Mycket vill ha mera

Jag vill börja med att poängtera en sak. Jag betalar mer än gärna skatt, jag har mer än gärna ett av de högsta skattetrycken i världen. Det är nämligen så att jag varit i den situationen att jag ser vad man faktiskt får för de snålt förvärvade skattepengarna.
När jag 2014 fick veta att jag hade en tumör i ryggmärgskanalen i nacken följde en lång period av sjukvård, operation och rehabilitering. Till en kostnad på cirka 6.000 (det vill säga den summa jag fick betala vid vårdtillfället) kronor fick jag förstklassig vård under flera månader, en vård som förmodligen kostade många hundratusen - kanke till och med miljoner. Inräknat i denna summa fick jag även taxiresor till och från olika läkarbesök vid flertalet tillfällen. Ovanpå detta fick jag ut 80 % av min lön från Försäkringskassan för att kunna bo kvar i min lägenhet, ha mat på bordet och kläder på kroppen.
Jag hade aldrig kunnat bekosta denna vård ur egen ficka och är evigt tacksam att jag har förmånen att leva i ett land som Sverige, där vi gemensamt bekostar saker som sjukvård, skola och omsorg. När man sedan hör kommentarer som den Svenskt Näringslivs VD Leif Östling fäller är det svårt att inte bli lite mörkrädd. Uttalandet hittar ni slutet av klippet nedan, men innebär i korthet att Östling inte förstår vad han får för sina skattepengar. Istället har han valt att ägna sig åt ganska avancerad skatteplanering. Visserligen ska det han ägnat sig åt inte ha varit olagligt, men det moraliska kan man ju diskutera.
 
Grejen är att hur förkastligt den här typen av beteende är, tror jag inte det är annat än särskilt mänskligt. Hur många är det inte som råkat ha ovanligt många värdesaker i bilen just när de fick inbrott i den? Och den repan som egentligen blev till när du körde för nära ett buskage, var det egentligen inte inbrottstjuvarna som orsakade den? 
Har du möjlighet att få ut några kronor extra i något bidrag, kommer du förmodligen utnyttja det - även om det kanske inte är helt enligt reglerna. Och det är nog även många låg- och medelinkomsttagare som skulle smita från några hundralappar i skatt om det gick - fast kanske mer i syfte att få ekonomin att gå runt snarare än bli än mer förmögen.
Men när man ser redan mycket förmögna personer fiffla med skatten för att bli ännu förmögnare, sticker det förstås extra mycket i ögonen. Man tänker ju att de trots allt borde ha råd med de där skattepengarna. Och det blir helt andra summor än man kommer på en undersköterska med 25.000 i månaden att fiffla med skatten. Fast girighet/snålhet är ett en mänsklig egenskap som är svår att bli av med. Även om jag inte försvarar beteendet i sig på något vis, tror jag det faktiskt är rätt mänskligt...
 

 
 

 
Bilden lånad från Крыша
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Ekonomi och pengar, Politik(er);
Taggar: Leif Östling, Svenskt Näringliv, pengar

Lyxfällan

Någon gång ibland händer det faktiskt att jag sveper förbi varuhus som NK och liknande tillhåll för den mer välbärgade delen av befolkningen. I synnerhet om jag är på jakt efter något som kanske inte finns i var och varannan butik.
Men varje gång jag kommer till något av de exklusiva varuhusen förundras jag över vad folk uppenbarligen är villiga att betala för saker och ting. Jag menar, vad gör till exempel en penna så märkvärdig att någon är villig att betala 60.000 kronor för den? Jo, på NK finns faktiskt sådana pennor!
I min värld tänker jag på vilken bra dator jag skulle kunna få för de pengarna. Och vad mycket mer jag skulle kunna göra med den datorn än att krafsa ner några kråkfötter på ett papper. Eller att jag faktiskt skulle kunna köpa en helt okej bil för de pengarna. Och på så vis kunna ta mig runt för att se och uppleva saker. Vad gör en sådan penna så mycket bättre än någon som man får för några hundralappar? Det är ju inte direkt någon revolutionerande teknik i en penna som går att utveckla och förfina - åtminstone inte om man jämför med till exempel elektronik.
Och hur mycket mer värmer eller passar en jacka för 20.000 jämfört en för 5.000? Jag håller absolut med om att det är skillnad om man jämför med en billig jacka från till exempel H&M och att man får vara beredd att betala för kvalitet. Många gånger är det värt att betala lite mer för ett plagg, en dator eller TV. Men någonstans måste det ju ändå komma till en gräns där man inte får mer kvalitet för pengarna, utan man betalar bara för ett märke och att kunna skryta med att något är inköpt på NK.
Jag har själv gått från att betala så lite som möjligt för till exempel skor till att faktiskt vara beredd på att lägga ut uppåt tusenlappen för ett par. Dels har jag ju numera den ekonomin att jag kan göra det, men jag har också insett hur mycket det är värt, att det faktiskt är bekvämare med ett par kvalitetsskor än ett par som kostar 200 kronor paret.
Men jag har svårt att tro att det finns skor som är värda att betala 10.000-tals kronor för bara för att det inte går att få någon liknande kvalitet. Jag skulle nog bestämt hävda väsentligt mycket billigare skor håller exakt samma kvalitet.
 
Somliga skulle förmodligen hävda att jag resonerar som jag gör för att jag är avundsjuk på dem som kan spendera dessa pengar på lyxvaror. Men jag kan lugna er med att så inte är fallet.
Jag kan ibland sakna att inte ha råd med vissa saker, att det kan vara en irritation när lönen inte alltid räcker till det jag vill. Men att ha det pengarna att jag kan köpa en penna för 60.000 bara för att jag kan - den världen vill jag inte leva i.
Pengar gör i sig inte människor lyckligare och det finns absolut en hel del ting som inte går att köpas för pengar. Men att åtminstone ha en ekonomi som inte behöver bekymra sig över, att veta att pengarna räcker varje månad - det är en del av god livskvalitet. Jag har själv varit i situationen som låginkomsttagare och vet hur det kan tära på ens psyke när man aldrig vet om ens pengarna kommer räcka till räkningarna och lite mat.
Men det är skillnad på att inte behöva bekymra sig och att ha obegränsat - eller nästintill obegränsat - med pengar. Och de som lever med enorma förmögenheter är nog knappast lyckligare än någon annan. Ska man göra en grov generalisering är det säkerligen en generell skilnad i mående om man jämför låginkomsttagare med dem som ligger lite över medelinkomsten. Men sen har jag svårt att tro att det är någon skillnad.
Eller vad säger ni andra? Blir man lyckligare av att skriva ett brev med en penna för 60.000 än om man skriver brevet med en penna för 1500?
 

 
Bilderna lånade från GuoGuiyan, Relationslabbet
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Ekonomi och pengar

Vara om sig och kring sig

Jag brukar tyck att jag är duktig på att jämföra, vara kritisk och verkligen kontrollera saker och ting när jag ska köpa eller boka något lite dyrare. Som att köpa en dator eller boka en resa till exempel.
Ekonomisk som jag är, brukar jag med jämna mellanrum gå igenom min ekonomi och kontrollera om jag kan dra ner på några kostnader någonstans. Det kan vara att byta försäkringsbolag eller mobilabbonemang, placera om lån och en massa andra saker. Varje gång jag gör denna revidering brukar jag spara in runt 500 kronor per månad.
Men det gäller vekligen att vara om sig och kring sig och veta hur man ska gå tillväga för att utföra detta detektivarbete. Med internet är det avsevärt lättare förstås, minns ni hur det var så sent som på 90-talet när man fick ringa runt till olika företag, skriva listor med jämförande priser innan slutligen kunde ta ett beslut?
Nu kan man sitta nån timme vid datorn, söka på olika företag och se priserna direkt på skärmen. Det är lite av ett detektivjobb, man måste jha lite koll vad man ska söka efter och vara beredd på att det tar lite tid ibland. Men internet är ändå konsumentens bästa vän, åtminstone en av de bästa. Jag tycker nästan att det märks att konkurrens mellan olika företag ökat sedan internet kom och det blivit lättare för oss konsumenter att jämföra priser.
 

 
Bilden lånad från Publikt
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Ekonomi och pengar

Visa fler inlägg