Du får avfärda mig som tokig

Jag är knappast ensam om känslan av att lyssna på den här texten. Jag tillägnar detta inlägg de två personer som passerat genom mitt liv och som borde ta åt sig av denna text.
 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum
Taggar: Caj Karlsson, Kärlek

Frustration - vad är det vissa inte förstår?!?

För väldigt många år sedan - 1998 - träffade jag en tjej. Ni som känner mig, liksom ni som följt min blogg ett tag känner förmodligen redan till historien om detta mycket galna fruntimmer. För er som inte känner till den, skrev jag ett långt blogginlägg för några år sedan om det hela, som går att finna här.
Att damen ifråga inte har några gränser vad gäller i princip någonting visste jag visserligen redan. Men jag trodde ändå att hon faktiskt hade någon gräns någonstans. För det ironiska i kråksången är att det för bara ett par veckor sedan kom en vänförfrågan från henne på Facebook. Jo, det är faktiskt helt sant! Och hur jag än vänder och vrider på det hela, kan jag inte riktigt förstå hur hennes hjärncell arbetar när hon skickar iväg en vänförfrågan till mig.
För om det nu skulle vara så att jag misskött vårat så kallade förhållande som hon påstått att jag gjorde, varför skulle hon alls vilja ha något mer med mig att göra överhuvudtaget? Mer än möjligen för att flå mig levande på sin höjd... Om hon å andra sidan - mot alla odds - skulle inse att hon haft fel om mig, borde hon väl istället skämmas ögonen ur sig och av den anledningen inte våga ta kontakt alls.
Men med största sannolikhet tänker hon att det gått 16 år sedan det tog slut och att jag kanske glömt och förlåtit. Hur osannolikt det än må vara att jag skulle ha gjort det. Mitt svar på vänförfrågan på Facebook blev dock ett kort och koncist svar: "Kontakta inte mig, jag har absolut ingenting att säga dig!". Det tog bara sekunder innan jag fick svar: "Vill bara säga hej".
Jo tjena! Vill man bara säga hej skickar man inte en vänförfrågan på Facebook, framförallt inte efter det stormiga förhållande som hon och jag trots allt haft. Åtminstone inte i min värld. På sin höjd skickar man ett kort mejl eller ett SMS. Jag frågar mig förstås vad nästa steg hade blivit, om jag mot all förmodan skulle ha accepterat hennes förfrågan? Skulle hon fortsatt att sprida falska rykten om mig, fast nu på internet? Skulle hon fortsätta vara svartsjuk helt utan anledning och komma med en massa anklagalser, den ena mer hårresande än den andra?
Hur märkligt det än må låta, är det här en människa jag trots allt tycker rätt synd om. Att man kan vara så verklighesfrånvänd, att man är så desperat efter bekräftelse att man tar till vilka medel som helst för att hålla en fasad utåt. Liksom att hon måste vara en otroligt ensam människa. För henne är det ju trots allt verklighet att jag var (och kanske fortfarande är?) det "svin" hon påstod mig vara när vi var tillsammans, men ändå söker hon kontakt. Det kan ju knappast vara förstahandsvalet, känns det som.
Men trots att jag inte kan låta bli tycka lite synd om denna ganska tragiska person, kommer jag aldrig mer vilja ha kontakt med henne. Sedan må jag vara långsint - eller vad man vill välja att kalla mig för...
 

 
Bilden lånad av Alexandra Bäremo
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum
Taggar: misshandel, svartsjuka

Det är okej att känna!

 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum, Kampen mot cancer;

Visa fler inlägg