Sömnbehov

Till sjöss är det inte helt ovanligt att man jobbar "sex-om-sex", det vill säga att man jobbar sex timmar följt av sex timmar frivalkt, sen jobbar man sex timmar igen. Så fortgår det sedan, dygnet runt under hela den tid man är ombord - många gånger under flera månader i sträck. Under de lediga sex timmarna ska man inte bara hinna sova, utan även äta, sköta sin hygien, hålla kontakt med dem där hemma - och allt annat man vill göra när man inte jobbar. Det blir med andra ord inte många timmars sömn mellan vakterna.
Man behöver varken vara psykolog eller läkare för att förstå att man ganska snart är väldigt trött och lider av rejäl sömnbrist. Strax innan jag började på Sjöfartshögskolan i Kalmar genomförde man ett test i simulatorerna på skolan. Man lät erfarna och luttrade sjöbefäl gå vaktgång i simulatorerna, just vakter på sex timmar. Efter bara några dygn konstaterade man att flera av försökspersonerna led av sådan sömnbrist att var att det motsvarade vad man presterade och reaktionsförmåga vid en promille alkohol i blodet. Det vill säga motsvarande grovt rattfylleri om man hade kört bil. Men stora fartyg med hundratals passagerare eller tusentals kubikmeter olja eller kemikalier ombord är helt okej att framföra under samma omständigheter.
Jobbet till sjöss kanske är extremt, men långt ifrån det enda jobbet som ger sömnbrist i någon utsträckning. Vi är många som jobbar skift och därmed förväntas vara vakna på de mest udda tider, då vi egentligen är programmerade att sova. I dagens samhälla finns det helt enkelt inte utrymme för sömn och vila alla gånger.
Vissa gånger väljer vi säkerligen själva att planera in saker så att vår almanacka blir lite väl tajt. Jag gör det aningen för ofta - och jag är inte ensam om det. Och just när planeringen blir för tajt, är det sömn och återhämtning som tar stryk. Men även om vi själva inte planerar in för tajta scheman i almanackan, kommer gärna sömn och återhämtning lite i skymundan. Att vara trött är idag något av en "innegrej".
 
Det är nog inte så konstigt att det är många som idag lider av sömnbrist och sömnsvårigheter. Liksom utbrändhet, är det en av de välfärdssjukdomar som faktiskt är vanligast idag. Vi vänder och vrider på dygnet och är vakna mer än vad våra kroppar faktiskt klarar av.
Många kan säkert känna igen paniken och ångesten i att inte kunna somna på kvällarna när man vet att man ska upp till en viktig arbetsdag nästa morgon. Många kan säkert känna igen sig i att kroppen inte klarar av att varva ner på kvällen efter ett antal stressiga timmar på jobbet. Och även om man inte har sömnproblem som ger sömnbrist, är vi nog många som sover för lite ändå - åtminstone i perioder.
Sömnen gör att hjärnan får en chans att fokusera på sig själv och slippa tolka alla de sinnesintryck som kommer från omgivningen. Under sömnen kan hjärnan reorganisera information som du lärt in, och rensa bort information som inte är viktig för framtiden. Skulle du spara all information du tar in så tar hjärnans kapacitet slut – och sömnen hjälper till med den upprensningen. Och vem har inte märkt att man ganska snart fungerar sämre efter bara några få nätter med lite för lite sömn?
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Psykologi i fokus
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Depression och psykisk ohälsa
Taggar: sömn

Nytt liv

Många säger att man förändras väldigt mycket efter en allvarlig livskris. Det stämmer garanterat på i princip alla. Efter min förra "livskris", när jag för en massa år sedan gick in i en depression, förändrades min syn på saker och ting radikalt.
Jag är övertygad om att jag inte hade levt idag om jag inte fick hjälp när jag faktiskt fick det. Enligt statistiken dör ungefär 25 % av alla som drabbas av depression som en följd av sin sjukdom, vilket ju är en ganska hög siffra.
Sedan jag kom på fötter efter depressionen, har jag haft en helt annan syn på livet och tillvaron. Jag har uppskattat livet och tillvaron mycket mer sen tidigare. Framförallt har jag lärt mig att uppskatta de små sakerna i tillvaron. Det behöver inte kosta en massa pengar för att jag ska se fram emot något. Kort och gott har jag lärt mig att njuta av livet på ett helt annat sätt än tidigare, men också att det krävs en enorm kampvilja, envishet och extremt mycket energi för att ta sig igenom en kris. Just dessa egenskaper i kombination med mediciner och vård kom jag på fötter och kunde till sist leva ett normalt liv, stärkt av den tuffa erfarenheten som depressionen och sömnproblemen givit mig.
 
Så kom nästa sak, som för de flesta är synonymt med en livskrivs. Det som man först trodde var ett diskbråck visade sig vara en tumör. När jag fick beskedet, kände jag hur rummet snurrade och jag kämpade för att hålla någon slags fasad under resten av läkarbesöket. Men det gick inte att ta in mer information, jag minns hur jag flera gånger frågade om och om igen om samma sak utan att minnas svaret några minuter senare.
Väntetiden på operation var tre veckor och på något sätt höll jag humöret uppe under hela tiden jag gick hemma och väntade. Jag upplevde aldrig väntetiden som särskilt jobbig helt enkelt. Först när operationen var över och jag vaknade upp på intensiven kom alla känslor ikapp. Först då insåg jag allvaret och att jag faktiskt dött oavsett om tumören varit godartad eller ej, på grund av din placering i märgkanalen i nacken. Hade tumören fått fortsätta växa, hade den slutligen slagit ut andningen - och följderna kan ni räkna ut själva.
Sjukhusvistelsen kändes otroligt jobbig, jag hann tänka alltför mycket över allvaret i situationen samtidigt som sviterna efter operationen gjorde sig påminda. Jag hade svårt att gå, hade stundtals extremt ont, var konstant hög på morfin, hade kateter under merparten av tiden och var första dygnen kopplad till diverse maskiner för att man skulle kunna hålla koll på att alla viktiga kroppsfunktioner fungerade som de skulle.
Just där och då kändes det som att jag gick igenom en av de värsta prövningarna i livet och jag frågade mig på fullaste allvar vad jag gjort för ont för att förtjäna detta helvete. Men ju piggare jag känt mig, ju mer har jag på något vis funnit mig i situationen. Inte så tillvida att jag njuter av den, utan snarare att jag accepterat läget och bestämt mig för att uppbåda alla min krafter för att ta mig ur den.
 
Och ju fler framsteg jag gör, ju mer kämpaglöd får jag. Även om jag är väldigt långt ifrån att till exempel orka börja jobba, har jag gjort enorma framsteg på de två veckor som gått sedan operationen. Från att inte en kunna ta mig ur sängen själv eller ens kunna äta eller sköt min hygien eller toalettbesök på egen hand, kan jag nu med viss möda sköta just dessa saker.
Men en sak är i alla fall säker: jag vill inte behöva genomgå detta igen om det går att undvika. Jag vill inte åsamka mig själv den smärta, den oro och det slit som en tumör faktiskt innebär. Och jag vill inte att min anhöriga behöva genomgå all den oro och vånda som det innebär när en närstående drabbas av en tumör.
Så även denna livskris kommer sätta sina spår, jag har redan tagit flera beslut för att minska riskerna för en ny tumör. Aldrig mer några cigaretter, bättre matvanor, mindre alkohol och mer motion. På sätt och vis kan man säga att jag för andra gången i livet kommit undan döden med alltför liten marginal, så nästa gång kanske det inte är jag som vinner. Men denna gång vinner jag med hästlängder, det har jag bestämt sedan länge!
Kampviljan och envisheten finns sedan länge (envisheten dessutom medfödd) och oddsen tycks vara väldigt bra enligt läkarna. Sen återstår en aningen sundare livsstil efter reahbiliteringen för att inte behöva genomgå denna kamp ytterligare en gång...
 

 
Bilderna lånade från Time management ninja, Profiteguide
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Depression och psykisk ohälsa, Kampen mot cancer;
Taggar: cancer, depression

Att vara privat

När jag började blogga var jag extremt privat och utlämnande på bloggen. Blogginläggen kretsade då mycket kring den depression jag lidit av sedan många år tillbaka. Jag lämnade ut stora delar av mitt mående, upp- och nedgångar, medicinering, ångestattacker och sömnproblem. Det var nakna och ärliga inlägg om saker som verkligen berörde det mest privata i min tillvaro.
På den tiden hade jag 800-1.000 besökare per dygn på bloggen, något som kan anses vara väldigt bra besöksstatistik.
Men så har depressionen stabiliserats i och med ändrade mediciner och doser och att jag lärt mig att hantera det hela på ett helt annat sätt. Jag har inte haft samma behov av att "skriva av mig" på bloggen när eventuella ångestattacker kommit eller jag haft svårt att sova. Tillfällena då dessa saker kommit har blivit allt färre och sällsynta och jag har haft allt lättare att hantera dem.
Och jag har fått se hur besökssiffrorna på bloggen drastiskt dalat till bara någon tiondel av de besökssiffror jag hade för bara några år sedan. Numera ligger jag mellan 50 och 100 besökare per dygn...
Jag vet att jag inte längre är lika privat och personlig i mina inlägg. Kanske har jag mognat lite i mitt bloggande och inwett att jag inte längre vill vara lika privat som jag tidigare varit. Man måste också tänka på att arbetsgivare, kolleger och många andra faktiskt kan tänkas läsa det man skriver på bloggen. Ur den aspekten får man avväga vad man vill att folk faktiskt ska få veta om ens privatliv och inte få veta. Numera tampas jag med andra problem, som trilskande armar och axlar till exempel. Saker som kanske inte är fullt lika spännande att läsa om i ett blogginlägg, eller hur?!
Det finns absolut saker jag aldrig skulle lägga ut på bloggen, av respekt till både mig själv och andra människor. Men många saker lämnar jag gärna ut så länge det berör enbart mig själv som person. Jag resonerar att kan jag hjälpa en eller några få personer i en svår situation, då är det värt att skriva om det på bloggen. Det läskiga är att om jag skriver om en fysisk åkomma, då reagerar inte särskilt många över att jag är privat. Men lämnar jag ut psykiska åkommor, då kan det plötsligt bli väldigt känsligt.
I grunden undrar jag faktiskt varför?! Jag kan hantera en psykisk åkomma genom medicinering på exakt samma sätt som en fysisk åkomma. Har jag reumatism som jag medicinerar korrekt är det ingen som reagerar oavsett sammanhang, så länge det inte direkt påverkar en arbetsinsats eller liknande negativt. Men säger jag att jag har en psykisk åkomma, drar många örone åt sig direkt. Trots att jag kan leva ett helt normalt liv så länge jag tar mina mediciner.
Minst sagt märkligt. Och det visar sig även på besöksstatistiken på bloggen: psykiska besvär är uppenbarligen mer spännande än trilskande axlar. Vill jag ha fler besökare på bloggen, får jag väl se till att bli lite mer deprimerad helt enkelt. ;-)
 

 
Bilden lånad från ATA
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Den här bloggen, Depression och psykisk ohälsa, Dunkla rum;

Visa fler inlägg