Filminspelning

Det har varit lite tunnsått med statistroller på sistone, jag har inte blivit erbjuden så värst många roller av dem jag sökt. Men till igår blev jag faktiskt kallad till en filmning. För första gången blev det lite sminkning - och jag hade till och med några få repliker. Reslutatet av sminkningen hittar ni här nedanför och jo, det var vampyr jag skulle föreställa.
Den här gången var det frågan om barnprogrammet Familjen Rysberg som skulle spelas in. Eftersom jag inte har barn, har jag själv aldrig sett programmet. Så jag kände mig verkligen som ett oskrivet ark när jag kom till inspelningen igår morse, jag hade ingen som helst aning om vad som väntade.
Men det var ändå en av de roligare inspelningarna jag varit på. Tidigare har jag upplevt film- och TV-branschen som ganska segregerad. Som statist får man oftast inte beblanda sig alls med skådespelarna. Man får inte sitta vid samma bord som skådisarna när det är lunch, vissa gånger är man inte ens välkommen i samma rum när det vankas mat. Oftast kommer skådisarna, regisören eller någon ur teamet inte ens fram och hälsar när man kommer. Man känner sig nästan som en andra klassens deltagare, där all kommunikation sker genom den statistansvarige. Något jag haft lite svårt att vänja mig vid. För även om man kanske inte har den viktigaste huvudrollen i filmen/serien så har man ändå en viktig del i filmningen.
Men igår var det något helt annat. Samtliga skådisar kom och hälsade när de kom, samma sak med alla andra i teamet. Det kändes under hela dagen som att man verkligen blev en del i gänget, till skillnad från tidigare filmningar jag varit med på.
Så nu får jag nog börja titta på barnprogrammen framöver, det går ju inte att missa avsnittet där jag har en någorlunda framträdande roll... :-)
 
Men som varje filmning jag varit på, slås jag vilken vriden bild många säkerligen har av skådespelaryrket. Många tänker sig nog att det är ett ganska glassigt jobb där man ofta tjänar rätt stora pengar. Min bild efter att ha börjat vara statist är att det nog ofta är ganska slitigt istället - och inte alls särskilt bra betalt alla gånger heller för den delen.
Det är ofta långa dagar och massor med omtagningar. Samma scen filmas oftast om och om igen även om det blir några felsägningar eller ej. Och varje gång ska skådespelaren spela med samma inlevelse, även om det är tionde tagningen av samma scen och man varit igång i 10-12 timmar. Som statist är det kanske aningen mindre slitigt eftersom oftast inte har några (eller åtminstone väldigt få) repliker, man behöver inte hålla sig lika skärpt. Men jag lovar att man blir rejält trött efter 12 timmars filmning även som statist.
En sådan dag var det igår - och jag somnade milt uttryckt helt ovaggad när jag kröp ner i sängen igår kväll.
 

 
 
 

 
Bilden lånad från Filmarbetarutbildningen
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Dagbok, Film;
Taggar: Familjen Rysberg, film

Recept på bästa skräckfilmen

Jag hyser en märklig hatkärlek till skräckfilmer. Jag tillhör inte den lättskrämda typen, så jag har inga större problem med att titta på de mest välgjorda skräckfilmer utan att få mardrömmar.
Men det finns också få filmer så jag ser med så kritiska ögon som just skräckfilmer. Mycket på grund av att det finns så otroligt många totalt urusla skräckfilmer. Det finns nog ingen annan genre där man hittar filmer som så tafatt försöker ta efter de filmer där regissörer och manusförfattare faktiskt lyckats med sitt jobb.
Grundprincipen är nästan alltid densamma. Ett gäng ungdomar i nåt öde hus, där det någon gång i det görflutna hänt något hemskt. Helst ska det saknas kontakt med omvärlden i form av mobiltäckning och liknande - och givetvis måste det finnas några snygga tjejer med bland huvudrollsinnehavarna.
För att späda på spänningen ska givetvis dessa ungdomar göra en massa saker som vilken normalbegåvad människa aldrig skulle ge sig på. Som att gå ner i mörka källare mitt i natten, besöka kyrkogårdar på de mest märkliga tidpunkter och så vidare. Och hur många hemskheter de än utsätts för, kommer de aldrig på tanken att man kan åka hem - hur många chanser de än får. Istället stannar de kvar i hemsökta hotell, läskiga gårdar och hus fulla med diverse osaliga andar intill vansinne.
Givetvis är det i första hand de unga tjejerna som ska attackeras av de läskiga spökena, osaliga andarna och blodtörstiga vampyrerna först. Tjejerna ska gärna springa runt i något minimalt linne och skrika hjärtskärande trots att ingen hör dem. Fram tills någon av killarna kommer och räddar dem - och lyckas driva bort de onda krafterna på ett sätt som ingen annan lyckats med under de senaste århundradena.
Men ändå kan jag inte låta bli att titta på skräckfilmer. Framförallt om de fått bra recensioner - då slukar jag filmerna direkt. Trots att jag oftast skrattar åt de tafatta försöken att skrämma skiten ur mig.
 

 
Bilden lånad från Moviezine
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Film
Taggar: film, skräckfilm

Ingen bakåtsträvare...

Jag har nästan svårt att fatta att jag var rätt skeptisk till streamingtjänster för musik och film när de kom. Jag vill på något vis hålla mig kvar vid CD-skivor, DVD-filmer och att se serier och filmer när de faktiskt sänds på TV.
Jag tror jag var ganska sen med skaffa Spotify - och det bara ett par år sedan jag tecknade ett abonnemang på HBO.
Normalt brukar jag inte beteckna mig som någon bakåtsträvare, men ibland undrar jag om jag inte har vissa sådana tendenser.
Visserligen händer det faktiskt fortfarande att jag köper musik på CD-skivor, men inte alls i samma utsträckning som tidigare. Nästan uteslutande lyssnar jag numera på musik via Spotify, som ju är rena guldgruvan för musikälskare. jag har till och med kostat på en bluetoothmottagare att koppla till stereon. Så nu kan jag få ut streamad musik direkt i högtalarna.
Jag tillhör den generation som växte upp freestyles, något som ju var otroligt hippt på 80-talet. Alla som var med då minns hur man febrilt spelade in blandband från Svensktoppen och Trackslistan, som man sedan kunde ha med sig i sin freestyle. Och det gällde att man gjorde bra band, för byta låtar var ett jäkla meck. Dp skulle man spola fram - och det drog vanvettigt mycket batterier. Så en van freestyle-användare hade givetvis alltid med sig en blyertspenna för att kunna spola fram till sin favoritlåt.
När sedan CD-skivorna kom, kändes det ju otroligt smidigt. Framförallt när CD-växlaren kom och man kunde lägga i flera skivor samtidigt i spelaren. Och nu  har man nästan övergivit skivorna och gått över till streaming. Visserligen har jag fortfarande kvar både grammofon och bandspelare hemma. Jag råkar nämligen äga ett stycker kassettband som jag ännu inte hunnit omvandla till ljudfiler liksom ett antal LP-skivor. Men sen ska det medges att det inte är många gånger per år jag använder dessa två.
Och TV har jag nästan slutat titta på, bortsett från nyheterna och någon enstaka långfilm (och, givetvis, för ögonblicket även Melodifestivalen). I övrigt är det i stort sett bara olika streamingtjänster jag tittar på. Något jag faktiskt inte hade trott om någon hade frågat mig för några år sedan...
 
 
 

 
Bilderna lånade från Women's healthclinic, Familjeliv
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Film, Musik;

Visa fler inlägg