Hatkärlek

Det är nog ytterst få som inte förfasas över pedofilhärvan som börjat nystas upp i Småland. En praktikant på en förskola sitter häktad för att ha förgripit sig på minst 11 barn, varav 9 ska ha gått på den aktuella förskolan. Exakt vad det är han har gjort har jag själv inte lyckats läsa mig till, men misstänkarna gäller tydligen våldtäkt mot barn så man får förstås anta att det är grova grejer han misstänks ha gjort emot de stackars barnen.
Det är svårt att föreställa sig det trauma som barnen och deras familjer just nu går igenom. För mig (och de allra flesta antar jag) är det så totalt obegripligt att man kan begå sådana handlingar emot ett barn. Det är givetvis fruktansvärt med sexualbrott oavsett offrets ålder, men det blir trots allt etter värre när det är ett litet barn som inte kan försvara sig.
Igår läste jag en intervju med en bror till den pedofilmisstänkte 21-åringen och han berättade att familjen hängts ut på nätet, hotats och att vissa av dem fått flytta till hemlig ort för att undkomma trakasserierna. Det är ju trots allt konstigt att folk in kan skilja på person och person - familjen behöver ju inte alls ha med de här handlingarna att göra överhuvudtaget.
Jag brukar ibland fundera över hur man skulle reagera på om man fick veta att en släkting begått sådana här fruktansvärda handlingar? När passeras gränsen för att man ska bryta kontakten med vederbörande? Ofta kan man ju säga att man inte ogillar personen ifråga, utan handlingarna. Men i vilken utsträckning skulle man fortsätta umgås med en nära släkting efter att denne gjort sig skyldig till till exempel barnsexbrott? Det blir alltid ett svårt dilemma för hur lojal man är. Självklart skulle man ta avstånd från handlingarna, men hur man i övrigt reagerar blir nog något av ett dilemma.
Självklart är det bara onödigt att spekulera i det. Skulle situationen mot all förmodan uppstå, får man agera på det sätt som känns mest rätt just då.
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1
 
Bilden lånad från Petterssons blogg
 


MH370

Det är svårt att inte fascineras över mysteriet kring det malaysiska plan som försvann för några veckor sedan. Hur hemskt det än naturligtvis, jag kan inte föreställa mig skräcken man sitter på ett plan och fattar att det är på väg att störta. Framförallt om det är mitt ute över havet. Jag vet inte riktigt varför, men själv skulle jag nog att det vore värre än över land. Skulle man mot all förmodan klara själv kraschen, är ju trots allt oddsen bättre att få hjälp om man störtar på land än ute i havet.
När jag själv var till sjöss och vi gick över Atlanten till Nord- och Sydamerika tyckte jag ofta det kändes hisnande när man tittade på sjökorten och insåg att man hade 4-5 kilometer (och ibland mer) vatten under sig. Och framförallt vad som gömmer sig därnere. Det okända (som vad som finns på dessa djup fortfarande till viss del forfarande är) har väl alltid både fascinerat och skrämt oss människor.
Nu tror man sig i alla fall ha anträffat planet i havet utanför Australien, på ungefär 4.500 meters djup. Det ska tydligen vara gränsen för hur djupt obemmande undervattensfarkoster kan ta sig. Imponerande att man faktiskt lyckas hitta något på det djupet. Jag hittade bilden här nedanför på SvD:s hemsida och även om man ju fattar att 4,5 kilometer är rätt djupt, så sätter ju grafiken lite perspektiv på hur långt det är ner till botten på det här stället. :-)

 

 
DN 1 2 3 4
 
Bilden lånad från SvD
 


Prylbög

Tänk att det är så svårt att handla på hemelektronikbutiker utan att komma hem med en massa saker som inte planerat att köpa. Det spelar ingen roll om man rent fysiskt går in i en affär eller handlar på nätet.
Häromdage började jag titta efter en extern hårddisk, jag behöver en för att ha som backup till alla mina filer. Efter visst letande hittade jag en till ett rimligt pris. Jag la den i min elektroniska kundkorg och började fundera över om det var något mer jag behövde på en gång.
Så gick det upp ett ljus, att jag ju faktiskt varit på jakt efter en trådlös koppling mellan datorn och stereon så jag kan få ut musik den vägen. Ljudkvaliten i datorn är inte den bästa och ibland vill man kanske hålla på med datorn samtidigt som man spelar musik ifrån den, så då funkar det inte riktigt med en sladd.
Jaha, så hittade jag en sådan och la ner även den i kundkorgen. Då kom nästa idé om att jag ju ofta lyssnar på musik sent på kvällarna, men oftast inte vågar spela särskilt högt av rädsla att störa grannarna. Så rök det med ett par trådlösa hörlurar också - och vips hade jag handlat för nästan 2.000 kronor.
Det farliga är ju att man ofta kan köpa på avbetalning i många internetbutiker och det ser ju så behändigt ut när man ser att man bara behöver betala någon eller några få hundralappar i månaden för varorna. Själv kan jag motstå frestelsen att handla för mer än jag har råd med, men jag kan verkligen förstå att det är lätt för många att hamna i någon skuldfälla.
Nåja, idag kom i alla fall paketet med mina nya prylar och jag började glatt koppla och dra sladdar. Självsäker som jag oftast är på den fronten, brydde jag mig givetvis inte om att läsa någon bruksanvisning. Sånt brukar helt gå bort för min del nämligen, eftersom jag anser mig kunna sånt här. Hörlurarna gick bra och det funkade dessutom när jag testade dem. Den externa gick bra även den - men hur svårt ska det vara att sätta i en sladd, liksom? ;-)
Men för att få musik från dator till stereo blev det lite svårare. Jag kopplade om, jag ryckte i sladdar men ingenting hände. Högtalarna förblev tysta. Tills jag insåg att man ju faktiskt måste trycka på ON-knappen också - och plötsligt kände jag mig inte så tekniskt lagd längre! Det är ju de kunskaperna man till och med förväntas ha i en nybörjarkurs i data! Men nu funkar det och datorn står nu och tuggar för att flytta över filerna från den gamla externa hårddisken som hädenefter ska få tjänstgöra som backup till den nya hårddisken. 24500 filer på totalt 161 GB blev det, vilket tydligen kommer ta drygt sex timmar att flytta. Men, men... Vad gör man inte för att ligga på topp? :-)
 

 
Bilden lånad från Nilssons lilla värld
 


Hushållsnära tjänster

Jag har alltid varit lite kluven till det här med hushållsnära tjänster och möjligheten till skatteavdrag för att till exempel anlita en städfirma för att städa hemma. Å ena sidan kan jag hålla med om vissa argument i "pigdebatten", samtidigt som det inte borde vara konstigare att anlita en städfirma än andra tjänsteföretag.
Jag skulle aldrig kunna tänka mig att anställa eget "tjänstefolk" som regelbundet skulle komma och städa hemma hos mig. Dels - förstås - för att jag inte bor särskilt stort utan faktiskt kan städa mina 70 m² alldeles själv, dels för att jag skulle känna mig väldigt obekväm med att ha folk springande hemma hos mig på regelbunden basis.
Läget kanske skulle vara något helt annat om jag bodde väsentligt mycket större än jag redan gör och dessutom skulle jobba mycket mer än jag gör idag. Då kanske det skulle vara befogat att anlita en städfirma emellanåt för grovstädning och liknande.
Men är det något som jag länge tänkt göra och som jag nu gjort slag i saken att göra, så är det faktiskt att betala för fönsterputsning. Jag har rätt många fönster i min lägenhet och de har varit rätt svåra att hålla rena. Det går en hel del tung trafik utanför mitt hus och fönstren blir snabbt otroligt skitiga. Jag har helt enkelt inte orkat med att hålla efter så bra som jag skulle vilja. Totalt pratar vi 11 rutor med dubbla glas, så det blir ganska mycket arbete kan man lugnt säga.
Så idag kom det faktiskt en städfirma och putsade mina fönster! Tre timmar höll man på och var rejält grundlig - jag tror inte fönstren kan ha varit så här rena sedan huset var nybyggt för 24 år sedan. Själv har jag då inte lyckats få till samma resultat när jag putsat dem.
En gång tidigare har jag anlitat en städfirma och då för att utföra en flyttstädning när jag flyttade ifrån min studentlägenhet i Kalmar. Då för att slippa göra ett enormt stora jobb som den städningen innebar. När jag senaste veckorna sett det växande behovet av att putsa mina fönster, har ett växande obehag kommit. Städning i övrigt fixar jag, men allt meck som fönsterputsning innebär har jag svårare för. Så när jag insåg att det inte skulle kosta särskilt mycket, var inte valet särskilt svårt... Och jag är så nöjd, så den här tjänsten kommer jag säkerligen använda mig av fler gånger.
 

 
Bilden lånad från Norrens Allservice
 


Rädsla och förutfattade meningar

Fram till juni 2011 bodde jag i Kalmar, där jag pluggade till sjökapten. Jag bodde i ett bostadsområde i utkanten av Kalmar, som var aningen ökänt för att inhysa en hel del "problemfolk" som till exempel missbrukare av olika slag. Det var visserligen delvis sant, men området hade i mina ögon ett oförtjänt dåligt rykte.
Men visst fanns det många i det här området som hade problem av olika slag, som till exempel drogproblem, att man var kriminell, arbetslös och så vidare - och kanske i aningen större utsträckning än i andra områden i Kalmar. Det var inte helt sällan man stötte på personer i varierande dåligt skick och som var påverkade av både det ena och det andra.'
Men just en specifik kväll ställdes alla mina fördomar på sin spets och jag fick riktigt, riktigt dåligt samvete efteråt. Det var vinter och jag hade framåt kvällen gått bort till kvartersbutiken för att handla till ett par saker. På vägen tillbaka hem ser jag i ögonvrån en man som ligger på alla fyra i en snödriva och verkar leta efter något. Min första tanke är att han är stupfull och tappat något som han nu letar efter - och per automatik sätter jag på mig mina osynliga skygglappar och försöker passera och låtsas att jag inget ser.
Men när mannen märker att jag passerar, hojtar han efter mig och frågar om jag kan hjälpa honom med en sak. Han låter lite sluddrig på rösten, vilket jag just då ansåg styrkte min teori att mannen var rejält onykter, men kunde ändå inte låta bli att titta åt hans håll. Tveksamt frågar jag vad han behöver hjälp med - och får svaret att han behöver hjälp att komma upp.
Direkt är min tanke att min teori återigen besannas: mannen är full, har ramlat och kan inte ta sig upp för egen maskin. Men samtidigt börjar jag ändå inse att det är vinter och fullt med snö ute - och dessutom flera minusgrader. Skulle mannen bli liggande i sin snödriva bara ett fåtal timmar till, skulle han med största sannoliket frysa ihjäl - något som åtminstone jag själv inte ville ha på mitt samvete. Så tveksamt börjar jag gå mot mannen som låg på alla fyra i snödrivan några meter ifrån mig.
När jag väl kommer fram till honom, får jag förklaringen till både varför han hamnat i snödrivan och att han pratade som han gjorde: han var handikappad!! Han hade ett fel i benen som gjorde att han kunde gå hjälpligt, men ramlade han räckte inte muskelstyrkan till att ta sig upp på benen igen. Till det hade han ett talfel som gjorde att han pratade lite sluddrigt. Sonika ville han ha min hjälp att komma på fötter igen, sen klarade han av att själv promenera hem... Och jag hade förstås inte samvete att låta honom ligga kvar i snödrivan!
Jag ställer ifrån mig matkassen, tar ett stadigt tag under mannens armar och försöker lyfta upp honom. Men en vuxen man som inte kan stödja på benen själv är väldigt, väldigt tung! Jag sliter och släpar, men lyckas helt enkelt inte få upp honom tillräckligt högt för att han själv ska kunna stödja på benen. Till sist inser både han och jag att det hela är lönlöst. Han förklarar då att han har sin bil stående i ett garage bara några meter bort och undrar om jag kan ta hans nycklar och låsa upp garaget - då skulle han klara att krypa på alla fyra dit och vi skulle förhoppningsvis få in honom i bilen och han skulle kunna köra hem istället.
Visst, tänkte jag, det kan jag absolut göra. Jag får tillåtelse att rota i hans ena ficka och fiska upp en nyckelknippa och jag låser upp garageporten. Sakta börjar han krypa mot bilen genom snön. Jag erbjuder honom mina vantar så att han slipper vara barhänt mot snön och till sist når han fram till bilen, där jag öppnar dörren och vi lyckas baxa in honom i förarsätet. Han ber mig om tjänsten att bara följa med i bilen bort till hans port och bara följa med till lägenhetsdörren eftersom han nu var så trött i alla muskler att han inte visste om han skulle klara att gå den sista biten mellan bilen och lägenhetsdörren. Något jag givetvis gjorde. Och mannen var tacksam att jag faktiskt ägnat långt över en halvtimme åt att hjälpa honom att komma in i värmen.
 
Men när jag sedan började promenera hemåt kunde jag bara inte låta bli att ha dåligt samvete!! Först hade jag misstänkt mannen för att vara en stupfull missbrukare som ramlat i snön och möjligen tappat något i snödrivan som han ville ha min hjälp att leta reda på. Sedan visade han sig vara helt nykter och ville att jag skulle följa med honom i bilen bara något kvarter bort för att han skulle kunna ta sig hem - jag kunde då inte låta bli att börja ställa mig frågan om han egentligen var ute efter något helt annat? Som att till exempel råna mig eller några andra dumheter. Något som i slutändan också visade sig vara helt felaktiga misstankar.
Även om det självklart är bra att vara på sin vakt, så ska man givetvis i slutändan också hjälpa sina medmänniskor. Även om den här mannen i slutändan fick den hjälp jag hade förmåga att faktiskt erbjuda, så kunde jag inte låta bli att ha dåligt samvete för att jag till och från också var väldigt misstänksam.
Sensmoralen i den här historien? Jo, att man inte alltid ska vara så otroligt misstänksam eftersom saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara. En person som till synes ramlat omkull i fyllan och villan kan i själva verket vara en handikappad person som inte klarar av att ta sig upp igen på egen hand. Och oavsett om det är på grund av fylla eller handikapp som en person hamnat i en snödriva - vem har förtjänat att frysa ihjäl i en snödriva en kall vinternatt?!
 

 
Bilderna lånade från Peter Larson, Helen's blogg
 


Tala är silver, tiga är guld

Jag kan fortfarande minnas den vånda jag upplevde inför de muntliga redovisningarna i skolan. Jag tyckte verkligen att de var vedervärdiga och var knappast ensam om att tycka det. Ofta försökte jag med alla möjliga knep för att slippa muntliga redovisningar; alltifrån att jag hade ont i halsen, var sjuk, behövde gå till doktorn och en lång rad andra saker. När jag kom upp i tonåren och blev lite sturskare hände det till och med några gånger att jag valde att skolka från de lektioner då jag i förväg visste att jag skulle behöva prata inför klassen.
Nu som vuxen vet jag att jag inte var ensam om min rädsla för att prata inför en grupp. Garanterat fanns det fler personer i de klasser jag gick i som tyckte det var lika hemskt som jag, eller åtminstone delvis höll med mig om hemskheten i det hela.
När jag tänker tillbaka på många redovisningar som vissa klasskompisar höll, så förstår jag att många var minst lika nervösa som jag. Och som precis som jag kunde gå och våndas i flera dagar innan en redovisning.
2006 började jag på högskolan, där det förstås också förekommer muntliga redovisningar ibland - och jag insåg att jag fortfarande blev precis lika nervös som när drygt 20 år tidigare gick på högstadiet. Och jag insåg också att vissa i klassen var precis lika nervösa som jag. Redovisningarna kunde starkt påminna om redosviningarna i en högstadieklass, där man stint stirrande i golvet och entonigt läsande innantill i sina papper rabblar de fakta man ska redovisa. Allt för att efter avslutad redovisning snabbt plocka ihop sina papper för att gå och sätta sig i bänken.
En del av min nervositet för att prata inför en grupp har försvunnit med åren, men den kan fortfarande komma tillbaka ibland. Känner jag mig trygg i en grupp och om jag är någorlunda påläst i det ämne jag ska prata om så är det oftast inga större problem - men en viss spänning är det alltid. Och ju tryggare jag är i gruppen (med andra ord att man i någon mån känner de andra medlemmarna i gruppen), ju mer vågar jag improvisera och säga saker på impuls.
Men nervositeten finns ändå alltid där i vissa lägen och jag kan snabbt slängas tillbaka till känslan hos den där blyga tonårskillen som med svaga knän skulle prata inför klassen. Fast numera skolkar jag inte utan ser till att komma välförberedd istället. :)
 

 
Bilden lånad från Lärarnas Nyheter
 


Våra sjuka ideal

45 sekunder som visar allt som är fel med våra sinnessjuka skönhetsideal... Inte konstigt att många unga tjejer och kvinnor får ätstörningar och inte är nöjda med sig själva. Det förekommer givetvis även bland killar/män också men inte alls i samma utsträckning. Men ungefär som på filmen här nedanför går det ofta till bakom kameran och dataskärmen...
 
 


Vi 5

Jaha, så har man nästan blivit lite av en rikskändis då... *skratt*
 
Från Aftonbladets pappersupplaga idag 18/3 2014
 

 

Rymden

Hittills har man tydligen känt till kosmos historia från ungefär en sekund efter Big bang. Men nu ska man ha hittat de första bevisen på vad som hände innan dess, när universum bara var bråkdelar av en sekund gammalt. Teleskopet Bicep på Sydpolen har nämligen upptäckt 10 miljarder ljusår långa vågor i rymden som enligt forskarna måste vara en rest från universums första extrema expansion. På bara något ögonblick växte det från mindre än en atom till större än allt de starkaste teleskopen kan se i dag.
Jag kan inte låta bli att fascineras av sånt här! Bara att hitta vågor som är 10 miljarder ljusår långa, vilka groteska avstånd är det då inte vi pratar om?! Jag har nog aldrig fascinerats av rymden så mycket att jag skulle vilja åka dit, men läsa om det är riktigt intressant. Milt uttryckt.
Att man pratar om att rymden skulle vara oändlig går ju inte att greppa, våra hjärnor är inte riktigt konstruerade för att förstå sådant. Men när man pratar om miljarder ljusår, förstår man åtminstone att det är helt enorma avstånd vi diskuterar. Dock tillhör jag dem som anser att det rent logiskt borde finnas liv även på andra planeter. Med tanke på universums storlek och hur många solsystem och planeter det därmed finns därute, känns det rätt orimligt att jorden skulle vara den enda planeten som är befolkad. Sedan finns det ju personer som hävdar sig ha sett utomjordingar här, men det verkar ju snarare orimligt att man skulle göra sig besväret att komma hit utan att på något vis ta kontakt. Oavett om kontakten är fredlig eller ej. Varför åka så långt bara för att vända och åka hem igen? Varför ta med sig en enda person, utföra lite experiment och sedan försvinna igen efter att personen dumpats på jorden - och det utan att återvända hit igen?
Sen kanske man kan tycka att det i sammanhanget låter komisktr att man dividerar om att vet vad som hände under en enda sekund när man i nästa andetag pratar om flera miljarder ljusår. Men det är väl sådant som vi obildade människor aldrig kommer förstå oss på... ;-)
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1
 
Bilden lånad från Sydsvenskan
 


Samvetskval

För en massa år sedan skedde en tragisk bilolycka i Hälsingland, där en lastbilschaufför körde på en liten flicka som senare avled. Chauffören blev åtalad, men friades senare i domstolen eftersom man ansåg att det rörde sig om en olycka.
Anledningen att jag kommer ihåg denna händelse, är att jag reagerade på folks reaktioner på den friande domen. Min åsikt var - och är fortfarande - att man som chaufför ju måste må något fruktansvärt dåligt efter en sådan händelse. Milt uttryckt. Men när händelsen kom på tal var mångas åsikt att "jamen, han blev ju faktiskt frikänd". Ungefär som att det värsta i det läget borde vara att man döms för det hela - och blir man inte dömd, så är det hela överstökat och ur världen.
Själv skulle jag rannsaka mig själv resten av livet efter en sådan olycka. Jag skulle fråga mig om jag kunnat göra något annorlunda och om utgången blivit en annan om jag agerat på något annat sätt. Det är inte utan att det nästan skulle fått kännas "bra" att straffas för det - även om det var en olycka - bara för att på något sätt få "sona" det man orsakat.
Jag kom att tänka på detta när jag idag läste om trafikolyckan som skedde i Sunne i helgen.  Det var i lördags som två män var inblandade i en singelolycka utanför Sunne. De valde att gå genom ett skogsparti för att ta sig hem till en bekant som bodde i närheten. Den 50-åriga mannen blev då trött och hans kamrat valde att lämna honom på en plats i skogen för att hämta hjälp. När kamraten senare återvände var mannen spårlöst försvunnen - och idag påträffades han död en bit från platsen.
Jag undrar hur den här kompisen mår idag? Han måste ju verkligen vända in och ut på sig själv och tänka i banorna att mannen hade kunnat levt idag om han inte blev lämnad i skogen. Även om det självklart inte är något man räknar med, att någon ska dö så där hursomhelst, så rannsakar man säkert sig själv i det oändliga efter en sådan händelse. Man förstår säkerligen någonstans att man inte är skyldig till mannens död, men man tänker säkerligen att man kunnat göra saker och ting annorlunda.
Fy, jag hoppar innerligt att man själv aldrig kommer hamna i en sådan sits! Det är just därför jag är fruktansvärt noga med att inte till exempel köra onykter, att hålla hastighetsgränserna och att i övrigt inte medvetet försätta sig i situationer som kan utsätta andra för fara. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag kört onykter och kör ihjäl någon eller skadat någon allvarligt. Även om utgången kanske blivit densamma om jag varit nykter, skulle jag aldrig kunna släppa tanken att möjligheten finns att det gått bättre om jag inte hade druckit innan jag körde någonstans...
 

 
AB 1 DN 1 2
 
Bilden lånad från Etunawebben
 


Arkiv

Varje morgon kommer Dagens Nyheter i pappersform i min brevlåda. Varje morgon när jag har vaknat, bläddrar jag nyfiket igenom tidningen för att se vad som hänt under föregående dygn. Men i min prenumeration av Dagens Nyheter ingår att jag varje dag även får tidningen elektroniskt i PDF-format. Något som förstås gör att jag kan läsa tidningen var jag än är, även om jag inte är hemma och kan läsa den i pappersformatet.
Av någon anledning har det blivit så att jag sparat de allra flesta tidningarna i PDF-forma sedan man började erbjuda möjligheten att ladda ner tidningen. Jag vet egentligen inte varför, för det är ytterst sällan jag gå tillbaka och läser gamla tidningar. Men de bar ändå hamnat på min hårddisk.
De gånger vi byggt om eller renorverat i sommarstugan - ett hus byggt i slutat av 1800-talet - har vi nästan uteslutande hittat högar med gamla tidningar. Ofta använde man ju tidningar som isolering, så det räcker nästan att tapetsera som så hittar man tidningar... :-D Men det är ju otroligt roligt att läsa tidningar från början av 1900-talet! Språkbruk, priser, reklam - allt är så totalt annorlunda.
Tanken slår mig emellanåt, att sådana fynd kommer kommande generationer knappast kunna hitta i framtiden. Varken PDF-filer, datorer eller externa hårddiskar kommer någonsin att användas som isolering. Och även om nu hittar en "antik" dator, kommer knappast några tidningar i PDF-format kännas lika spännande som gamla tidningar i pappersformat.
Jag undrar hur framtidens arkiv hos myndigheter och företag kommer att se ut? Idag är man van vid de stora lokalerna med kilometer efter kilometer av hyller, proppfyllda med pärmar och arkivlådor när man diskuterar arkiv. Om vi går några sekel framåt, kommer det ens förekomma att man arkiverar handlingar i pappersform?
Sedan tidigare finns ju de så kallade pliktexemplaren vad gäller tryckta böcker och tidningar, som ska arkiveras för all framtid på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Från och med kommande årsskifte gäller detta även många elektroniska böcker och tidninga, där utgivarna är skyldiga att skicka ett exemplar till KB. Nu vet jag inte hur detta kommer att lagras, men jag kan tänka mig att det blir en rejäl databas till sist om det ska lagras elektroniskt. Undrar hur lång tid det tar innan de flesta arkiv är mer eller mindre elektroniska?
 

 
Bilden lånad från Skånes arkivförbund
 


Kundbemötande

När jag som kund besöker butiker eller anlitar företag för olika saker, brukar alltid försöka vara trevlig mot personalen. Jag vet att man oftast får det bemötande man förtjänar även av servicepersonal, så är jag trevlig som kund är oddsen rätt stora att jag får bra bemötande tillbaka. Även om det givetvis finns undantag.
Men får jag inte den service jag förväntar mig, brukar jag ställa till en del oväsen. Blir jag inte kompenserad med som minst en ursäkt när jag vänder mig till företagets kundtjänst, går jag oftast vidare uppåt i hierarkin och vänder mig till högre chefer med mitt klagomål. Funkar inte det av någon anledning, kan det bli Allmänna Reklamationsnämnden, konsumentvägledare eller liknande som blandas in. Ytterligare ett bra "vapen" brukar ju vara att publicera vad som hänt här på bloggen. Något som inte alltid är så populärt hos alla företag, men attans så effektivt.
Sen beror det givetvis på vad det är frågan om. Inte ens jag bråkar om skitsaker och bagateller, det tar alldeles för mycket energi och tid. Men tycker jag verkligen att jag fått ett uselt bemötande eller kass service, då ställer jag till ett jäkla liv.
Samtidigt finns det situationer då jag kan känna mig som världens största gnällspik. Ibland blir vissa situationer som en ren prestigegrej, en principsak där jag bara "måste" hävda min rätt.
När jag idag handlade i affären där jag oftast handlar mat var just ett sådant exempel. Jag brukar oftast använda mig av självscanningen, eftersom jag tycker det är lite smidigare på något sätt. Vid kaffehyllan noterar jag att man sänkt priset på kaffe till 27:98 per paket (larvigt att inte ta 28 kronor jämnt, eller hur?!). Jag plockar åt mig ett paket och scannar in det med handscannern. I displayen blippar istället priset 34:98 upp för paketet. Jag tittar och jämför, men jo priserna skiljer sig åt.
Så trots den lilla prisskillnaden på sju kronor, kunde jag inte låta bli att prata med personalen och fråga vad som var fel. Jag sa det visserligen i väldigt trevlig ton och la även lite ursäktande till att "Det är ju ingen jättesumma, men jag vill i alla fall kolla...".
Tjejen jag pratar med jämför också priserna och även hon kommer fram till samma sak som jag. Och visst, jag får det lägre priset på kaffet när jag betalar. Men jag inte låta bli att känna mig aningen grinig när jag ställer till med extra besvär för personalen för en fjantsumma på sju kronor, en summa som jag ju trots allt har råd att betala egentligen.
Samtidigt har jag en inbiten vana att försöka handla så prismedvetet jag bara kan. Jag utnyttjar alltid extrapriser och mängdrabatter när jag handlar, går på reor när det gäller kläder och prylar/möbler hem. Jag kör med olika bonuskort hos det butiksktedjor där jag oftast handlar och försöker storhandla en till två gånger i veckan istället för att småhandla ofta.
Till det är det trots allt så att en butik är skyldig att ge det lägsta priset om det finns olika prisuppgifter på en vara - som till exempel med kaffet ovan - även om en vara är felmärkt. Undantaget är om det lägre priset är så lågt att man som kund borde förstå att det är orimligt.
Och jag kan säga att jag ibland i vänlig ton påpekat prisskillnader i just sammanhang som med kaffet ovan,men utan att begära att få igen några pengar. Saken kan ju vara att om jag är storkonsument av kaffe och kanske köper 5-10 paket åt gången, då blir det plötsligt lite större summor man pratar om. Och om scannern lägger in någon krona fel på varje vara jag köper, då blir det också mycket pengar i slutet av månaden. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite grinig när jag "jiddrar" om bara några få kronor...
 

 
Bilden lånad av Helena Davidsson Neppelberg
 


Modern teknik

18 månader, det brukar ungefär den snittid som mina mobiltelefoner håller och fungerar som man kan förvänta sig att de ska göra. Det slår nästan aldrig fel heller. Runt ett och ett halvt år efter att jag köpt telefonen börjar den krångla på ett eller annat sätt. Det brukar börja med att batteritiden försämras avsevärt, sen börjar funktionerna fungera allt sämre.
Och den iPhone jag köpte för ganska exakt 18 månader sedan är inte heller något undantag. Batteritiden har jag visserligen aldrig varit särskilt nöjd med - jag har behövt ladda den mer eller mindre dagligen, även om jag inte använt den särskilt mycket under dagen.
Och nu börjar andra saker krångla. Plötsligt kan den stänga av ringsignalen (utan att jag på något sätt kommit åt knappen), så helt plötsligt kan jag flera missade samtal. Displayen blir ibland jättekonstigt och det enda sättet att få den att komma igång igen är att starta om telefonen.
Det lite sura är att jag fortfarande har fyra månader kvar på bindningstiden. Visserligen kan jag betala för dessa månader i en klumpsumma och sedan köpa en ny mobil med samma telefonnummer. Men det blir en rätt hög klumpsumma att punga ut med, så det hela blir liksom lite av en rävsax. Jag kommer nog försöka stå ut ett tag till med min trilskande mobil, åtminstone tills det inte är fullt lika långt kvar på bindningstiden.
Jag vet inte om det är inbillning, men det känns som att saker och ting höll bättre förr tillbaka, åtminstone vad gäller tekniska grejer. Nu vill man proppa in så otroligt mycket finesser i telefoner, datorer, stereoapparater, TV-apparater och allt vad det är, men istället tummar man på kvaliteten. Sen blir det förstås fler komponenter som kan krångla i varje apparat också, i och med att man ska försöka få in så många funktioner som det bara går. Men frustrerande är det när saker och ting inte håller. Använder man inte telefonen extremt mycket, så borde den faktiskt hålla mer än 18 månader. Men det kanske är för mycket begärt?!
 

 
Bilden lånad från Optimalhealt consultant
 


Näradödenupplevelse

Det här skulle skrämma livet ur vem som helst...
 
 

 

Serviceminded

Lite då och då springer jag in på en av 7-Elevens butiker på Hantverkargatan här i Stockholm. Den ligger så till att jag passerar den på väg till och från jobbet, så det är perfekt om jag behöver handla till något.
Men i princip varje gång jag ska betala, har kassapersonalen stått och pratat i sin privata mobiltelefon samtidigt som han/hon ska ta betalt. Jag har flera gånger hört hur butikspersonal i andra sammanhang klagat på kunder som pratat i mobilen när de kommit fram till kassan för att betala och hur arrogant det är. Men när personalen själv pratar i telefon när de ska ta betalt är verkligen snäppet värre. Visst att man kan få viktiga samtal även om man jobbar i butik, men inte var och varannan gång jag är i butiken!!
Jag undrar lite hur vissa människor resonerar när de väljer vilket yrke de ska ägna sig åt. Vad gäller servicepersonal, har det skett åtskilliga gånger att jag blivit bemött på de mest märkliga sätt. Man har varit otrevlig, tagit onödigt lång tid på sig, gjort ett uselt jobb - med mera. Naturligtvis långt ifrån alla, de allra flesta gånger får man ju det bemötande man ska få som kund. Men ibland är det häpnadsväckande hur vissa verkar tro att de kan bete sig och ändå ha nöjda kunder.
Nu må det vara lite av en bagatell att kassörskan pratar i mobiltelefon samtidigt som hon tar betalt. Men jag ändå inte låta bli att bli rätt provocerad av det bemötandet - eller snarare bristen på bemötande eftersom hon har mer fokus på personen i telefonen än på mig som kund.
 
Tilläggas ska att jag även mejlat 7-Eleven och påpekat detta, dock utan att få någon som helst form av respons. Förmodligen är man för upptagna med privatsamtal i telefon för att besvara några mejl...
 

 
Bilden lånad från Symetics SA
 


Sömn

Bland det värsta jag själv varit med om när det gäller sjukdomar och liknande, har varit att ha enorma sömnproblem. För ett antal år sedan drabbades jag av groteska sömnproblem och kan utan att överdriva säga att jag under ungefär ett års tid sov i snitt 2-3 timmar per natt. Jag kan säga att det är rent fruktansvärt vad dåligt man mår när man inte kan sova ordentligt. Hela kroppen sätts liksom ur funktion och ingenting fungerar, såväl psykiskt som fysiskt. Bara tanken på att gå och lägga sig är tillräckligt för man ska få panikkänslor.
Till sist kom jag tillrätta med det hela och nu har jag inga problem med sömnen, trots skiftgång och ett ständigt vridande och vändande på dygnet fram och tillbaka. Nu har jag istället kommit fram till ett märkligt dilemma när det gäller sömnen!
Enkelt uttryckt är jag återigen som en liten femåring. På kvällarna vill jag helst sitta uppe så länge som det bara är möjligt. Jag älskar att sitta uppe och titta på TV eller framför datorn med Sveriges Radios nattprogram på hög volym. Favoriten är när jag vet att jag snart ska börja jobba natt och det enbart är till fördel att jag sitter uppe sent och vänder lite på dygnet innan nattarbetet tar vid. På kvällarna är min bestämda uppfattning att sömn enbart är slöseri med tid och ingenting annat.
På morgnarna är min uppfattning dock en helt annan. Då är sängen den absolut skönaste platsen jag tänka mig - och snoozeknappen är min absolut bästa vän. Dagpassen på jobbet står allra högst upp på min privata "utelista" och jag har sedan länge slutat förstå vitsen med att stiga upp strax innan fem på morgnarna. Oavsett när väckarklockan ringer, har jag ingen som helst lust att stiga upp. Nu känns det plötsligt som slöseri med tid att överhuvudtaget vara vaken. Är jag ledig och inte har någon viktig tid att passa, kan jag med lätthet sova till framåt tolv på dagarna.
Det lustiga är att jag tycker hela dagen är förstörd om jag stiger upp efter klockan tio. Sover jag till framåt tolv, blir klockan framåt två innan jag hunnit duscha, bädda och äta frukost. Sen börjar allt stänga och det blir svårt att hinna med saker och ting om man vill gå på stan. Pallrar jag mig upp i skaplig tid (som borde vara runt 9-10), tycker jag istället att jag får ut väsentligt mycket mer av dagen.
Dessutom känner jag mig långt mer utvilad av att sova 7-8 timmar istället för 10-12 timmar. Sover jag bort halva dagen, blir jag istället extremt seg och orkar inte göra så mycket under den vakna delen av dygnet.
I slutändan blir det hela en ekvation som är väldigt svår att få ihop. Jag vill inte sova när jag borde, vill inte vakna när det är lämpligt - och blir i slutändan så trött att jag borde sova när jag egentligen inte tycker att jag borde göra det. Aldrig kan man bli riktigt nöjd. ;-)
 

 
Bilden lånad från Sanctuary
 


Spelmissbrukare

Så har jag till sist kommit till skott med något som jag tänkt på väldigt länge. Jag har nämligen kommit mig för att ha ett par stående lottorader. Det är trots inte farligt dyrt och man slipper det omständiga i att behöva lägga in nya rader varje vecka. Två gånger i veckan är det dragning och jag får per automatik ett mejl om jag vinner något.
Nu är det ju inte så att jag tar för givet att jag kommer att vinna storkovan direkt. Men det är svårt att låta bli att fantisera om vad man skulle göra om man vann drömvinsten. Den är alltid på minst 75 miljoner och kan även vara mer än det dubbla. Och visst är det en lockande tanke att kanske plötsligt ha 150 miljoner på kontot.
Ärligt talat står jag inte efter att bli ekonomiskt oberoende och ha obegränsat med pengar. Men jag skulle givetvis inte låta bli att hämta ut en så stor vinst. Skulle det sedan bli en så stor vinst, skulle jag säkerligen skänka bort en stor del av vinsten - både till familjen och till välgörenhet.
Trots allt har jag samtidigt inte så svårt att förstå att folk hamnar i spelmissbruk. Det är klart att det är lockande att vinna dessa stora summor pengar, samtidigt som spel är så lättillgängligt genom bland annat internet och spelbolagen också har stenhård marknadsföring där man ibland får det att låta som att det är superlätt att vinna stora summor pengar.
Jag har svårt att tro att jag själv skulle hamna i något spelmissbruk, men har inte så svårt att förstå att man kan hamna där. Jag kommer hålla mig till mina tre stående rader på lotto, mer än det har jag inte råd med just nu. Om jag inte vinner storkoven förstås... ;-)
 

 
SvD 1
 
Bilden lånad från Kasinospelarna
 


Ockult

Fenomenet med parallella universum och en tillvaro som vi människor inte kan uppfatta har nog i alla tider fascinerat oss. I alltifrån religion och ockult till olika vardagliga saker har vi på ett eller annat sätt diskuterat huruvida det finns saker vi inte kan uppfatta eller bara kan uppfatta vissa delar av.
Det finns personer som säger sig vara någon form av medium och kan komma i kontakt med andar, se in i framtiden och hitta saker som tappats bort. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro om det hela, men samtidigt kan jag inte heller låta bli att känna mig brydd över det hela och faktiskt fundera kring det. För kan människan genom vetenskap verkligen förklara precis allt? Vi vet redan att våra sinnen faktiskt inte kan uppfatta allt i form av ljud och synintryck och att våra hjärnor har vissa begränsningar. Torde det då inte finnas ytterligare saker vi inte uppfattar eller helt enkelt inte förstår?!
Kanske finns det en tillvaro med olika väsen, som vi helt enkelt inte vet om? Något som faktiskt kan se, höra och påverka oss - men som vi inte vet om och kan uppfatta...
 
När jag var i tonåren skulle jag och en jämnårig kusin sova själva en natt i min familjs sommarstuga i Söderhamns skärgård. Stugan är gammal och har gått i arv i generationer. Just den här natten var det ett väldigt oväder med kraftig blåst och mycket regn.
Jag och min kusin sitter upp länge och spelar kort, men framåt tvåtiden bestämmer vi oss för att det är dags att sova. När vi väl går och lägger oss i sovrummet på stugans vindsvåning, börjar vi höra ljud som är svåra att förklara. Utan att ha hört någon som gå i dörren (som för övrigt väsnas extremt mycket när den öppnas och stängs), börjar vi höra hur någon går runt i stugans nedervåning. Man rotar runt bland saker, drar ut byrålådor och prasslar med papper och plastpåsar.
Vi blir förstås livrädda och vågar inte röra oss i våra sängar. Efter vad som känns som en evighet upphör ljuden - dock utan att vi hör någon lämna huset. De flesta kan nog tänka sig hur två ungdomar i femtonårsåldern känner sig i just det läget. Nämligen totalt hjälplösa och vettskrämda.
Det här var på sensommaren, så det var inte särskilt mycket folk på ön. Den enda personen som rimligen hade fått för sig att gå över till vår stuga mitt i natten, var min morfar som också var på ön - i sin stuga 200 meter bort. Men när vi frågade honom dagen efter, berättade han att han lagt sig redan vid elvatiden och omöjligt hade kunnat vara den som vandrat runt i stugans nedervåning strax efter två på natten. Framförallt utan att någon hört honom öppna och stänga den gnisslande ytterdörren.
Sommarstugan är gammal och byggdes av min mormors farfar under senare delen av 1800-talet. 1899 transporterade min mormors pappa ut stugan över isen till ön, där han var kronlots (det vill säga "chefslots") och behövde en tjänstebostad.
Jag och min kusin är inte de första som hört någon promenera runt i stugan om nättterna. Några år tidigare var mina farföräldrar på besök i stugan och vid frukosten efter första natten frågar min farfar vem det var som så enträget varit uppe och gått runt i huset under natten. Jag tror alla runt frukostbordet såg ut som levande frågetecken, eftersom ingen ens varit upp för att kissa under nattens gång. Det hade med andra ord hörts steg utan att någon ens varit upp för att kissa...
 
Några år senare går min morfar bort i cancer. Förutom sommarstugan ute på skärgårdsön i Söderhamn, har han även ett fritidshus inne på fastlandet i samma stad.
Några månader efter hans bortgång, börjar det bli dags att sälja huset på fastlandet och drar ihop sig för husvisningar. Det faller på min lott att åka dit och klippa gräsmattan innan det är dags för husspekulanterna att komma dit och titta på huset.
Jag åker dit och plockar fram den eldrivna motorgräsklippare som min morfar hade stående i en av redskapsbodarna. Gräsklipparen gick inte på några batterier, utan man var helt enkelt tvungen att koppla en lång sladd till den för motorn skulle gå igång.
Sladden räckte gott och väl för att klippa merparten av gräsmattan, men för att nå den bortesta delen av gräsmattan var jag tvungen att rota fram en förlängningssladd. Jag letade ett tag, men hittade till sist en sladd att skarva till gräsklipparens sladd. Jag satta ihop sladdarna (som båda var försedda med stickkontakt respektive eluttag) och gick bort till gräsklipparen för att fortsätta klippa gräs.
Klipparen går inte igång. Jag försöker flera olika handgrepp, men får inte igång den. Till sist går jag bort till platsen där skarven mellan sladdarna ligger - och noterar att de glidit isär. Jag tänker att jag förmodligen inte tryckt ihop kontakterna ordentligt, böjer mig ner och trycker ihop sladdändarna och går sedan bort till klipparen igen.
Samma sak igen: klipparen startar inte. Jag känner mig aningen frustrerad och kollar återigen skarvningen. Det visar sig att sladdändarna återigen glidit isär - och jag trycker bestämt ihop dem.
När jag vänder mig om och börjar gå mot gräsklipparen prasslar det till i gräset bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur de båda sladdändarna glider isär och hamnar några centimeter ifrån varandra. Jag känner mig riktigt paff, men går tillbaka och trycker ihop dem.
När jag börjar gå emot gräsklipparen, händer samma sak igen. Jag hör hur det prasslar till gräset, vänder mig om och ser hur sladdändarna lyfts ett par decimeter ur gräset och praktiskt taget flyger isär. Nu blir jag stående några sekunder och bara gapar innan jag återigen trycker ihop sladdarna.
Detta återupprepas ytterligare ett par gånger innan jag lyckas få sladdändarna att sitta ihop tillräckligt länge för att jag ska hinna klippa färdigt gräsmattan. Jag plockar ihop sakerna efter gräsklippningen och går in i själva bostadshuset. Känslomässigt var hela situationen väldigt jobbig för mig, eftersom jag och min morfar haft en väldigt nära kontakt fram tills han gick bort. Jag visste att jag förmodligen inte skulle komma tillbaka till huset igen och bestämde mig för att ta en sista sväng runt i huset innan jag åkte hem.
När jag tagit min runda i huset och stod i ytterdörren för att åka därifrån, får jag en plötslig impuls. Med handen på dörrhandtaget vänder jag mig om och säger högt in i huset att "Hej då morfar, nu tänkar jag åka hem". Jag går ut och stänger dörren - eller åtminstone nästan. Runt dörren finns nämligen en klängväxt, en växt som aldrig tidigare varit ivägen. Men plötsligt glider en gren ner och hindrar mig från att stänga dörren.
Jag sträcker mig upp och petar bort grenen - men innan jag hinner stänga dörren är grenen tillbaka och gör att jag inte kan stänga. Jag sträcker mig återigen upp och försöker få undan grenen, men med samma resultat. Återigen återupprepas samma scen, fram tills jag bestämt håller undan grenen med ena handen samtidigt som jag stänger dörren med den andra...
 
2005 fick jag den lägenhet i Bagarmossen som jag numera bor i. Damen som hade lägenheten innan mig och jag fick en mycket bra kontakt medan vi arbetade för att lägenhetsbytet skulle gå igenom. Under procedurens gång berättade hon för mig att hon var ett så kallat medium. Hon berättade att hon kunde se vad som skulle hände en specifik person bara genom att se vederbörandes födelsedatum. Jag tyckte det hela lät vädligt konstigt, men föll till sist tillföga och bad henne att spå mig.
Hon började med att beskriva mig som person - och prickade in punkt efter punkt som stämde skrämmande väl på hur jag faktiskt är. Därefter började hon tala om saker som skulle ske längre fram - och där hon med facit i hand faktiskt haft rätt på de allra flesta punkter.
Jag har oftast svårt att tro på saker som personer med en religiös tro pratar om ska ske. För religion är verkligen inte något jag själv tror på på något som helst sätt. Men ibland kan religion gå hand i hand med andra saker som jag själv inte riktigt vet om jag ska tro på eller ej...
Var det min mormors pappa som övervakade sin gamla lotstjänstebostad när jag och min kusin hörde någon vandra runt i min familjs sommarstuga? Var de min morfar som försökte tala om att han var på plats när gräsklipparen och ytterdörren inte samarbetade när jag klippte gräsmattan i min morfars fritidshus? Och hur kunde damen som hade min lägenhet före mig veta en massa privata saker om mig utan jag berättat dem för henne?!
Kanske finns det en dimension, en tillvaro, som vi människor inte känner till eller möjligen bara några få märker av på ett eller annat sätt. För vad är annars alternativet?! Kan någon på ett begripligt sätt förklara just de fenomen som jag beskrivit här ovanför?!
Jag tror verkligen inte på några högre makter, någon form av Gud, det ska jag verkligen klargöra här och nu. Så för min egen del känns det svårt att förklara just det jag faktiskt varit med om. Men det skulle vara tacknämligt att få höra några teorier kring det jag faktiskt upplevt!
 

 
Bilderna lånade från Kalaskompaniet, Bloggportalen, Tankar mitt i livet
 


Åka kollektivt

Det finns en sak som jag varje gång åker genom Stockholm i rusningstrafik som fascinerar mig rejält. Nämligen alla de som hellre verkar välja att ta bilen och ägna mycket tid åt att sitta i långa bilköer. Jag är övertygad om att man alltsom oftast skulle tjäna tidsmässigt på att till exempel skulle ta tunnelbanan.
Självklart finns det många som faktiskt är hänvisade till att ta bilen av olika anledningar, men jag kan inte tänka mig att de gäller alla dem som sitter i sina bilar och puttrar ut avgaser. För mig som bor relatidt nära stan, finns det helt enkelt ingen vits att åka bil när jag ska till stan eller jobbet. Jag skulle snarare förlora på det.
Dessutom måste jag faktiskt erkänna en sak! Jag kan tycka att det faktiskt är rätt kul att åka kollektivt. Det är roligt med alla människor som strömmar förbi, att tjuvlyssna på vad folk pratar om på tunnelbanan eller bussen, iaktta alla olika stilar folk kan ha i en storstad. Givetvis är det inte så att jag blåstirrar på alla som passerar eller medvetet sätter mig riktigt nära för att snappa upp det folk säger. Men de gånger man råkar höra vad folk pratar om, kan det ibland vara riktigt roande.
Det klagas en hel del på kollektivtrafiken i Stockholm, att den funkar dåligt och liknande. Och visst håller jag med om att det kan vara så ibland. Någon centimeter snö eller några höstlöv kan plötsligt göra att tågen står stilla. Men åtminstone så länge bor relativt nära stan, tycker jag generellt inte att det fungerar så värst dåligt. Oftast när det är större strul (bortsett från snö och löv), så tycks det ändå bero på saker som SL inte kan rå för.
Sedan finns det förstås saker att göra för att fler ska åka kollektivt, framförallt för dem som bor på landet, på mindre orter eller i ytteromårdena till storstäderna.
I Stockholm och Göteborg pratar man nu om att rejält höja trängselskatterna. Men det är knappast rätt sätt att minska biltrafiken. Finns inget bra alternativ till att ta bilen, kommer självklart många fortsätta ta bilen oavsett vad det kostar.
Personligen är jag nog en av få som hittills står emot att skaffa bil och hålla mig till att åka kollektivt. Jag skulle helt enkelt inte tjäna i vardagen på att ha bil i förhållande till vad det skulle kosta. Istället stoppar jag undan pengar, så att jag kan hyra bil eller åka taxi de gånger jag faktiskt behöver tillgång till bil. Och dessutom är det ju som sagt roligt att åka kollektivt... :-)
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilden lånad från Wikipedia
 


Att själv betala för sin sjukvård

Någon som läste gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter?! Ni som inte gjorde det, kan jag rekommendera att göra det! Artikeln går att hitta här och den känns minst sagt aningen skrattretande.
Ämnet är proffsboxning och de skador deltagarna ibland ådrar sig. "Boxningssporten kräver svåra skador och därmed dyr vård, som i dag betalas av allmänheten. Om sporten inte kan kriminaliseras borde boxarna själva stå för kostnaderna, men ännu rimligare vore att belasta arrangörerna", skriver Claudio Tamburrini och Torbjörn Tännsjö som ligger bakom debattartikeln.
Jag gillar inte boxning som fenomen, det gör jag verkligen inte. Jag har aldrig förstått mig på vitsen i att frivilligt ställa sig i en ring och puckla på varandra.
Grunden till artikeln ska vara att boxaren Frida Wallberg slogs ner tidigare i år under en boxningsmatch och därefter behövde långvarig intensivvård. En kostnad som författarna till artikeln inte anser ska belasta skattebetalarna. Författarna menar att Wallberg frivilligt ställt upp i boxningsmatchen och att skadorna inte uppstått om hon inte valt att delta. Det kan man visserligen hålla med om, men att börja sålla vilka som ska betala för sin vård eller ej känns verkligen totalt smaklöst och minst sagt absurt.
Vart flyttar vi så fall gränsen nästa gång? Hockeyspelare? Skadorna hade knappast uppstått om spelaren inte entrat hockeyrinken. Någon som ramlar i en slalombacke? Skadorna hade aldrig uppstått om personen avstått från att ställa sig på ett par skidor. Skador efter en trafikolycka? Skadorna hade ju knappast uppstått om man aldrig satt sig i bilen. Eller varför ska skattemedel gå till att rädda någon som försökt begå självmord? Skadorna efter ett självmordsförsök är ju uppenbarligen självförvållade. Vi vet dessutom att rökning ligger bakom 80-90 % av alla fall av lungcancer. Ska även rökarna behöva betala sin vård om de får cancer? Och hur ska vi ställa oss till narkomaner och alkoholister som behöver vård på grund av sitt missbruk?
Absolut, det är mycket pengar vi talar om för exempelvis en boxare som skadas under en match. Men börjar vi flytta på gränserna, börjar det snart bli extremt godtyckligt. Om boxare - eller arrangörerna eller boxarnas motståndare - ska börja betala för de skador som uppstår, vilka grupper kommer snart att få betala för sin sjukvård? Hela idén med att börja sålla i detta sammanhang är så absurd att det inte finns ord för det.
Och vad gör man i förlängningen om privatpersoner eller företag ska finansiera viss vård, men pengarna inte finns? Ska sjukhusen börja ta kreditupplysningar på patienter med livshotande skador innan nödvändiga sjukvårdsinsatser sätts in? Även om man kan köpa artikelförfattarnas argument, att skattemedel inte alltid borde gå till självförvållade skador, måste man ändå tänka lite längre än näsan räcker.
Det är inte värdigt en välfärdsstat att neka människor vård för att skadorna eller sjukdomarna helt eller delvis är självförvållade och ingen annan än staten har medel att finansiera vården. Det är inte heller värdigt en välfärdsstat att börja sålla vilka som ska betala för vård eller ej.
Varje person som kommer in till ett sjukhus med sjukdomar eller skador som behöver vård av något slag, är också en person som efter tillfrisknandet kan vara en potentiell tillgång för samhället. En person som kan jobba, betala skatt, konsumera tjänster och varor och därigenom bidra till samhället. Oavsett hur skadan eller sjukdomen uppstått.
Själv frågar jag mig snarare hur det kommer sig att skattemedel ska gå till att betala lön till de två artikelförfattarna, som jobbar på Centre for Healthcare Ethics (en del av Karolinska Institutet) samt Stockholmsuniversitet, när de inte har viktigare saker för sig än att komma med så urbota dumma idéer. De kanske själva borde betala sina löner?!
 

 
DN 1 LR 1 SvD 1 SR 1 2 3
 
Bilden lånad från Dagens Medicin
 


Tidigare inlägg