Rätten till sin egen kropp

I juridisk bemärkelse blir ett foster ett barn vid inträdet i den tjugoandra graviditetsveckan. Det är från den tiden som sjukvården har relativt goda odds att rädda ett barn som föds för tidigt.
Så fram till och med vecka 21 kan man i vissa fall få genomföra en abort i Sverige. Helt i sin ordning givetvis, jag ser inga konstigheter i en liberal abortlagstiftning. Sen är det givetvis upp till var och en om man vill utnyttja möjligheten till abort eller inte. Är man emot abort är det fritt fram för var och en att avstå om man så önskar. Men möjligheten ska förstås ändå finnas där.
För någon vecka sedan såg jag dock ett inslag på nyheterna om just sena aborter. Aborter då processen dragit igång i vecka 21, men fostret stötts ut i vecka 22. Det har tydligen förekommit att fostret då gnytt, rört på armarna och andats när det stötts ut. Något som förstås ställt sjukvårdspersonalen inför ett etiskt dilemma. Ska man då försöka rädda det potentiella barnet eller ej?
Jag har inte ändrat ståndpunkt i abortfrågan, men just sådana här gränsfall visar på den moraliska gråzon som abort ändå kan vara. Och det debatten kring abort egentligen handlar om är när man drar gränsen för vad som faktiskt är ett liv. Personligen håller jag mig till lagstiftarnas definition, att det är då ett liv klarar sig åtminstone med medicinsk hjälp. Det vill säga i graviditetsvecka 22 och senare. Innan dess är det en klump celler som inte har någon möjlighet, strävan, instinkt eller förutsättning att klara sig utanför kvinnans kropp. Med andra ord är abort inte frågan om mord eller några andra dumheter som abortmotståndare försöker argumentera för.
Det enda jag kan hålla med om är att abort inte är helt oproblematiskt, att det finns moraliska/etiska gråzoner som till exempel sena aborter. Någonstans finns det givetvis en gräns för när en klump celler övergår till en människa. För de flesta av oss går inte den gränsen vid befruktningen, utan flera veckor - och till och med månader - senare.
 
Sen finns nästa aspekt. Två vuxna personer har oskyddad sex med varandra och båda två är med på att köra oskyddat. Båda två har i detta läge lika stort ansvar för att skydda sig och därmed undvika en oönskad graviditet. Men det blir ändå en oönskad graviditet och kvinnan tar beslutet att behålla barnet mot killens/mannens vilja. So far so good, givetvis ska ingen kunna eller ens ha rätt till att tvinga en tjej/kvinna till att avstå från respektive genomföra en abort.
Men ibland undrar jag om inte en "juridisk abort" borde vara på sin plats? Det vill säga om tjejen/kvinnan gärna vill behålla barnet mot killens/mannens vilja men att då borde möjligheten för killen/mannen finnas att frånsäga sig ansvaret för det kommande barnet. Självklart pratar jag då att man frånsäger sig hela paketet. Inte bara den ekonomiska biten, utan även umgängesrätt, vårdnad och allt annat. Då bör det hela likställas med en spermadonation och ingenting annat. Självklart ska varje tjej/kvinna ha rätt bestämma huruvuda hon vill göra en abort eller ej. Men behåller man ett barn som killen/mannen motsätter sig kanske man som kvinna också ska vara beredd att ta fullt ansvar på egen hand.
Med andra ord ska en tjej/kvinna kunna ta sitt ansvar utifrån sina synvinklar, men detsamma ska givetvis gälla killen/mannen.
 
Jag vill avsluta detta inlägg med några visdomsord. Visdomsord i form av: om abort är mord, då räknas en avsugning som kannibalism. Punkt slut.
 

 
Bilden lånad från Pinterest
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Betraktelser;
Taggar: If abortion is murder, then blowjobs are cannibalism, abort, abortion

Strejkande sophämtare

 
Jag vet inte riktigt på vilken fot jag ska stå när det gäller strejken bland sophämtarna här i Stockholm. Jag har själv inte drabbats av strejken än, det tycks finnas gott om mariginal i soprummen där jag bor. Annars hade jag förmodligen varit av en mer bestämd uppfattning.
En sophämtare tjänar visserligen idag 35.000-36.000 kronor och har 29,5 timmars arbetsvecka, båda värderna är genomsnittssiffror. Bra avtal får man inekligen säga, framförallt om man jämför med många långt mer ansvarsfulla jobb. Sen kan jag tycka att de faktiskt förtjänar ett bra avtal med tanke på att det är ett viktigt jobb som är slitsamt och faktiskt kan ge en hel del yrkesskador.
Utifrån vad jag läst i media har arbetsgivaren velat försämra avtalet och krävt att de anställda ska gå ner till 28.000 kronor i månaden. Något som jag absolut förstår att det blir ett ramaskri över, det är ju ingen liten lönesänkning man föreslår. Nu vet jag inte exakt vad facket faktiskt har gjort i ärende, men det har inte skrivits något i media om vilka diskussioner de haft med arbetsgivaren. Och jag tycker det är konstigt att man verkar ha gått med på en sådan lönesänkning från fackets sida.
Personligen hade jag förmodligen dock valt en fredligare väg än de strejkande sophämtarna. Jag skulle nog inte välja att gå ut i en strejk som inte facket sanktionerat, utan snarare valt att säga upp mig direkt istället.
Och det är väl där det blir lite marigt på nåt vis. Även om jag förstår ilskan och besvikelsen hos sophämtarna, drabbar deras vilda strejk så otroligt många och jag har svårt att helhjärtat stödja den, även om jag väldigt gärna skulle vilja. Jag värnar absolut strejkrätten, men anser i grunden att det ska gå till enligt arbetsmarknadens spelregler - det vill säga att strejker skall gå genom facket.
Sen kan man givetvis vrida på det hela många gånger om. Just den här typen av händelsutveckling är förstås en konsekvens av att verksamheter läggs ut på entreprenad och uppdraget går till den som erbjuder lägst pris. I förlängningen blir säkert personalen drabbad genom sämre vilkor i vissa fall för att man vill hålla kostnaderna nere.
 

 
KÄLLOR: DN 1 2 3 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad från Sydsvenskan
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: strejk

Taskigt kundbemötande

Det pratas ganska mycket om service- och myndighetspersonals bemötande gentemot kunder, klienter. Som servicepersonal ställs det höga krav på kundbemötande och man väntas ta i stort sett vilken skit som helst.
För just det omvända - kunders bemötande mot servicepersonal - diskuteras väldigt lite. Vilket är rätt märkligt, med tanke på vilka friheter många kunder tar sig och vilket arbetsmiljöproblem det säkerligen är på många arbetsplatser.
Absolut att det händer att vissa kunder som beter sig illa faktiskt har en anledning; man får fått usel service (i dess rätta bemärkelse), någon tjänst har utförts på ett mycket uselt sätt eller liknande. Men jag tänker mer på de kunder som beter sig illa utan någon egentlige anledning. De kunder som bara måste ha rätt i alla situationer (vilka petitesser det än handlar om), de kunder som tycker de står över alla andra och kräver en (ibland) orimlig service - detär de som är problemet. Här hittar vi folk som anser sig ha rätten att oprovocerat kalla sina medmänniskor för båd det ena och det andra, att tala om för andra hur de ska göra sina jobb utan att någon som helst bakgrundsinformation eller vara insatt i hur det ser ut i till exempel den aktuella butiken.
 
Jag minns väldigt väl en tågresa jag gjorde för några år sedan. Jag skulle åka tåg från Göteborg och Kalmar och efter ungefär halva resan går jag till bistron för att köpa kaffe. Framför mig i kön står en välklädd herre, som uppenbarligen hade någon form av årskort - eller möjligen SJ prio kort - som berättigade honom till gratis kaffe under resan. Dock ville han inte ha något kaffe, utan en flaska vatten och han frågar om det går att göra ett byte mot att han betalar mellanskillnaden (vattnet var 2 kronor dyrare än kaffet, som kostade 15 kronor).
Killen i kassan säger vänligt nej, eftersom det inte skulle stämma i redovisningen sedan. Ville man ha vatten, fick man snällt betala vad det kostade. Detta svar fick den välklädde herren att tända på alla cylindrar. Trots att bara den skjorta han hade på sig förmodligen skulle kostat motsvarande 100 vattenflaskor.
Mannen ifråga kräver att få prata med tågmästaren, för det här var ju ett ondskefullt bemötande som han inte kunde acceptera. Tågmästaren kommer - och argumentationen fortsätter. Jag står hela tiden alldeles intill krigsskådeplatsen och ser tågpersonalens trötta miner. De vill inget hellre än bara bli av med den jobbige herren.
Till sist får viktigpettern till herre sin vattenflaska, men mest för att personalen bara ville bli av med honom. Jag går fram och beställer mitt kaffe - och från killen i kassan (samma kille som nyss argumenterat med den välklädde herren) säger högt och ljudligt att;
- Eftersom somliga kan tigga till sig en flaska vatten, kan du tigga till dig en kopp kaffe. Jag bjuder på det!
Givetvis säger han det så högt att den välklädde herren - som bara hunnit några meter bort - ska höra honom.
 
Så sent som igår var jag in på en skoaffär för att köpa skosnören. Framför mig i kön står en dam som blanda annat ska köpa ett skohorn och några iläggssulor.
Och jäklar vad damen körde med den stackars tjejen bakom kassan. Damen ifråga var supernoga med att skohornet var ett oanvänt direkt från lagret, det dög minsann inte med något av dem som förvarats bakom kassadisken.
Så kom man slutligen fram till betalningen, varpå damen börjer plocka upp mängder med småmynt. Kassörskan förklarar vänligt att man bara bara tar emot maximalt tio mynt per kund (något som många butiker infört på sistone med anledning av att vi är i färd på att byta ut våra mynt).
I väldigt snorkig ton börjar damen häva ur sig en massa kränkningar mot kassörskan och tala om hur dum och okunnig hon är. Man märker hur kollegerna till kassörskan står och ruskar på huvudet åt kvinnans dåliga beteende.
Själv blir jag på något vis illa till mods när folk beter sig som den här damen och den snorkiga resenären i restaurangvagnen. Jag blir beklämd över att det finns människor som tar sig sådana här friheter att trycka ner andra människor - och också att de inte förstår att de gör sig själva till åtlöje. Damen i skoaffären tycktes tro att hon var lite finare och förmer än en kassörska, men själv frågar jag mig hur "fin" man är om måste räkna de sista småmynten i plånboken för en betalning på runt en hundralapp?
Sen kan det ofta vara en frustration som servicepersonal att vara lite "bakbunden" genom sitt yrke i bemärkelsen att man ska ge kunden en god service och bemötande och kanske inte alltid kan hugga tillbaka mot otrevliga kunder. Hade jag varit företagare hade jag givetvis velat att kunderna fick ett bra bemötande och få ett rykte om att ge god service. Men inte tll vilket pris som helst - och framförallt inte till priset att personalen far illa. Jag skulle förmodligen inte ha några problem med att personalen högg tillbaka och även avböjde att göra affärer med kunder som beter sig illa. Det är det minsta förtroendet jag kan visa mina anställda.
 

 
Bilderna lånade från Ugogo, Teachtalk
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Betraktelser

Visa fler inlägg