Annika Strandhäll är tydligen en hora?

Så har det hänt igen, återigen har en toppolitiker gjort ett rejält klavertramp. Ett klavertramp som förmodligen var menat som ett dåligt skämt, men som utan minsta tvekan får skrattet att fastna i halsen.
Det var igår, torsdag, som Moderaterna satte igång en direktsändning på Youtube. Som det verkar på bilderna de medverkande dock inte medvetna om att vad de gör sänds live på nätet. Delmon Haffo, som arbetade som digital kommunikatör på partikansliet, ombeds av en medarbetare att ta mikrofonen och ställa sig framför kameran.
Han kommenter det bråk som uppstått på Twitter efter det amerikanska presidentvalet. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll hade, apropå att en skribent efter Donald Trumps valseger, ifrågasatt mäns rösträtt i USA. ”Har också tänkt den tanken ska erkännas”, svarade Annika Strandhäll på Facebook. Apropå den kommentaren säger Delmon Haffo, som tidigare riktat hård kritik mot Strandhäll, i direktsändningen:
– Annika Strandhäll, det var inte okej att skämta om mäns rösträtt. Dra år helvete, din hora!
Strandhälls kommentar är väldigt klumpig och faktiskt snuddpå olämplig, det håller jag faktiskt med om. Hade det varit kvinnlig rösträtt hon ifrågasatt hade det förmodligen blivit ett ramaskri, men nu gick den relativt obemärkt förbi - åtminstone utanför Twitter. Sen får kommentaren givetvis sättas in i sammanhanget att en så omdisuterad person (med all rätt givetvis) som Trump faktiskt kommer till makten och att kommentaren förmodligen är mer menad som kritik mot Trump och valresultatet än män i allmänhet.
Men att som Delmon Haffo gå till personangrepp med det språkbruk han faktiskt använde är inte bara klumpigt utan faktiskt olämpligt rakt igenom. För en gångs skull måste jag ge Anna Kindberg-Batra rätt och faktiskt till och med erkänna att jag håller med henne (vilket är minst sagt ovanlig) när säger till DN:
- Man får kritisera sina motståndare för politik som är fel eller när ministrar gör fel men man får aldrig vara plump mot andra personer eller göra övertramp – oavsett parti eller oavsett vem som gör det. Det förekommer för mycket nu tycker jag.
Det är inte bara i USA som valdebatter är smutsiga med otroligt extrema personangrepp, även om det sjunkit till lika låga nivåer här i Sverige. Men oavsett partitillhörighet, oavsett ideologi känns det som att klimatet hårdnat väldigt mycket i debatterna. På något vis har det blivit mer accepterat med personangrepp, att skicka iväg kommentarer som förmodligen aldrig hade accepterats för bara några år sedan. Sen finns det givetvis vissa partier som förekommer mer frekvent i dessa sammanhang än andra - och då är det inte i första hand Moderaterna jag tänker på.
Om man nu tycker att någon fällt en olämplig kommentar, varför sänka sig själv till en ännu lägre nivå? Vad tjänar man på ett sådant beteende?
 

 
KÄLLOR: DN 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad från Asexuell feminist
 


Bilens vara eller inte vara

Jag är en av dem som aldrig ägt en bil i hela mitt liv. Till största delen har det berott på att hag helt enkelt inte känt ett behov av bil. Bor man i närförort i Stockholm funkar kollektivtrafiken så pass bra dygnet runt att det inte finns anledning till att ha bil till vardags. Personligen skulle jag inte tjäna på att åka bil till jobbet, snarare tvärtom.
Ekonomiskt blir det därmed inte särskilt försvarbart att ha bil. Ärligt talat kan jag faktiskt inte ens förstå de stockholmare som puttrar fram i sina bilar i rusningstrafik, när tunnelbanan alltsom oftast går avsevärt mycket fortare. Jag vågar nog hävda att de flesta bilåkare i Stockholm skulle tjäna såväl ekonomiskt som tidsmässigt på att låta bilen stå.
För min del har det blivit självklart att istället hyra bil och åka taxi de gånger jag faktiskt behöver en. Trots att jag varje år lägger ut X antal tusenlappar på hyrbilar och taxi, kommer jag undan med en bråkdel av vad en egen bil faktiskt skulle kosta mig varje år.
Sen går det inte komma ifrån att det faktiskt finns ett ställningstagande bakom att avstå från egen bil också. Ett ställningstagande i att aktivt välja miljövänligare sätt att resa än att använda bil. Även om jag ibland tycker att debatten kring bilens vara eller icke vara fokuserar på fel saker. Miljöproblemen är ju trots allt inte bilen i sig, utan snarare drivmedlet. Istället för att motarbeta bilen som fenomen, borde man lägga krutet på att få fram alternativa drivmedel som minskar utsläppen.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Aftonbladet
 


Social kompetens

När man läser platsannonser är det vissa termer som i princip alltid kommer upp under rubriken "personliga egenskaper". Som arbetssökande ska man gärna vara lojal, flexibel - och ha social kompetens. Men ibland blir man nästan förvånad över att vissa faktiskt får jobb när nästan var och varannan arbetsgivare kräver den egenskapen.
Visserligen kan man lägga in ganska mycket i begreppet och det är lite upp till var och en hur man definierar det hela. men vissa saker borde ändå vara ganska självklara. Jag själv är verkligen inte perfekt på något vis och visst kan man känna sig "socialt handikappad" i vissa situationer, så jag ska inte raljera alltför mycket. Men när det kommer till sådant som åtminstone jag själv ser som självklart, tycker jag mig ändå ha rätt att ha en åsikt. :-)
Ett praktexempel är när man försöker sälja saker via till exempel Blocket. Det har hänt mig flera gånger att folk ringt på annonser, vi har kommit överens om tid och plats - och sedan dyker personen ifråga inte upp. De flesta gör sig dessutom onåbara på telefon. Det är som att folk inte riktigt förstår att man faktiskt planerat sin tid efter att man ska ses - och kanske till och med tackat nej till andra saker eller spekulanter. Det borde inte vara så svårt att bara slänga iväg ett sms och säga att man ändrat sig eller fått förhinder.
Samma sak gäller när man planerar något och folk åt höger och vänster tackar ja till att vara med. Men när väl börjar närma sig, slår det nästan aldrig fel att flera stycken drar sig ur. För min del är det så självklart att man inte säger mer än man kan lova - och att man bara "drar sig ur" om man har en bra anledning.
Nu låter det kanske som att jag är en lättkränkt person som blir jättesårad när någon ändrar sig. Riktigt så är det förstås inte, utan jag har bara sett ett rätt komiskt mönster när det gäller detta beteende. Sen kan man alltid diskuteras huruvida det är frågande om bristande social kompetens, tanklöshet eller något annat.
 

 
Bilden lånad från Skolbilder
 


Mycket vill mera

Polisens sparkade kommunikationsdirektör Unni Jerndal får 1,2 miljoner kronor i fallskärm. Och om hon under första halvåret får ett nytt jobb, får hon ändå behålla sina 100.000 kronor i månaden. Enligt ett pressmeddelande från i torsdags skulle Jerndal självmant valt att lämna sitt jobb, dock är det i själva verket rikspolischef Dan Eliasson som beslutade att köpa ut henne för 1,2 miljoner kronor.
Avtalet undertecknades den 6 oktober och innebär att Jerndal är arbetsbefriad från samma dag. Trots detta har hon rätt till full månadslön om 100.000 kronor till och med september 2017. På avtalet står följande med handskriven text:
”Handslag om att Unni Jerndal får arbeta utanför polisen under tiden oktober 2016 - 7/4 2017 med bibehållen ersättning.” (DN).
 
Jag är inte det minsta avundsjuk ska jag börja med att förtydliga. Fallskärmar är ju dessutom inte typiskt för enbart Polisen, utan hittas ju i de flesta organisationer på toppchefsnivå. Men när det kommer att handla om just Polisen, är det svårt för en annan att inte dra privata paralleller eftersom jag fram till i våras varit polisanställd under ganska exakt 15 år.
Det är mycket prat om polisbrist och på många ställen inom myndigheten går man på knäna på grund av personalbrist, både vad gäller poliser och civilanställda. Lönerna för båda personalkategorierna är under all kritik - som exempel kan jag nämna att jag tjänade 24.010 kronor + OB efter 15 års anställning. Vilket jag anser är hutlöst dåligt för ett så pass tufft, stressigt och ansvarsfullt jobb som man ändå har som operatör på Polisens ledningscentral.
När det kommer till att anställa personal, vänder man på varenda krona och man gör inte fler anställningar än vad som är absolut nödvändigt. Klart är att polismyndigheten aldrig skulle lägga 1,2 miljoner på en enskild medarbetare som ska sluta - om man inte är toppchef.
Med andra ord mycket märkligt att man gör sådan skillnad på folk och folk. Men jag är inte bitter - det är bara så intressant att det finns pengar för vissa anställda men inte för andra.
 

 
KÄLLA: DN 1
 
Bilden lånad från Aftonbladet
 


Kundbemötande

I lördags var det dags för lite vardagslyx i form av besök på en thaimassagesalong i Gamla Stan. Jag har varit till den här salongen flera gånger och är lika nöjd varje gång - och i lördags var inget undantag.
Men än en gång blev jag istället påmind om hur provocerad jag kan bli av hur vissa personer tycker sig ha rätten att bete sig precis som hur som helst mot servicepersonal. Samtidigt som vi satt och väntade på vår tur, kommer en dam in som också bokat tid. Dock hade hon först bokat en tid och sedan ringt tillbaka för att flytta fram tiden en timme. Och där någonstans hade det blivit fel på vägen och man hade råkat göra en dubbelbokning, vilket gjorde att man inte hade möjlighet ge damen massage den tiden hon ville.
Okej, personalen hade gjort en tabbe och även jag hade säkerligen blivit missnöjd om det hade drabbat mig. Men det hade inte existerat i min vildaste fantasi att bete mig som damen ifråga gjorde. Personalen försökte reda ut situationen genom att erbjuda en ny tid en timme senare till rabatterat pris, något damen inte godtog överhuvudtaget. Istället tyckte hon att någon annan kund skulle få vänta på sin massage, så att hon kunde få den tid hon bokat. Det gick givetvis varken personalen eller vi andra kunder med på.
Damen ger sig dock inte, utan är rejält otrevlig och bufflig mot personalen. Hon fortsätter diskutera till vansinne - så till den milda grad att min bokade tid försenas med 25 minuter.
 
När det blir missöden kan jag förstå att folk blir irriterade, men när de blir obstinata, tar till personangrepp och förstör för andra kunder har jag ingen som helst förståelse för deras reaktion. Och även om man är irriterad måste man trots allt vara mottaglig för vad personalen säger, många gånger lönar det sig kanske inte att skälla ut kassapersonalen, när det rör sig om något som de ändå inte kan påverka.
Och vad jag har ännu mindre förståelse för är de personer som man med jämna mellanrum vara snorkiga mot servicepersonal helt i onödan. Restauranggäster som knappt tilltalar serveringspersonalen mer än de försöker hunsa runt, personer som pratar i telefon när de står i kassan på affären eller de som bara är allmänt arroganta för att de verkar tycka att de står över personalen som ska serva dem.
Jag kanske inte heller beter mig som Guds bästa barn, men vem är helt felfri? Däremot försöker jag alltid tänka på att behandla mina medmänniskor med respekt fram tills de bevisat att de inte förtjänar mina respekt. Det inkluderar även servicepersonal. Ibland tänker jag tanken att det kanske är smart att förlägga en första dejt på till exempel en restaurang för att se hur dejten behandlar sina medmänniskor och beter sig mot exempelvis serveringspersonalen. En person som beter sig illa, visar i mina ögon trots allt tecken på en rätt taskig människosyn som inkluderar att vissa människor är mer värda än andra.
 

 
Bilden lånad från Clipart Kid
 


Det är fan inte Zara som är problemet!

 
Heja, Sven Melander! :)
 


Inhemsk rasism

Minns väldigt väl en tjej som jag dejtade för ganska många år sedan. Hon var märklig på väldigt många sätt, bland annat i sin egen självbild. Bland annat ansåg hon sig vara helt perfekt på alla sätt och vis och vara Guds gåva till mänskligheten. Något som hon ivrigt påpekade så fort tillfälle gavs.
Hon hade med andra flera märkliga sidor - och en av dem var hennes inställning till hur saker och ting är utanför Stockholms stadsgräns. Märkligt nog egentligen, eftersom hon själv bodde långt ute i en förort, cirka en timmes resväg kollektivt från Stockholkm city. Men på något sätt tyckte hon sig vara lite förmer än dem som är födda/uppvuxna och/eller lever utanför storstan.
Relativt tidigt i vår väldigt korta relation fick hon veta att jag kommer från Hudiksvall och att - på den tiden - båda mina föräldrar bodde kvar där. Damen ifråga meddelade väldigt fort att hon aldrig skulle sätta sin fot där, hon skulle aldrig i livet gå med på att besöka mina föräldrar - även om vi skulle vara tillsammans livet ut. Anledningen var "enkel" i hennes ögon: människor som lever på mindre orter har helt enkelt väldigt taskig och sunkig smak. Så visste hon att det var, eftersom hon sett det på TV. Jag försökte förstås argumentera, bland annat med att hon inte kunde vara så fördomsfull när hon ju knappt varit utanför Stockholms län i hela sitt liv. Men det var som att banka sig blodig mot en stenmur, det gick inte att få henne att ändra uppfattning - eller åtminstone gå med på att ge mina föräldrar en chans genom att besöka dem.
Att relationen avslutades snabbare än den inleddes behöver jag knappast nämna, misstänker jag. Men det lustiga är att jag ofta får höra liknande åsikter från många - och det är så att säga åt båda hållen. I Stockholm hör man då och då infödda stockholmare som tycker sig vara väldigt mycket förmer än människor som valt att leva sina liv på mindre orter eller ute på landet. Och när jag är i Söderhamn eller Hudiksvall, hör man en lång rad fördomar om storstan och dess invånare. Som att de är dryga, bara tänker på pengar, är superstressade och så vidare...
Jag kan hålla med om att man märker av skillnader i hur folk är när jag är på olika ställen, inte bara inom Sverige. Men när folk som egentligen inte har en aning alls om hur det ligget - och knappt varit utanför den egna stadsgränsen - är det exakt samma okunskap som ligger bakom till exempel rasism. En okunskap som stör mig otroligt mycket - och jag får bara lust att be dessa människor hålla käften tills de skaffat sig lite mer kunskap om hur världen faktiskt ser ut.
 

 
Bilden lånad från Antidiskriminering
 


IS

Undrar när man en gång för alla ska få stopp för de lobotomerade idioterna i IS?! De grymheter de utför "på hemmaplan" känns som medeltida krigsmetoder, knappt värda att falla under begreppet barbari - deras metoder är långt värre än så.
Det som är fruktansvärt skrämmande är ju hur deras "krigföring" även börjar spridas till andra delar av världen. Nu senast har vi ju attacken mot nattklubben Pulse i Orlando liksom polismordet utanför Paris. Båda händelserna är givetvis lika avskyvärda oavsett vem som ligger bakom dem, men som det nu verkar ligger IS bakom dem och då blir det ju en del av något mycket större, en del i krigföring eller vad man nu ska kalla det för.
Vissa vill givetvis hävda att vi i väst skulle slipps IS bara genom att stoppa invandringen, men det skulle knappast lösa problemet att neka människor kommer hit. Vill IS göra något här, kommer de lyckas oavsett vår invandringspolitik (dessutom är ju bara en försvinnande liten del av de flyktingar som kommer IS-sympatisörer, tvärtom är det istället många som flyr från IS). Istället borde man ta i med krafttag mot dessa forntidsmänniskor inom IS på hemmaplan. Ju fler framgångar de når därhemma, ju fler sympatisörer lär de också få på andra håll i världen. Är det inte märkligt att till exempel USA och EU, som så annar är så ivriga att ingrip emot orättvisor runt om i världen inte gör något mot dessa terrorister en gång för alla?!
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från BBC
 


Brott och straff

En 30-årig man från från Storbritanninen har dömts till 22 livstidsdomar efter att ha erkänt 71 fall av sexuellt utnyttjande av barn i Malaysia. Innan mannen greps arbetade han med att sätta samman en manual för pedofiler. Man har även hittat över 20.000 bilder och videor som dokumenterar 30-åringens övergrepp. Man misstänker att det rör sig om totalt upp till 200 barn - och hans offer var mellan sex månader och tolv år.
Personer som denne pedofil gör mig verkligen illamåande - milt uttryckt. Å andra sidan är det väl bara pedofilerna själva som inte berörs illa av deras beteende. De flesta normalfuntade människor är nog inte sena med att fördöma dessa vedervärdiga övergrepp. Är det något som aldrig på något vis går att försvara eller förmildra, så är det övergrepp mot barn.
Lite tröst - med betoning på lite - är ju att just den här pedofilen får ett kännbart straff. 22 livstidsdomar är långt mer än vad som skulle utdömas i till exempel Sverige. Vissa gånger kan det kännas som att det svenska rättssystemet är något av ett skämt när man hör om de förhållandevis korta straff som ofta döms ut. Gärningsmän som förstört livet för åtskilliga människor genom våld och/eller sexuella övergrepp går fria efter bara några år - alltmedan offren får leva med det som hänt resten av livet.
Även om jag vill vara för en human kriminalvård där målet ska vara att dömda blir hjälpta att återgå till ett laglydigt och "normalt" liv efter ett fängelsestraff, svider det ofta i hjärtat när någon går fri efter ett par år när man begått ett grovt brott. Framförallt om man ställer det i jämförelse med vad som döms för andra brott än våldsbrott. Ofta kan en bankrånare få ett strängare fängelsestraff än en våldtäksman, fast det i mina ögon borde vara tvärtom.
Jag är nog villig att dra det hela ännu längre i ärlighetens namn. I yrkeslivet är det oftast mer värt i lönekuvertet att ha ett stort ekonomiskt ansvar än att ansvara för andra människors väl och ve. Medan någon med ekonomiskt ansvar kan tjäna rätt bra summor, är sjuksköterskor, förskolelärare och andra minst lika ansvarsfulla yrken extremt underbetalda. Säger ju en hel del om hur vi värderar människor i dagens samhälle...
 

 
Källa: Dagens Nyheter
 


Bryssel

Den 22 mars 2016 blev Europa återigen tagen på sängen av ett terrordåd i en europeisk storstad. Ett fruktansvärt dåd på alla sätt och vis, det är nog de allra flesta rörande överens om.
Enligt de sista uppgifterna jag själv hört, tycks det var IS som ligger bakom dådet. Och det är för mig obegripligt att man sedan länge inte stoppat dessa idioter en gång för alla. I många andra situationer har såväl FN som EU och USA tagit i med hårdhandskarna för att få stopp på olika hemskheter och/eller förtryck, men IS tycks få härja hur fritt som helst.
Och då är det som hände i Bryssel rena söndagsskoleaktiviteterna i jämförelse med vad IS gjort sig skyldiga till på andra håll i världen. Jag vågar nog drista mig till att hävda att förutom inbördeskriget i Syrien, är IS en av grundorskarna till de stora flyktingströmmarna vi ser just nu. Lyckas man stoppa IS' framfart, skulle med stor sannolikhet färre människor tvingas på flykt från sina hem.
Men har stormakter som EU och USA inget konkret att vinna på att ingripa mot något, då väljer man hellre andra metoder. Metoder som på något vis hindrar symtomen att sprida sig snarare än att bota själva sjukdomen. Så istället för att stoppa kriget i Syrien och hejda IS' skoningslösa härjningar, stänger man gränserna för dem som flyr från ondskan och hoppas på att det hela löser sig på egen hand.
Nu finns ingen olja att "rädda" (som USA hoppades på när man gick in i Irak) utan bara några "sketna" flyktingars välbefinnande. Och kanske möjligheten att förskona mänskligheten från i alla fall några terrorattentat.
 
Det lustiga i sammanhanget är trots allt debatten som blossar upp efter sådana här händelser - en debatt som var exakt densamma efter terrordåden i Paris. Dels blir det en enorm debatt över händelser som är mer eller mindre vardagsmat i de oroligare delarna av världen - och där terrordåden är långt mer blodiga än Paris och Bryssel tillsammans. Plötsligt tycks det långt mycket värre när västeuroper faller offer för terrorn än när syrier eller irakier gör det.
Och dels ser man från högerkanten sin chans att klanka ner på invandringen när sådant här sker. För jo; frågar man sverigedemokrater och deras likasinnade, då är trots allt alla invandrare åtminstone lite av en terrorist. Framförallt vill man gärna hävda att vi som försvarar asylrätten och en frikostig invandringspolitik faktiskt försvarar terrorism och den minoritet av invandrarna som missköter sig. Vilket givetvis inte är sant.
För mig är en terrorist alltid en terrorist - och terrorattacker är alltid avskyvärda. Oavsett gärningsmannens ursprung. Vi ska trots allt komma ihåg att den allvarligaste terrorhandlingen i Norge i efterkrigstid begicks av just en infödd norrman. Det hade varken varit en värre handling eller en försvarbar handling om Breivik kommit från till exempel Mellanöstern. Terrorism ska givetvis bekämpas på alla fronter - och är lika hemsk oavsett vem som är förövare och vem som är offer.
 

 
Bilden lånad från Pin it
 


Näthat

Av en slump fastnade jag igår kväll framför Uppdrag Granskning på SVT. Ett av ämnena för kvällen var ett som alltid gör mig lika upprörd och besviken - nämligen näthat. Programmet inriktade sig denna gång på näthat som riktar sig emot politiker och journalister, men det finns förstås även andra som utsätts för detta besinningslösa hat.
Titt som tätt får man höra i media - såväl sociala som traditionella - om personer som utsätts för hatstormar i olika utsträckningar och sammanhang. Och jag kan så väl förstå rädslan och frustrationen hos dem som utsätts. Även om jag själv aldrig hamnat i just den sits som de personer som rapporteras om i media, så har jag fått känna av näthat i någon form.
Numera är kommentarerna på bloggen inte särskilt många, men under en period kom kommentarerna i en strid tröm. Och jag lärde mig snabbt vilka ämnen som provocerade allra mest - nämligen invandring och religion. Så fort jag uttalade stöd för en liberal invandringspolitik eller kritiserade religion eller trossamfund (det spelade faktiskt ingen roll vilken religion det rörde sig om), haglade hatet i kommentarsfältet. Ganska snart bestämde jag mig för införa några mycket enkla kommentarsregler (som ni fortfarande kan se i slutet av varje inlägg) och hatet minska rätt radikalt.
Givetvis väntad jag mig kommentarer från folk som inte delar min åsikt, men hade nog inte riktigt väntat mig regelrätta hot och hat. För min del var det aldrig särskilt allvarligt på något vis, det rörde sig om kommentarer några gånger här och där. Men det gick ändå så pass långt att jag faktiskt våndades ibland för att gå igenom kommentarerna till blogginlägg som jag visste med mig kunde provocera. Tilläggas skall dessutom också att jag aldrig själv ägnat mig åt personangrepp eller något som kan tolkas som hot eller hat - varken på bloggen, Twitter eller Facebook. Så det enda som föranlett de hatiska och hotfulla kommentarerna är att kommentarsförfattarna och jag har olika åsikter i en fråga. Och nej, det är ingen idé att ni försöker leta reda på dessa obehagliga kommentarer, för alla sådana raderas omgående och publiceras aldrig av mig. 😝
 
Det som provocerar mig är att (oftast) vuxna människor inte kan skilja på den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt och att hota och kränka andra människor. Även om man råkar tycka att någon är en idiot eller man lockas av tanken att döda, misshandla eller våldta vederbörande så faller det inte inom ramen för yttrandefrihet att ge uttryck för dessa märkliga avvikelser.
I synnerhet politiker och journalister, men även vi som är aktiva bloggare, ger ofta yttryck för åsikter som säkerligen ofta kan provocera andra. Inte sällan sker detta i hårda ordalag. Men så länge man själv inte hotar eller kränker, kan jag för mitt liv inte förstå logiken i att besvara detta med hat och hot.
Att bemöta någon med andra åsikter än sina egna med hat och hot är inget annat än bevis på att man inte har några hållbara argument att komma med - och istället häver man i ren desperation ur sig en massa dynga som istället för att falla under den grundlagskyddade yttrandefriheten faller under brottsbalken.
Och även om en politiker, journalist eller bloggare skulle börja sprida hat omkring sig kan jag inte se logiken i att svara med samma mynt. Själv skulle jag aldrig vilja sänka mig den till samma nivå, då skulle jag inte vara ett dugg bättre än den som sprider denna dynga omkring sig.
Att sedan lagstiftningen inte hänger med i teknikutvecklingen är rätt märkligt. Det borde inte vara omöjligt att ha en lagstiftning som täcker kränkningar, hat och hot oavsett hur de framförs. Liksom befogenheter för Polisen att få ut uppgifter från olika operatörer för att komma framåt i utredningarna.
 

 
Bilderna lånade från Byängsbladet, Resumé
 


Planka inte.nu

Jag ska inte säga att det sker dagligen, men åtminstone någon gång per vecka gör det det. Att man ser folka planka in på tunnelbanan och uppenbarligen ser sig ha rätten att åka gratis med kollektivtrafiken. Oftast är det frågan om att man smiter in tätt bakom någon som just drar sitt kort i spärren. Andra ägnar sig med akrobatiska konster och lyckas med bravaden att hoppa över spärrarna. Alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm de senaste åren, vet att spärrarna är väligt höga så det är inte helt lätt att ta sig över dem utan kort.
Men det är ytterst sällan jag ser någon som faktiskt säger ifrån gentemot någon plankare. Vilket ju faktiskt är rätt konstigt, eftersom jag har svårt att tro att alla tycker att plankning är helt okej. Utan att överdriva tror jag faktiskt att det skedde för första gången bara häromdagen, att jag ser någon som vägrar släppa igenom en plankare på sitt kort.
Allt oftare har jag själv börjat vända mig om och säga till vederbörande när någon försöker smita in i tunnelbanan med mig när jag drar kortet. Givetvis är det inte alltid man hinner märka det hela innan man är igenom spärren - och jag skulle inte börja försöka tillbaka någon ut genom spärrarna igen. Oftast blir det ingen diskussion, utan personen vänder och smiter åtminstone inte med mig i tunnelbanan.
Igår hände just detta när jag skulle ta tunnelbanan in till stan för att träna. Jag anar i ögonvrån att någon försöker smita igenom spärren med mig när jag drar kortet - och jag vänder mig om och frågar killen bakom mig om han inte tänker betala för sig.
- Nej, jag har inga pengar! blir svaret.
- Kanske läge att överväga att stanna hemma i så fall? kontrar jag.
- Så man ska straffas för att man är fattig?
- Men det är okej att straffa mig för att inte har pengar genom att låta mig stå för din biljett?
- Men det kostar inte dig något extra för att jag smiter med dig!
- Nej, men du hade inte kunnat göra det om jag inte köpt ett kort. Varför ska jag betala för att du ska få åka gratis? Du får smita in med någon annan i så fall.
Pojkvaskern på ~20 år verkade inte helt nöjd med att jag inte ville släppa igenom honom på mitt kort, men gav upp diskussionen. Istället klänger han över spärrarna och småspringer nerförrulltrappan för att hinna med tåget. Personligen undrar jag om han resonerar likadant i mataffären? Om man inte har pengar, har man enligt hans resonemang "rätt" att plocka på sig varor utan att betala för dem.
Man kan alltid diskutera huruvida kollektivtrafik ska betalas helt vi skattesedeln eller finansieras helt eller delvis via biljettintäkter. Med alla klimatförändringar man diskuterat sista åren, är det givetvis rimligt att uppmuntra att man reser kollektivt - och då kan billig(are) eller helt skattefinansierad kollektivtrafik vara en väg att gå. Men att tjuvåka/planka ger knappast det resultat som plankarna hoppas på - istället ger det bara högre biljettpriser för oss som är ärliga och betalar för oss. En logik som uppenbaligen inte är så värst logisk för alla...
 

 
Relaterat: DN 1 2, Planka.nu
 
Bilden lånad av Roland Bjurström
 


Fars dag

Så är det fars dag och affärerna marknadsför stenhårt sina förslag om vad de anser att vi ska köpa i present till våra fäder. Slipsar, blommor, iPads, kläder, elektrionik, allt möjligt förväntas vi tydligen att köpa - och det är inte alltid helt billiga saker som marknadsförs som fars dags-presenter.
Själv har jag alltid haft lite kluvna känslor till dagar som till exempel fars/mors dag och Alla hjärtans dag. I grunden känns det som dagar grundade av butiker och andra näringsidkare för att de ska tjäna lite extra pengar. Vi borde trots allt inte behöva särskilda dagar för att visa vår kärlek till nära och kära.
Samtidigt kan ju dessa dagar vara en chans att visa denna kärlek lite extra mycket. Så visst finns det en charm med fars dag på sitt lilla vis. Och jo, jag uppmärksammar mina föräldrar på fars respektive mors dag också. Oftast inte med några presenter, utan möjligen en symbolisk blomma och kanske lite mat. Och då är det oftast inte ute på restaurang, utan hemma...
Det blir även idag lite firande, om än väldigt enkelt. Så vi har kanske hittat något av en mellanväg när det gäller dessa dagar i vår familj. Det går ju inte heller att uppmärksamma alla dagar under året, det funkar inte riktigt rent ekonomiskt. Det är födelsedagar, namnsdagar, fars/mors dag, julen och en lång rad andra saker. Så jag brukar prioritera födelsedagar och julen framför allt annat...
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1

Bilden lånad från I min lilla värld
 


På ålderns höst

Ju mer tiden går och ju mer man följer mediarapporteringen, finns det en sak som jag börjar gräma mig allt mer för. Nämligen att bli gammal - och framförallt om man blir så pass gammal och orkeslös att man behöver flytta in på något hem. Jag blir gärna hur gammal som helst, bara jag är så pass pigg att jag klarar mig själv - alternativt att jag har så pass bra ekonomi att jag kan betala för att bo på något privat åldringsboende.
För mig som vänsterpartist och livlig förespråkare för "den svenska modellen" - där man betalar höga skatter för att få hjälp av samhället när man behöver - är detta otroligt genant. I mina ögon har vi i Sverige "dealen" att vi betalar höga skatter, men i gengäld får vi hjälp när vi behöver. Hjälp i form av skola, vård, omsorg och ekonomiskt stöd. Denna hjälp ska vara lika för alla, oavsett samhällsklass och (givetvis) av bra kvalitet.
Men alltmer börjar man se hur den sociala välfärden demonteras i allt större utsträckning, framförallt när det hjälper stödet till de allra svagaste. Som då åldringsvård och barnomsorg - bara för att några exempel.
Min snart 90-åriga farmor berättade för en tid sedan att man boendet där hon bor delar på servetterna vid varje måltid. Med andra ord får varje person nöja sig med en halv servett när man ska äta. Det kan tyckas vara en larvig sak att hetsa upp sig över, men det är bara ett i raden av exempel. Så sent som igår kunde man läsa om ett åldringsboende i Örebro, där vissa boende ska ha fått vänta på upp till fem veckor på att få hjälp med att duscha.
Även om det givetvis aldrig går att komma ifrån att det då och då blir fel inom en verksamhet, går det heller inte att komma ifrån att standarden gått ner rejält på många åldringsboenden. Enligt min mening ska man förstås satsa mycket pengar på åldringarna och att det är vrickat att en intern på fängelset får kosta mer per dygn än en person på ett åldringsboende som slitit hela sitt liv och gjort rätt för sig. Även om naturligtvis även fångvården ska vara human, så är det märkligt att en kriminell ska få kosta mer ur statskassan än en person som ärligt slitit hela sitt liv.
Åldringsboenden har alltmer blivit en förvaring av människor, i väntan på att de ska trilla av pinn. Tråkig mat, underbemannat med personal som bara hinner med en bråkdel av vad de borde hinna med. Och vi är nog många som våndas inför denna slutförvaring.
 

 
SVT 1
 
Bilden lånad från Svammel
 


Brott och straff

Är det inte märkligt hur olika saker i dagens samhälle värdesätts? Medan pengar och materiella ting värderas väldigt högt, värderas människors liv och välmående inte alls lika högt, trots att det borde vara tvärtom.
Tittar man på de straff som utdöms i svenska domstolar, får du ofta ett högre straff för rån än för våldtäkt eller misshandel. Och vilka är det som tjänar bäst ute på arbetsmarknaden? Jo, de som har stort ekonomiskt ansvar i någon bemärkelse. Medan de som jobbar med människor, att vårda, ta hand om hjälpa och skydda sina medmänniskor oftast ligger i botten av löneligan. Yrken som sjuksköterska, vårdbiträde, lärare, och förskolelärare tänker jag väl närmast på, men listan kan absolut göras mycket längre.
På något sätt känns det som att det systemet signalerar ut ganska konstiga signaler. När pengar och egendom är mer värt än någons välmående har vårt materialistiska samhälle gått aningen för långt. Sen menar jag givetvis inte att en person som har ett stort ekonomiskt ansvar på jobbet ska ha en kass lön eller att rånare ska fria. Min poäng är att omvårdnaden av andra människor ska värderas högre än det gör och att till exempel våldtäkt och misshandel ska ge hårdare påföljder än det gör idag.
I många vårdyrken är det ständiga neddragningar och personalen går på knäna och får slita rejält för sina låga löner. Det är med fasa man ser hur det är på till exempel många ålderdomshem, som är mer förvaring än vård. Det enda jag faktiskt våndas rejält för när det gäller att bli gammal är just hur det kommer vara på ålderdomshemmen. Det är inte värdigt ett land som Sverige att det ska vara en klassfråga om man ska få ett värdigt avslut på livet eller ej.
 

 
Bilden lånad från Martin Melin
 


Tragik

I princip varje gång när jag är på väg hem från jobbet slår mig samma tanke. I mitt jobb är det vardagsmat med till exempel trafikolyckor och bränder, saker som i någon utsträckning händer i princip dagligen runtom i Stockholms län. För oss inom polisen är detta så vanliga händelser att man oftast inte reagerar nämnvärt över det rent känslomässigt. På sin höjd upprättas någon anmälan eller minnesanteckning och dagen efter blir det möjligen en notis i någon tidning - och sen är det hela mer eller mindre ur världen på något sätt. Man höjer knappt på ögonbrynen för dessa händelser.
Men inte de inblandade. Vid många trafikolyckor är det ofta  människor som skadas svårt eller rent av avlider. Vid bränder blir det inte nödvändigtvis personskador alla gånger, men fortfarande är det någon eller några som får sitt hem mer eller mindre förstört - något som i sig kan vara ett stort trauma.
För en skadad eller avliden i en trafikolycka är det inte något som man knappt höjer på ögonbrynen åt. Personer får men för livet, andra gånger det barn som förlorar en förälder eller ett barn - och kommer bära på en sorg resten av livet.
Samma tanke slår mig när jag läser tidningen eller se på TV-nyheterna och man rapporterar om liknande händelser. Självklart kan man inte känslomässigt engagera sig i allt, man skulle ju knäckas ganska fort. Men det känns samtidigt lite sorgligt att tragedier samtidigt blivit vardagsmat.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Just look on the bright side of life
 


Hata Lexbase!

Det är svårt att inte imponeras av vissa människors inställning till allmänna handlingar och uppgifter. Lite då och då poppar det ju upp sidor som hänger ut brottslingar med komplettar personuppgifter och ibland även bilder. Senast Lexbase, som hade inte mindre än tre miljoner besök bara under de första dygnen sidan var öppen.
Affärsidén: Att göra samtliga domar i brottmål – och även andra juridiska prövningar, som vårdnadstvister och arvstvister – sökbara på internet mot en avgift. Det har också varit möjligt att med en karttjänst koppla domar och andra rättsutfall till bostäder. Utan att betala kan vem som helst se exakt adress för domen, men för att ladda ned domen i sin helhet tas det ut en avgift på 59 kronor.
– Vi är inte så naiva att vi inte förstår att det här är kontroversiellt. Vi anser dock att här är till mera nytta än till skada, säger grundaren och talesmannen Pontus Ljunggren (som för övrigt senare hoppade av projektet efter mordhot) till Expressen. Han fortsätter:
– En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.
 
Själv tycker jag detta är så osmakligt att jag mår illa. Jag kan förstå blodtörsten i att hänga ut personer som begått osmakliga och grova brott. Men är man dömd och har avtjänat sitt straff, ska man ha en rimlig chans att komma tillbaka till samhället och leva ett laglydigt liv. Något som kan försvåras om man hängs ut på internet för dumheter man gjort.
Det finns åtskilliga exempel på hur dömda brottslingar utsatts för grova påhopp när deras identiteter blivit kända. Sen har även de allra flesta brottslingar familjer som många gånger är helt oskyldiga, men som ändå kan råka illa ut på grund av sådana här hemsidor. För att inte tala om grannar i flerfamiljshus, som kan drabbas. Jag skulle inte uppskatta om någon i min trappuppgång dömts för brott och sedan hängs ut på internet. Det skulle bli en potentiell säkerhetsrisk även för mig.
Läser man sedan i brottsbalkens femte kapitel, kan man hitta följande text:
1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
4 § Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.
Så även om uppgifterna i domar är allmänna och oftast går att begära ut, anser jag att man kan dömas för förtal om man systematiskt sprider dessa uppgifter. Förutom personuppgifter om den dömde, finns ju oftast uppgifter om vittnen och brottsoffer i domarna. Skulle jag finnas med i en dom i egenskap av vittne eller brottsoffer skulle jag inte uppskatta att mina personuppgifter lades ut på nätet...
 
Även om Bahnhof, där Flexbase hade sin server, nu avbrutit samarbetet och stängt ner sidan så kommer liknande sidor garanterat dyka upp i framtiden. Det kanske inte kommer bli exakt samma utformning som Lexbase, men med ungefär samma idé. Men i princip oavsett utformning, ogillar jag verkligen idén med hänga ut folk på internet. Hur hemska brott de än har begått. Dessutom riskerar det alltid att drabba totalt oskyldiga människor.
 

 
AB 1 2 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 EX 1 NT 1 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13
 
Bilden lånad från Åkestam Holst
 


Bli inte utsatt för brott i ditt hem!

Natten till i söndags blev en 22-åriga kvinna misshandlad och utsatt för ett strypförsök av sin ex-pojkvän. Nu har hon blivit vräkt från lägenheten,  eftersom grannarna klagat på hennes skrik under misshandeln.
– Jag skrek för mitt liv. Jag kastade saker, porslin och allt möjligt, för att rädda mig själv. Vad skulle jag ha gjort? Legat ner och varit tyst? Då hade jag inte levt i dag, säger hon till VLT.
Kvinnan ska ha flyttat in i lägenheten för ungefär ett år sedan. Strax efter träffade hon den nu för misshandel misstänkte 27-årige mannen och det var då problemen började.
– Han var kontrollerande, kunde skifta i humöret på en sekund, från att ha varit kärleksfull till galen av ilska. Jag fick inte göra någonting, inte träffa mina vänner eller min familj, inte gå ut, inte heller se på vilka tv-program jag ville, berättar kvinnan vidare för VLT. Det blev bråk och polisen har även tidigare larmats till lägenheten. Kvinnan har också fått två varningar tidigare av hyresvärden på grund av just bråk och skrik.
– Vräkningen kom inte som en överraskning, men det känns så orättvist. Jag har skrikit för att få hjälp. Ibland har jag släppt in honom för att han inte skulle stå i trapphuset och banka och störa grannarna. Nu har jag i alla fall ansökt om kontaktförbud.
Men hyresvärden Bostjärnan anser att de inte kunnat agera på annat sätt;
– Hon har stört sina grannar mer än vad man kan tolerera. Och när andra boende hör av sig och vill flytta på grund av en viss granne måste vi som seriös hyresvärd agera, säger Tomas Jansson, vd för Bostjärnans Förvaltnings AB, till VLT.
– Jag känner inte till hennes bakgrund. Det är jättetragiskt, men när både polis och Securitas kallas dit på grund av bråk måste vi göra vad som anstår oss gentemot de hyresgäster som faktiskt tröttnat på återkommande störningar, säger Tomas Jansson.

Som hyresgäst har man visserligen en skyldig att hålla lägenheten i gott skick och ha tillsyn över vilka som besöker den, enligt hyreslagen. Och det finns tydligen liknande fall som detta. 2012 vräktes nämligen en kvinna från sin lägenhet i Göteborg sedan hon blivit misshandlad av sin pojkvän. Hyresnämnden ansåg att hon skulle vräkas eftersom hon stört sina grannar.
 
Även om jag vet att man inte vill bli störd i sitt boende (det gäller nog de allra flesta av oss), tycker jag hela historien låter helt absurd! Kvinnan har blivit misshandlad och skrikit på hjälp, men istället för att ringa polisen ringer grannarna till hyresvärden och klagar. Hyresvärden i sin tur säger upp hyreskontraktet, uppenbarligen utan att veta vad som ligger bakom störningarna.
Även om man som hyresgäst kan hållas ansvarig för vilka man släpper in i lägenheten, måste det ju finnas viss vett och reson i det hela. Har mannen tvingat sig in i lägenheten? Har han hotat kvinnan för att få komma in? Bara för att ta några exempel på att det inte nödvändigtvis är kvinnan som frivilligt släppt in honom...
Jag förstår grannarna att grannarna reagerat, för vem vill bli störd i sitt boende? Men om de visste vad som faktiskt försigått i lägenheten, hade de då klagat hos hyrevärden istället för att ringa polisen? Om du ser ett pågående bilinbrott, inte sjutton ringer du gatukontoret då, eller hur?!
Nu vet jag visserligen inte mer kring historien än det som står i media. Det kan givetvis finnas andra faktorer som också spelat in för att hyresvärden skulle ta detta drastiska beslut. Jag vet inte heller om man har rätt att inkomma med något yttrande innan en vräkning träder i kraft - och om det skett i det här fallet.
Men ska man gå på medias uppgifter, låter det hela helt vrickat - milt uttryckt. Ska man hårdra det hela, riskerar ju personer i den här kvinnans situation att ställas utanför bostadsmarknaden. Det är ju ingen nyhet att det kan ligga en i fatet att ha en vräkning bakom sig när man ska söka nya bostad. Säkrast ur fler synvinklar bör alltså vara att undvika att bli utsatt för brott i sitt eget hem. Inte nog med konsekvenserna av själva brottet - du riskerar även att bli bostadslös.
Jodå, jag har läst hyreslagen och det står där att man som hyresgäst även ansvarar för de personer man släpper in i lägenheten. Men om du är eller har anledning att vara rädd för personen ifråga, vilket ansvar har du då? Om personen egenom hot och/eller våld tvingar sig in i lägenheten, ska du då fortfarande vara ansvarig på för vad personen ställer till med?
 

 
KÄLLOR: DN 1 VLT 1 2
 
Bilderna lånade från Public domainpictures
 


När ett nej blir ett ja

Så var det dags igen. För några dagar sedan kom ytterligare en friande våldtäktsdom, där det verkar aningen besynnerligt hur gärningsmannen kunnat gå fri. Denna gång är både offer och gärningsman överens om att kvinnan sagt nej flera gånger och bett gärningsmannen att sluta. Men mannen skyller på att han trodde att kvinnen gillade dominanssex och att hennes protester var en del av "spelet" under sexakten.
Min reaktion var - som de flesta andras - att det lät otroligt märkligt. Jag kunde inte motstå frestelsen att mejla Lunds tingsrätt och begära ut domen. Och idag kom den.
Nu kan jag inte skryta med att jag är särskilt van vid att läsa domar, men det var med ögonbrynen en bra bit upp i pannan som jag läste domen.
Tingsrätten anser det bevisat att mannen med våld tvingat till sig sex. Man anser det även mer eller mindre bevisat att kvinnan flera gånger protesterat, men att hon inte vågat protestera "ordentligt" med rädsla för hur mannen då skulle reagera.
Dock anser man inte att mannen haft något uppsåt till våldtäkt, då han trodde att kvinnan tyckte om dominanssex. Något som verkar väldigt märkligt, med tanke på händelseförloppet.
I korthet; mannen och kvinnan träffades för första gången den aktuella kvällen under krogbesök och kvinnan följde med mannen hem. Där pratade de och berörda bland annat ämnet sex, då kvinnan berättade att hon hade en viss erfarenhet av dominans- och gruppsex. De började sedan hångla och ta på varandra och kvinnan ska lite hårhänt ha fört mannens hand mot sitt underliv. Så långt var båda parter med på det hela. Men när de sedan ha,mnade i sovrummet, började kvinnan tycka det blev obehagligt och ville dra sig ur. Nu ska mannen ha varit så upphetsad och så övertygad om att hon ville dominansses, att han tolkade kvinnans protester som en del av spelet. Han smiskar henne ett 30-tal gånger, ger henne en örfil, håller vid flera tillfällen för hennes mun och näsa så att hon inte kan andas. Och kvinnan fortsätter att protestera, fast nu mer dämpat eftersom mannen var så mycket starkare än henne och hon var rädd för hur han skulle reagera om hon gjorde för mycket motstånd.
 
Hur kan man vara så okänslig att man inte till en början direkt diskuterar läget om man tror att den andre gillar dominanssex? Att man kommer överens om ett ord eller en gest att använda om man anser att den andre går för långt? Hade jag varit den här mannen, hade jag direkt tagit en sådan diskussion med tjejen ifråga. Allt för att undvika jobbiga missförstånd i slutändan.
Domstolen skriver ordagrant i domen att "Tingsrätten har vid bedömningen av den tilltalades uppsåt, liksom vid bedömningen i övrigt, att utgå ifrån att händelseförloppet utspelat sig på det sätt som den tilltalade uppgett, så länge hans utsaga inte har motbevisats genom den övriga utredningen i målet". På ren svenska: man utgår ifrån att gärningsmannen talar sanning och lägger bevisbördan hos kvinnan. Samtidigt som gärningsmannen nog är den enda parten som har skäl nog att ljuga ihop en riktigt trovärdig historia, för att slippa några år på kåken.
Personligen skulle jag avbrutit sexakten direkt om tjejen sa nej - så länge man inte avtalat annat än att nej är ett nej och ingenting annat. Mannen säger under rättegången att ansåg att de hade "en tyst överenskommelse" om dominanssex, men hur sjutton kan man dra sådana slutsatser med en person som man bara känt några få timmar??
 
Jag är övertygad om att det inte är lätt att döma i våldtäktsmål. Det är väldigt sällan det finns vittnen till själva händelsen och det är inte alltid det finns teknisk bevisning. Oftast står ord mot ord. Alla agerar olika när man har sex; vissa tar för sig medan andra är väldigt passiva och det är klart det gärna blir missförstånd ibland. Självklart är det viktigt att båda parter dels är tydliga med vad man går med på och inte - men också är väldigt lyhörda för den andres signaler och "kollar av läget" hela tiden. Sen måste man förstås komma ihåg att - även om det är ytterst ovanligt - så förekommer det naturligtvis att personer (oavsett kön) på falska grunder anklagar någon för våldtäkt. Inte heller jag tycker att någon ska dömas för något man inte har gjort.
Men efter att ha läst domen, tycker jag att den här gärningsmannen inte gjort tillräckligt för att förvissa sig om att kvinnan faktiskt var med på noterna. Detta i kombination med att gärningsmannen naturligtvis har större intresse i att salta på sanningen lite för att inte riskera att straffas för våldtäkt. Man kan inte diskutera huruvida kvinnan gjort tillräckligt mycket för att få mannen att förstå att hon inte vill, så länge man inte är villig att diskutera huruvida mannen gjort tillräckligt för att förvissa sig om att hon är eller inte är med på noterna. Det är inte bara den ena partens skyldighet att protestera, utan även den andres att vara lyhörd.
 

 
FAKTARUTA
Brottsbalkens sjätte kapitel säger att den som genom misshandel, våld eller hot tvingar en annan person till samlag eller liknande sexuell handling som är att jämföra med samlag döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som genomför ett samlag eller liknande genom att "otillbörligt utnyttja medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning" eller att offret "annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation".
 
Källa: SvD

 
SvD 1 2
 


Misstroende

Häromdagen var jag till den lokala pizzerian här i Bagarmossen. Jag satte mig på uteserveringen och beställde pizza och en öl. När jag suttit en stund, ser jag en kvinna komma fram till bordet intill och lägga fram vad som verkade vara en protestlista till dem som satt kring bordet. Någon av dem skrev på, några av dem inte.
Strax efter att kvinnan gått, dyker en för mig främmande man upp vid mitt bord. Han lägger fram vad jag antar är samma protestlista till mig. Vad jag först tolkar av texten på listan, är att man samlar in namnunderskrifter i protest emot nedläggningen av en lokal för dövstumma personer. Det var ju behjärtansvärt tänkte jag - och en sådan lista kan jag absolut skriva på. Men när jag sedan skrivit på, visade det sig att man även ville ha pengar av mig. Jag sa ifrån och försökte förklara för personen (som åtminstone påstod sig var dövstum) att jag inte tänkte ge några pengar.
På ett märkligt sätt verkade han - trots sin påstådda dövhet - uppfatta mycket väl vad jag sa. Och trots att han var "stum", lyckades han ge ifrån sig både ljud och enstaka ord - och ville dessutom ha en del av pizzan jag hade framför mig och börjat äta av. Detta efter att jag vägrat gå bort till en närliggande bankomat för att ta ut pengar att ge honom...
Ganska snart fick jag en instinktiv känsla av att något illavarslande var i görningen och sa konsekvent nej till såväl fler underskrifter som att ge så mycket som ett korvöre. Enligt min magkänsla var det inte frågan om att samla in namnunderskrifter för att protestera mot nedläggningen av någon lokal - eller ännu mindre att ge pengar för att bidra till någon organisation för dövstumma. Mannen lämnade mitt bord med enbart en namnunderskrift och inte en enda krona av mina snålt förvärvade pengar.
 
I förmiddags skulle jag ta tunnelbanan in till stan. När jag passerat genom spärrarna på stationen här i Bagarmossen, blir jag hejdad av en äldre man som står precis vid rulltrapporna. Han förklarar att han är synskadad och har lite svårt för att åka rulltrappa när han ska åka nedåt - detta efter att han för ett tag sedan ramlat i en rulltrappa. Han undrade om han fick hålla i mig medan vi åkte nerför rulltrappan (som på Bagarmossens station är ganska lång).
Han såg väldigt snäll ut och verkade otroligt ärlig. Självklart fick han hålla i min arm när vi tog rulltrappan ned till perrongen, där han enligt egen utsago skulle klara sig utomordentligt bra på egen hand.
När jag sedan var på plats i stan för att ta itu med mina ärenden, blir jag hejdad av en dansk turist när jag gick längs Hamngatan. Han viftade med en karta och förklarade att han skulle till Turistbyrån. Jag tittade på kartan och kunde snabbt förklara hur han skulle gå för att ta sig till Turistbyrån. Trots att danska inte alltid är helt lätt att förstå.
 
Att antalet tiggare ökat lavinartat i Stockholm, är garanterat de allra flesta stockholmare rörande överens om. Man ser dem i princip överallt; på tunnelbanan, pendeltågen, ute på gatorna. Och numera syns det inte längre enbart i innerstan, utan även ute i förorterna.
Även här i Bagarmossen ser man mer eller mindre dagligen tiggare som försöker tigga till sig pengar. Och då pratar jag inte om alkoholister eller narkomaner som sluddrande försöker tigga till sig några kronor, utan "samma typ av" tiggare som man dagligen ser i tunnelbanan och på gatorna i city.
Vissa kommer med lappar som förtäljer att de försöker samla ihop pengar till någon sjuk släkting eller för att försörja sina barn - historierna är många helt enkelt. Andra försöker mer eller mindre påfluget övertala en till att lägga pengar i någon skrynklig pappersmugg från Pressbyrån eller 7Eleven. De flesta har en sak gemensamt verkar det dock som. Många verkar utifrån språk och utseende komma från den fattigare delen av Östeuropa - som Rumänien, Albanien och så vidare. Några få tycks vara "ursprungssvenskar" och säger mer uttryckligen att man vill ha pengar till mat och/eller natthärbärge.
Ytterligare några få spelar något instrument i tunnelbanan eller på gatorna - och vissa av dessa musikanter tycks kunna få ihop hyfsat med pengar. Här tycks folk lite mer benägna att faktiskt lägga en slant i de skrynkliga pappersmuggar de kommer och viftar med efter avslutat musikstycke. Och jag själv har faktiskt slagits av tanken att jag hellre lämnar pengar till någon som spelar musik eller på annat sätt "anstränger sig" för att få ihop lite pengar, än någon som viftar med en skrynklig pappmugg. Möjligen en märklig reaktion, men så brukar jag oftast reagera av någon anledning...
 
Att de "dövstumma" personerna inte hade rent mjöl i påsen är jag helt övertygad om. Hur gärna jag än skulle vilja stödja personer med olika former av handikapp och funktionshinder, måste man ibland tänka efter en aning också. Tyvärr finns det många oärliga personer som försöker utnyttja situationer för egen vinning.
Vad gäller tiggare - framförallt från Östeuropa - finns såväl rykten som vissa bevis för att en del är offer för olika former av människohandel. En del av tiggarna från Östeuropa är offer för en form av "trafficking", där någon ligaledare tar hand om merparten av pengarna de tiggt ihop. Endast en mycket liten del av pengarna får de behålla själva.
Sen finns det naturligtvis väldigt många som är här och tigger av helt andra anledningar än att de är offer för någon liga. Många får naturligtvis behålla vartenda öre själva, det råder det inga som helst tvivel om. Men det gör ändå att man känner ett visst tvivel gentemot många tiggare - tyvärr!
Som polisanställd hör man ju ständigt om olika typer av bedrägeriförsök, såväl på internet som "i verkliga livet". Jag är garanterat yrkesskadad! Man hör om folk som frågar efter vägen för att distrahera och under tiden stjäla plånböcker, mobiler, datorer och en massa annat. Man hör om folk som lägger papper över bordet på fiket/restaurangen (och därmed mobilen eller plånboken) för att kunna stjäla - samtidigt som man låtsas fråga efter något.
Just av den anledning kunde jag inte låta bli att bli misstänksam emot den vänlige farbrorn på tunnelbanan och den minst lika vänlige turisten på stan. Självklart ville jag ge dem min hjälp, men kunde inte undgå att reflexmässigt kontrollera alla fickor när jag väl assisterat dem. Direkt efteråt funderade jag lika reflexmässigt över om de faktiskt haft andra anledningar till att "be mig" om hjälp än att de faktiskt behövde hjälp.
Att jag inte ger pengar till alla tiggare har givetvis med andra saker att göra än ren misstro. Skulle jag skänka pengar till varende tiggare, skulle jag dessvärre vara ruinerad ganska omgående. Så många är faktiskt tiggarna i Stockholm. Vad gäller just den gruppen människor, skulle det i längden vara bättre att faktiskt skänka pengar till någon organisation som arbetar med att hjälpa utsatta människor.
Men när folk kommer fram och ber om andra saker, känns det inte lika naturligt att säga nej. Hur motiverar jag för en äldre herre/dam att neka dem en arm i rulltrappan? Hur motiverar jag för en äldre turist att jag inte vill stanna och beskriva vägen? Där blir det genast mycket, mycket svårare...
 

 
Bilderna lånade från Romresan, Bohuslänningen, Ilonggo Tech Blog
 


Tidigare inlägg