Stanken av ensamhet

I torsdags skulle man renovera fönstren på ett lägenhetshus i stadsdelen Gamlas i Helsingfors. Då upptäckte man av en slump en gammal kvinna som låg i sin soffa i en av husets lägenheter.
Med hjälp av kvinnans post, läkemedel och innehållet i hennes kylskåp lyckades man med bravaden att ta reda på när hon dött. Till slut kom man fram till att det måste varit i maj 2007.
Kvinnan hade inga barn, var ogift och betalade sina räkningar automatiskt, så ingen hade hunnit sakna henne under den här tiden. Tydligen. Men vad ensam man måste ha varit om inte en kotte saknar en på 2,5 år! De allra flesta har ju ändå bekanta någonstans i världen som borde reagera när man slutar höra av sig.
Kvinnans kropp hade dessutom hunnit börja mumifieras - måste det inte lukta något fruktansvärt av kroppen efter så lång tid?! Det måste ju lukta ända ut i trapphuset och så vidare.
Tragiskt med personer som är så ensamma att ingen saknar dem när de plötsligt försvinner. Även om man nu inte vet om den här kvinnans ensamhet är sälvvald... Ensamhet behöver ju visserligen i sig inte vara ett problem - så länge den är självvald. Icke självvald ensamhet är däremot ett rent helvete.
Många trivs ju med att leva ensamma och då är det inget fel i det, även om det inte är något som alla förstår. Själv har jag ju levt ensam i snart 11 år - även om det finns ett stort antal personer som skulle reagera om jag plötsligt slutade höra av mig och inte svarade i telefon. Men jag har fått otroligt många reaktioner på det sättet att leva - i princip reaktionen "vad är det för fel på dig som inte lyckats bättre i livet?". Men till 99% har det faktiskt varit helt självvalt att leva ensam - jag har helt enkelt vela ha det så... :-)
 

 
AB 1
 
Bilden lånad från Elisabeth Lindström
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Kärlek och relationer;

Nybakade studenter

På tåget till Göteborg idag hamnade jag snett mittemot två ungdomar som satt och pratade snudd på oavbrutet från Växjö till Göteborg (= cirka 3,5 timmes resväg). Vad jag förstod av deras samtal var de klasskompisar från gymnasiet och hade tagit studenten i våras.
De var så roliga att lyssna på! Det var en kille och en tjej, killen hade flyttat till Oslo för att jobba i en klädaffär fram tills han skulle göra lumpen till våren, medan tjejen delade en lägenhet i Göteborg med en kompis och jobbade på ett hotell.
Jag undrade flera gånger under resans gång om det är ett ålderstecken - eller åtminstone ett tecken på mognad - när man sitter och småler åt två 19-åringars naiva pladdrande om framtiden med planer om utbildning, jobb och familj?! För jag kunde verkligen inte låta bli att lyssna - och jag kunde inte låta bli att le åt hur oskuldsfullt naivt de resonerade. Men samtidigt insåg jag att jag själv hade resonerat på exakt samma sätt när jag tog studenten för drygt 13 år sedan.
Som nybakad student, tyckte jag mig ha hela världen för mina fötter, jag hade hela livet framför mig och hade massor med planer att förverkliga. Jag skulle resa, se mig omkring och prova på 1000 olika saker - och några som helst hinder till detta kunde jag inte se! Man såg bara att man var fri att göra det man själv ville.

Det var verkligen festligt att höra dessa ungdomar, hur de la fram sina åsikter och reflektioner kring saker och man kunde ju lätt ana måttet av oerfarenhet bakom allt pladdrande. Men samtidigt spänningen i att vara fri från skolan och nu kunna prova sig fram till vad man faktiskt skulle ägna sitt liv åt.
Någonstans insåg jag nog också hur långt man kommit själv, utan att på något vis påstå att man är särskilt gammal. Men vissa saker kan ju bara livet lära, allt går inte att lära sig teoretiskt i en skolbänk. När man är 18-19 år tror man ofta man är full av erfarenhet, men när jag själv tänker tillbaka på den jag var som som 19-åring och den jag är idag så är skillnaden milsvid!
Fullärd blir man knappast aldrig vad gäller livserfarenhet; ingen kan smälla i mig att man kan allt om livet - oavsett ålder. Men ju äldre man blir, ju mer erfarenhet har man trots allt - det är något som inte går att komma ifrån.
Det som börjat ta vid när min egen generation gick ut gymnasiet har ju nu eskalerat ännu mer. Ungdomar reser, backpackar och provar sig fram i större utsträckning än om man bara tittar 20-30 år tillbaka i tiden.
När mina egna föräldrar var strax över 30 hade de tre barn, villa och var färdigutbildade sedan närmare 10 år tillbaka. Själv har jag ingendera av det - men har istället gjort en massa annat. Inget av sätten att leva är ju bättre eller sämre än det andra, erfarenhet kan man få många olika sätt. Men tiderna förändras ju ganska markant och idag är det ju absolut färre som skaffar barn när de är i tjugoårsåldern än för bara någon generation sedan. Man lägger helt enkelt upp sina liv på lite annorlunda sätt.
Själv har jag lärt mig att om jag radar upp en lång rad planer och sedan lyckas genomföra hälften av dem, så har jag trots allt lyckats ganska bra med vad jag förutsatt mig att göra. Jag klankar aldrig ner på någon som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det liv jag själv levat...

Det jag själv med säkerhet vet är att om jag nu suttit med barn och villa hade jag förmodligen fått panik. Det hade inte varit det liv jag själv velat leva fram tills idag. Innan den dagen kommer att jag skaffar barn, vill jag känna mig mogen för det i alla bemärkelser. Framförallt i bemärkelsen att jag hunnit med det jag velat innan - sådant som kan bli svårt när man har barn.
När den dagen kommer är givetvis svårt att veta och många gånger kommer den nog ganska oplanerat. Och den dagen kanske man helt enkelt känner att det är dags, vem vet?
 
 

 
SvD 1
 
Bilderna lånade från Fritidsgården Källaren, Lunds kommun och Goatmilk
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi

Om jag vore arbetslös

Det är alltid aningen blandade känslor när jag åker upp till Hudik och hälsar på. Det är över 10 år sedan jag definitivt flyttade därifrån och i grunden är det givetvis alltid roligt att komma till den stad som i 20 års tid varit min hemstad. Liksom att träffa släkt och de vänner jag har kvar där.
Men jag förstår också varje gång att jag ändå inte riktigt längtar tillbaka dit. Jag får alltid en vag känsla av beklämdhet, för att inte säga sorg när jag återvänder dit.
Allt fler företag läggs ner, flyttar därifrån och folk blir arbetslösa. Det finns inte särskilt mycket att göra, vare sig man tänker sig jobb eller utbud av nöjen - och då menar jag inte enbart krogliv.
Nu var det mycket av en slump att jag flyttade därifrån just när jag gjorde det och att det också blev Stockholm jag flyttade till. Till en början hade jag en hel del tankar om att flytta tillbaka till Hudik igen, men är på många sätt glad att jag aldrig gjorde det. Jag undrar många gånger hur min tillvaro sett ut om jag inte flyttat därifrån när jag gjorde? Med allra största sannolikhet hade mitt liv inte sett som det gör idag, men frågan är hur det sett ut?

Det känns väldigt många gånger som ytterst lite förändrats - åtminstone till det bättre - när jag kommer tillbaka dit. Det är samma samma personer som sitter i kassan på Hemköp, samma personer som kör stadsbussarna (som fortfarande har en usel turtäthet), samma personer som står i dörren eller baren på stans få krogar och samma personer som fortfarande går ut och dricker skallen i bitar som för 10 år sedan.
Jag tänker inte alls klanka ner på dem som väljer att bo kvar på en mindre ort - vare sig det är Hudiksvall eller någon annan stad. Alla har vi olika krav på tillvaron och uppskattar olika saker. Innebär det att man vill bo på en mindre ort, att man trivs bra med det, är det ju bara bra. Men själv vill jag ha ut lite mer än så av min tillvaro. Jag kan inte riktigt - åtminstone för tillfället - inte se något tillfredsställande i att leva så.
Sen prioriterar vi som sagt olika. Det som känns tillfredsställande för en människa behöver inte upplevas så för mig - och tvärtom. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta i kassan på Ica (eller någon annan affär heller för den delen) år ut och år in. Men för andra kanske man istället blir kvar på ett arbete för att det ger den fritid man vill ha, eller det liv man vill ha utanför jobbet. Sen kanske man kan "bita ihop" de timmar man är på jobbet.

Vad jag sett, har befolkningen minskat i Hudiksvall år efter år. Även om det kanske inte är så konstigt, så är det ju också väldigt synd. Det finns ont om jobb och väldigt få möjligheter till utbildning. Samtidigt är det en mysig liten stad...
Men som de flesta mindre ställen, blir det ju lite av en ond cirkel. Ju fler som flytter därifrån, ju sämre bli givetvis underlaget för att kunna etablera företag och skolor/utbildningar just där. Och i och med det fortsätter förstås befolkningen att minska.
Vad som kommer att ske om 20 år vet ju ingen, kanske jag en dag ändrar mig och mycket väl kan tänka mig att bo i Hudik, det vet man ju aldrig. Jag har ju en stor fördel genom mitt jobb till sjöss, att jag inte nödvändigtvis måste bo på min arbetsort. Samtidigt har jag trivts så pass bra på de andra ställen jag bott - framförallt Stockholm, men även Kalmar - att jag för ögonblicket inte ser någon anledning för mig själv att flytta tillbaka dit.
Det är dock smått tragiskt när man kommer tillbaka dit och ser utvecklingen med alla nedlagda företag, alla industrilokaler som gapar tomma. Man drar ner på vård, polis och annan samhällsservice. När jag bodde kvar i Hudik, var inte ens polisstationen bemannad nattetid. Ville man komma i kontakt med polien utan att ringa dit, fick man ringa på en porttelefon vid stationen - och prata med en polis på larmcentralen i Gävle, 15 mil bort. Tyvärr är det ju många gånger det hållet det går åt på många mindre orter...
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Hudiksvalls kommun och Abersten
 

Andra bloggar om och
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: Arbetsförmedlingen, Hudiksvall, arbete, arbetslös

Visa fler inlägg