Kundbemötande

För ett antal år sedan skulle jag få en ny kyl levererad till min lägenhet. Ett par dagar efter att jag gjort beställningen ringer en ganska bitskt och i högsta grad bitter dam från Stockholmshems underleverantör upp mig för att komma överens om en tid då den nya kylen skulle levereras. Det märktes på några få sekunder att hon var allmänt bitter över livet i stort och sitt jobb i synnerhet.
Med ett antal djupa suckar mellan varje ord presenterar hon sig och meddelar att de ska leverera en kyl till mig. Första budet var att komma nästkommande måndag någon gång mellan klockan 10:00 och 12:00. Jag förklarar i vänlig ton att jag ska jobba nattskift den kommande helgen och gå av det sista nattpasset klockan sju på måndagsmorgonen. Med andra ord vill jag sova minst till klockan tolv. Men man är mer än välkommen efter klockan tolv för att leverera kylen.
- Men då får du väl hålla dig vaken, människa! var det enda svar jag fick från i allmänhet rätt bittra kvinnan i andra ändan av linjen. En kvinna som förmodligen aldrig jobbat nattskift och vet vad det innebär.
Fortsatt i lugn och vänlig ton förklarade jag att det inte var aktuellt att hålla sig vaken till - i värsta fall - klockan tolv efter tre nattpass för att ta emot när de leverar kylen. Däremot är de mer en välkomna någon annan gång under veckan, eftersom jag skulle vara ledig hela veckan.
Den tuggummituggande och bittra kvinnan föreslog att man skulle komma någon gång mellan 12:00 och 15:00 på tisdagen istället. Jag suckar inombords, det var den enda tid som jag faktiskt hade inbokad denna vecka förutom att jag ville sova till tolvsnåret på måndagen. Jag drar efter andan och förklarar att jag har en tid hos optikern klockan 15:00 på tisdagen, men kommer man senast 14:30 kan jag lämna en nyckel så det bara är att låsa när kylen är installerad.
- Det kan jag ju inte lova, det förstår du väl lilla gubben?! var det bittra svar som spottades ut i örat på mig.
Nej, jag kunde faktiskt inte riktigt förstå det, men höll minen och sa att om inte måndag eller tisdag funkar kan man komma vilken dag som helst under resten av veckan. Jag har nämligen inte ett smack mer inplanerat någon av dagarna. En djup suck hörs i andra änden av linjen, följt av kommentaren
- Men vi gör inte sådant här varje dag, förstår du väl?!
Nej, jag förstår inte att en vitvarufirma inte sysslar med vitvaror varje dag. Nåja, slutligen kunde den bittra damen nedlåta sig till att ge lite service och skicka ut en förare med min nya kyl på fredagen.
 
Jag hann inte mycket mer än lägga på luren innan jag satte mig vid datorn och skrev ett rätt surt formulerat mejl till Stockholmshem. Under alla år har jag alltid fått ett exceptionellt bra bemötande från dem, så jag förstod givetvis att detta var en enskild underleverantör som inte förstått vitsen med bra kundbemötande. Och Stockholmshems respons var till alla delar helt klanderfri. Inom ett par timmar fick jag svar från någon mellanchef som beklagade det inträffade och dagen efter blev jag uppringd av Stockholmshems högsta chef för upphandlingar av underleverantörer. Det var en mycket trevlig kvinna, som djupt beklagade hur jag blivit bemött och lovade att ta tag i det hela omgående.
Jag har på alla vis godtagit Stockholmshems ursäkter och hela händelsen är helt och hållet utagerad. Stockholmshems sätt att bemöta min kritik går inte att kritisera, de tog mig på fullaste allvar och tog tag i problemet på ett helt klanderfritt sätt.
MEN en sak som den kvinnliga chefen som ringde upp mig sa, har ändå etsat sig fast i mitt medvetande. Jag förklarade nämligen för henne att jag inte på något vis varit otrevlig eller omedgörlig när deras underleverantör ringde upp mig. Däremot var jag tillmötesgående och försökte verkligen hitta en tid då de kunde komma och leverera min nya kyl. Men Stockholmshems chef tyckte inte riktigt att det spelade någon roll - underleverantören skulle oavsett mitt beteende vara trevlig och tillmötesgående.
Själv tycker jag det är en sanning med en viss modifikation. Jag ska inte bete mig hur som helst som kund mot servicepersonal och förvänta mig att de bara godtar mitt beteende. Visserligen tror jag inte riktigt heller att hon menade att jag skulle kunna spy galla, hota och förolämpa hennes personal, men hon fick det nästan att låta så.
Men det värsta är att det faktiskt finns människor som bokstavligt talat anser sig ha rätt att bete sig hur som helst mot servicepersonal och verkligen tror att de kan komma undan med det. Det är mer än en gång jag varit i butiker eller på andra serviceställen och sett hur kunder tagit sig friheten att bete sig på de mest vedervärdiga sätt.
I ett serviceyrke är det en självklarhet att du ska bete dig hövligt och respektfullt, det skriver alla under på. Men att bete sig som ett svin i rollen som kund är minst lika avskyvärt. Många tycks glömma att de angriper en människa som försöker tjäna ihop till brödfödan - och att det oftast är budbäraren de bråkar på. Det tjänar i regel ingenting till att skälla ut kassörskan på Ica eller telefonisten på kundtjänst, eftersom de bara är de som gör det jobb som cheferna bestämt ska göras. Är man missnöjd med servicen ska man givetvis bråka på den/dem som tagit besluten.
Men efter många år som både kund och inom diverse yrken där man har med människor att göra, har jag insett att en liten andel människor inte förstått detta. En liten andel personer ser sig ha rätten att bete sig precis hur som helst mot servicepersonal och låta dem stå till svars för både det ena och det andra. Och nej, jag tycker verkligen inte att servicepersonal ska behöva ta vad som helst. Inom vissa gränser måste man tyvärr acceptera vissa oförskämdheter - men det finns gränser.
Hade jag varit ohövlig mot damen som skulle leverera en kyl till mig, hade jag förstått om hon högg tillbaka. Jag hade då inte ens gjort mig ansträngningen att klaga på hennes beteende. Även jag hugger tillbaka i min yrkesroll om någon går över gränsen. Det är bara så synd att vissa människor tycker det är helt i sin ordning att man kan behandla sina medmänniskor hur som helst på grund av deras yrkesval.
 

 
Bilderna lånade från SMB ceo, Reference
 

0 kommentarer


NÅGRA ENKLA KOMMENTARSREGLER
 
1. Håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll en bra nivå på debatten.
 
2. Håll dig till ämnet! Allt som liknar spam eller reklam raderas vänligt men bestämt.
 
3. Jag gör inga som helst avsteg från regel nummer två, men är i övrigt frikostig i publiceringen av kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på annat sätt än ovan är stötande, otrevliga, irrelevanta eller strider mot svensk eller internatinell lag.


    Follow
publicerat i Betraktelser

Går det fortfarande att skylla på utanförskap??

Vid en busshållplats i Rosengård står två personer och väntar in sitt offer. När 16-årige Ahmed Obaid kliver av bussen går de till attack och skjuter mot honom. Skottsalvan träffar hans ben och överkropp. Därefter börjar gärningsmannen gå därifrån, men vänder och går tillbaka för att skjuta ytterligare skott. Denna gång mot offrets huvudet.
En händelse som vid det här laget verkar vara vardagsmat om man bor i Malmö eller Göteborg. Två städer där mord och skjutningar tycks avlösa varandra vid det här laget. Förutom att det den här gången tycks vara två saker som sticker ut. Nämligen att det är ett barn som åtminstone enligt Polisen inte varit i klammeri med rättvisan tidigare. Visserligen får man väl tillstå att Polisen inte kan ha koll på allt, det vore en praktisk omöjlighet. Det kan givetvis finnas saker som Polisen och/eller allmänheten faktiskt inte känner till.
Men låt oss nu utgå ifrån att den bild av en helt oskyldig 16-åring som skjuts ihjäl på väg till gymmet som målas upp i media faktiskt stämmer. Vi utgår ifrån att det denna gång inte är en yrkesgangster, utan faktiskt en helt oskyldig pojke som fått sätta livet till. Då ser vi en bild som tidigare bara varit vardag i exempelvis USA, där man mer eller mindre är tvingad att gå beväpnad och utrustad med skottsäker väst på kvällarna om man vill röra sig i utsatta områden. Det är definitivt inte något som hör hemma i Sverige år 2017 - och inte något annat år heller. En tragik för såväl offret som för dennes anhöriga, milt uttryckt.
Och överallt rasar debatten om hur det eskalerande våldet ska stoppas i utsatta områden. I Rinkeby/Tensta är det kravaller, man kaster sten på blåljuspersonal och man eldar bilar. I Rosengård och vissa delar av Göteborg skjuter man hejvilt på varandra, så till den grad att det nästan kan liknas vid Kabul eller Aleppo.
Man pratar om utanförskap och segregation som orsak till den stegrande våldsspiralen. Och jovisst, det är garanterat en stor del av sanningen. Absolut, jag tänker inte förneka att det säkerligen är så. Men ibland undrar jag i mitt stilla sinne, vart tog det personliga ansvaret vägen? Oavsett din livssituation, har du ändå inte ett ansvar för dina handlingar? Kan du alltid skylla allt på samhället och komma undan med vad du gör?
Givetvis har samhället ett stort ansvar att stävja våldsutveckling och kriminalitet. Självklart behövs samhällets insatser med poliser, straff liksom förebyggande åtgärder. Naturligtvis ska personer som hamnat fel förutom ett straff för eventuella brott även ha stöd och hjälp att återgå till ett laglydigt liv. Men ibland blir jag så trött på att man aldrig nämner det ansvar som varje individ faktiskt har för sina handlingar. I min värld kan man aldrig begå brott och sedan skylla det hela på samhället. Oavsett om det är frågan om tutta eld på bilar, kasta sten på poliser, snatta, skattefuska eller mörda. Det går liksom inte riktigt ihop.
 
Punkt slut.
 

 
DN 1 2 3 4 SvD 1 2
 
Bilden lånad från 24Blekinge
 

 
0 kommentarer


NÅGRA ENKLA KOMMENTARSREGLER
 
1. Håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll en bra nivå på debatten.
 
2. Håll dig till ämnet! Allt som liknar spam eller reklam raderas vänligt men bestämt.
 
3. Jag gör inga som helst avsteg från regel nummer två, men är i övrigt frikostig i publiceringen av kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på annat sätt än ovan är stötande, otrevliga, irrelevanta eller strider mot svensk eller internatinell lag.


    Follow
publicerat i Betraktelser

Vi har en tillvaro vi inte är skapta för

Numera verkar det som att det är relativt normalt att vara trött och inte få tiden att räcka till i vardagspusslet. Vem man än frågar hur denne mår, får man i princip alltid svaret "Jag är trött, men annars är det bra".
Jag är nog inte den enda som ofta tycker att det är svårt att få tiden och orken att räcka till, att jobb och andra måsten tar alldeles för mycket tid. Vi har en tillvaro som kretsar kring jobb, pengar och att ständigt vara uppkopplad och nåbar.
Det finns många delar i min tillvaro som jag verkligen älskar, men ibland kan jag verkligen känna att vi inte är skapta för den tillvaro vi har. Vi är inte skapta för att stressa runt, för att ha en massa teknologi omkring oss, för att ständigt vara uppkopplade. Det finns många fördelar med dagens högteknologiska samhälle, det tänker jag inte förneka. Men alla hjälpmedel vi har med smarta telefoner, hem, TV-apparater och så vidare lindrar bara symtomen, inte själva sjukdomen.
Det är rätt ofta jag kommer på mig själv att tänka alldeles för mycket på jobbet långt utanför arbetstid. Till skillnad från för något sekel sedan utgör våra respektive yrkesval en väldigt stor del av vår identitet i dagens samhälle. På ett eller annat sätt förknippas vi allt oftare med vårt yrkesval än andra ting, som borde vara mer förknippade med våra personlighetsdrag.
Så sent som igår fastnade jag för en artikel på DN.se som man förmodligen inte ens tänkt tanken att skriva för 100 år sedan. En artikel som kretsar kring stress, tecken på stressymtom och hur man lättast undviker stress. Det mesta känns som sådant som är rätt självklart, som inte ens borde nämnas. Egentligen borde vi helt enkelt stressa radikalt mindre, eller hur?! Hur som är vi knappast skapta för den tillvaro vi har idag...
 
Detta kan du göra om du är stressad (enligt DN)
  • Säg nej. Det kan vara svårt, men öva på att inte säga ja till nya uppdrag eller aktiviteter.
  • Planera dagen. Gör en prioritetslista över sådant som måste göras. Inkludera inte bara kortsiktiga uppgifter, gör även plats för de mer krävande.
  • Motionera. Fysisk aktivitet sänker nivåerna av stresshormon i kroppen, vilket på sikt ökar vår motståndskraft mot stress. Om du inte hinner träna, se till att få till vardagsmotionen.
  • Sov. Sömnen hjälper kroppen och hjärnan att återhämta sig. Försök varva ned på kvällen, ha regelbundna vanor och ha mörkt och svalt i sovrummet, det gör det lättare att somna.
 

 
DN 1 2 3
 
Bilden lånad från Healthy place
 

0 kommentarer


NÅGRA ENKLA KOMMENTARSREGLER
 
1. Håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll en bra nivå på debatten.
 
2. Håll dig till ämnet! Allt som liknar spam eller reklam raderas vänligt men bestämt.
 
3. Jag gör inga som helst avsteg från regel nummer två, men är i övrigt frikostig i publiceringen av kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på annat sätt än ovan är stötande, otrevliga, irrelevanta eller strider mot svensk eller internatinell lag.


    Follow
publicerat i Betraktelser, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: stress
Visa fler inlägg