Skolstart

Augusti månad kan fortfarande påminna mig lite om barndomens och tonårstidens skolstarter. De är över 20 år sedan jag tog studenten, men jag kan fortfarande minnas känslan av när skolan drog igång i augusti.
Det var alltid någon form av skräckblandad förtjusning över att gå tillbaka till skolan igen efter sommarlovet. Nu är det i dagarna skolstart igen för tusentals barn runtom i Sverige. Och många av dem kommer gå till första skoldagen med en stor klump i magen. Att mobbningen i skolorna ska upphöra är nog orealistiskt att tro, men arbetet mot mobbningen får aldrig mattas av.
Jag vill i alla fall tro att de flesta skolor har bra program mot mobbning. Men det är ändå ett ständigt ett återkommande problem.
På min tid, innan internet och  sociala medier kunde hemmet och tiden utanför skoltid vara en fristad. Men idag räcker det med en smartphone eller dator så kan mobbningen även flytta in i hemmet. De som utsätts får liksom ingen fristad någonstans längre.
Sen förekommer givetvis mobbning även i vuxenvärlden, vi vuxna är inte ett dugg bättre själva. Vilket nästan är ännu värre. Vi vuxna borde verkligen veta bättre! Men när det kommer till barn, är det barn som far illa vilket gör att man blir extra illa berörd. Det som gör mig extra förbannad är att det finns vuxna som mer eller mindre försvarar mobbning. Vissa påstår att "offret får alltid skylla sig själv, orsaken till mobbningen ligger alltid hos offret". Något som känns som ett försvarstal av en mobbare eller före detta mobbare.
Under min mycket korta karriär som lärare på 90-talet, blev en kille i en av de klasser jag hade utsatt för en mycket illasinnad mobbning. När jag tog upp det med klassföreståndaren blev svaret i princip "Jamen han (offret) är ju väldigt speciell". Som om det skulle rättfärdiga att trakassera honom, tänkte jag i mitt stilla sinne. Grejen var att han inte vara det minsta stökig eller ens gjorde en fluga förnär. Han var lite av en ensamvarg och "plugghäst" men absolut inte elak eller störande mot klasskompisarna. Men ändå verkade inte klassföreståndaren tycka att det fanns någon anledning att ta itu med mobbningen. I just det här fallet fick jag visserligen min vilja igenom och vi tog itu med det hela, men det är inte alla elever har lärare som står upp för dem.
Så en uppmaning i skolstartstider torde ändå vara att alla ska stå upp mot mobbning, att vi måste hjälpas att visa att det inte är okej. Vi alla måste ha modet och staken att gå emellan och säga ifrån när man ser något som är fel.
 

 
Bilden lånad från Brottsrummet
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok

Semesterlunk

Är det någon gång jag borde ha tid att skriva inlägg, så är det väl nu när jag har semester. Men det har blivit ovanligt få inlägg under min gångna, första semestervecka. Fast det beror ju också på hur man prioriterar sin tid, även när man är ledig. Och jag har väl inte direkt prioriterat att sitta framför datorn särskilt mycket.
Men under den här veckan har jag kommit in i denna fantastiska semesterlunk som nog de flesta av oss så väl känner till. Att slippa passa tider, att lägga sig när man vill och stiga upp när man är utvilad. Just nu känns det faktiskt som att jag skulle vilja stoppa alla klockor och fortsätta min sensommarsemester i all evighet.
Den enda tid jag behövt passa under den gångna dryga veckan var under gårdagen, då jag hade ett återbesök hos magnetröntgen på Karolinska i Huddinge. Till min stora glädje var det dock först frampå eftermiddagen, så jag behövde inte bekymra mig om att stiga upp tidigt på morgonen.
Det är ju alltid lite av ett orosmoln med dessa återbesök för att röntga nacken. Nu var jag på mitt ordinarie återbesök ett par veckor sedan och sen ringde man tillbaka och ville att jag skulle komma förbi för några kompletterande bilder. Jag har ännu inte fått någon förklaring till gårdagens besök. Det kan antingen vara så att några bilder blivit för oskarpa och man helt enkelt vill ta några bilder till för att vara på den säkra sidan. Men det kan ju också vara så att man skymtar något i nacken som inte ska vara där och vill ta en närmare titt innan man ger mig något slutgiltigt besked. Så det är klart att tankarna börjar fara.
Kanske låter det kallt och okänsligt på något vis, men jag har bestämt mig för att inte oroa mig i onödan och låta det förstöra min semester. På något vis har jag levt med den här oron sedan 2014 när jag fick diagnosen, så hur sjukt det än låter har jag så smått börjat lära mig att hantera den. Jag vet att jag har tillgång till en sjukvård i världsklass för en billig penning om jag behöver, så det är inte mycket mer jag kan göra än att följa läkarnas råd i min situation. Så istället för att oroa mig kommer jag njuta av tillvaron istället, eländet får jag ta när det dyker upp på riktigt. Om det dyker upp.
När jag nu skjutit undan orosmolnen för den här gången ska jag fortsätta min semester i nästan två veckor till. Det blir några dagar till i storstan för att ta hand om tvätt och lite andra vardagssysslor, Sen bär det av ut i skärgården igen i någon vecka innan vardagen drar igång igen.
 

 
Bilden lånad från Maddes bokblogg
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok

Solsting

Som svensk är man nog aldrig riktigt nöjd. Vi hittar alltid något att klaga på. Jämt. Är inte vården för dyr, så har vi för vårdplatser. Är det inte för få lärare i skolan, så lär sig ungjävlarna inte veta hut. Om det inte för lite snö så fungerar inte snöröjning. Bilen är visserligen trasig, men bensin är ju i vilket fall för dyrt, så vad spelar det för roll liksom? Och sommaren är för kort och regnig, medan vintern, kylan och mörkret är alldeles för lång.
Vi har det helt enkelt så bra här i Sverige att vi faktiskt bara måste hitta saker att klaga på. Och jag själv är inte ett dugg bättre. Större delen av den gångna sommaren har jag klagat på det dåliga vädret. Det har regnat, varit svalt och nästan tropisk luftfuktighet.
Men sista dagarna har det istället varit riktigt, riktigt hett ute. Nästan för  hett. Och då klagar man på det istället. Visserligen har jag med åren börjat känna att jag blivit alltmer känslig för värme. Jag blir snabbt svettig, klibbig, trött och på dåligt humör. Jag orkar oftast inte göra särskilt mycket i värmen, utan håller mig helst i skuggan.
Men sett från den ljusa sidan, har man förstås dragit vinstlotten när det kommer till val av semesterperiod. De flesta som redan haft sin semester har nog inte haft en enda dag som varit så varm som det varit igår och idag. Och jag befinner mig på helt rätt ställe, nämligen ute i Söderhamns skärgård. Det har blivit några turer på sjön och i övrigt lata timmar i solen, precis som det ska vara på semestern.
Jag får nästan lite dåligt samvete när jag som nu går in och sätter mig vid datorn en stund, men de allra hetaste timmarna på eftermiddagen blir rätt jobbiga och där det faktiskt lite skönare inomhus.
 
Båttur under en av be soligaste dagarna.
 
Två av de tre öarna som fåglar tagit död på...
 
Mys med systersonen när han blev trött...
 

 
Bilden lånad från RK Homeopathic clinic
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: sommar, väder

Visa fler inlägg