Klocktillverkning

När man ser det här, börjar man förstå varför vissa klockor kostar en smärre förmögenhet...
 
 


Ryssen kommer!!

Det är inte svårt att tycka att det ä väldigt lägligt på något vis. I decennier har försvaret haft skamligt låga anslag och man har skurit ner hur mycket som helst. Vissa förstå-sig-påare skulle nog till och med hävda att det svenska försvaret är helt nedlagt. Själv har jag tappat räkningen på alla gånger man hört överbefälhavare med kolleger klaga över alldeles för låga anslag.
Nu har vi haft regeringsskifte och den nya regeringen ska snart lägga fram sin första budget. Och vips börjar det krylla av misstänkta/främmande undervattensfarkoster i Stockholms skärgård. Känns inte det som ett väldigt märkligt sammanträffande?! ;-)
När man dillade om att ryska ubåtar rörde sig i svenska farvatten på 80-talet, visade det sig slutligen röra sig om minkar. Djur som ju är avsevärt mycket mindre än en ubåt. Lite skämtsamt kan man ju fråga sig vilka djur man kommer hitta den här gången? *L*
I grund och botten misstror jag egentligen inte försvarets bedömningar. Dessutom är det naturligtvis bra att man tar larm på allvar och faktiskt kontrollerar det hela om man har anledning att misstänka att något inte är som det ska. Men det är rätt svårt att inte skoja lite om tillfälligheten med en ny regering som suttit i opposition i åtta år och som snart ska lägga sin första budget, samtidigt som det börjar krylla av påstådda främmande ubåtar i Stockholms skärgård.
Och i Sverige har vi väl alltid varit lite rädda för ryssarna efter deras härjningar här längre tillbaka i historien. Så det är väl lätt att skrämma upp folk med att det eventuellt finns ryska ubåtar i svenska vatten. Själv är jag nog måttligt oroad, oavsett vad man slutligen hittar skulle jag dock inte bli förvånad. Oavsett om det faktiskt rör sig om en rysk ubåt, en mink eller rentav en säl....
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 VG 1 2 3
 
Bilden lånad av Deviantart
 


Det finns en viss risk att vissa inte gillar mig...




 

När politikerna får en mick i nyllet

 


Självdemonterande tvättmaskin säljes

 


Hemköp Ringen

Hemköp vid Skanstull har rätt märkliga öppettider...
 
 

 

Rönnskär i Söderhamns skärgård

Så har mitt eget lilla sommarparadis gått och blivit film. Själv har jag tillbringat varenda sommar i den gröna lilla stugan på ön, som var min mormor pappas tjänstebostad medan han var lots och stationerad på Rönnskär. Nu är lotsstationen nedlagd och lotshuset ombyggt till vandrarhem. Något som jag själv tycker är härligt, eftersom det ger lite nytt blod och mer liv och rörelse på ön. 
 
 


Bebis + ben + hund = gulligt!

 


Välplacerad reklambanner

Ja, jag är nöjd med min pension om jag vinner 188 miljoner!
Nej, jag är INTE nöjd med min pension om jag INTE vinner 188 miljoner!
 
 

 
Bilden är en skärmdump från Dagens Nyheter
 
Relaterat: SvD
 


Den svåra konsten att leverera en sanning

Man brukar ofta säga att de enda som alltid säger sanningen är barn och alkoholister. Många brukar vilja säga att barn kan vara så elaka eftersom de alltid säger sanningen, hur brutal den än är. Men frågan är om vi vuxna alltid är så hemskt mycket bättre? Vi kan ju snarare vara tvärtom och hellre dra en nödlögn istället för att säga vad vi faktiskt tycker. Andra gånger verkar vissa personer dessutom tycka att det är enklare att inte höra av sig alls än att behöva leverera en sanning.
Jag vet, många gånger är det verkligen obekvämt och kanske rentav obehagligt att behöva leverera en sanning. Även för min del har det ibland hänt att jag hellre dragit någon form av nödlögn för att det har känts lite bekvämare.
Men det är så många gånger jag verkligen stört mig på situationer då det varit så uppenbart att någon dragit en nödlögn istället för att bara rakt av säga som det är. Och oftast har det då varit situationer då jag själv inte kunnat se det obekväma i att säga som det är. Låt säga att man försöker ordna en fest eller middag och frågar runt om intresse för det hela. Då är det många som direkt klargör att de absolut kommer, men när det sedan kommer till kritan och man behöver ett definitivt svar är det många som drar sig ur med ganska tveksamma bortförklaringar. Nu säger jag inte att det alltid är så när jag försöker ordna något, för då hade jag tagit det personligt istället. Men det är tillräckligt förekommande för att jag ska störa mig på det.
Ett riktigt bra praktexempel är ju när man annonserar ut någonting via till exempel Blocket. Det spelar ingen roll om det är en sak, möbel eller en lägenhetsannons. I skrivande stund har jag tappat räkningen vad gäller personer som hört av sig och varit jätteintresserade av det jag annonserat ut och till och med kommit överens om tid då de ska komma och titta på det jag ska sälja eller byta bort - men sedan inte dykt upp på avtalad tid utan att höra av sig innan och (förstås) inte heller svarat i telefon när jag försökt ringa för att se att de inte glömt eller om det blivit något missförstånd. Varje gång detta händer, blir jag lika fascinerad över hur folk verkar resonera i dessa lägen. Tror de jag uppskattar att planera in att de ska komma och avstå från annat för att sedan gå hemma och vänta på någon som inte dyker upp? Trots allt behöver man inte komma med någon förklaring till att man inte kommer, det räcker att skicka ett sms eller mejl och säga att man ändrat sig.
Men väldigt ofta förväntas man att genom olika sociala signaler, underförstådda meddelanden och gliringar förstå vad folk menar i olika sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt förstått problemet i att säga som det är. Det kan röra sig om alltifrån att man inte vill ses mer till att man inte kan/vill komma till den där festen/middagen man fått en inbjudan till eller hur man passar i ett visst klädesplagg.
 
Sen har man förstås den andra ytterligheten, där vi har personer som - som jag - stör sig på att man ska hymla med sanningen. Men istället går man till överdrift och ska vara brutalt ärlig i alla tänkbara situationer, oavsett om sanningen sårar eller ej.
Och jovisst, sanningen sårar faktiskt ibland och många gånger är det bättre att komma med en sårande sanning än en lögn. Men man måste ändå väga det sårande i att säga sanningen kontra det syfte som sanningen uppfyller. Om det goda i att säga sanningen uppväger att mottagaren av sanningen blir sårad, ska man naturligtvis komma med sanningen. Men om det enda som händer är att mottagaren blir sårad, vad är då syftet?
Jag har varit med om situationer då personer till mig sagt saker i stil med "Umgås man med mig måste man acceptera att jag alltid är ärlig - och du är alldeles för fet att klä dig på det där sättet". Vilket syfte uppfyller en sådan sanning? Jag vet att jag behöver gå ner i vikt och jobbar på saken, men inget blir bättre av att få en sådan sårande sanning slängd i ansiktet. I många lägen kan tanken vara god med att påtala någons övervikt, men alltsom oftast blir det enbart sårande.
Ibland måste man tyvärr såra någon eller göra någon ledsen genom att leverera en sanning, men när sanningen enbart sårar är det nog lika bra att hålla kakhålet stängt. Sen är det en svår balansgång vissa gånger, där det är lätt att trampa fel när det gäller huruvida man ska vara ärlig, halvärlig eller inte säga något alls... Det finns knappast något rätt eller fel alla gånger. Men i min värld tillhör det social kompetens och vanligt hyfs att säga till om man inte dyker upp till ett avtalat möte, liksom att inte tala om för någon hur fet personen är.
 

 
Bilderna lånade från Peter Larson, I huvudet på en förskolemotståndare
 


Gubbsjuka

Jag börjar ibland undra om jag inte faktiskt är en aning gubbsjuk?! Det är inte helt lätt att inte titta på flickor som är rejält mycket yngre än vad jag själv är - och visst kan jag tycka att många av dem är fruktansvärt snygga.
Men de gånger det händer att jag går på krogen brukar jag inte kunna låta bli att småle åt de personer (oftast män) i övre medelåldern och uppåt som hänger på olika uteställen och på fullaste allvar verkar tro att de kan få ihop det med någon som knappt är gammal nog att vara deras dotter.
Det är ju en sak att göra något försök, men man måste också kunna ta ett nej. Fast det kan inte alla - och det är ju någonstans där som gum-/gubbsjukan faktiskt träder in. För hur svårt ska det vara att förstå att en person i 20-årsåldern inte vill ha ihop det med någon som skulle kunna vara gammal nog att vara ens förälder eller rentav ens morfar?
Samma attityd verkar finnas på olika dejtingsajter på internet, både hos män och kvinnor - även om män verkar vara överrepresenterade i just den här statistiken. När jag själv varit med på olika dejtingsajter har jag lite då och då fått mejl och inviter från kvinnor som varit 25+ år äldre än mig och som på fullaste allvar trott att de haft en chans att få ihop det med mig. Trots att de faktiskt är äldre än min mamma. Och vad jag förstått på många av de tjejer jag pratat med som varit på samma sidor, så har många män/gubbar varit etter värre.
Återigen kan jag tycka att det är en sak att ta en första kontakt, att göra någon form av "närmande". Men får man ett nej borde man ju kunna acceptera det. Den riktiga gumm-/gubbsjukan träder in när man inte ger sig utan på fullaste allvar verkar tro att man med viss övertalning kan få precis vem som helst på fall.
Personligen tittar jag absolut på tjejer som kan vara avsevärt yngre än jag, jag kan tycka att de är snygga och kan naturligtvis tänka tanken att flirta med dem. Men får jag ett nej, respekterar jag det hela och skulle inte fortsätta att vara påstridig. Så nej, jag skulle inte påstå att jag år gubbsjuk i dess rätta bemärkelse. Jag tar ett nej och fortsätter inte att vara påstridig.
Väldigt ofta pratar man gubbsjuka gubbar, men jag lovar er att det finns gummsjuka i en viss usträckning också. I skrivande stund har jag tappat räkningen på hur många gånger jag avhyst kvinnor/tanter som varit mångdubbelt så gamla som jag. Jag har låtsats vara bög, ljugit och sagt att jag är upptagen eller snart ska gå hem - allt för att damen ifråga ska förstå att jag inte år intresserad.
Nu tycker jag väl inte direkt att är något jätteproblem att äldre damer försöka stöta på mig.  ofta händer det trots allt inte. Men jag kan förstå hur man som tjej känner det när äldre herrar stöter på dem, framförallt när vederbörande är väldigt påstridig. Och jag hoppas att jag själv inte hamnar där med åren! En sak att titta, en sak göra något enstaka försök om man är intresserad av någon - men får man ett nej måste man kunna ta det.
 

 
Bilden lånad från Syster Frida
 


Högtflygande planer

Dags att lära sig att navigera?
 
 


World Trade Center 11-09-01

 


Djurisk design

 


Sjuk hagelstorm

Jag råkade en gång i tiden helt ofrivilligt köra igenom en hagelby med en EU-moped. Det var verkligen inte särskilt skönt och skulle få det allra mesta att framstå som en spabehandling. Och då är ändå våra svenska hageloväder oftast ganska oskyldiga om man jämför. Kan inte låta bli att dela med mig av filmklippet här nedanför, som jag hittade via DN. Är nog glad att jag inte befann mig på den här ryska badstranden!
 
 


Jag är inte trött... *gäsp*

Minns när man var liten och mamma och pappa sa att det var dags att gå och sova? Hur trött man än var, så förnekade man det alltid. Man gäspade så käkarna gick ur led, men trött var man inte. Eller, man ville åtminstone inte erkänna det. 
Det värsta är att jag själv fortfarande är likadan! Den enda skillnaden är att mina föräldrar inte längre säger till mig när det är dags att sova, det är jag själv som gör. Dock utan att lyda särskilt bra, för det är ytterst sällan jag gör som jag säger till mig.
Har jag inga tider att passa under morgonen/förmiddagen dagen efter, blir jag i princip alltid sittande uppe väldigt sent. Snarare till långt inpå natten, skulle jag säga. Ofta kan jag tycka att det är väldigt skönt, jag kan tycka om lugnet och stillheten som infinner sig på nätterna. Det är inte lika skönt dagen efter dock, eftersom jag ofta sover rätt länge istället. Ibland kan jag känne en viss frustration över att jag inte kommer i säng i skaplig tid så att jag kan få ut lite av dagen också. Men allt är givetvis på två sätt, för ofta får jag trots allt en hel del gjort hemma under nätterna istället. På något vis är det då jag vaknar till liv och känner att jag får inspiration att faktiskt ta tag i saker.
Dessutom kan jag verkligen njuta av att komma hem och veta att jag inte ha en tid att passa dagen efter, att veta att jag kan gå och lägga mig när jag vill, inte när jag borde. Det är faktiskt en härlig känsla och jag kan få samma känsla som när var liten och det var något speciellt så man fick vara uppe lite längre. Så som snart 40-åring tar jag igen alla de gånger mina föräldrar mot min vilja körde mig i säng - och känner mig nästan lite busig! ;-)
 

 
Bilden lånad från Bossel Jimmie Johnsson
 


Fyrverkeri från en drönare

 


Så är det bevisat!

Det slår verkligen aldrig fel och är alltid precis samma sak. Är det fullmåne, är det helt hopplöst att få sova ordentligt. Eller, rättare sagt, sover gör jag - det är själva insomnandet som är problemet. Om jag vet att det är fullmåne eller ej spelar ingen som helst roll, jag somnar inte i alla fall. Det kan vara totalt igenmulet så att man inte har en aning om ifall månen är på fyllan eller halv. Är den full har jag bara svårt att somna, punkt slut.
Men så har det i dagarna publicerats en studie kring ämnet. Och man har nu en gång för alla kommit fram till att vår sömn kan påverkas av fullmånen. Säger man åtminstone.
Studien är geomförd vid Sahlgrenska akademin och har analyserat data från en tidigare sömnstudie och sedan jämfört dem med måncykeln. Syftet från början var att undersöka sömnstörningar från buller, men när man analyserat alla data såg man att känsligheten, mätt som aktiviteter i hjärnbarken, var större vid fullmåne.
Studien visar att man i snitt får 20 minuter mindre sömn när det är fullmåne - även om det för mig i bästa fall rör sig om 1-2 timmar. Resultaten bygger på en undersökning av 47 personer mellan 18 och 30 år och studien är med andra ord relativt liten.
Sovrummen i sömnlaboratorierna saknade fönster, vilket innebär att deltagarna inte kan ha drabbats av månljuset. Men forskarna anser att detta tyder på att det kan finnas någon form av inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm. Men detta är än så länge bara spekulationer och forskarna själva säger att det krävs fler och bättre kontrollerade studier som specifikt behandlar dessa mekanismer innan man kan säga något med säkerhet.
Men utan att varken vara forskare eller ha särskilt mycket medicinsk utbildning, är det för mig ändå rätt uppenbart att månen ändå påverkar oss! Kan månen påverka tidvatten och få enorma vattenmassor att flytta på sig, varför skulle den inte kunna påverka oss människor? 
För mig är det kanske inte ett jättestort problem när det är fullmåne, även om jag är trött under några dagar. Men kommer man en gång för alla fram till vad det är som gör att vi är så pass många som har svårt att sova när det är fullmåne, kanske man också kan komma fram till något som kan lindra besvären? Månen sitter där den sitter, den saken kan man inte ändra på. Men kanske finns det något som kan hjälpa oss som inte sover när den sitter där den sitter?
 

 
SVT 1
 
Bilden lånad från Handbrutens blogg
 


Tekniskt efterbliven?

Jag brukar tycka att jag hänger med rätt i bra i den tekniska utvecklingen. Jag brukar inte har några som helst problem att lära mig nya tekniska prylar och leta reda på olika finesser när jag köper till exempel ny mobil eller dator.
Men någon gång ibland går även jag bet! Det finns faktiskt tillfällen då även jag inser att jag har mina begränsningar. För bara några veckor sedan köpte jag en ny mobiltelefon, en Sony Xperia. Jag har lärt mig de allra flesta funktioner, men med ett enda undantag.
Som så många andra använder jag mobilen som väckarklocka - och jag bara kan inte förstå hur jag enkelt ska slå av alarmet när det ljuder!! Jag har verkligen letat - och det som står i instruktionsboken stämmer inte alls. Där pratar man om symboler som ska dyka upp på displayen när alarmet ljuder, men som inte alls dyker upp. Jag har sökt på internet men inte heller där hittat någon lämplig instruktion på hur man ska göra.
Den enda lösningen jag har hittat är att första aktivera appen, för att sedan inakivera den. Något som kräver flera handgrepp. Visserligen är jag oftast säker på att jag faktiskt hinner vakna när larmet ljuder, det har förr tillbaka hänt alltför ofta att jag försovit mig på grund av att jag mer eller mindre kunnat stänga av larmet i sömnen. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är frustrerande att inte hitta de rätta knepen att göra detta. För så pass omständligt som det är nu, så känns det liksom inte riktigt att det ska vara.
Men är det någon som kan med Sony Xperia, så är man mer än välkommen att höra av sig till mig och tala om hur man gör. För det kommer inte upp några snooze-knappar att klicka på, inga klocksymboler att föra åt höger som står i instruktionsboken. Och även om jag ställer in att jag ska kunna stänga av med högerknappen, så funkar inte detta när alarmet väl ljuder. Så det hela är för mig ett stort mysterium!!
 

 
Bilden lånad från TXU energy
 


Ett försvarstal

Alla födda före 1980 kommer känna igen sig SÅÅÅ väl!
 
 


Tidigare inlägg