbaka mot otrevliga kunder. Hade jag varit företagare hade jag givetvis velat att kunderna fick ett bra bemötande och få ett rykte om att ge god service. Men inte tll vilket pris som helst - och framförallt inte till priset att personalen far illa. Jag skulle förmodligen inte ha några problem med att personalen högg tillbaka och även avböjde att göra affärer med kunder som beter sig illa. Det är det minsta förtroendet jag kan visa mina anställda.
 

 
Bilderna lånade från Ugogo, Teachtalk
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Betraktelser

Den svenska ärligheten

En av de absolut mest svenska egenheterna måste vara grejen med att tala sanning. Eller rättare sagt; oförmågan att tala sanning. Hellre än säga vad vi faktiskt anser, tassar vi som katter kring het gröt och försöker istället "hinta" om vad vi faktiskt tycket. Rabiat hoppandes att mottagaren är tankeläsare och ska förstå vad det faktiskt är vi menar.
Sen finns det visserligen de som låter ärligheten gå lite för långt istället. Som alltid säger exakt vad de tycker, oavsett konsekvenser. Ofta med argumentetet att "jag är ju bara ärlig, det får man tåla".
Det är inte utan jag ibland kan fyllas av en känsla av olust när det kommer till just den här biten. Eller åtminstone bli lite nojig. Är det något jag borde förstått, någon pik jag tolkade fel? Menade hen något speciellt med en viss kommentar?
För som svensk blir man naturligtvis exceptionellt sur och kränkt när någon inte förstår en pik eller ett förtäckt budskap. Det kan skada en relation för resten av livet om det vill sig riktigt illa.
Jag undrar hur många gånger man ältat, diskuterat och åter ältat samma ämne om och om igen på olika personalmöten på jobbet - där det egentligen kunnat lösas så enkelt som att folk bara säger som det är när en situation uppstår. Och minst lika många gånger har man haft diskussioner, ja snudd på gräl, med personer som blir sura för att man inte alltid förstått när de pikat en om något.
Men så är det ju med den svenska ärligheten, antingen existerar den inte alls eller så kommer den som en käftsmäll.
 

 
Bilden lånad från Stefan Kärvlings blogg
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser

Ingen samvetsfrihet i arbetslivet, tack!

Året var 2014 när barnmorskan Ellinor Grimmark nekades anställning vid Jönköpingsregionens samtliga sjukhus efter att hon vägrat utföra aborter, med hänvisning till sin religiösa tro. Hon ska också ha vägrat att ge dagen efter-piller och sätta in kopparspiraler.
Hon anmälde då Region Jönköpings Län till diskrimineringsombudsmannen och stämde regionen. Både Tingsrätten i Jönköping och DO absåg att Ellinor Grimmark inte hade utsatts för diskriminering. Men fallet togs vidare till Arbetsdomstolen, som igår meddelade att hon förlorade målet även där.
Nu överväger hon att ta fallet vidare till Europadomstolen.
Jag vet inte om jag vill veta under vilken sten fröken Grimmark levt de senaste årtiondena. I de flesta yrken hittar man arbetsmoment som ur olika aspekter känns mindre roliga, i vissa fall rent motbjudande. Men i sin yrkesroll representerar man inte sig själv, utan sin arbetsgivare. Något som alla uppenbarligen inte förstår, utan tror att man kan gå till sitt arbete och välja ut de arbetsuppgifter man finne lämpligast att göra.
Det skulle vara intressant att se hur vården fungerar om alla skulle ha möjlighet att välja bort de arbetsuppgifter de inte vill utföra. Då skulle vissa inte utföra aborter, Jehovas vittnen vägra att utföra blodtransfusioner, andra vägra organdonationer - listan skulle kunna göras lång. I värsta fall skulle vården helt haverera.
När jag jobbade som brevbärare, delade jag dagligen ut mängder med information och försändelser. Framförallt i samband med valår, var det förstås mycket reklam för diverse politiskt partier - och det var mer än en gång jag kände avsmak för att del ut valmaterial från till exempel Sverigedemokraterna och liknande partier. Inom polisen är det inte ovanligt med avvisning av flyktingar, ofta med tvång. Något som säkerligen många poliser känner obehag inför. Men väljer man att jobba inom ett visst yrke, ingår ibland arbetsuppgifter som man kanske inte är helt bekväm med. Duger inte det, får man söka sig någon annanstans - det är den krassa verkligheten.
Men att börja processa om det hela upp till högsta möjliga distens osar mer rättshaverist än något annat. Jag undrar hur många arbetsgivare som vill anställa en person som drivit en sådan rättsprocess? För hur reagerar Grimmark om hon plötsligt tilldelas en annan arbetsuppgift hon inte gillar? Kommer hon dra även det till Europadomstolen?
Sen ska man givetvis kunna ha en åsikt om olika saker, man ska kunna ha en dialog med sin arbetsgivare och så vidare. Men när man vägrar att utföra arbetsuppgifter som faktiskt tillhör yrket, är man ute på mycket hal is.
 

 
KÄLLA: DN
 
Bilden lånad från Free icons png
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: abort, abortion, samvetsfrihet

Visa fler inlägg