Skjutgalen debatt

Ska man tro media, ska man uppenbarligen vara glad att man inte bor i Göteborg eller Malmö. Det verkar numera vara rena Vilda Västern i de här två städerna med skjutningar och sprängdåd var och varannan dag.
Senast igår sköts en ung man ihjäl vid Möllevångstorget i Malmö. Hittills har ingen gärningsman gripits för det dådet.
Att det är obehagligt, tragiskt och hemskt med alla skjutningar håller säkerligen varje normalfuntad människa med om. Men det är faktiskt aningen komiskt att följa debatten kring skjutningarna, inte minst när man glider in på vad som ska göras för att komma till rätta med problematiken.
För vissa tycks den enda tänkbara lösningen vara att stoppa invandringen, då löser sig de allra flesta av de problem vi har här i Sverige. I synnerhet om vi samtidigt utvisar de personer med utländsk påbrå som redan befinner sig här. Vilket då skulle bli en ganska stor majoritet av befolkningen om man börjar räkna efter. Och det är klart - ju färre människor som befinner sig på en och samma plats, ju färre brott kommer begås. Så är det ju, krasst uttryckt. Utvisar vi merparten av vår befolkning, finns inga människor kvar som begår brott helt enkelt.
Men man gör det också väldigt enkelt för sig att skylla problematiken på en viss del av befolkningen. Jag håller med om många delar i debatten, om att vi måste komma tillrätta med segregering och utanförskap, att polisen behöver mer resurser (sen kan jag ha timslånga utläggningar om polisens organisation, som skulle kunna vara flera ljusår långt mer effektiv än vad den är idag), införande av hårdare straff och vettigare saker för dagens ungdomar att göra på sin fritid. Man kan prata om attitydförändringar, vapenamnestier, att ge mer resurser till skolan och en lång rad olika åtgärder.
Det är garanterat merparten av dessa åtgärder som krävs - och säkerligen fler därtill. Men att börja babbla om att den enda lösningen är att stoppa invandringen är både naivt och okunnigt.
 
Självklart finns det invandrare som begår brott och givetvis skall dessa individer lagföras precis som alla andra. Men det är just fenomenet att kategorisera människor som jag vänder mig emot och tycker är väldigt oroväckande.
Jag blundar inte för den problematik vi ser i Göteborg och Malmö (till exempel), men det är otroligt många åtgärder som behövs för att stoppa trenden. Det vissa tycks glömma är att de flesta invandrare sköter sig medan det också finns många "ursprungssvenskar" som begår brott. Ska dessa personer också utvisas då, eller??
Just den man som sköts till döds igår, är tidigare dömd för natkotikabrott och stölder och har även suttit häktad, misstänkt för delaktighet i en grov gruppvåldtäkt. Det sistnämnda brottet har han dock frikänts ifrån. Men han var uppenbarligen inte Guds bästa barn, det är i alla fall säkert. Fast det är egentligen irrelevant, då det finns ytterst få saker - om ens något - som kan försvara ett mord. Samtidigt om man naturligtvis kan spekulera i om skjutningen var någon form av uppgörelse till exempel...
Men det är ett förflutet som inte har med nationalitet att göra, utan helt andra saker. Folk på högerkanten hojtar gärna om att hederskultur måste bekämpas och att vi som försvarar en frikostig invandringspolitik även skulle försvara invandrare som begår brott. Det sistnämnda är givetvis helt befängt, jag har aldrig hört någon försvara brott i sammanhanget att min vill ha en frikostig invandringspolitik.
Och självklart ska hederskultur bekämpas med alla tillgängliga medel. Men dristar man sig till att hävda att vi på vänsterkanten försvarar invandrare som begår brott vågar nog jag hävda att folk på högerkanten försvarar svenskar som begår brott. Vi har åtskilliga svenska män som regelbundet misshandlar sina flickvänner/fruar/sambos/partners/barn - något som i sig också är en form av hederskultur. Det bara ter sig lite annorlunda.
 
Jag undrar bara när debatten äntligen ska börja handla om de faktiska problemen och inte etnicitet, ursprung eller religionstillhörighet? Kommer vi någonsin dit hän?
 

 
Bilderna lånade från SVT 1, 2
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: brott, invandrare, rasism

Kundbemötande

För ett antal år sedan skulle jag få en ny kyl levererad till min lägenhet. Ett par dagar efter att jag gjort beställningen ringer en ganska bitskt och i högsta grad bitter dam från Stockholmshems underleverantör upp mig för att komma överens om en tid då den nya kylen skulle levereras. Det märktes på några få sekunder att hon var allmänt bitter över livet i stort och sitt jobb i synnerhet.
Med ett antal djupa suckar mellan varje ord presenterar hon sig och meddelar att de ska leverera en kyl till mig. Första budet var att komma nästkommande måndag någon gång mellan klockan 10:00 och 12:00. Jag förklarar i vänlig ton att jag ska jobba nattskift den kommande helgen och gå av det sista nattpasset klockan sju på måndagsmorgonen. Med andra ord vill jag sova minst till klockan tolv. Men man är mer än välkommen efter klockan tolv för att leverera kylen.
- Men då får du väl hålla dig vaken, människa! var det enda svar jag fick från i allmänhet rätt bittra kvinnan i andra ändan av linjen. En kvinna som förmodligen aldrig jobbat nattskift och vet vad det innebär.
Fortsatt i lugn och vänlig ton förklarade jag att det inte var aktuellt att hålla sig vaken till - i värsta fall - klockan tolv efter tre nattpass för att ta emot när de leverar kylen. Däremot är de mer en välkomna någon annan gång under veckan, eftersom jag skulle vara ledig hela veckan.
Den tuggummituggande och bittra kvinnan föreslog att man skulle komma någon gång mellan 12:00 och 15:00 på tisdagen istället. Jag suckar inombords, det var den enda tid som jag faktiskt hade inbokad denna vecka förutom att jag ville sova till tolvsnåret på måndagen. Jag drar efter andan och förklarar att jag har en tid hos optikern klockan 15:00 på tisdagen, men kommer man senast 14:30 kan jag lämna en nyckel så det bara är att låsa när kylen är installerad.
- Det kan jag ju inte lova, det förstår du väl lilla gubben?! var det bittra svar som spottades ut i örat på mig.
Nej, jag kunde faktiskt inte riktigt förstå det, men höll minen och sa att om inte måndag eller tisdag funkar kan man komma vilken dag som helst under resten av veckan. Jag har nämligen inte ett smack mer inplanerat någon av dagarna. En djup suck hörs i andra änden av linjen, följt av kommentaren
- Men vi gör inte sådant här varje dag, förstår du väl?!
Nej, jag förstår inte att en vitvarufirma inte sysslar med vitvaror varje dag. Nåja, slutligen kunde den bittra damen nedlåta sig till att ge lite service och skicka ut en förare med min nya kyl på fredagen.
 
Jag hann inte mycket mer än lägga på luren innan jag satte mig vid datorn och skrev ett rätt surt formulerat mejl till Stockholmshem. Under alla år har jag alltid fått ett exceptionellt bra bemötande från dem, så jag förstod givetvis att detta var en enskild underleverantör som inte förstått vitsen med bra kundbemötande. Och Stockholmshems respons var till alla delar helt klanderfri. Inom ett par timmar fick jag svar från någon mellanchef som beklagade det inträffade och dagen efter blev jag uppringd av Stockholmshems högsta chef för upphandlingar av underleverantörer. Det var en mycket trevlig kvinna, som djupt beklagade hur jag blivit bemött och lovade att ta tag i det hela omgående.
Jag har på alla vis godtagit Stockholmshems ursäkter och hela händelsen är helt och hållet utagerad. Stockholmshems sätt att bemöta min kritik går inte att kritisera, de tog mig på fullaste allvar och tog tag i problemet på ett helt klanderfritt sätt.
MEN en sak som den kvinnliga chefen som ringde upp mig sa, har ändå etsat sig fast i mitt medvetande. Jag förklarade nämligen för henne att jag inte på något vis varit otrevlig eller omedgörlig när deras underleverantör ringde upp mig. Däremot var jag tillmötesgående och försökte verkligen hitta en tid då de kunde komma och leverera min nya kyl. Men Stockholmshems chef tyckte inte riktigt att det spelade någon roll - underleverantören skulle oavsett mitt beteende vara trevlig och tillmötesgående.
Själv tycker jag det är en sanning med en viss modifikation. Jag ska inte bete mig hur som helst som kund mot servicepersonal och förvänta mig att de bara godtar mitt beteende. Visserligen tror jag inte riktigt heller att hon menade att jag skulle kunna spy galla, hota och förolämpa hennes personal, men hon fick det nästan att låta så.
Men det värsta är att det faktiskt finns människor som bokstavligt talat anser sig ha rätt att bete sig hur som helst mot servicepersonal och verkligen tror att de kan komma undan med det. Det är mer än en gång jag varit i butiker eller på andra serviceställen och sett hur kunder tagit sig friheten att bete sig på de mest vedervärdiga sätt.
I ett serviceyrke är det en självklarhet att du ska bete dig hövligt och respektfullt, det skriver alla under på. Men att bete sig som ett svin i rollen som kund är minst lika avskyvärt. Många tycks glömma att de angriper en människa som försöker tjäna ihop till brödfödan - och att det oftast är budbäraren de bråkar på. Det tjänar i regel ingenting till att skälla ut kassörskan på Ica eller telefonisten på kundtjänst, eftersom de bara är de som gör det jobb som cheferna bestämt ska göras. Är man missnöjd med servicen ska man givetvis bråka på den/dem som tagit besluten.
Men efter många år som både kund och inom diverse yrken där man har med människor att göra, har jag insett att en liten andel människor inte förstått detta. En liten andel personer ser sig ha rätten att bete sig precis hur som helst mot servicepersonal och låta dem stå till svars för både det ena och det andra. Och nej, jag tycker verkligen inte att servicepersonal ska behöva ta vad som helst. Inom vissa gränser måste man tyvärr acceptera vissa oförskämdheter - men det finns gränser.
Hade jag varit ohövlig mot damen som skulle leverera en kyl till mig, hade jag förstått om hon högg tillbaka. Jag hade då inte ens gjort mig ansträngningen att klaga på hennes beteende. Även jag hugger tillbaka i min yrkesroll om någon går över gränsen. Det är bara så synd att vissa människor tycker det är helt i sin ordning att man kan behandla sina medmänniskor hur som helst på grund av deras yrkesval.
 

 
Bilderna lånade från SMB ceo, Reference
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser

Går det fortfarande att skylla på utanförskap??

Vid en busshållplats i Rosengård står två personer och väntar in sitt offer. När 16-årige Ahmed Obaid kliver av bussen går de till attack och skjuter mot honom. Skottsalvan träffar hans ben och överkropp. Därefter börjar gärningsmannen gå därifrån, men vänder och går tillbaka för att skjuta ytterligare skott. Denna gång mot offrets huvudet.
En händelse som vid det här laget verkar vara vardagsmat om man bor i Malmö eller Göteborg. Två städer där mord och skjutningar tycks avlösa varandra vid det här laget. Förutom att det den här gången tycks vara två saker som sticker ut. Nämligen att det är ett barn som åtminstone enligt Polisen inte varit i klammeri med rättvisan tidigare. Visserligen får man väl tillstå att Polisen inte kan ha koll på allt, det vore en praktisk omöjlighet. Det kan givetvis finnas saker som Polisen och/eller allmänheten faktiskt inte känner till.
Men låt oss nu utgå ifrån att den bild av en helt oskyldig 16-åring som skjuts ihjäl på väg till gymmet som målas upp i media faktiskt stämmer. Vi utgår ifrån att det denna gång inte är en yrkesgangster, utan faktiskt en helt oskyldig pojke som fått sätta livet till. Då ser vi en bild som tidigare bara varit vardag i exempelvis USA, där man mer eller mindre är tvingad att gå beväpnad och utrustad med skottsäker väst på kvällarna om man vill röra sig i utsatta områden. Det är definitivt inte något som hör hemma i Sverige år 2017 - och inte något annat år heller. En tragik för såväl offret som för dennes anhöriga, milt uttryckt.
Och överallt rasar debatten om hur det eskalerande våldet ska stoppas i utsatta områden. I Rinkeby/Tensta är det kravaller, man kaster sten på blåljuspersonal och man eldar bilar. I Rosengård och vissa delar av Göteborg skjuter man hejvilt på varandra, så till den grad att det nästan kan liknas vid Kabul eller Aleppo.
Man pratar om utanförskap och segregation som orsak till den stegrande våldsspiralen. Och jovisst, det är garanterat en stor del av sanningen. Absolut, jag tänker inte förneka att det säkerligen är så. Men ibland undrar jag i mitt stilla sinne, vart tog det personliga ansvaret vägen? Oavsett din livssituation, har du ändå inte ett ansvar för dina handlingar? Kan du alltid skylla allt på samhället och komma undan med vad du gör?
Givetvis har samhället ett stort ansvar att stävja våldsutveckling och kriminalitet. Självklart behövs samhällets insatser med poliser, straff liksom förebyggande åtgärder. Naturligtvis ska personer som hamnat fel förutom ett straff för eventuella brott även ha stöd och hjälp att återgå till ett laglydigt liv. Men ibland blir jag så trött på att man aldrig nämner det ansvar som varje individ faktiskt har för sina handlingar. I min värld kan man aldrig begå brott och sedan skylla det hela på samhället. Oavsett om det är frågan om tutta eld på bilar, kasta sten på poliser, snatta, skattefuska eller mörda. Det går liksom inte riktigt ihop.
 
Punkt slut.
 

 
DN 1 2 3 4 SvD 1 2
 
Bilden lånad från 24Blekinge
 

 
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser

Visa fler inlägg