Minnen

När jag var liten tyckte jag det var så spännande att höra om hur det var när mina föräldrar var små - och för att inte tala om hur det var när far- och morföräldrar var små. Det lät så otroligt exotiskt, spännande och framförallt väldigt fjärran tidsmässigt på något sätt.
Framförallt att höra min nu 86-åriga farmor känns förstås fortfarande väldigt exotiskt på något sätt. Jag brukar tänka på hur mycket som hänt under de senaste 2-3 generationerna. Framförallt när man tänker på den tekniska utvecklingen.
Skillnaden mellan när jag själv vart liten och idag är helt enorm! När jag gick i mellanstadiet, var det bara de mest välbärgade familjerna som hade råd med dator - internet visste man inte vad det var. Video ansågs verkligen "hightech" och det kändes som en enorm lyx när vi slutligen hade TV med fjärrkontroll.
När datorerna sedan blev var mans egendom, var en laptop svindyr och långt ifrån så pass kraftfull som en stationär dator. Även om man fortfarande får lite "mer dator" för pengarna om man köper en stationär, så kan man idag hitta en laptop till ett överkomligt pris och som fortfarande fungerar mer än väl för en "normalanvändare".
Och det är ju inte bara vad gäller TV och data som tekniken gått framåt det senaste århundradet. Från att vi i princip enbart varit hänvisade till häst och vagn för hundra år sedan, har vi nu bilar med kraftfulla motorer, AC och en lång rad andra teknikaliteter. Går vi några generationer till framåt i tiden, då kommer man förmodligen att skratta åt att man fortfarande var tvungen att köra bilen själv i början av 2000-talet. Alltmedan en person född för 100 år sedan förmodligen skulle tro sig vara på en helt annan planet om denne vaknade upp från de döda idag. Det finns idag säkerligen saker som man för 100 år sedan aldrig trodde skulle kunna existera överhuvudtaget.
Men frågan är om kommande generationer kommer tycka att tidigt 2000-tal kommer verka lika "exotiskt" och fjärran som en annan kanske kan tycka att tidigt 1900-tal kan kännas? Kanske kommer man tycka att de tidigare generationerna haft ett liv som mer liknar det man har 50 eller 100 år, än vad vi just nu tycker om livet för 50 eller 100 år sedan?
Då, för 100 år sedan, hade de flesta utedass, ingen TV, ingen bil, inget rinnande vatten eller elektricitet. Kylskåp visste ingen vad det var och man eldade för att hålla värmen inomhus. Tittar man 100 år framåt kommer förmodligen dagens teknik "bara" att ha modifierats, förändrats och möjligen förbättrats. Datorer kommer finnas i någon form, liksom TV, bilar och den mesta annan teknisk utrustning vi har idag. Tidigt 2000-tal kommer kanske inte kännas lika långt bort som tidigt 1900-tal gör för oss som lever idag.
 
När jag själv tänker tillbaka på hur det var när jag var liten i början av 80-talet, är det vissa saker som etsat sig fast lite extra i minnet.
Jag minns de mörka färgerna allt var färgsatt i; brunt, mörkrött, orange. Väggarna i trappuppgången där vi bodde när jag var liten var bruna och man hade sedan "stänkt på" prickar i svart, vitt och orange.
Bussarna var mörkröda utvändigt och hade bruna säten. När man skulle plinga, tryckte man inte på en knapp utan drog i ett snöra som satt ovanför fönstren i bussen.
Kylskåpen var även de bruna och/eller orangea och brummade frenetiskt med jämna mellanrum.
Barnprogrammen jag tittade på var pedagogiska och tanken var att man skulle lära sig något av dem. De var allt annat än skrikiga, skräniga och filmade i 160 km/timmen. Dessutom visades de på en TV som var antingen vit eller såg ut att vara byggd i "fusk-trä". Och behövde vi byta kanal eller ändra volymen, fick vi gå fram till TV:n för att vrida på någon ratt. På den tiden hade vi dessutom bara två kanaler - och varje gång det började ett nytt program på grannkanalen, syntes en liten grön pil uppe i högra hörnet på TV-rutan.
Skulle jag gå och köpa lösgodis, var det aldrig frågan om att man själv fick få och plocka bland ett oändligt antal sorters lösgodis. Istället fick man gå fram till kassan och tala om att man ville ha lösgodis för en vissa summa pengar, sedan peka på de burkar med godis man hade vid kassan för tanten vid kassaapparaten skulle fylla den lilla påsen med färggranna cirklar på med godis. Däremot fick man en hel påse lördagsgodis för 10 kronor, något dagens barn bara kan drömma om! ;-)
 

 
Bilderna lånade från Photo dictionary, Envy lounge
 


Att vara kändis

De flesta barn och ungdomar drömmer säkert om att bli kändisar på ett eller annat sätt. Jag drömde febrilt om att en dag bli världskändis, långt upp i tonåren. I första hand ville jag bli rockartist och skriva autografer. Jag såg framför mig att ständigt bli igenkänd, att få skriva autografer och ha massor med tjejer.
Men när jag sakta mognade, försvann drömmen om att vara kändis. Oavsett vad jag skulle vara känd för - det skulle inte spela någon roll om om det var för musik, film eller politik - så var huvudsaken att jag blev känd!
Idag skulle jag aldrig för mitt liv vilja bli kändis, det finns inte på världskartan. Jag skulle får kruppjuck av att ständigt bli igenkänd Och när man läser tidningarna, känns det inte som att det värsta är att ständigt bli igenkänd. Det värsta är att man blir allmänt villebråd i kvällspressen.
Senast igår läste jag om skilsmässan mellan Filipppa och Fredrik Reinfeldt. Med Aftonbladets vinkling i artikeln, funderade jag på om man som politiker inte har rätt till någon form av privatliv?! För även om jag inte sympatiserar med moderaternas politik, är det fortfarande människor som även Moderaterna består av. Men den dag jag själv genomgår en separation, skulle jag inte vilja se en massa skriverier i pressen. Oavsett vad jag har för yrke, är det något som tillhör mitt privatliv. Jag vill inte få en separation, varje snedsteg eller varje rörelse uthängd i kvällspressen. Det spelar ingen roll vad man gjort sig känd för, plötsligt blir man tydligen "allmänt villebråd" bara för att man är kändis.
Men vem har sagt att man vill ha sitt privatliv uthängt på löpsedlarna, bara för att man är riks- eller världskändis? Oavsett vad man är känd för, vill man knappast att privatlivet ska fläkas ut till allmän beskådan.
Kunde man få de positiva sidorna av kändisskapet är det en sak, men med det goda följer förstås de sämre delarna. Att aldrig få vara ifred, att varje litet snedsteg, varje misstag kommer att täcka varje löpsedel i flera veckor framöver.
Att framsteg, lyckade beslut och liknande hamnar på tidningarnas förstasidor gör förstås ingenting. Men att fläka ut även de negativa delarna av ens privatliv vill knappast någon. Även om jag inte på något sätt sympatiserar med Moderaterna, kan jag känna medlidande med det tidigare paret Reinfeldt, som nu tvingas fläka ut sin separation i media med alla groteska detaljer. Sådant som andra egentligen har med att göra.
 

 
AB 1, 2, 3, 4, SvD 1 SVT 1
 
Bilden lånad från Hassle Free Clipart
 


Mitt namn är Cancer

 


As time goes by

När man var liten tyckte man ofta att tiden gick långsamt och man fick ständigt höra av de vuxna att "vänta bara tills du blir stor, då kommer tiden rinna ifrån dig och gå fortare".
Själv förstod jag aldrig det där. Hur kunde tiden plötsligt börja gå fortare? Jag menar, går den inte alltid lika fort?
Men nu som vuxen förstår jag så väl vad de vuxna menade då när jag var liten. För visst går tiden fortare nu när man är vuxen! Visst svischar tiden iväg i en väldig fart, i en takt som gör att många gånger skulle vilja dra i nödbromsen många gånger om. Plötsligt vill man att dygnet skulle bestå av 72 timmar, veckan av 14 dagar och året av 104 veckor.
För plötsligt planerar jag inte min tid närmsta timmarna eller ens närmsta dagarna. Det är närmsta veckorna - och många gånger månader framåt. Jag har inte längre bara en almanacka som är fullplottrad. Sista månaderna min almanacka är giltig, måste jag ha en som är giltig för året efter. Helt enkelt för att jag redan i oktober/november börjar planera in saker för januari/februari.
Som barn var det närmsta dagarna man planerade, som vuxen år det närmsta månaderna...
Nu har jag plötsligt ett annat tidsbegrepp än för 25-30 år sedan. Då kunde jag tycka några timmar var en hel evighet, nu kan ett par år vara en evighet. Men man får ju också med åren ett helt annat perspektiv på saker och ting.
När jag nu tänker tillbaka på saker som jag tycker bara var ett litet tag sedan, kan jag plötsligt inse att det är 20 år sedan. Med det perspektivet blir plötsligt några timmar eller dagar faktiskt inte så långt. När ett barn börjar prata minnen, är det oftast några få år, eller rentav månader man tänker på.
Förmodligen kommer man ganska snart sitta någonstans, i en gungstol med katten i knäet och tänka att "jaha, var det där livet som svischade förbi?!". Det är inte utan att man ibland faktiskt skräms av hur fort tiden går - och vad lite tiden faktiskt räcker till. Med tanke på hur lite tid man ändå har här på jorden, tillbringar vi alldeles för mycket tid till arbete, skola och att jaga materiella ting och pengar. Sådant som egentligen borde vara värt nånting, kommer oftast i andra hand.
Först när det nästan börjar blir försent, börjar man inse hur snabbt tiden går och vilken begränsad tid man har. Då kommer ålderskriserna, så kommer alla försök att ta igen sådant man anser sig ha missat i livet. Sådant som vi egentligen borde ha tänkt på hela livet att göra. När man börjar tänka på att man faktiskt en ska dö, då börjar man plötsligt leva.
Men det är inte så länge man lever, med tanke på hur länge man ska vara död...
 

 
Bilden lånad från Reumtikerförbundets träningsblogg
 


Skuld

Emellanåt hamnar man i situationer där ens beslut och handlingar ger följder som man kanske inte riktigt kunnat överskåda eller förutse. Anledningarna kan förstås vara otroligt många, men leder många gånger till att man emellanåt känner sig skyldig till saker som man kanske indirekt har orsakat. Och det oftast utan att man ens haft uppsåt eller ens kunnat förutse att detta hela skulle kunna ske.
Jag har exempelvis varit med om en sambo som hotade - och till och med var på väg - att ta livet av sig för att jag skulle vara barnvakt åt min bror medan mina föräldrar besökte min döende farfar.
Jag har i efterhand många gånger tänkt tanken vad som hänt om jag faktiskt gått den gången. Om jag faktiskt dragit på mig jackan och lämnat lägenheten. Hade hon då tagit livet av sig - och hade det i så fall faktiskt varit mitt fel?? När jag bestämde mig för att gå över till mina föräldrar, trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att hon skulle reagera med att hota att ta livet av sig. Även om jag visste att hon var psykiskt labil, trodde jag aldrig att just en sådan reaktion skulle komma.
Någonstans känner jag att jag egentligen inte skulle kunna klandra mig själv för om hon tagit sitt liv för en sådan sak. Det är ju inte direkt så att jag gjorde detta i syfte att såra henne. Hade jag istället gjort henne riktigt, riktigt illa hade det kanske varit en helt annan sak.
Men emellanåt tar vissa beslut och handlingar proportioner som man aldrig kunnat förutse eller överskåda. Hur ska man kunna tro att någon tar livet av sig för att man vill sitta barnvakt åt sin lillebror för att ens pappa vill besöka sin döende far? Det är inte direkt en situation man faktiskt skulle kunna tro uppstår, eller hur?! Men samtidigt blir det en situation, där man faktiskt skulle få rejäla samvetskval om det innebar någons död för att man faktiskt gick ut genom dörren. Även om man inte direkt orsakade personens död.
Att jag vill passa min bror medan våra föräldrar besöker vår döende farfar är inte en orsak för någon att ta livet av sig, men ändå kanske är det någon som gör det. Vems är då felet? Ska jag ta det på mitt samvete, även om det inte är orsak nog att begå självmord?
 
En annan gång träffade jag en tjej, som jag efter en tid insåg att jag inte ville vara tillsammans med. Anledningarna var många och jag tänker inte gå in på dem här.
Men när jag gjorde slut, bröt hon ihop och hamnade på psykakuten. Ska jag i detta läge anse att det är mitt fel att hon blir inlagd på psyket? Eller helt enkelt vara "egoistisk" och resonera att jag inte kan vara tillsammans med någon för att "vara snäll"?!
För hur skulle den här personens reaktion bli om det någon gång skulle komma fram att jag varit tillsammans med henne just på grund av att jag inte ville såra henne genom att göra slut? Skulle det då ta värre vändningar än att hon "bara" hamnade på psyket?
Självklart är det svårt att inte klandra sig själv för att någon hamnar på psykakuten för något som man själv faktiskt har gjort. Det skulle säkert de allra flesta känna. Även om man vet att de allra flesta inte reagerar så starkt på att man avslutar ett förhållande. Tilläggas ska givetvis att jag inte avslutade det förhållandet på något exceptionellt elakt sätt, på något utstuderat och dumt sätt som borde gjort att någon skulle ta så illa vid sig.
Det finns naturligtvis många andra situationer än just kärleksförhållanden, där ens beslut och handlingar kan ta oanade konsekvenser. Just för min egen del har det just varit sådana situationer som förhållanden, där man ställts inför dilemman man inte riktigt kunnat förutse. Men jag misstänker att listan kan göras lång över situationer där olika handlingar och beslut kan ta vändningar man aldrig kunnat ana...
 

 
Bilderna lånade från BGF, Impactiviti blog
 


Förändra världen

De flesta av oss har säkert i sin ungdom i någon utsträckning haft filosofier, politiska intressen och bestämt trott sig kunna förändra världen. Alla kanske inte aktivt stått på barrikaderna, vilt skrikande slagord och slagits med polisen, varit aktivister eller vara aktiva i politiska partier. Men gemensamt för många unga, är säkerligen det faktum att man tror sig kunna förändra världen mer eller mindre i en handvändning.
Man tycker ofta att vuxna/äldre är patetiska och larviga när man säger att "tänk när jag var ung, trodde jag man kunde förändra världen - men nu vet jag bättre". Man tycker knappast att sådana uttalanden håller.
Tills man faktiskt blir äldre och får en mer nyanserad bild på saker och ting. Självklart tror man ju inte som vuxen att man inte kan göra skillnad. Men som ung tror man ofta att man ensam kan förändra allt. Bokstavligt talat. Sedan inser man att det inte funkar, men att man absolut kan göra skillnad på ett eller annat sätt. Fast i mindre skala kanske. Plötsligt får man kanske dessutom nya prioriteringar i tillvaron. Man jobbar heltid, får barn och så vidare. Tiden räcker plötsligt inte till till att ränna runt på olika föreningar och politiska aktiviteter som när man var ung.
Från att ha haft tid att ägna sig åt att förändra världen mer eller mindre på heltid, får man nu inse att man inte har samma prioriteringar längre. Samtidigt som man säkerligen har en mer nyanserad uppfattning av hur världen faktiskt ser ut. Man inser plötsligt att man inte kan förändra världen på egen hand, att man visserligen kan uppnå förändring men i en avsevärt mycket mindre skala än vad man trodde när man var ung.
 

 
Bilden lånad från Multitude Outplacement
 


Glömska

När jag var liten hade vi en grön telefon med en sådan där rund bricka med ett hål för varje siffra. När man sedan skulle slå numret, satte man in fingret i respektive hål och förde runt brickan fram till en liten pinne. Sedan släppte man skivan och lät den gå tillbaka innan man kunde slå nästa siffra i telefonnumret.
Sedan kom knapptelefonerna och det räckte att trycka på en knapp för varje siffra. Men man var fortfarande tvungen att ha telefonnumren nedskrivna. I allas ägo fanns en liten telefonbok, där man för hand skrev in de telefonnummer man ville ha koll på. Det var aldrig frågan om att man plockade fram en mobil för att lägga in någons nummer, istället kom telefonboken fram och man fick börja jaga en penna för att kunna skriva ner numret.
Men väldigt snabbt lärde man sig telefonnummer utantill. De nummer man ofta ringde fastnade till sist i hjärnan och det var inte alltid man behövde plocka fram telefonboken för att ringa någon. De allra flesta telefonnummer jag använde, kunde jag utantill på den tiden.
Så småningom kom mobiltelefonerna och trådlösa hemtelefoner  och helt plötsligt kom möjligheten att spara telefonnummer direkt i telefonen. Den enda gången man faktiskt behöver slå hela numret, är när man lägger in det i telefonen, sedan kan man med några enkla knapptryckningar ringa upp numret utan att ens lägga märke till vilka siffror som slås.

När jag började lära mig hantera datorer för lite drygt 20 år sedan fanns givetvis möjligheten till olika inloggningar för att få igång datorn eller komma åt vissa program. Då som nu behövdes alltsom oftast båda envändar namn och inloggning för att få åtkomst till vad det nu var som krävde en inloggning.
Dessa uppgifter ombads man förstås att skriva upp på ett diskret sätt någonstans, så att ingen förstod vad det var för uppgifter. Det var få inloggningar man behövde, det var inga som helst problem att hålla koll på vilket lösenord man hade valt. Man lärde sig till sist att komma ihåg lösenord och användarnamn.
Men med tiden, allteftersom internet och datorer tagit en allt större plats i tillvaron, har man plötsligt inloggningsuppgifter till ett otal sidor, program och datorer. Bara på jobbet har jag personligen runt fem olika inloggningar till olika program. Och hur många olika sidor på internet jag har inloggningar till har jag sedan länge tappat räkningen på.
Men så har någon kommit snilleblixten att till exempel låta webbläsaren lagra lösenorden man har till olika hemsidor. Plötsligt räcker det med att man möjligen kommer ihåg sin e-postadress och något användarnamn, resten sköter datorn.

Idag sköter plötsligt mobilerna och datorerna minnet åt oss. Vi behöver inte minnas telefonnummer, inga lösenord, inköpslistor eller andra "småsaker" i tillvaron. Allt sådant går att sköta med smarta telefoner, Ipads och datorer. Självklart underlättar det i de allra flesta fall, det håller jag faktiskt med om. Men plötsligt behöver man knappt tänka själv, känns det ibland som... :)
 

 
Bilden lånad från Jeff Bullas
 


Att bli gammal

Att bli äldre är i grunden något jag personligen inte våndas så väldigt mycket över. Det är ju naturens gång så att säga och inte särskilt mycket man kan göra något åt. Om några månader kommer jag befinna mig närmare 40 än 30 och det får jag visserligen erkänna känns lite konstigt på något sätt.
Få generationer tycks räkna vuxenpoäng på det sätt som vi 70-talister gör. Studielån, fast jobb, villa eller radhus, barn och bil, det är många saker som anses ge vuxenpoäng. Har man dessutom betalat hela sina studieskulder har man riktigt många vuxenpoäng. Det är som att vi egentligen är lite rädda för att bli vuxna.
Och jag har själv lite svårt att se mig själv som vuxen ibland av någon märklig anledning. Det går inte att förklara varför... När jag hör någon annan nämna min ålder, hajar jag alltid till och undrar om det verkligen är mig man pratar om. Plötsligt låter det väldigt gammalt när någon annan nämner min ålder. Detta samtidigt som jag faktiskt inte känner mig särskilt gammal.
Att bli äldre känns inte som något större problem, däremot kan jag ibland känna en viss vånda över att så småningom åldras. Framförallt om det kommer att innebära att man inte kommer klara sig själv. Får man hålla sig frisk och något sånär alert blir det givetvis en helt annan sak, men att hamna på ett hem och knappt kunna äta eller sköta sina mest elementära behov själv skulle känns nästintill förnedrande.
Det värsta kommer säkerligen vara om man inte kan klara sig själv och måste ha hjälp med allt ifrån att duscha och äta till att gå på toaletten. Men ju mer man läser och hör om hur det går till inom äldrevården, känns det också som att man mer eller mindre blir omyndigförklarade när hamnar på något hem. För att personalen ska hinna med, stoppas man i säng vid 6-7 på kvällarna, man får ofta dålig mat och har inte alltid något att säga till om vad det gäller valet av mat. På många andra ställen råder alkoholförbud.
Själv tycker jag att det är en självklarhet att man ska få bestämma när man vill sova, om man vill ha en öl till maten - och åminstone få ha önskemål om valet av mat. Men det tycks emellanåt mer vara en förvaring och inte ett boende när man hamnar på ålderdomshem. Och det är väl också något som gör att man på något sätt inte direkt ser fram emot bli gammal.
Fast å andra sidan: det är några år kvar tills jag själv hamnar på hem om naturen har sin gång. Så man går hoppas situationen är en annan det är min tur att checka in på ett ålderdomshem.
 

 
EX 1
 
Bilden lånad från Angelica Koponen
 


Carpe diem

Titeln till detta inlägg är väl vald ska ni veta. För hur många gånger har man inte hört detta uttryck?! Hur många bilder i olika heminredningsreportage i tidningar och på TV, precis som bilder i olika inredningsbloggar har man inte sett folk sätta upp dessa ord på sina väggar?!
Personligen har jag tappat räkningen. Visserligen håller jag med om innebörden i uttrycket, att man ska fånga dagen och leva varje dag som om den vore den sista här på jorden - men uttrycket har blivit något av en klyscha och ett utnött uttryck. Många använder det som sitt favoritcitat på Facebook, i bloggar och liknande.
Men trots alla som favoriserar detta uttryck, hur många är vi som egentligen lever efter mottot att ta tillvara på varje dag? Det är inte många, eller hur? Jag slås varje dag av att jag varit alltför dålig på att njuta av den dag som varit.
Jag är övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ofta tänka att "äsch, jag jobbar extra till helgen så kan jag njuta av något annat när jag får en bra lön" eller "visst, solen skiner idag, men jag kan njuta av fint väder någon annan dag och stanna inne nu".
Samtidigt ska man också fråga sig vilka garantier det finns för att man EGENTLIGEN kommer kunna njuta av nästa lön eller solskensdag?! Visst, det är ett mörkt sätt att se på livet - men samtidigt också den faktiskt innebörden av att leva efter mottot "carpe diem".
Många gånger stannar jag upp i min egen tillvaro och funderar över hur jag själv lever mitt eget liv. Passar jag på att ta dagen som den kommer och njuta av varje ögonblick?
Nej, det är precis vad jag INTE gör! Jag jobbar, jag försöker planera hur jag ska få min vardag att gå ihop både praktiskt och ekonomiskt - men det är inte alltid jag njuter så mycket av livet som jag känner att jag faktiskt skulle vilja göra. Det är en kombination som inte alltid är lätt att få att gå ihop.
Mitt eget motto är att man ska se fram emot någonting varje dag. Det behöver inte vara något stort eller dyrt, bara man ser fram emot det. Det kan vara så enkla saker som att mysa ner sig i soffan framför en film, ringer någon man inte pratat med på länge eller tar en välförtjänt sovmorgon. Huvudsaken är att det är något man ser fram emot och man tycker ger lite extra guldkant på tillvaron. Ibland kan det vara en så enkel sak som att bädda rent innan man kryper ner i sängen på kvällen.
Men alltför ofta går merparten av ens tid åt till praktiska ting, att hinna till jobbet i tid, hinna handla, städa, tvätta... Med tanke på hur kort tid vi faktiskt har på oss, ägnar vi alldeles för mycket tid åt att arbeta och sköta vardagliga sysslor. Istället för sådant som egentligen borde betyda något, nämligen att må bra och hålla kontakten med nära och kära.

Lite då och då besöker jag den lokala pizzerian här i Bagarmossen, den pizzeria som också har fullständiga rättigheter att servera alkohol. Det spelar ingen roll vilken dag i veckan man går dit, det spelar ingen roll om det är vid lunchtid eller strax innan stängningsdags. Men varje gång man kommer dit, sitter samma mer eller mindre alkoholiserade människor där och groggar - för att strax innan stängningsdags sluddrande ta adjö av varandra och i nästa andetag stämma träff på samma ställe nästa dag.
Varje gång jag ser dessa ganska tragiska livsöden, tänker jag på hur hemskt det ändå är när hela ens person tillvaro mer eller mindre går ut på att dricka alkohol. Vad tragiskt det blir när man super bort en stor del av sitt liv.
Jag tar gärna ett glas ibland, men det är för att jag tycker det är gott - och kan vara just en sådan sak som jag ser fram emot att kunna göra ibland. Men när det tar över hela tillvaron blir istället något tragiskt, något väldigt sorgligt. Där kommer ifrån just det där med att leva för stunden, att njuta av saker och ting...
Många strävar efter den där "perfekta" kroppen, att se ut som alla de där modellerna man ständigt ser i klädreklamen på TV och olika affischer. Samtidigt som man i mina ögon inte är särskilt snygg om man ser ut som dessa benrangel endast bestående av skinna och ben. Har man istället lite hull på kroppen, syns det man faktiskt njuter av livet, mår bra unnar sig saker och ting. På något sätt vill jag att det ska synas på en person att denne njuter av livet och unnar sig saker. Oavsett om det är frågan om attraktion eller något som helst annat.
Jagar vi inte pengar och tid till att få vardagen att gå runt, är det utseende eller som alkisarna på kvarterskrogen, det dagliga ruset som alkoholen ger dem. Vi stressar för att få en materiell standard och några kronor extra på sparkontot, vi stressar för att ha "den perfekta kroppen" och den perfekta smaken vad gäller kläder och inredning. Men tar vi hänsyn till hur vi själva mår och vad vi verkligen njuter av?

Nej, alldeles för sällan...
 

 
Bilderna lånade från Niagara Grapevine, APBC
 


Lycka ®

När jag slutade plugga och återgick till att börja jobba igen, såg jag framför mig hur jag äntligen skulle ha råd med allt det där jag inte haft råd med under studietiden. Jag skulle ha råd att resa, köpa kläder i en större utsträckning, äntligen ha råd att inreda hemma ordentligt - och en lång rad andra saker.
Men sen räcker ju sällan pengarna så långt som man skulle önska att de gjorde. Det är svårt att ha ett sparande, samtidigt som man måste köpa dyra saker hem och helst också vill byta ut stora delar av sin garderob.
Men visst är vi duktiga på att en märklig inställning till detta med lycka?! Vi tror vi blir lyckliga när vi fått den där löneförhöjningen, när vi kan kosta på oss den där resan, när vi fått det där boendet, när vi kan ha den där speciella bilen eller fått det där speciella jobbet...
Men varför inte titta på det vi faktiskt redan har? Vi är väldigt duktiga att tänka i banor att "vi blir lyckliga när"... NÄR vi fått den där högre lönen, NÄR kunnat flytta, NÄR vi gjort det eller det. Men att finna lyckan i det vi redan har är vi väldigt dåliga på!
För ett stort antal år sedan fick jag diagnosen depression, en sjukdom som jag fortfarande medicineras emot. Under första tiden gick jag i samtal hos en psykolog som under ett av våra första samtal betonade vikten av att varje dag ha något att se fram emot. Jag minns hur jag spärrade upp ögonen, stirrade på psykologen och frågade hur jag skulle har råd med det?!?!
Psykologen stirrade i sin tur tillbaka på mig och frågade om allt man ser fram emot faktiskt måste kosta pengar?! Plötsligt blev jag tyst och hade inte något vettigt svar att komma med. För behöver det verkligen kosta pengar att ha något att se fram emot? Behöver det kosta en förmögenhet att må bra?? Nej, självklart inte! Det vet jag nu med facit i hand! Det man varje dag kan se fram emot kan vara att ringa till någon man håller av, att se sitt favoritprogram på TV, att ta en välförtjänt sovmorgon, att ta en promenad i vårsolen. Det kan vara ett billigt nöje som att äta lite extra gott en måndagskväll, att ta ett glas vin trots att det "bara" är onsdag, att hyra en film man länge velat se eller köpa det där klädesplagget man faktiskt velat ha en längre tid.
Ett nöje behöver inte kosta många kronor - andra gånger är det faktiskt till och med mer eller mindre gratis. Men det glömmer vi ofta bort. När man tänker på att "unna sig något" tänker man ofta på det måste kosta, att det är något som har någon form av "status". Alltmedan nöjen och stimulans egentligen inte behöver kosta mer än lite ansträngning på sin höjd.

Jag försöker ofta se mig omkring i min omgivning för att inse hur bra jag faktiskt har det! Ofta behöver jag inte tänka längre än min lilla näsa sträcker sig för att inse hur bra min tillvaro trots allt är. Jag har tak över huvudet, jag har en fast anställning på heltid där jag får en hyfsad lön, jag är frisk och har en familj som bryr sig om mig för den jag faktiskt är.
Hur mycket kan man egentligen begära? Det finns miljontals människor i världen som skulle ge allt för att få ha en sådan tillvaro! Och ändå kan man inte känna sig nöjd i alla lägen. Ändå strävar man efter mer. Mer pengar, fler saker, en högre lön och fler vänner. Trots att man har ett utseende som många skulle göra vad som helst för att få, genomgår vi i väst skönhetsoperationer för att uppnå de sjuka ideal som pumpas ut via reklam och media. Medan miljontals människor världen över strävar efter "lite extra hull" på kroppen, vill vi i väst gå ner i vikt.
Vi är inte lyckliga innan vi är högavlönade människor med det perfekta utseendet, det perfekta hemmet, den senaste bilen, datorn och stereon...
Hur kommer detta sig? Vi har mer än vad många skulle begära, men strävar ändå efter en högre standard. Vi äter oss mätta, har tak över huvudet, ett jobb att gå till. Vi kan vandra relativt trygga på våra gator, händer något kommer oftast både polis, ambulans och brandkår inom några minuter. Blir vi sjuka har vi tillgång till sjukvård av världsklass till en överkomlig kostnad, där ingen ifrågasätter om vi är försäkrade eller ej.
Jag är själv inget undantag överhuvudtaget - men det vi alla många gånger har svårt värdesätta är väl just dessa små ting i tillvaron. Självklart längtar jag också efter att få lite mer än det jag redan har! Självklart längtar även jag efter att få förhöja min standard i tillvaron. Men ofta slås jag av hur bra jag faktiskt har det, att jag har det väldigt bra om jag jämför med väldigt många - även om jag jämför med många i min närvaro. Ser jag mig omkring i Stockholm, är det många som inte har förmånen att ha ett förstahandskontrakt på en lägenhet hyfsat nära stan - vilket jag har. Jag har ett fast jobb med en skaplig lön att gå till - vilket inte alla har. Jag säger inte att jag har "ett fotomodellsutseende", men har heller inte utseende direkt emot mig - till skillnad från personer med vanprydande ärr, skador eller annat i sitt utseende...
Med andra ord har jag det ganska bra trots allt. Men ändå kan jag inte låta bli att längta efter att ha det ännu bättre än vad jag redan har det. Är det inte väldigt märkligt?!?
 

 
Bilderna lånade från Threadless, Tricycle
 


Försvarsställning

Jag tillhör dem som aldrig egentligen drömt om att skaffa barn. Det har liksom inte riktigt funnits i min tankevärld att vara någon familjefar, någon som blir pappa och tar hand om barnen... Så har det alltid varit, så långt tillbaka jag själv kan minnas har de tankarna liksom inte funnits hos mig.
Det är något som folk brukar ha svårt att förstå, eftersom jag ju inte ogillar barn på något sätt. Jag är tvärtom väldigt barnkär - men jag vill inte ha några egna.
Jag har aldrig sagt att jag aldrig kommer att ändra mig. För det kan alla göra. Jag kan ändra mig imorgon eller om 10 år. Eller när jag blir gammal ångra att jag aldrig skaffade några barn. Det vet man aldrig.
Men jag är av den bestämda uppfattningen att jag inte kan leva efter att jag kanske kommer att ångra något i framtiden. Det jag måste leva efter är vad som känns rätt för stunden.

Fast visst har jag blivit ifrågasatt genom åren, det vill jag lova. Många kan inte greppa att man inte drömmer om att skaffa barn. Jag har fått höra att jag är självisk och egoistisk som inte vill skaffa barn, att viljan att skaffa barn är så inrotad i oss människor att man nästan inte är normal om den önskan inte finns...
Och själv reagerar jag genom att gå i försvarsställning direkt. Att inte vilja skaffa barn är inte egoism. Det är snarare egoism att till varje pris sätta barn till världen i så fall. Men framförallt blir jag trött på att man blir ifrågasatt bara för att man inte lever upp till de normer och förväntningar som finns i samhället. Jag ifrågasätter aldrig någon som inte lever ett liv liknande mitt. Fram tills motsatsen är bevisad, utgår jag ifrån att alla gjort sina aktiva val livet, val utifrån sina egna drömmar, sin egen vilja och sina egna mål. Hur skulle folk reagera om jag plötsligt började ifrågasätta deras vilja att skaffa barn?

För min egen del har jag egentligen inget riktigt bra svar på varför jag inte vill ha barn. Det närmsta sanningen jag kan komma är att säga att jag nog inte vill låsa mig så mycket som det innebär att skaffa barn. Dessutom känner jag inte att det går att förena med att så småningom vara till sjöss, som jag förhoppningsvis kommer att vara. Ska jag ha barn, vill jag vara hemma och iland mycket - samtidigt som jag i grunden inte vill jobba iland.
Med andra ord två livsstilar som jag inte kan kombinera. Men egoism tänker jag inte hävda att det är...
 

 
Bilden lånad från Geky Gadgets
 


Sociala signaler

Det är ofta vi vuxna klagar på barn och hur grymma och elaka de många gånger kan vara. Hur grymma de är, som säger rent ut exakt vad de tycker och tänker. Det spelar ingen roll om de tycker att maten som bjuds är äcklig, om någon är ful eller fet eller om någon luktar illa. Tycker ett barn det, så säger de det. En stor del av mobbingen - framförallt i småskolan - beror garanterat på att barn inte har begrepp om vad man säger till andra människor eller inte. Barn har svårt att sätta sig in vad som är sårande eller ej.
Vi vuxna hyschar ner barnen och talar om att "så där säger man minsann inte". Vi försöker tala om för dem vad som är elakt att säga, när det är okej att vara ärlig och när det inte är det.
Men hur mycket bättre är vi vuxna på att visa denna sociala kompetens? Istället är jag övertygad om att vi är lite för extrema åt andra håller. Vi är så rädda att såra någon, att vi hellre drar en lögn än säger sanningen. Trots att vi säkerligen själva skulle velat höra just sanningen istället för en lögn.
99 % av alla vuxna skulle garanterat säga att man i de allra flesta fall vill höra en hård sanning än en lögn. Men ändå är vi dåliga på att faktiskt säga som det är - av rädsla av att såra någon. Trots att kanske just lögnen är den som sårar mer än en hård sanning.
Någonstans övergår ju ärlighet till elakhet. Självklart ska man inte tala om för en person hur otroligt ful eller fet denna person är - även om det är just det man tycker. Vissa gånger är det givetvis bäst att hålla kakhållet stängt. Men generellt är ju alltid sanningen den bästa.

Men just att det är så mycket lirkande jämt, att man inte alltid kan få raka besked blir ju nästan ett problem i många sociala sammanhang istället. Det blir ju som upplagt för missförstånd och osämja.
När man hellre kommer med undanflykter, hellre drar en smärre lögn än att rent ut säga att man inte vill eller kan ses - till exempel - sätter man den andra personen i väldigt svår sits.
När jag i perioder varit med på olika dejtingsajter på internet, har jag många gånger hamnat i just dessa situationer. Personer som först sagt att de gärna vill ses, sedan kommer med ursäkter för att inte göra det. Efter ett tag förstår man förstås att personen inte är intresserad - och jag är heller inte den som har svårt för att fråga rent ut.
Men det blir en väldigt svår sits på något sätt. När man märker att en person kanske inte svarar så ofta på sms och mejl, kommer med aningen svävande svar när man frågar om att till exempel ses. Känner man inte en person särskilt väl, är det förstås svårt att alla gånger förstå om det är för att personen är ointresserad eller helt enkelt har det sättet.
Det blir en ganska svår avvägning hur man själv ska förhålla sig i sådana situationer. För min egen del anser jag att om man är intresserad av kontakt med en person finns det alltid tillfällen att höra av sig på ett eller annat sätt. SMS tar det max någon minut att skicka - något man kan göra när man sitter på bussen/tunnelbanan, toaletten eller innan man somnar på kvällen. Samtidigt är många som person dåliga på att höra av sig överhuvudtaget.
Så när är det läge att inse när en person inte är intresserad av att höras? När ska man acceptera att den här personen faktiskt inte vill ha kontakt? Hur mycket intresse ska man själv visa innan man går över någon gräns för att istället anses vara påstridig och efterhängsen?
Det finns många situationer - inte bara i samband med att man dejtar någon - som jag kan störa mig på att folk inte säger som det är utan istället kommer med undanflykter och lögner eller helt enkelt drar sig undan. Det kan vara när man försöker ordna fester - eller för den delen sälja saker per annons. Jag har åtskilliga gånger försökt sälja saker per annons, där köparen gått med på att bestämma tid och allt - för att sedan sonika inte dyka upp och även stänga av telefonen.
Eller personer som säger de vill komma på till exempel en fest, men i sista stund drar sig ur med ganska konstiga undanflykter. Det är förstås inte en fråga om att det kan dyka upp saker som gör att man måste dra sig ur. Det händer oss alla ibland. Men man behöver inte ens motivera varför man plötsligt inte kan eller vill komma - det räcker oftast att bara säga "tyvärr, jag har fått förhinder". Om man nu nödvändigtvis ska tacka ja till saker innan man faktiskt vet om man kan komma...
Oftast får man ju en maggropskänsla för hur det ligger till relativt snart, när någon börjar dra sig ur en relation eller en inbjudan. Kommer den känslan, har man oftast rätt. Samtidigt som man kanske inte vill erkänna sig sviken och sårad - och man också vet att maggropskänslan någon gång ibland också har fel.
 

 
Bilderna lånade från Do my own pestcontrol, Erika
 


Livets lotteri

För snart 15 år sedan flyttade jag som 19-åring till London, där jag jobbade som volontär bland stans alla hemlösa. I Stockholm räknar man med att det finns runt 3.000 hemlösa, medan det i London är mångdubbelt fler. Hjälpbehovet tycktes vara enormt och man såg alltifrån ensamma barn och hela barnfamiljer till gamla människor i rullstol som bodde på gatorna.
Organisationen jag jobbade för gick i stort sett enbart runt på donationer och den hyra de boende betalade för att bo på de härbärgen man hade. Oftast var det dock inte de hemlösa själva som betalade hyran, utan den engelska motsvarigheten till socialtjänsten.
Donationerna var inte bara i form av pengar utan även mycket annat. En av de större varuhuskedjorna skänkte dagligen mat som bara hade ett par dagar kvar till utgångsdatum, mat som de förmodligen annars tvingats slänga. Klädbutiker skänkte kläder som man av olika anledningar inte kunde sälja och till det var det många privatpersoner som kommer med donationer av olika slag.
För mig var det en otroligt lärorik period att arbeta med just detta. Man omvärderade saker och ting i livet på ett sätt man aldrig gjort tidigare. Ofta kändes det ganska tröstlöst, när man såg så många människor fara illa och såg alla som dog av överdoser och/eller många års supande. Flera av dem vi hade med att göra, hade klassats som alkoholister redan i 12-årsåldern... Många av dem hade verkligen supit bort allt - och då menar jag verkligen allt - och ägde knappt mer än kläderna på kroppen. Vissa hade varit egna företagare, haft familj och bra boende. Sen gick något snett, de började dricka och blev lämnade av familjen, blev av med såväl företag och bostad...
Men samtidigt såg man också en och annan ljusglimt. En och annan person som faktiskt lyckades ta sig ur sitt missbruk, skaffa jobb och egen bostad. Men sedan tiden i London har jag ådragit mig en stor skräck här livet. En av min astora mardrömmar är nämligen att bli just alkoholiserad. Jag har verkligen sett vilket elände ett missbruk kan ställa till med och skulle aldrig i livet vilja hamna där.

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm i somras har jag fått en känsla av att man ser flerhemlösa ute på Stockholms gator. Det tycks sitta fler människor och tigga om pengar, fler som ligger och sover med kartonger och tidningar över sig. Även om det självklart förekom även när jag bodde här fram till 2006, så känns det som att det ökat sista åren. Något som känns otroligt beklämmande.
Många gånger när man kommer in på diskussioner om personer som hamnat fel på ett eller annat sätt, är det alltid någon som bestämt hävdar att det minsann inte är särskilt synd om till exempel en uteliggare och/eller alkoholist/missbrukare. Alla har ju nämligen gjort ett aktivt val i sitt liv och man får minsann skylla sig själv om man sinkar sitt liv på det sättet.
Självklart har alla valet att till exempel söka hjälp och att försöka reda ut sitt liv om man hamnat snett. Men att man väl hamnat i situationer med missbruk och hemlöshet beror många gånger inte alls på saker man själv kan rå över. Missbruk och beroende kallas för just det det gör av anledningen att man inte kan styra över sitt beteende själv. För andra beror situationen på sjukdomar av olika slag - oftast psykiska sjukdomar. De flesta av de hemlösa jag kom i kontakt med i London led i någon utsträckning av någon form av psykisk ohälsa. Man var helt enkelt inte alltid kapabel att själv söka hjälp. Sen finns det självklart en mycket liten - nästan försvinnande liten - del som faktiskt själv valt att leva på gatorna. De kan till och med ha ett jobb att gå till, men väljer att inte ha något fast boende. Istället flyttar de runt mellan olika härbärgen. Tro mig, ett fåtal sådana personer kom jag faktiskt i kontakt med under min tid i London. Och jag misstänker ett fåtal sådana personer även finns i Sverige. Men - som sagt - de är mycket få. Oftast är det personer som inte själv valt sin situation av en eller annan anledning som är uteliggare.
Men jag kan inte låta bli att känna mig provocerad när någon påstår att man bara har sig själv att skylla för sin livssituation. Man gör det väldigt enkelt för sig på det sättet! För oss alla kan livet ta otroligt oanade vändningar och man kan hamna i situationer man inte alls rår över.
Detsamma gäller när nu NK lanserat så kallade uteliggarlakan, som är designade med motiv som ser ut som ihoptejpade kartonger och och tidningar. Tanken är att de ska påminna om hur det ser ut för uteliggare när de sover. Ett set av dessa lakan kostar 700 kronor och överskottet går till att hjälpa unga hemlösa. Lakanen har nästan sålt slut, så man får väl anta att man fått in en slant till hemlösa. Förhoppningsvis. Men NK har tydligen fått utstå en del kritik om att hela idén skulle vara smaklös och olustig bland annat. Själv kan jag inte riktigt se problemet! Det har alltid sålt produkter av olika slag i diverse olika butiker, där överskottet gått till någon form av välgörenhet. Vad är då problemet med att sälja lakan, som kanske också kan ge någon en tankeställare? Personligen skulle jag gärna köpa dessa lakan nästa gång jag behöver lite nya sängkläder! Då skulle jag kunna kombinera två ting med varandra; jag får något jag behöver och samtidigt hjälper jag någon på kuppen... Det är bara bra med folk som vill hjälpa på ett eller annat sätt, men istället ska det klagas. Och jag blir smått irriterad när det klagas på sådana här saker...
 

 
AB 1 BP 1 DN 1, 2 GP 1 SMP 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från Normal Stuff, Milo Lilja
 


Växa upp och bli äldre

När jag var liten minns jag hur oerhört mycket jag längtade efter att bli vuxen. Jag längtade så det värkte i bröstet efter att bli vuxen, få flytta hemifrån och skaffa något eget. Framförallt när jag kom uppåt tonåren. Som de flesta andra tonåringar tyckte jag garanterat att jag klarade mig bättre än vad jag faktiskt gjorde. Jag ansåg att jag var praktiskt taget vuxen och kunde inte förstå alla regler mina föräldrar, skolan och samhället satte upp.
Dessutom kan jag nu tänka tillbaka och se vilken skev bild man hade av vuxenlivet.  Jag trodde på fullaste allvar att allt var så enkelt, bara man fick bo på egen hand och kunde bestämma allting själv. Jag såg fram emot hur jag som vuxen skulle se på barn och säga att "ja, så där sa/gjorde jag också i den åldern". Jag kunde se fram emot att få vara den som "tog hand om" yngre personer och barn, vara den som hade erfarenhet och kunskap i olika saker. Och erfarenhet och kunskap var nog något jag inbillade mig kom per automatik bara man blev vuxen. För jag var nog inte särskilt villig att anstränga mig för att få det.
Jag minns hur jag ofta såg upp till de vuxna och också ville vara "så". Jag ville också vara den som kunde få prata förstånd med barn, bestämma själv när jag skulle lägga mig på kvällarna och äta det jag själv var sugen på. När jag såg dem i min omgivning och som var lite äldre än mig börja flytta hemifrån, var jag avundsjuk så att det värkte! Jag ville ju också ha det så!
Ja, jag längtade verkligen! Jag kunde sitta i timmar och planera hur jag ville bo, hur jag skulle möblera hemma, vilken bil jag skulle ha, vad jag skulle jobba med och så vidare. Jag skulle resa, jag skulle bo utomlands...
Några begrepp om hur saker och ting fungerar, vad saker kostar hade man ju inte direkt. Det var ju sådant som löste sig, bara man blev vuxen! Framförallt trodde jag att man skulle ha råd med så väldigt mycket mer än vad man faktiskt har på en normalinkomst. Jag såg framför mig hur jag skulle ha råd med hus, flera bilar och flera motorcyklar - trots att jag då inte ens hade några planer på att utbilda mig.

Som de flesta andra vuxna människor har jag sedan länge insett att livet inte riktigt blev som jag fantiserade om i tonåren. Jag tänker inte påstå att jag tycker att livet blivit misslyckat, tvärtom. Men det blev inte som jag fantiserade om för 15-20 år sedan.
Nu som vuxen, hör jag istället många andra vuxna säga saker i stil med "tänk vad bra barn har det", "tänk om man vore barn på nytt" och "de förstår inte hur bra det har det".
Möjligen det sista påstående kan jag delvis hålla med om. Barn kanske inte alltid förstår hur bra de har det, för att de inte har något att jämföra med. De har helt enkelt inte tillräckligt med erfarenhet än. Och de har oftast inte tillräckliga begrepp om vad saker kostar för att förstå att hur bra de har det utifrån de förutsättningar familjen har.
Men bli barn på nytt? Nej, aldrig i livet!!! Inte för en sekund skulle jag vilja det. Jag upplever mig själv som långt mycket mer välmående och tillfreds mig själv nu, som vuxen än vad jag någonsin gjorde som barn och tonåring. Och då hade jag ändå inte en särskilt jobbig och traumatisk uppväxt...
Men vi männskor har nog alltid haft en tendens att drömma oss bort, att tycka att gräset är grönare på andra sidan staketet på något sätt. Som barn vill min bli äldre, som vuxen vill man bli yngre igen. Eller tror man blir lyckligare bara man får det där drömjobbet, befordran, drömboendet eller vinner på lotto. Så drömmarna varierar ju genom livet, det råder det inga tvivel om.
Och självklart är det ett sundhetstecken att drömma! Det är drömmarna som många gånger håller en vid liv, som får en att vara strävsam och kämpa på genom livet. Den dag man slutar drömma är det nog dags att börja bli orolig för sig själv. Men det är emellanåt lite roligt att tänka tillbaka på vad man drömt om - och hur orealistiska vissa drömmar var, men som man ändå på fullaste allvar trodde var fullt genomförbara. Även om man fortfarande drömmer, fortfarande hoppas på saker så är ju drömmarna och förhoppningarna aningen mer realistiska. Med livets gång lär man sig vad som är realistiskt eller ej.
Sen kan visserligen fortfarande drömma om att vinna miljoner på lotto, hitta det där perfekta boende och allt det andra. Men nu inser man ju i alla fall att det knappast är särskilt realistiskt att tro att det kommer att ske. Jag kommer förmodligen aldrig ha råd med ett stort hus, flera bilar och flera motorcyklar. Åtminstone inte samtidigt.
 

 
Bilden lånad från Trivia, Hoax-Slayer
 


Livskvalité

Det är ganska ofta jag funderar över vad som skulle kunna vara det värsta som skulle kunna hända mig!? Att dö? Få ett gravt handikapp? Att någon som stod mig nära dog?
Och absolut, det finns många faktorer som gör att man inte alltid kan kategorisera vad som är värst. Självklart är en av de värsta mardrömmarna att någon närstående ska dö eller få råka ut för en svår olycka. Och ser man till sin egna person undrar jag ibland om det inte skulle vara värre att drabbas av ett svårt handikapp än att faktiskt dö? Självklart kan man få en bra livskvalité även med många handikapp, något annat tror jag definitivt inte! Jag tänker nog snarare på svårare handikapp än att "bara" tvingas tillbringa resten av livet i rullstol. Att bli förlamad från hakan ner till tårna, bli både blind och döv eller en grav hjärnskada.
Ju äldre jag blivit, ju mer har jag börjat inse att man bara har ett liv och en kropp och hur viktigt det är att ta hand om dessa två ting. Att jag förmodligen skulle känna att mitt enda liv på något vis skulle kännas "bortslösat" om jag fick något allvarligt handikapp. Jag betvivlar egentligen inte att man kan ha en bra livskvalité även under andra förutsättningar än man har som fullt frisk. Men jag inbillar mig att det kanske är värre att få en skada senare i livet än om man har något funktionshinder som är medfött. Då har man liksom hunnit "smaka på" hur det är att leva utan funktionshinder... Men för min egen del oroas jag mer över att få ett allvarligt handikapp än att dö. Konstigt nog skulle vissa kanske säga.
Men ungefär samma tanke slår mig när jag ser missbrukare av olika slag. Jag tänker att stackars dem, de har knarkat eller supit bort sitt enda liv. Jag fördömer inte, jag känner medlidande. Jag lider med dem därför att deras enda liv gått ut på att jaga ett rus och att jaga pengar till detta rus. Oavsett om det är frågan om narkotika eller alkohol de berusar sig med. Och även detta med att hamna i ett missbruk är något jag är väldigt rädd för. Jag har haft perioder i livet då jag helt och hållet avstått från alkohol, med den enda motiveringen att jag varit rädd att bli beroende. Och då har jag inte ens befunnit mig i någon form av riskzon för att bli beroende.

Det märkliga har ändå varit att ju äldre jag blivit, ju mer har jag funderat över att vårda livet och den kropp man har. Man har insett hur skört och bräckligt allting är, hur viktigt det är att vara försiktig. Även om jag nog aldrig ansett mig själv vara odödlig, har jag nog alltmer insett hur lätt saker och ting faktiskt kan gå fel. Och framförallt att jag vill leva så länge som möjligt med en så bra livskvalité som det bara går.
Hur man sedan definierar livskvalité är en helt annan fråga. Är det den kvalité man får som "normalbegåvad" och "normalskapt" - eller är det den kvalité man kan få utifrån de förutsättningar man har? Därom tvistar de lärda. Och inte bara de, utan alla skulle jag nog vilja påstå.
När jag själv pratar om livskvalité tänker jag nog i första hand på det liv jag har möjlighet att leva så länge jag inte har några funktionshinder. Samtidigt känner jag personer med funktionshinder som jag skulle påstå har en större livskvalité än jag själv har! Så det gäller förstås att se möjligheterna istället för sina begränsningar. Oavsett vilka förutsättningar man har. Och jag tror att jag i många situationer skulle kunna se just möjligheterna och inte mina begränsningar, även under ganska svåra omständigheter. Men någonstans tar detta stopp. Någonstans skulle jag förmodligen ge upp.
Mina stora passioner i livet är mat, resor och musik till exempel. Vad skulle det vara för mening att laga god mat eller kosta på sig ett dyrt restaurangbesök om mitt smaksinne försvann? Vad skulle det vara för vits att resa om jag inte kunde se var jag var? Och vilken vits skulle det vara att köpa skivor och gå på konserter om jag inget hörde? Väl i den situationen skulle jag förmodligen och förhoppningsvis tänka om radikalt. Jag skulle förhoppningsvis tänka att "okej, nu är situationen så här - hur gör jag det bästa möjliga av den?". Men jag tänker definitivt inte neka till att jag räddare för ett funktionshinder än beskedet att jag ska dö imorgon...
 

 
Bilderna lånade från Nicolas G, Katzen
 


Ensamhet

Den skrämmer många, många är mer rädd för den än för döden själv. Många avskyr den och undviker så långt det går. Samtidgt finns det andra som eftersträvar samma sak, som längtar efter den och älskar den.
Ensamhet är det jag tänker på. För vissa är det något hemskt, för andra är det något positivt. För min egen del finns det två sorters ensamhet, en som är bra och en som här hemsk! Den hemska ensamheten är den ovalda, den påtvingade och den som är svår att ta sig ur. Den positiva är den man valt själv.
För min egen del är ensamhet alltsomoftast något positivt. Jag väljer ofta att vara själv - och trivs med det. Det är långtifrån alla som tycker sig förstå att man kan vilja vara ensam, men för mig är det ett rätt naturligt val många gånger. Jag njuter av att vara ensam - så länge jag kan kombinera det med en viss balans av också få vara social. Jag har några få, men mycket bra vänner som jag umgås med - och så familjen förstås. Däremellan njuter jag av att sitta för mig själv hemma och knåpa med mina egna saker. Jag tillhör till och med dem som reser ensam, som går på krogen ensam. Och för som nu säkert tänker att detta låter ganska tragiskt, kan jag tala om att jag är långtifrån den enda som gör det - och egentligen bara är ensam på vägen till krogen eller på planet till resmålet. På ett eller annat sätt kommer jag i kontakt med folk, lär känna nya människor - och kan vara ensam och social när jag själv känner för det! Jag kan välja att sätta mig ensam i baren, titta på folk och hålla mig för mig själv - eller börja prata med folk och inte vara mer ensam än någon inne på krogen. Och jag lovar er att det finns många som reser på egen hand och lär känna folk på vägen! Det har hänt mig själv åtskilliga gånger.

Och så länge människor själv väljer sin ensamhet, då är ju allt som det ska. Men när folk blir lämnade och på ett ofrivilligt vis blir ensamma, då blir det något helt annat. Någon gång ibland läser man om personer som kunnat legat döda i månader utan någon tycks ha saknat dem. Senast igår ramlade jag över en artikel om en 65-årig man i Emmaboda som legat död i åtta månader utan att någon tycks ha saknat honom. Först när grannarna började tycka att det luktade illa ute i trappuppgången slog man larm till polisen - som hittade honom död i sin lägenhet.
För de allra flesta av oss finns det ju någon som skulle hinna sakna oss efter bara någon vecka om man inte svarade i telefon, på mejl eller liknande. Men för alla är det ju inte så - tyvärr. Om just den här mannen i Emmaboda valt sin ensamhet av egen fri vilja eller ej vet vi förstås inte. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är tragiskt när någon kan ligga ensam så länge som åtta månader utan att någon hinner sakna vederbörande! Jag undrar hur självvald den ensamheten är...?
 

 
BAR 1
 
Bilderna lånade från Tilda Gustavsson
 


Att lyckas med svenssonlivet

Vad kommer du att tänka på när du hör ordet "Svenssonliv"? Som med många ord, kan man säkerligen ha olika definitioner - och det gäller säkerligen även detta ord. Min personliga definition är att ett Svenssonliv är en tillvaro som inte riktigt sticker ut, ett liv där man bor i sitt radhus eller villa i något villaområde, har ett hyfsat vanligt jobb, har 2-3 barn, springer på föräldramöten, skjutsar barnen till fritids och träningar och stretar på så i ungefär samma lunk. Ett väldigt vanligt liv helt enkelt.
Och just ett sådant liv jag själv inte vill ha, jag kan inte låta bli att tycka att det verkar väldigt, väldigt tråkigt. Jag säger inte att det är fel att leva så, så länge man trivs - men jag skulle inte trivas med det! Att ständigt har tillvaron inrutad efter dessa rutiner och framförallt något som inte sticker ut på något sätt, att bara falla in i denna mall av hur man "borde" leva.
När jag ser familjer på stan, hör folk på bussen/tunnelbanan diskutera sin liv och man hör/ser hur de faller in i dessa normer får jag nästan panik. När jag hör hur man ringer hem och diskuterar vem som ska hämta barnen, vem ska handla, säga att "ja, jag blir sen imorgon, möte på jobbet" känner jag direkt i maggropen den tristess jag skulle känna om jag gled in alltför lika levnadsbanor. Jag inser hur jag skulle vantrivas, känna mig inlåst och instängd. Och förmodligen skulle jag drabbas av någon de ålderskriser jag skrev om häromdagen. För min del skulle jag frampå med åren känna att jag inte levt det liv jag vill leva...
Vi förväntas leva våra liv på väldigt specifika sätt. Vi förväntas få barn, vi förväntas få ett hyfsat jobboch göra karriär, pensionsspara och har lite pengar undanstoppade på banken, vi förväntas falla in under vissa normer och helst inte sticka ut särskilt mycket. Vi ska åka på charter till Mallorca och Thailand och dricka svenskt kaffe på hotellet. Ganska typiskt svenskt, eller hur? Sticker man ut alltför mycket, räknas man nästan som ett freak - istället för att det ju kan vara helt sunt att leva på det sätt man själv väljer!

Men vad säger att en barnlös städerska misslyckats i sitt liv? Hon/han kanske är jättenöjd med sitt liv och får ut det han/hon faktiskt vill av sin tillvaro. Själv har jag inga drömmar om att göra karriär i bemärkelsen att nå några chefspositioner. Jag har inga drömmar om barn och familjeliv.
Vad drömmer jag då om, undrar ni säkert?! För tänker jag efter, lever jag nog för tillfället ett ganska vanligt har jag en känsla av, möjligen bortsett från att jag vid 34 års ålder ännu inte skaffat barn. Kanske är helt enkelt min dröm att inte riktigt, riktigt följa dessa normer? Det är nog den närmsta förklaringen jag kan ge. Kunna flacka runt lite, flytta, resa byta jobb, ha möjligheten att ta de "risker" man inte riktigt kan/vågar ta om man till exempel har barn att försörja. Då kanske det inte är så smart att ha längre perioder med sämre ekonomi, i alla fall om man själv kan styra över det.
Nu är jag inte helt okunnig kring att få barn. Självklart förstår jag att man kan leva ett rikt liv med barn! Annars skulle ju inte majoriteten av alla människor faktiskt skaffa barn. Jag förstår att det måste vara något alldeles underbart att få barn. Och självklart kan man leva ett "normal Svenssonliv" och vara lycklig med det. Jag kritiserar inte någon som lever ungefär det liv jag beskrivit. Självklart ska man leva det liv man trivs med. Men i när nu allt med personlig utveckling och självförverkligande är så modernt, borde det ju inte vara något fel i att välja andra vägar att gå än dem som faller inom gängse normer...?



Bilden lånad från Lejonklo, Marie Hall



Ålderskriser

Många hävdar med bestämdhet att de tyckt det varit jättejobbigt och tufft med ålderskriser när man passerat vissa åldrar. Många genomgår ålderskriser redan när de passerar 30. Och då undrar ju hur man mår när fyller 50?
Själv tog jag 30-årsdagen med en klackspark. Jag tyckte inte var det minsta jobbigt att fylla 30! Däremot hör jag nog till de få som genomgick en smärre ålderskris när jag fyllde 20. Jag minns att jag tyckte det var en "magisk gräns" som var jättejobbig att passera. Helt plötsligt kunde jag inte skylla något på att jag fortfarande är tonåring, plötsligt ställdes en rad krav och förväntningar på mig. Man skulle veta vad man ville bli och utbilda sig till. Och plötsligt var man på ett märkligt sätt vuxen utan att känna sig redo för vuxenlivet.
Själv bodde jag i London när jag fyllde 20. Jag bodde kollektivt, jobbade som socialarbetare, festade runt och hade ingen som helst aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Det kändes med andra ord väldigt jobbigt att försöka leva upp till alla förväntningar. Men med tiden har jag lärt mig att faktiskt inte bry mig så mycket om alla förväntningar utan istället göra det jag själv vill med mitt liv. Även om man kanske inte faller inom de ramar man förväntas göra, är ju ändå det viktigaste att man själv känner sig nöjd och tillfreds med sitt liv.
Någonstans där är jag övertygad om att mångas ålderskriser grundar sig. Man känner sig inte tillfreds med det liv man levt och lever - både eller antingen på grund av sina egna mål eller andras förväntningar som man sedan inte känner att man lyckats leva upp till. Så börjar man inse att det kanske är för sent att nå dessa mål eller nå till förväntningarna.
För min egen del har det varit väldigt viktigt att faktiskt följa vad jag själv tycker känns rätt, vad jag faktiskt känner att jag VILL göra. Jag kan inte garantera att jag inte kommer genomgå några ålderskriser, men jag vill ändå leva efter mottot att jag inte vill sitta på hemmet som gammal och ångra att jag inte tagit de chanser jag fått, att jag inte åtminstone försökt att göra det jag vill med mitt liv. Att sedan inte alltid lyckas, det är en helt annan sak.

Bland det värsta jag vet i kontakt med andra människor, är när man märker att folk går runt och är bittra över hur de "misslyckats" i livet. Folk som oftast har något lågstatusyrke, som strax efter 50 års ålder insett att de egentligen borda ha utbildat sig och gjort något helt annat i sitt liv. Men istället för att göra det bästa av situationen begraver de sig i sin bitterhet.
Även om jag kan förstå att det är jobbigt att hamna i sådana livskriser, undrar jag varför man ändå inte försöker göra det bästa av situationen? Det har varit eget motto under delen av mitt vuxna liv, att försöka lösa varje situation på bästa sätt och inte gräva ner mig för misslyckanden.
Ibland ser man istället andra, som gör desperata försök att inte åldras, som springer in på tonårsavdelningen på H&M för att handla kläder och gör patetiska försök att se några år yngre ut. Med risk för att låta extremt fördomsfull, brukar jag själv lägga märka till en viss grupp kvinnor som försöker sig på just detta. Kvinnor som blivit mamma tidigt, som inte hunnit leva sitt eget ungdomsliv när de var unga. När de sedan är i 40-50-årsåldern och barne är i tonåren och därmed klarar sig hyfsat själva ska mamma plötsligt ta igen det hon inte hann göra när hon var 20. Desperat sugande på sina gula Blend springer hon på H&M och handlar ungdomskläder, går på krogen och försöker leva loppan. Allt i ett patetiskt försök att vara lite yngre. Men detta är något man försöker leva ut så långt som undersköterskelönen räcker. För det är den utbildning hon hunnit skaffa innan barnen kom och "det är svårt att hinna och ha råd och plugga". Men oftast skiner bitterheten igenom fasaden av smink, hårspray och jeansjackor och i grunden är hon ganska sur och bitter, skäller på ungarna och det stora söndagsnöjet är att ta med barnen på McDonalds.
Samtidigt finns också det omvända, de unga personer som inte vill något hellre än bli en del av vuxenvärlden och gör märkliga försök att vara mer vuxna än det står på ID-kortet. Det ska skaffas barn, köpas hus och jobbas nio-till-fem istället för att passa på att göra sådant man inte kan när man sitter där med huslån och barn. Min egen bestämda uppfattning är att det sedan på ett eller annat slår tillbaka förr eller senare. När barnen sedan är större, inser man vad man missat och försöker istället ta igen det man missat. Då blir man de bittra undersköterskan som röka gula Blend och springer på krogen i H&M-kläder i tid och otid...

Nej, tur att jag själv är så perfekt och lever det mest perfekt av liv. Jag kommer ALDRIG få någon ålderskris!!! *ironi*
 

 
 

 
Bilderna lånade från Whada we think?, MacLounge A room of my own
 

 

Var dig själv!

När jag bläddrar runt bland olika bloggar på nätet slås jag emellanåt av tanken hur många unga det är som ständigt försöker vara något man inte är. Framförallt möts man ofta av bilder på tjejer i 10-12-årsåldern som vilt kråmar sig framför sin webbkamera rejält sminkade och uppklädda i senaste modet och försöker se några år äldre ut än vad de faktiskt är. Dessa småtjejer försöker apa efter de något äldre bloggerskorna och skriver om mode, foto, hästar och andra hobbies - men det skiner ganska snabbt igenom att de egentligen inte kan så värst mycket om dessa saker. Istället är det något tappert försök att verka aningen äldre än vad de faktiskt är.
Samma tanke slår mig på stan. Småtjejer som springer runt mellan H&M och andra klädaffärer och gör tafatta försök att se ut som tjejerna i nedre tonåren. De hänger någon stor handväska i armvecket, sminkar sig och drar på kläder som något sånär ser ut som det senaste modet och hoppas de kanske blir accepterade av de äldre tjejerna. Man "hänger" utanför McDonalds, försöker kränga sig med olika slanguttryck - och meningarna som kommer fram tycks mest bestå av "ba", "typ", "liksom", "chill", "fett" - det är för en annan nästan svårt att förstå vad det är de försöker säga...
Nu börjar säkerligen några tänka att "Nu börjar Tobias bli gammal som stör sig på dagens ungdomar", men nej - det är inte det det är frågan om! Det jag stör mig på är personer som försöker vara något de inte är. Oavsett ålder. När man sedan kommer uppåt min egen ålder - 35-40-årsåldern - ser man det motsatta istället! Kvinnor som tror att de fortfarande är 17. De knatar runt med någon urblekt permanent, röker gula Blend och gör patetiska försök att klä sig som tjejerna som är 20 år yngre. Många av dessa kvinnor (om jag ska våga mig på en grov generalisering) har blivit mammor i unga år och nu när barnen blivit större och klarar sig själva, ska de "ta igen sin förlorade ungdom".

Kommer man sedan aningen högre i åldrarna - runt 45-50 och uppåt - kommer något man kan se hos båda könen. Nämligen den så kallade gubbsjukan, som inte heller kvinnor i samma ålder alltid är förskonade i från.
Hur många gånger har man inte sett "gubbar" på krogen som raggar på allt och alla som har minsta tillstymmelse till bröst? Gubbar som inte bara skulle kunna vara pappa utan rentav morfar till damerna de försöker få med sig hem. Och det finns många damer/kvinnor i övre medelåldern och uppåt som inte är ett dugg bättre.
Och - okej - det är en sak att göra ett eller ett par försök, men det är många av dessa individer som har svårt att ta ett nej och istället enträget fortsätter ragga på samma dam/kille om och om igen under kvällen. Utan att inse att de flesta inte är intresserade av någon som är mer än 25 år äldre.
Men det är egentligen inte bara åldersfixeringen jag kan störa mig på hos vissa av mina medmänniskor (nej, det är inte alla som åldersfixerade). Det finns många som på olika sätt försöker framstå som något/någon de inte är. Man försöker framstå som mer välbärgad, högre utbildad och en lång rad olika saker. Vari ligger egentligen felet att vara sig själv? Är vi så rädda att vi inte ska duga, att folk inte kan acceptera oss för den vi är född till? Nej, jag försöker inte hävda att jag själv alltid är perfekt på den fronten! Det finns granterat tillfällen då jag själv förställt mig i olika sammanhang. Men med åren har jag börjat lära mig att man oftast inte behöver göra sig till - och jag VILL inte längre göra mig till! Jag börjar alltmer inse att jag faktiskt kan bli omtyckt för den jag är - med både mina bra och dåliga sidor. Jag behöver inte svansa efter småflickor, klä mig som om jag var 15 år yngre eller inbilla folk att jag är miljonär. Det är okej att jag säga att jag är en 34-årig låginkomsttagare som inte är någon allvetare inom något område.

En äkta vän är inte någon som tycker om dig för den du är - utan någon som tycker om dig trots den du är...
 

 
Bilderna lånade från Loose Threads, LB Medical
 


Typiskt svenskt

Vem har inte hört uttrycket "Hellre en hård sanning än en lögn"? Och hur många är det som inte håller med om det? Jag tror de flesta trots allt gör det, eller hur?
Någonstans går det självklart en gräns mellan ärlighet och elakhet, det är en sak som är säker. Även om man tycker en person är ful som stryk, behöver man trots allt inte säga det. Anser jag någon vara groteskt fet, behöver jag heller inte säga det. Men överlag är det självklart bättre att säga sanningen än komma med någon lögn.
Men detta är vi svenskar fantastiskt dåliga på - och jag tänker inte påstå att jag själv är något undantag heller. Vi är så rädda för att såra varandra, att vi inte vågar vara ärliga när vi egentligen borde vara det. Istället drar vi till någon nödlögn - som oftast kan såra mer än själva sanningen. Det kan vara så enkla saker som att tacka nej till en fest eller att träffa någon. Andra gånger behöver man kanske inte säga hela sanningen, men heller inte ljuga - det kan räcka att "putsa till" sanningen lite. Frågar någon hur man passar i ett klädesplagg, behöver man kanske inte rent ut säga att "så fet som du är, ska du inte klä dig så", utan mer att "det där kanske inte riktigt passar dig".
Och jag erkänner själv att balansen är svår många gånger - och dessutom varierar det ju var gränsen beroende på vem man har med att göra. Och vem är perfekt? Visst blir det fel ibland och visst har vi alla kläckt ur oss saker som vi sedan får ångra.
Men det faktum att vi svenskar generellt har så svårt att säga som det är med rädsla att såra är något jag alltid stört mig på - inklusive att jag själv är likadan. Själv försöker jag dock tänka på det så mycket jag kan, att faktiskt säga det jag tycker - inom rimliga gränser. Hur jag lyckas vet jag inte riktigt... Men det kanske folk i min omgivning kan svara på? Och jo - man FÅR svara ärligt! ;-)

När man sedan är på stan eller i olika sociala sammanhang i Sverige, ska man synas och höras så lite som möjligt. Står du på busshållplatsen och börjar prata med någon du inte känner, är du antingen fyllo eller förrymd patient från låsta avdelningen på psyk. Eller förmodligen både och. Det gäller nästan i de flesta sammanhang. I väntrum, på tåget, bussen och så vidare. Det märkliga är att det behövs att det händer något för att folk ska börja prata med varandra. När jag suttit på tåg eller bussar som fastnat i trafikstockningar eller liknande, har det oftast inte tagit mer än någon halvtimme innan folk börjat prata med varandra. Då har man plötsligt ett "problem" ihop, något att diskutera.
Annars är det först med några öl under västen som det är okej för oss svenskar att börja prata med varandra utan att känna varandra innan. För det märkliga med oss svenskar, är att vi har svårt att roa oss och vara sociala utan att alkohol är inblandat. Nu är jag själv absolut inte nykterist på något sätt, men det kan faktiskt störa mig ibland att det så ofta är så att "umgås" är synonymt med "alkoholintag".
Men skulle man plocka ut det mest typiskt svenska, så borde det väl ändå vara den berömda Jantelagen? Tro för 17 inte att du är något, att du är bättre än någon annan! Att säga att man är duktigt på något är inget annat än skryt och du betraktas direkt som högfärdig. För oss alla finns det garanterat saker man innerst inne vet och/eller tycker att man är duktig på, men man ska helst inte prata så mycket om det. Då blir vi direkt självgoda och skrytsamma personer som folk tittar lite snett på. Och okej, även här finns det förstås en viss gräns; pratar man alltför mycket om hur duktig man är på något, är man förstås skrytsam. Men att då och då konstatera att det finns saker man är duktig på, är inte detsamma som att vara skrytsam.
 

 
 

 
Bilderna lånade från Jajamens blogg, VGNT, Emsellen
 


Tidigare inlägg Nyare inlägg