Höstkanten

Det är nästan galet hur fort tiden tickar iväg. Det känns som det var igår våren kom och man njöt av allt varmare dagar och den allt grönare naturen. Nu har naturen återigen börjat skifta färg, men snarare till gult och rött i en sprakande harmoni. Och sakta har planeringen inför julen börjat rulla igång.
Aningen märkligt är det dock, hur ens tidsuppfattning ändras med åren. För 30 år sedan var hösten fruktansvärt lång, det kändes som en evighet från det att skolan drog igång i augustii tills jullovet började. Nu passerar månaderna i ett nafs och man hinner knappt reflektera över att ytterligare en årstid har passerat.
När man var liten skrattade man åt när de vuxna sa att tiden går fortare och fortare med åren, men nu har man insett hur rätt de faktiskt hade! Tiden går verkligen fortare, eller snarare har man en annan tidsuppfattning som vuxen.
Sen gillar jag hösten, det måste jag erkänna. Den enda tiden på året jag kan tycka är trist och nästintill jobbig är när man kommer in i januari/februari. Då börjar man bli less på mörker och kyla, man har ont om pengar efter julen och det är många månader kvar tills det vänder mot ljusare tider. Hösten däremot är vacker och fridfull. September och oktober är vackra höstmånader då det fortfarande kan vara en och annan vacker dag. November är visserligen grå och trist, men istället börjar ju julförberedelserna, som sen fortsätter i december vilket lyser upp tillvaron på ett härligt sätt.
Redan nu kan man med gott samvete kura hemma framför TV:n med levande ljus utan att ha dåligt samvete över att man inte är utomhus. Jag är storkonsument av ljus under den mörka delen av året och håller nog en hel ljusfabrik under armarna ekonomiskt helt på egen hand.
 

 
 
 

 
Textbilden lånad från Pinterest
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: höst, hösten, höstmys

Jag har papper på att jag inte är sjuk i huvudet

Det är inte ofta man får två läkarbesök på en och samma dag. Och framförallt inte ett om att man är frisk och ett annat om att man är sjuk. Nu är det ju ingen allvarlig sjukdom jag har, dessutom har de allra flesta symptom försvunnit vid det här laget.
Dock var det inte salmonella jag fått och låg inne för, utan campylobacter. Fråga mig inte mer om det, för jag är inte klokare än någon annan utan sjukvårdsutbildning när det kommer till invecklade latinska namn. Jag vet bara att det är väldigt smärtsamt och utmattande att ha denna bakterie i magen, så det är att rekommendera att undvika en sådan situation. Dock fick jag först nu veta att sjukdomen faller under smittskyddslagen, vilket gör att den är förenas med en lång rad restriktioner. Åtminstone så länge man har symptom. Så det kändes ju lite märkligt att jag skrevs ut från sjukhuset utan restriktioner innan man ens visste vad jag fått. För när jag kom hem hade jag fortfarande en del symptom...
Det enda som nu hänger i är lite trötthet, ett ovanligt stort vätskebehov och att jag fortfarande behöver gå lite oftare på toaletten än i normala fall. Jag har tagit det säkra före det osäkra och avböjt militärutbildningen i slutet av oktober, som annars skulle börja nästa fredag. Dels är jag så trött fortfarande och dels känns det inte så lockande att behöva springa på toaletten stup i kvarten när man har militärövningar ute i skogen.
Men att man inte hittat något på senaste magnetröntgen är ju ett lättande besked. Även om jag på det stora hela inte känt av några symptom som skulle kunna tyda på att tumören är tillbaka, så är det alltid ett orosmoln innan man får det definitiva beskedet.
Sen är det alltid svårt att inte drabbas av katastroftänk när man haft en tumör. Så fort jag haft ont någonstans eller känner mig ovanligt trött är min första tanke att jag har cancer igen. När jag hade som ondast i magen pendlade tankarna mellan magcancer, brustet magsår, gallsten och njursten. Jag tänkte aldrig att det kunde vara en bakterie. Så det säger ju en del om vilka katastroftankar man får med denna erfarenhet.
 
Sen går det inte att komma ifrån den enorma tacksamhet åtminstone jag själv känner inför den gigantiska förmån man har genom att faktiskt leva i Sverige. Det är många klagomål på den svenska sjukvården och det är klart att det finns massor med saker man kan förbättra, det tänker jag verkligen inte neka till.
Men de två gånger jag själv varit i kontakt med sjukvården bortsett från de gånger man gått till hälsocentralen har allt fungerat hur jäkla bra som helst. Jag har fått en sjukvård i världsklass och bara betalat en spottstyvel för det hela i jämförelse med vad vården faktiskt kostar.
När jag fick min tumör, var jag inlagd på sjukhus i tio dagar och genomgick en fem timmar lång avancerade operation. Därefter följde flera månader av rehabilitering, vara de första tre veckorna jag var inlagd hos rehabiliteringen med eget rum, tre mål mat om dagen liksom smörgåsar, kaffe och te när helst jag behagade mellan dessa mål. Sen fick jag flytta hem, men gick på rehabilitering tre dagar i veckan. Dessa dagar hade jag taxi till och från rehabiliteringen eftersom jag hade svårt att gå. För hela kalaset betalade jag ungefär 6 000 kronor, en summa som de allra flesta kan skramla fram på ett eller annat sätt - åtminstone genom att låna ihop pengarna av vänner, bekanta och anhöriga.
När jag slutligen bestämde mig för att åka in till akuten för min krampande mage fick jag ett förstklassigt bemötande. Jag åkte till akuten på SÖS en lördagskväll och anmälde mig i kassan. Det enda som möjligen var negativt var att jag fick vänta ungefär tre timmar på att bli undersökt av en läkare. Tre timmar är en lång tid när man har fruktansvärt ont.
Men efter det gick det fort. Jag fick lämna diverse prover, jag fick eget rum på akuten, min mage röntgades och jag undersöktes grundligt. Jag blev sedan inlagd med eget rum, egen toalett och badrum i två dygn. Jag blev uppassad hela tiden, fick dropp och mediciner, tre mål mat om dagen och hade ständig tillsyn av personalen. Hela kalaset kostade mig 600 kronor, men kostade säkerligen mångdubbelt mer om man ska räkna in alla omkostnader.
Jag skulle förmodligen inte haft en chans att själv bekosta vården varken vid min tumör eller i samband med min onda mage ur egen ficka. De omkostnader jag haft känns lite i plånboken, men är inte värre än att jag kan betala dem.
Själv hade jag inte levt idag om jag bott i ett land där man själv bekostar sin vård. Jag hde inte haft de pengarna. Så finns de folk som vill sänka skatterna och föra över mer av kostnaderna på varje individ. Själv kommer jag aldrig mer klaga på att betala skatt. Det är värt varenda krona när man ser vad man faktiskt får i slutändan och man behöver samhällets hjälp.
 

 
 
 
 

 
Textbilderna lånade från Women's healt and wellness, PRO
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: cancer, magsjuka, sjukhus

På grönbete

Det är först när man varit sjuk och inspärrad hemma eller på sjukhus som man börjar uppskatta sådant som man annars har en tendens att ta för givet.
Jag minns hösten 2014 när jag var inlagd på rehabilitering efter min operation och efter mycket tjat fick till att ha en stol utanför mitt rum, där det fanns en pytteliten uteplats. Jag ville helt enkelt kunna gå ut och sätta mig ibland när det var fint väder. Då hade jag varit inlagd först på sjukhus och sedan rehabiliteringen i Solna i nästan en månad utan att knappt ha varit utanför dörren på hela tiden.
Nu har jag bara varit hemma någon vecka, men börjar redan känna mig rastlös och trippa runt på tårna i väntan på att kunna återgå till en normal tillvaro igen. Tröttheten sitter fortfarande i till viss del, men i övrigt kan jag leva som vanligt. Men det har varit en nästintill euforisk känsla att kunna komma ut och vara utomhus igen.
Normalt sett är jag inte mycket av en friluftsmänniska, det mesta jag kommer ut är till och från jobbet, tunnelbanan och liknande. Men att igår och idag kunna komma ut och faktiskt andas annat än unken lägenhets- och sjukhusluft är något minst sagt värt guld när man varit sjuk. Att kunna äta och dricka som vanligt, att känna att en sjukdom inte längre begränsar ens tillvaro är en märkligt fantastisk känsla. Även om man bara varit sjuk några få dagar.
Något som format även mitt vuxna liv, är barndomens förbud att titta på TV på dagtid. Det hör verkligen till ovanligheten att TV:n står på här hemma på dagtid, och de gånger det händer känns det som att man gör världens busstreck. Under de senaste dagarna har TV:n gått mer eller mindre oupphörligen från morgon till kväll och det har varit en märklig känsla. Jag har fått tiden att gå, jag har plöjt igenom mängder med serier och fått mig en hel del goda skratt. Men det har inte gått upp emot att kunna leva ett normalt liv. När jag nu kunnat göra några vändor på stan är det dock som att det hela fallit på plats igen på något märkligt vis... Att känna den friska höstluften, känna solen värma och så vidare. Det klår ganska mycket. :)
 

 
Bilden lånad från Kwaai
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: magsjuka, sjuk, sjukhus

Visa fler inlägg