Ett år efter terrorn

Fredagen den sjunde april 2017 kommer nog de allra svenskar ihåg vad de gjorde. Själv minns jag exakt vad jag gjorde från 14:52, då en lastbil körde in på gågatan på Drottninggatan och tog livet av fem personer och skadade många fler.
Jag hade varit på en filminspelning på vid polishuset på Kungsholmen och skulle hem vid tretiden. Jag skulle möta upp min sambo, som jobbar vid Fridhemsplan och ta tunnelbanan hem. Medan jag sitter på perrongen vid Fridhemsplan och väntar på sambon började de första nyhetsnotiserna om vansinnesfärden längs Drottninggatan komma. Jag - och säkerligen många med mig - tänkte först att "bara" var någon vansinnesgrej. Någon som fått ett psykbryt, någon som tappat kontrollen över sin lastbil eller någon alkis som fått för sig något idiotiskt.
Men när man i högtalarna går ut med att inga tåg stannar vid T-centralen, börjar jag inse att det är mer än en olycka eller ett psykfall. Det ska ju trots allt till mer än så innan polisen tar beslut om förbikörning för tunnelbanan vid någon station.
Sen går det ytterligare några minuter innan nästa utrop i högtalarna kommer. Då är beskedet att hela tunnelbanesystemet utryms och att inga tåg alls kommer röra sig i Stockholm.
Ungefär där och då förstår jag att något allvarligt hänt. Medan jag går mot rulltrapporna försöker jag ringa min sambo, men för en stund är mobilnätet helt överbelastat och inga samtal kopplas fram.
Som i en handvändning förvandlas den svenska huvudstaden till en krigszon. Alla större affärer och andra samlningsplatser utryms och stängs. Trafiken stannar av, gatorna blir tomma på fordon. Bortsett från utrycksningsfordon med blåljus och sirener som åker i ilfart längs gatorna. Längs gatorna börjar folk försöka ta sig fram till fots för att ta sig dit de ska.
Jag och min sambo är fast på Kungsholmen i fem timmar. Under de timmarna slås jag av det lugn och den tystnad som vilar över gatorna. Man märker hur folk tar hand om varandra, hur man ser till att folk kommer hem, får låna en telefon eller får något att äta eller dricka. Men ingen panik, ingen hysteri. Bara medmänsklighet för att hjälpa varandra.
 
På årsdagen för terrordådet kändes det som ett måste att ta en vända förbi Drottninggatan. Lördagsruschen var i full gång och man insåg att stockholmarna inte låtit sig skrämmas av Akilovs vansinnesdåd för exakt ett år sedan. Några stannar till och lägger ner blommor kring betonglejonen på gatan eller i trappan ner mot Sergels torg, men annars kändes det som vilken lördagseftermiddag som helst.
Och det kändes så bra att passera där just idag och inse att så lite påverkats av terrorrattacken. I dagsläget finns så otroligt många hot mot demokratin från olika hål. Extremister som försöker rasera allt det vi kämpat för i så många år och sluta till vårat öppna samhälle. Det spelar ingen roll om extremisten kommer från vänster, höger, är muslim eller kristen. Alla former av extremism måste givetvis bekämpas - och det viktigaste verktyget är att visa att man inte låter sin vardag påverkas av terrordåd. Den dag det sker har terroristerna och de antidemokratiska krafterna vunnit en seger de aldrig kommer att förtjäna.
 
 
 
 
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 SvD 1 2 3
 
Textbilden lånad från Wikipedia
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser
Taggar: terrorism

Kommer du från en bra familj frias du från misshandel

"Kvinnan har lämnat en berättelse utan att visa några känslor, vilket inte framstår som självupplevt och hon har utnyttjat mannens kärlek till henne och hans ”dumhet” för att kunna ta över hans lägenhet”.
 
”Det är inte ovanligt att kvinnor felaktigt hävdar att de blivit misshandlade och hotade och på så sätt låtsas att de är i behov av ett skyddat boende för att få en lägenhet”.
 
”Det normala i ”dessa kretsar” är vidare att en kvinna berättar för släkten att hon blir misshandlad om hon blir det så att saken kan lösas inom familjen. Det faktum att (kvinnan) inte sagt till hans släktingar att han slog henne, utan i stället anmälde det till polisen, minskar hennes trovärdighet ytterligare. (Mannens) familj verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”.
 
Citaten ovan är från en dom i Solna tingsrätt, där en man friats från misstankarna att ha misshandlat sin sambo. Mannan åtalades för att bland annat ha slagit kvinnan flera gånger i ansiktet, dragit henne i håret och tryckt en klacksko i hennes ansikte. Utöver de ganska horribla formuleringarna ovan kan man även läsa hur rätten ifrågasätter åklagarens vittnen;
 
”Det är heller inga vänner eller närstående till henne som vittnat utan bara ’myndighetspersoner’, vilket minskar deras utsagors bevisvärde”.
 
Att det då och då kommer domar med märkliga formuleringar är ju ingen nyhet, men det klår nog det allra mesta. Många domar som kan verka märkliga för utomstående kretsar oftast ändå kring att bevisningen inte hållit eller liknande. Men verkar man inte ens ta hänsyn till bevisning i dess rätta bemärkelse.
Kvinnan kommer från "sämre" familj och mannen från en "bra" familj, vilket enligt rätten sänker hennes trovärdighet. Att hon valde att gå till polisen istället för att prata med mannens familj tycks inte heller vara ett bra val. Slutligen anser man alltså att det är ovanligt att kvinnor ljuger om att de blivit misshandlade för att lura till sig en lägenhet.
Att man överhuvudtaget tänker tanken att ha med något sånt här som domskät i en svensk domstol år 2018 är helt horribelt. Milt uttryck blir man mörkrädd när man läser detta. Plötsligt är det tydligen inte huruvida bevisen räcker till en fällande dom eller ej som räknas, utan värderingar som härstammar från stenåldern. Den här domen är inget annat än ett lysande exempel på att det finns personer på höga positioner som inte anser att alla är lika inför lagen. Glädjande är dock att domen överklagats och man kan inte annat än hålla tummarna för att hovrätten kommer till en annan slutsats.
 

 
KÄLLOR: DN 1  2  3
 
Bilden lånad från Guyana Chronicle
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Politik(er);
Taggar: kvinnomisshandel, misshandel, rättegång

Sluta var så jävla svensk!

Känner ni igen den där typen som klagar på precis allt? Den som verkar ha tagit det som sin uppgift i livet att fel i precis varje liten detalj i tillvaron, men helt tycks ha glömt att man faktiskt har ett eget ansvar att göra något åt saker och ting.
Vi svenskar är väldigt duktiga på att klaga till mans, men vissa har tagit det hela till nästa plan på något vis. Ibland under jag om vi inte fått det lite för bra i Sverige, så bra att vi glömt bort att vi har ett eget ansvar över våra liv.
Bara för att ta ett exempel kan jag säga att det bitvis varit med ett leende på läpparna jag hängt med i nyheter och sociala medier sedan det började snöa kraftigt över Sverige i förra helgen. Oftast känns det inte som att det faktiskt är samhället som tas på sängen när snön kommer, utan många svenskar. Folk tycks glömma hur det funkar med snöröjning och att det ibland kan ta några dagar innan det är ordentligt snöröjt och saltat eller sandat överallt.
Även om jag tror att den stora majoriteten har full förståelse för att det blir krångligt när det kommer flera decimeter snö på någfra få dygn, så hör man ändå väldigt mycket klagande på bristande snöröjning, halka, och en lång rad andra saker. Och oftast från personer som är unga, friska och rörliga och inte alls borde ha några som helst problem med att ta sig fram på en gata med några centimeter snö på. Istället för att själv försöka lösa sin vardag genom att se till att vara ute i god tid, gör man det enkelt för sig och klagar på att väghållarna inte sköter snöröjningen eller kommer med uttalanden som "vi kan flyga till månen, men inte köra tåg när det kommer lite snö".
Men den "klagare" som stör mig mest är nog de som har en tendens att alltid klaga på sitt jobb och bara leta fel. Det är inte helt sällan det rör sig om relativt unga personer med bra meriter som inte skulle ha några som helst problem att få ett annat jobb. Men istället för att göra något åt sin arbetssituation, ägnar sig personerna i den här kategorin att hitta alla upptänkliga fel man möjligen kan komma på vad gäller jobbet - och vägrar att se det postiva.
 
Jag kanske är hård, men krasst uttryckt kan jag inte känna någon som helst sympati för en person som bara klagar utan göra något åt sin situation. Om bara ser fel på det jobb jag har och inte kan se några som helst fördelar med att jobba kvar, skulle jag inte tveka en sekund att byta jobb. Att vara kvar på samma ställe och bara klaga hela tiden bryter ner den starkaste person i slutändan.
Sen finns den andra typen av dessa klagare också, nämligen de som inte har jobb och går och klagar på hur tråkigt det är - men som snöar in på man ska hitta drömjobbet med stort D för att ens tänka tanken att söka ett jobb. Hur mycket jag än anstränger mig, kan jag inte känna sympati när jag hör dessa personer klaga på att pengarna inte räcker eller det är tråkigt att gå hemma hela dagarna. jisses, tänker jag, ställ dig och flippa hamburgare på McDonald's eller gå och städa! Då får du en bättre ekonomi än när du går på A-kassa och kommer ha en arbetsgivare att referera till när du fortsätter att söka jobb!
 
Men nej, slutkontentan av det hela är att vissa väljer att klaga istället för att lösa situationen. Och jag kan inte låta bli att störa mig på den mentaliteten. Det går liksom inte.
 

 
Bilden lånad från Wikia
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Filosofi;

Visa fler inlägg