Tragedin att inte kunna sova

Verklig sömnlöshet är inte den som alla drabbas av någon gång ibland. Det är stor skillnad mellan verklig sömnlöshet och sådan som beror på att man störs av ljus, ljud eller känner sig orolig över någon yttre omständighet.
Verklig sömnlöshet har inga uppenbara orsaker. Man kan bara inte somna, det går bara inte. Man hamnar helt enkelt i en virvel av oro, där sömnbristen förstärks av rädslan för att inte kunna sova.
Om jag inte sover kommer jag inte att klara av det ena eller det andra i morgon. Jag kommer inte att kunna arbeta eller köra bil. Jag kommer inte att kunna koncentrera mig. Jag kommer inte att kunna älska. Jag kommer inte att kunna leva.
Kronisk sömnlöshet är ett tillstånd som gränsar till förtvivlan av den svåraste arten. Och människor står ut med livet just därför att de sover.
Världen kan delas in i två slags människor. De som sover och de som inte gör det. Och att inför den tragedi som verklig sömnlöshet innebär få råd av sin doktor om att dricka örtte, varm mjölk och/eller att koppla av och att inte tänka så mycket väcker direkt ens vrede - och förstärker oron kring att inte kunna sova. Å det grövsta. Det är inte sådana råd man behöver i det läget, utan helt andra saker.
Att vara en god sjusovare är förstås beundransvärd. Det sägs att Barack Obama sover bra. När han var president gav han sina medarbetare order om att bara väcka honom om det uppstod ett krisläge, vilket istället ledde till att de ständigt hamnade i diskussioner om ifall de skulle väcka honom eller ej.
Eller tänk på Winston Churchill, som älskade sina tupplurar och menade att de hjälpte honom att vinna kriget. Han hade till och med en säng på sitt kontor. Hans underlydande fick bara väcka honom ”vid en pågående invasion av de brittiska öarna” .
Sömnens verkliga mästare är sådana människor som kan somna bara sådär, när de har lust och har en stund över. Något som är en gåva av sällan skådat slag.
Jag brukade också sova gott, men det var innan jag fyllde 28. Det var då sömnproblemen kom. De var säkerligen en följd av många års skiftarbete, några års livskris och en rad andra omständigheter.
Nej, jag skyller verkligen inte min sömnlöshet på någon annan. Absolut inte. Jag tappade dock bort min sömn någonstans. Den finns där, som en sorts sömnens gengångare. Den hemsöker mig, men jag kan inte återfinna den - och inte heller ropa på den när jag behöver den.
Varje litet bekymmer förstärker min sömnlöshet. Om du ska ta ett flyg som avgår klockan sex på morgonen är det fullt naturligt att sova dåligt. Du är rädd för att missa flyget och lika rädd för att gå ombord. Men om du aldrig sover ordentligt blir minsta störning en sorts...jag vet inte vad man ska kalla det, men det blir ett nytt kapitel av din egen hemliga tragedi av sömnlöshet.
 
Jag sover inte. Jag kan inte somna. När jag till sist faller i dvala vaknar jag efter två eller tre timmar. Sedan kan jag inte somna om. Och jag har prövat allt. Sömnmedel, hypnos, alkohol, akupunktur. Och inget fungerar.
Jo, alkoholen fungerar faktiskt! Alldeles fantastiskt bra. Men bara samma kväll som den intas.
En av de grundläggande reglerna för den som lider av min sorts sömnlöshet är att man aldrig får försöka sova ikapp. Man måste helt enkelt hålla på sina sovtider och någon form av sömnrutiner, i den mån de existerar. Så är det bara. Utan rutiner fallerar allt det man byggt upp för att försöka komma till sans med sömnproblemen. Rubbas rutinerna, är problemen tillbaka.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Better help
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum
Taggar: sova, sömn

Du får avfärda mig som tokig

Jag är knappast ensam om känslan av att lyssna på den här texten. Jag tillägnar detta inlägg de två personer som passerat genom mitt liv och som borde ta åt sig av denna text.
 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum
Taggar: Caj Karlsson, Kärlek

Frustration - vad är det vissa inte förstår?!?

För väldigt många år sedan - 1998 - träffade jag en tjej. Ni som känner mig, liksom ni som följt min blogg ett tag känner förmodligen redan till historien om detta mycket galna fruntimmer. För er som inte känner till den, skrev jag ett långt blogginlägg för några år sedan om det hela, som går att finna här.
Att damen ifråga inte har några gränser vad gäller i princip någonting visste jag visserligen redan. Men jag trodde ändå att hon faktiskt hade någon gräns någonstans. För det ironiska i kråksången är att det för bara ett par veckor sedan kom en vänförfrågan från henne på Facebook. Jo, det är faktiskt helt sant! Och hur jag än vänder och vrider på det hela, kan jag inte riktigt förstå hur hennes hjärncell arbetar när hon skickar iväg en vänförfrågan till mig.
För om det nu skulle vara så att jag misskött vårat så kallade förhållande som hon påstått att jag gjorde, varför skulle hon alls vilja ha något mer med mig att göra överhuvudtaget? Mer än möjligen för att flå mig levande på sin höjd... Om hon å andra sidan - mot alla odds - skulle inse att hon haft fel om mig, borde hon väl istället skämmas ögonen ur sig och av den anledningen inte våga ta kontakt alls.
Men med största sannolikhet tänker hon att det gått 16 år sedan det tog slut och att jag kanske glömt och förlåtit. Hur osannolikt det än må vara att jag skulle ha gjort det. Mitt svar på vänförfrågan på Facebook blev dock ett kort och koncist svar: "Kontakta inte mig, jag har absolut ingenting att säga dig!". Det tog bara sekunder innan jag fick svar: "Vill bara säga hej".
Jo tjena! Vill man bara säga hej skickar man inte en vänförfrågan på Facebook, framförallt inte efter det stormiga förhållande som hon och jag trots allt haft. Åtminstone inte i min värld. På sin höjd skickar man ett kort mejl eller ett SMS. Jag frågar mig förstås vad nästa steg hade blivit, om jag mot all förmodan skulle ha accepterat hennes förfrågan? Skulle hon fortsatt att sprida falska rykten om mig, fast nu på internet? Skulle hon fortsätta vara svartsjuk helt utan anledning och komma med en massa anklagalser, den ena mer hårresande än den andra?
Hur märkligt det än må låta, är det här en människa jag trots allt tycker rätt synd om. Att man kan vara så verklighesfrånvänd, att man är så desperat efter bekräftelse att man tar till vilka medel som helst för att hålla en fasad utåt. Liksom att hon måste vara en otroligt ensam människa. För henne är det ju trots allt verklighet att jag var (och kanske fortfarande är?) det "svin" hon påstod mig vara när vi var tillsammans, men ändå söker hon kontakt. Det kan ju knappast vara förstahandsvalet, känns det som.
Men trots att jag inte kan låta bli tycka lite synd om denna ganska tragiska person, kommer jag aldrig mer vilja ha kontakt med henne. Sedan må jag vara långsint - eller vad man vill välja att kalla mig för...
 

 
Bilden lånad av Alexandra Bäremo
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum
Taggar: misshandel, svartsjuka

Visa fler inlägg