Ensamhet

Den skrämmer många, många är mer rädd för den än för döden själv. Många avskyr den och undviker så långt det går. Samtidgt finns det andra som eftersträvar samma sak, som längtar efter den och älskar den.
Ensamhet är det jag tänker på. För vissa är det något hemskt, för andra är det något positivt. För min egen del finns det två sorters ensamhet, en som är bra och en som här hemsk! Den hemska ensamheten är den ovalda, den påtvingade och den som är svår att ta sig ur. Den positiva är den man valt själv.
För min egen del är ensamhet alltsomoftast något positivt. Jag väljer ofta att vara själv - och trivs med det. Det är långtifrån alla som tycker sig förstå att man kan vilja vara ensam, men för mig är det ett rätt naturligt val många gånger. Jag njuter av att vara ensam - så länge jag kan kombinera det med en viss balans av också få vara social. Jag har några få, men mycket bra vänner som jag umgås med - och så familjen förstås. Däremellan njuter jag av att sitta för mig själv hemma och knåpa med mina egna saker. Jag tillhör till och med dem som reser ensam, som går på krogen ensam. Och för som nu säkert tänker att detta låter ganska tragiskt, kan jag tala om att jag är långtifrån den enda som gör det - och egentligen bara är ensam på vägen till krogen eller på planet till resmålet. På ett eller annat sätt kommer jag i kontakt med folk, lär känna nya människor - och kan vara ensam och social när jag själv känner för det! Jag kan välja att sätta mig ensam i baren, titta på folk och hålla mig för mig själv - eller börja prata med folk och inte vara mer ensam än någon inne på krogen. Och jag lovar er att det finns många som reser på egen hand och lär känna folk på vägen! Det har hänt mig själv åtskilliga gånger.

Och så länge människor själv väljer sin ensamhet, då är ju allt som det ska. Men när folk blir lämnade och på ett ofrivilligt vis blir ensamma, då blir det något helt annat. Någon gång ibland läser man om personer som kunnat legat döda i månader utan någon tycks ha saknat dem. Senast igår ramlade jag över en artikel om en 65-årig man i Emmaboda som legat död i åtta månader utan att någon tycks ha saknat honom. Först när grannarna började tycka att det luktade illa ute i trappuppgången slog man larm till polisen - som hittade honom död i sin lägenhet.
För de allra flesta av oss finns det ju någon som skulle hinna sakna oss efter bara någon vecka om man inte svarade i telefon, på mejl eller liknande. Men för alla är det ju inte så - tyvärr. Om just den här mannen i Emmaboda valt sin ensamhet av egen fri vilja eller ej vet vi förstås inte. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är tragiskt när någon kan ligga ensam så länge som åtta månader utan att någon hinner sakna vederbörande! Jag undrar hur självvald den ensamheten är...?
 

 
BAR 1
 
Bilderna lånade från Tilda Gustavsson
 


Att lyckas med svenssonlivet

Vad kommer du att tänka på när du hör ordet "Svenssonliv"? Som med många ord, kan man säkerligen ha olika definitioner - och det gäller säkerligen även detta ord. Min personliga definition är att ett Svenssonliv är en tillvaro som inte riktigt sticker ut, ett liv där man bor i sitt radhus eller villa i något villaområde, har ett hyfsat vanligt jobb, har 2-3 barn, springer på föräldramöten, skjutsar barnen till fritids och träningar och stretar på så i ungefär samma lunk. Ett väldigt vanligt liv helt enkelt.
Och just ett sådant liv jag själv inte vill ha, jag kan inte låta bli att tycka att det verkar väldigt, väldigt tråkigt. Jag säger inte att det är fel att leva så, så länge man trivs - men jag skulle inte trivas med det! Att ständigt har tillvaron inrutad efter dessa rutiner och framförallt något som inte sticker ut på något sätt, att bara falla in i denna mall av hur man "borde" leva.
När jag ser familjer på stan, hör folk på bussen/tunnelbanan diskutera sin liv och man hör/ser hur de faller in i dessa normer får jag nästan panik. När jag hör hur man ringer hem och diskuterar vem som ska hämta barnen, vem ska handla, säga att "ja, jag blir sen imorgon, möte på jobbet" känner jag direkt i maggropen den tristess jag skulle känna om jag gled in alltför lika levnadsbanor. Jag inser hur jag skulle vantrivas, känna mig inlåst och instängd. Och förmodligen skulle jag drabbas av någon de ålderskriser jag skrev om häromdagen. För min del skulle jag frampå med åren känna att jag inte levt det liv jag vill leva...
Vi förväntas leva våra liv på väldigt specifika sätt. Vi förväntas få barn, vi förväntas få ett hyfsat jobboch göra karriär, pensionsspara och har lite pengar undanstoppade på banken, vi förväntas falla in under vissa normer och helst inte sticka ut särskilt mycket. Vi ska åka på charter till Mallorca och Thailand och dricka svenskt kaffe på hotellet. Ganska typiskt svenskt, eller hur? Sticker man ut alltför mycket, räknas man nästan som ett freak - istället för att det ju kan vara helt sunt att leva på det sätt man själv väljer!

Men vad säger att en barnlös städerska misslyckats i sitt liv? Hon/han kanske är jättenöjd med sitt liv och får ut det han/hon faktiskt vill av sin tillvaro. Själv har jag inga drömmar om att göra karriär i bemärkelsen att nå några chefspositioner. Jag har inga drömmar om barn och familjeliv.
Vad drömmer jag då om, undrar ni säkert?! För tänker jag efter, lever jag nog för tillfället ett ganska vanligt har jag en känsla av, möjligen bortsett från att jag vid 34 års ålder ännu inte skaffat barn. Kanske är helt enkelt min dröm att inte riktigt, riktigt följa dessa normer? Det är nog den närmsta förklaringen jag kan ge. Kunna flacka runt lite, flytta, resa byta jobb, ha möjligheten att ta de "risker" man inte riktigt kan/vågar ta om man till exempel har barn att försörja. Då kanske det inte är så smart att ha längre perioder med sämre ekonomi, i alla fall om man själv kan styra över det.
Nu är jag inte helt okunnig kring att få barn. Självklart förstår jag att man kan leva ett rikt liv med barn! Annars skulle ju inte majoriteten av alla människor faktiskt skaffa barn. Jag förstår att det måste vara något alldeles underbart att få barn. Och självklart kan man leva ett "normal Svenssonliv" och vara lycklig med det. Jag kritiserar inte någon som lever ungefär det liv jag beskrivit. Självklart ska man leva det liv man trivs med. Men i när nu allt med personlig utveckling och självförverkligande är så modernt, borde det ju inte vara något fel i att välja andra vägar att gå än dem som faller inom gängse normer...?



Bilden lånad från Lejonklo, Marie Hall



Ålderskriser

Många hävdar med bestämdhet att de tyckt det varit jättejobbigt och tufft med ålderskriser när man passerat vissa åldrar. Många genomgår ålderskriser redan när de passerar 30. Och då undrar ju hur man mår när fyller 50?
Själv tog jag 30-årsdagen med en klackspark. Jag tyckte inte var det minsta jobbigt att fylla 30! Däremot hör jag nog till de få som genomgick en smärre ålderskris när jag fyllde 20. Jag minns att jag tyckte det var en "magisk gräns" som var jättejobbig att passera. Helt plötsligt kunde jag inte skylla något på att jag fortfarande är tonåring, plötsligt ställdes en rad krav och förväntningar på mig. Man skulle veta vad man ville bli och utbilda sig till. Och plötsligt var man på ett märkligt sätt vuxen utan att känna sig redo för vuxenlivet.
Själv bodde jag i London när jag fyllde 20. Jag bodde kollektivt, jobbade som socialarbetare, festade runt och hade ingen som helst aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Det kändes med andra ord väldigt jobbigt att försöka leva upp till alla förväntningar. Men med tiden har jag lärt mig att faktiskt inte bry mig så mycket om alla förväntningar utan istället göra det jag själv vill med mitt liv. Även om man kanske inte faller inom de ramar man förväntas göra, är ju ändå det viktigaste att man själv känner sig nöjd och tillfreds med sitt liv.
Någonstans där är jag övertygad om att mångas ålderskriser grundar sig. Man känner sig inte tillfreds med det liv man levt och lever - både eller antingen på grund av sina egna mål eller andras förväntningar som man sedan inte känner att man lyckats leva upp till. Så börjar man inse att det kanske är för sent att nå dessa mål eller nå till förväntningarna.
För min egen del har det varit väldigt viktigt att faktiskt följa vad jag själv tycker känns rätt, vad jag faktiskt känner att jag VILL göra. Jag kan inte garantera att jag inte kommer genomgå några ålderskriser, men jag vill ändå leva efter mottot att jag inte vill sitta på hemmet som gammal och ångra att jag inte tagit de chanser jag fått, att jag inte åtminstone försökt att göra det jag vill med mitt liv. Att sedan inte alltid lyckas, det är en helt annan sak.

Bland det värsta jag vet i kontakt med andra människor, är när man märker att folk går runt och är bittra över hur de "misslyckats" i livet. Folk som oftast har något lågstatusyrke, som strax efter 50 års ålder insett att de egentligen borda ha utbildat sig och gjort något helt annat i sitt liv. Men istället för att göra det bästa av situationen begraver de sig i sin bitterhet.
Även om jag kan förstå att det är jobbigt att hamna i sådana livskriser, undrar jag varför man ändå inte försöker göra det bästa av situationen? Det har varit eget motto under delen av mitt vuxna liv, att försöka lösa varje situation på bästa sätt och inte gräva ner mig för misslyckanden.
Ibland ser man istället andra, som gör desperata försök att inte åldras, som springer in på tonårsavdelningen på H&M för att handla kläder och gör patetiska försök att se några år yngre ut. Med risk för att låta extremt fördomsfull, brukar jag själv lägga märka till en viss grupp kvinnor som försöker sig på just detta. Kvinnor som blivit mamma tidigt, som inte hunnit leva sitt eget ungdomsliv när de var unga. När de sedan är i 40-50-årsåldern och barne är i tonåren och därmed klarar sig hyfsat själva ska mamma plötsligt ta igen det hon inte hann göra när hon var 20. Desperat sugande på sina gula Blend springer hon på H&M och handlar ungdomskläder, går på krogen och försöker leva loppan. Allt i ett patetiskt försök att vara lite yngre. Men detta är något man försöker leva ut så långt som undersköterskelönen räcker. För det är den utbildning hon hunnit skaffa innan barnen kom och "det är svårt att hinna och ha råd och plugga". Men oftast skiner bitterheten igenom fasaden av smink, hårspray och jeansjackor och i grunden är hon ganska sur och bitter, skäller på ungarna och det stora söndagsnöjet är att ta med barnen på McDonalds.
Samtidigt finns också det omvända, de unga personer som inte vill något hellre än bli en del av vuxenvärlden och gör märkliga försök att vara mer vuxna än det står på ID-kortet. Det ska skaffas barn, köpas hus och jobbas nio-till-fem istället för att passa på att göra sådant man inte kan när man sitter där med huslån och barn. Min egen bestämda uppfattning är att det sedan på ett eller annat slår tillbaka förr eller senare. När barnen sedan är större, inser man vad man missat och försöker istället ta igen det man missat. Då blir man de bittra undersköterskan som röka gula Blend och springer på krogen i H&M-kläder i tid och otid...

Nej, tur att jag själv är så perfekt och lever det mest perfekt av liv. Jag kommer ALDRIG få någon ålderskris!!! *ironi*
 

 
 

 
Bilderna lånade från Whada we think?, MacLounge A room of my own
 

 

Var dig själv!

När jag bläddrar runt bland olika bloggar på nätet slås jag emellanåt av tanken hur många unga det är som ständigt försöker vara något man inte är. Framförallt möts man ofta av bilder på tjejer i 10-12-årsåldern som vilt kråmar sig framför sin webbkamera rejält sminkade och uppklädda i senaste modet och försöker se några år äldre ut än vad de faktiskt är. Dessa småtjejer försöker apa efter de något äldre bloggerskorna och skriver om mode, foto, hästar och andra hobbies - men det skiner ganska snabbt igenom att de egentligen inte kan så värst mycket om dessa saker. Istället är det något tappert försök att verka aningen äldre än vad de faktiskt är.
Samma tanke slår mig på stan. Småtjejer som springer runt mellan H&M och andra klädaffärer och gör tafatta försök att se ut som tjejerna i nedre tonåren. De hänger någon stor handväska i armvecket, sminkar sig och drar på kläder som något sånär ser ut som det senaste modet och hoppas de kanske blir accepterade av de äldre tjejerna. Man "hänger" utanför McDonalds, försöker kränga sig med olika slanguttryck - och meningarna som kommer fram tycks mest bestå av "ba", "typ", "liksom", "chill", "fett" - det är för en annan nästan svårt att förstå vad det är de försöker säga...
Nu börjar säkerligen några tänka att "Nu börjar Tobias bli gammal som stör sig på dagens ungdomar", men nej - det är inte det det är frågan om! Det jag stör mig på är personer som försöker vara något de inte är. Oavsett ålder. När man sedan kommer uppåt min egen ålder - 35-40-årsåldern - ser man det motsatta istället! Kvinnor som tror att de fortfarande är 17. De knatar runt med någon urblekt permanent, röker gula Blend och gör patetiska försök att klä sig som tjejerna som är 20 år yngre. Många av dessa kvinnor (om jag ska våga mig på en grov generalisering) har blivit mammor i unga år och nu när barnen blivit större och klarar sig själva, ska de "ta igen sin förlorade ungdom".

Kommer man sedan aningen högre i åldrarna - runt 45-50 och uppåt - kommer något man kan se hos båda könen. Nämligen den så kallade gubbsjukan, som inte heller kvinnor i samma ålder alltid är förskonade i från.
Hur många gånger har man inte sett "gubbar" på krogen som raggar på allt och alla som har minsta tillstymmelse till bröst? Gubbar som inte bara skulle kunna vara pappa utan rentav morfar till damerna de försöker få med sig hem. Och det finns många damer/kvinnor i övre medelåldern och uppåt som inte är ett dugg bättre.
Och - okej - det är en sak att göra ett eller ett par försök, men det är många av dessa individer som har svårt att ta ett nej och istället enträget fortsätter ragga på samma dam/kille om och om igen under kvällen. Utan att inse att de flesta inte är intresserade av någon som är mer än 25 år äldre.
Men det är egentligen inte bara åldersfixeringen jag kan störa mig på hos vissa av mina medmänniskor (nej, det är inte alla som åldersfixerade). Det finns många som på olika sätt försöker framstå som något/någon de inte är. Man försöker framstå som mer välbärgad, högre utbildad och en lång rad olika saker. Vari ligger egentligen felet att vara sig själv? Är vi så rädda att vi inte ska duga, att folk inte kan acceptera oss för den vi är född till? Nej, jag försöker inte hävda att jag själv alltid är perfekt på den fronten! Det finns granterat tillfällen då jag själv förställt mig i olika sammanhang. Men med åren har jag börjat lära mig att man oftast inte behöver göra sig till - och jag VILL inte längre göra mig till! Jag börjar alltmer inse att jag faktiskt kan bli omtyckt för den jag är - med både mina bra och dåliga sidor. Jag behöver inte svansa efter småflickor, klä mig som om jag var 15 år yngre eller inbilla folk att jag är miljonär. Det är okej att jag säga att jag är en 34-årig låginkomsttagare som inte är någon allvetare inom något område.

En äkta vän är inte någon som tycker om dig för den du är - utan någon som tycker om dig trots den du är...
 

 
Bilderna lånade från Loose Threads, LB Medical
 


Typiskt svenskt

Vem har inte hört uttrycket "Hellre en hård sanning än en lögn"? Och hur många är det som inte håller med om det? Jag tror de flesta trots allt gör det, eller hur?
Någonstans går det självklart en gräns mellan ärlighet och elakhet, det är en sak som är säker. Även om man tycker en person är ful som stryk, behöver man trots allt inte säga det. Anser jag någon vara groteskt fet, behöver jag heller inte säga det. Men överlag är det självklart bättre att säga sanningen än komma med någon lögn.
Men detta är vi svenskar fantastiskt dåliga på - och jag tänker inte påstå att jag själv är något undantag heller. Vi är så rädda för att såra varandra, att vi inte vågar vara ärliga när vi egentligen borde vara det. Istället drar vi till någon nödlögn - som oftast kan såra mer än själva sanningen. Det kan vara så enkla saker som att tacka nej till en fest eller att träffa någon. Andra gånger behöver man kanske inte säga hela sanningen, men heller inte ljuga - det kan räcka att "putsa till" sanningen lite. Frågar någon hur man passar i ett klädesplagg, behöver man kanske inte rent ut säga att "så fet som du är, ska du inte klä dig så", utan mer att "det där kanske inte riktigt passar dig".
Och jag erkänner själv att balansen är svår många gånger - och dessutom varierar det ju var gränsen beroende på vem man har med att göra. Och vem är perfekt? Visst blir det fel ibland och visst har vi alla kläckt ur oss saker som vi sedan får ångra.
Men det faktum att vi svenskar generellt har så svårt att säga som det är med rädsla att såra är något jag alltid stört mig på - inklusive att jag själv är likadan. Själv försöker jag dock tänka på det så mycket jag kan, att faktiskt säga det jag tycker - inom rimliga gränser. Hur jag lyckas vet jag inte riktigt... Men det kanske folk i min omgivning kan svara på? Och jo - man FÅR svara ärligt! ;-)

När man sedan är på stan eller i olika sociala sammanhang i Sverige, ska man synas och höras så lite som möjligt. Står du på busshållplatsen och börjar prata med någon du inte känner, är du antingen fyllo eller förrymd patient från låsta avdelningen på psyk. Eller förmodligen både och. Det gäller nästan i de flesta sammanhang. I väntrum, på tåget, bussen och så vidare. Det märkliga är att det behövs att det händer något för att folk ska börja prata med varandra. När jag suttit på tåg eller bussar som fastnat i trafikstockningar eller liknande, har det oftast inte tagit mer än någon halvtimme innan folk börjat prata med varandra. Då har man plötsligt ett "problem" ihop, något att diskutera.
Annars är det först med några öl under västen som det är okej för oss svenskar att börja prata med varandra utan att känna varandra innan. För det märkliga med oss svenskar, är att vi har svårt att roa oss och vara sociala utan att alkohol är inblandat. Nu är jag själv absolut inte nykterist på något sätt, men det kan faktiskt störa mig ibland att det så ofta är så att "umgås" är synonymt med "alkoholintag".
Men skulle man plocka ut det mest typiskt svenska, så borde det väl ändå vara den berömda Jantelagen? Tro för 17 inte att du är något, att du är bättre än någon annan! Att säga att man är duktigt på något är inget annat än skryt och du betraktas direkt som högfärdig. För oss alla finns det garanterat saker man innerst inne vet och/eller tycker att man är duktig på, men man ska helst inte prata så mycket om det. Då blir vi direkt självgoda och skrytsamma personer som folk tittar lite snett på. Och okej, även här finns det förstås en viss gräns; pratar man alltför mycket om hur duktig man är på något, är man förstås skrytsam. Men att då och då konstatera att det finns saker man är duktig på, är inte detsamma som att vara skrytsam.
 

 
 

 
Bilderna lånade från Jajamens blogg, VGNT, Emsellen
 


Nationell rasism

För ett antal år sedan dejtade jag en tjej, som var född och uppvuxen i Stockholm. Tro mig, men utan att jag faktiskt någonsin frågade henne, är jag helt övertygad om att hon aldrig varit utanför Stockholms län. Mer än möjligen på någon charterresa någonstans, men det är i så fall allt. Något annat än Stockholm hade hon knappast sett av Sverige...
Hon gav ett sken av att fördomar om icke-stockholmare som inte var av denna världen - och blåvägrade att gå med på att hon någon gång skulle följa med till min uppväxtstad Hudiksvall för att hälsa på mina föräldrar. Anledningen? Jo, "lantisar" är sunkiga, har ingen som helst smak, ingen stil, ingen utbildning, de luktar illa och kaa inte föra sig bland folk. Detta var inget hon bara insinuerade, utan mer eller mindre sa rent ut. Och det gällde verkligen ALLA som bodde i en stad med en befolkning på mindre än 800.000 personer.
I småstäder luktade det gödsel och kryllade av flugor överallt och alla tog traktorn in till stan, eftersom ingen ägde en bil. Det må låta som ett skämt, men vägrade verkligen att ens åka till någon mindre stad! Invånarna där var verkligen inte mycket värda i hennes ögon - och framförallt inte ens värda att försöka lära känna.
Som ni kanske förstod, blev det inte särskilt många dejter med den här damen, som så rakt av dömde ut till och med mina egna föräldrar. Just det, utan att ens ha träffat dem. Men det märkliga är - även just den här personens fördomar var extrema - så möter jag emellanåt ungefär samma inställning bland många storstadsbor just när man kommer in på hur småstadsinvånare kan vara. Bor man i en mindre stad, är man inte mer än en mindre begåvad bondläpp utan smak, stil, finess och utbildning. I någon utsträckning är det en ganska utbredd missuppfattning bland många storstadsbor. En lika stor missuppfattning som att alla stockholmare är brats och stekare som bara hänger kring Stureplan och lever gott på pappas amexkort.
Det lustiga med just den här damen, var att hon bodde långt ute i en förort och blåvägrade att åka in till Stockholm city om det inte var absolut nödvändigt. Och skulle hon in till stan, gick det minsann inte för sig att åka kollektivt! För på bussar, pendeltåg och tunnelbana formligen kryllade det ju baciller och det ena med andra som kunde göra henne sjuk. Nej, en festlig lördagskväll kunde som längst sträcka sig till att gå till kvarterskinakrogen med fullständiga rättigheter för att köpa fyra små rätter. Just på den kvarterskrog, där kvarterets lodare satt och pimplade öl från öppnings- till stängningsdags sju dagar i veckan. Lodare som knappast har bättre stil än någon lantis eller storstadsbo du kan tänka dig...

Men visst finns dessa fördomar i någon utsträckning bland många stockholmare, det vågar jag verkligen lova! De flesta är förstås inte så extrema som tjejen jag dejtade, men det är ändå ofta man hör gliringar åt det hållet. Att det är sunkigt, tråkigt och så vidare... Och de värsta fördomarna hittar man ju oftast hos dem som knappt varit utanför tullarna. De som tycker just att det är under deras värdighet att beblanda sig med dessa "lantisar" utan stil och smak.
Samtidigt finns självklart det omvända också. När jag är tillbaka i Hudiksvall, är det mer än en gång jag hört fördomar i den ombända riktningen! Och gissa vilka som sitter på de största fördomarna? Just det - det som aldrig eller bara någon enstaka gång varit i Stockholm. Stockholmare är istället inget annat än brats, som bara tänker på pengar och matriella ting. Tillvaron i Stockholm kretsar enbart kring märkeskläder och ytliga krogbesök och ingenting annat. Det är bara stress, spring och ständigt ljud och larm vart man än går. Alla jobbar som konsulter eller datasnubbar och tänker inte på annat än pengar, champagne och kaffe latte. Så möjligen att de har en liten krokodil på tröjan och Rey Ban eller Dolce Gabbana-solglasögon.
Visst kan jag - som levt både småstads- och storstadsliv - märka av en viss skillnad i hur folk är om man jämför Stockholm med till exempel Hudiksvall. Visst är det aningen mer häktiskt i Stockholm, visst kan man märka av att det är fler som klär sig mer maniskt efter senaste modet här. Men jag avskyr när folk generaliserar - och framförallt när man aldrig ens har varit på ett ställe och därmed verkligen kan bygga sig en egen uppfattning. Istället tittar man på filmer som Masjävlar och Jägarna och tror att alla som bor på landet är likadana. Precis som att man kan hitta otroligt många människor i Stockholm som inte följer modet (="har dålig smak"), så kan man hitta många människor i småstäder som lever efter modets alla nycker.
Man kan dessutom bo på ett ställe av många olika anledningar och leva olika typer av liv helt oberoende på var man bor. Man kan bo i Stockholm utan att häna på Stureplan, utan istället för att man fått sitt drömjobb i just Stockholm, eller för att kärleken till en annan människa fört en dit. Sedan kan vara ute i naturen och ägna sig åt helt andra saker än ytliga och dyra krogbesök. Precis som man kan bo i en småstad och kanske istället åka mycket till andra delar av Sverige eller världen för att uppleva det som småstäder inte kan erbjuda.

Fördomar har vi alla (jag själv är inget undantag) och bygger till största delen på okunskap. När man sedan börjar yttra sig om saker som uppenbarligen inte vet ett smack om, gör man bara sig själv till åtlöje. Man kan helt enkelt inte generalisera människor som man aldrig träffat - och dessutom vägrar att träffa. Det går liksom inte riktigt ihop. Att ha varit i Stockholm en gång och sedan tro att man vet allt, det går inte. Detsamma gäller det omvända; du kan inte säga att du vet hur "lantisarna" i Hudiksvall, Bromölla eller Arvidsjaur är efter att ha varit där en gång...
Nu kommer jag säkerligen få ett koppel av arga stockholmare och ett annat koppel av arga småstadsbor efter mig, men det får det vara värt. Min egen ståndpunkt står jag fast vid. :-)
 

 
Bilderna lånade från Genealogypage, Dessie och andrea
 


Åldersnoja

Jag måste nog erkänna att jag alltmer drabbats av en obotlig åldersnoja! Än så länge mår jag inte dåligt av att bli äldre och jag lider inte av att jag inom närmsta åren kan titulera mig som "medelålders". Men någonstans finns en ändå en gnagande tanke och känsla av att livet bara går åt enda håll. Med ålderns rätt börjar man inse att ens tid på jorden är begränsad, att man bara har ett liv, en kropp och hur viktigt det faktiskt är att ta hand om detta enda tillfälle man har. Jag frågar mig allt oftare vad jag vill med livet, vad jag anser är meningsfullt och jag grämer mig allt oftare för att bli allvarligt sjuk, få grava handikapp eller på annat sätt "förlora" värdefull tid av mitt liv.
När jag läser i media om oroligheterna i Syrien, är en av mina tankar hur många som förlorat livet eller blivit lemlästade i striderna? Hur många har berövats möjligheterna att göra vad de själva vill med sina liv genom att dödas eller lemlästas i striderna? Hur många har fått sina hem förstörda och måste ägna närmsta åren åt att bygga upp sina liv igen innan de kan återgå till det liv de en gång byggt upp, drömt om och kämpat för? Hur mycket tid, energi och gnista har gått till spillo? Man har sista dagarna kunnat läsa om ett nytt så kallat "Fritzl-fall", där två kvinnor hållits instängda av sin far i 41 år och våldtagits upprepade gånger under alla år. 41 år är en stor del av ett liv, som dessa två människor berövats och aldrig får tillbaka. 41 år som de kunnat göra något av; till exempel levt sitt liv...
På ett märkligt sätt blir jag räddare för att råka ut för något, räddare för att få mitt liv förkortat eller begränsat. Jag frågar mig allt oftare vad det är jag vill få ut av livet och vad jag vill att folk ska minnas av mig den dag jag vandrar vidare.
När jag ser de lodare, uteliggare och alkoholister som tycks bli allt fler blir jag glad att jag själv inte fastnat i alkoholens träsk. Visserligen dricker jag alkohol, men är långt ifrån beroende. Jag lider med dem som fastnat i det träsk ett alkoholberoende trots allt är, samtidigt som jag blir glad att jag själv inte är den som kommer att supa bort flera år av mitt liv. Livet ska självklart vara en fest - i den bemärkelse varje människa väljer - men inte så långt att det blir ett tvång och ett beroende. Alkohol kan självklart vara en del av livet, men livet ska inte vara en del av alkoholen.

Hur stor del av vård liv lägger vi på vårt arbete? Från det att vi tar vår examen tills att vi går i pension lägger vi minst en tredjedel av vår tid på vårt arbete (naturligtvis under förutsättning att vi jobbat heltid hela tiden)!! Det är otroligt mycket tid. Hur viktigt är det då inte att vi arbetar med något som faktiskt känns meningsfullt, något som gör att man tycker att det är värt att stiga upp på morgnarna och gå till arbetet?!
Det må vara en extrem utopi, men visst vore det optimala att inte behöva arbeta alls, att man kunde göra det man vill av sitt liv ändå?! Att man kan arbeta om man vill, men låta bli om man vill göra annat med sitt liv...
Jag vet, i realiteten fungerar det inte så och det blir då än viktigare att man kan leva på något som känns meningsfullt och utvecklande för dig som person och människa.
Men ju längre tiden går, ju mer funderar jag själv på vad jag vill ägna min tid åt! Jag ångrar inte mycket av de val jag själv gjort genom åren, det är en sak som är säker! Jag anser att jag gjort det jag känt varit rätt för ögonblicket. Men jag märker att jag gör mina val med allt större omsorg och tänker efter allt oftare och noggrannare. Det känns allt viktigare att ta tillvara på tiden, att njuta och att leva livet helt enkelt. Man börjar inse hur bräcklig tillvaron är och hur snabbt livet faktiskt kan vända på ett sätt ingen människa önskar. Jag inser allt oftare vad lyckligt lottade vi är i trygga Sverige, där vi inte har några extrema katastrofer, där alla kan äta sig mätta och har tak över huvudet. Det finns visserligen några undantag, men de är ganska få om man jämför med andra delar av världen...
Jag har själv svårt att hitta det rätta svaret på vad jag vill av livet, mer än att göra det man anser är rätt för tillfället. Så länge man inte på ett eller annat sätt blir ekonomiskt oberoende, är man så illa tvungen att fortsätta arbeta och det gäller då att hitta något som känns meningsfullt för sig själv. Man får helt enkelt hoppas att man känner sig nöjd med sitt liv den dag man inser att livet närmar sig sitt slut och det är dags att lämna jordelivet...
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från Annehlie, Nathalie Brundin
 


Bitterhet

Det finns några få egenskaper hos mina medmänniskor som jag verkligen stör mig på och som jag ytterst sällan kan anse vara befogad. Dessa egenskaper kan reta gallfeber på mig nästan oavsett sammanhang och orsak.
På flera arbetsplatser har jag haft med folk att göra som tycks lida av en enorm bitterhet. Man är bitter över att man inte "lyckats" i livet bättre i livet, man är bitter över sin livssituation och allt möjligt. Många gånger går bitterheten ut över ens kollegor i form av ett otrevligt bemötande eller bara att man rent allmänt är asocial.
Även om jag kan förstå att man känner en bitterhet över att man kan känna att man "borde lyckats bättre" i livet, så frågar jag mig ändå vad bitterheten tjänar till? Gör det din situation bättre att gå och känna bitterhet, var sur och otrevlig mot dina medmänniskor? Tänk så mycket mer du får ut av kontakten med andra människor bara genom att komma med ett leende och lite trevligt bemötande istället! Och varför inte försöka göra det bästa av situationen istället för att gå och tycka synd om sig själv och vara bitter över sådant man inte kan påverka? Det är kanske inte alltid lätt, men det går faktiskt, jag lovar! Tänk på vad du har och vad du faktiskt kan göra åt din tillvaro istället för att gräma dig över sådant du ändå inte kan påverka. Och det gör definitivt inte din tillvaro bättre att du skapar dig ovänner genom att vara otrevlig och asocial. Klarar du inte av att vara trevlig (för att du har en dålig dag eller inte mår bra), går det bra att säga det och helt enkelt låta bli att vara mer social än vad som är absolut nödvändigt.
På något sätt stör jag mig otroligt mycket på människor som är bittra och som inte tycks vara kapabla att göra det bästa av situationen utan istället bara går och tycker synd om sig själva. Framförallt när bitterheten går ut över andra människor och man själv drabbas av deras bitterhet.

Att gå och tycka synd om sig själv, klaga och vara bitter när du inte ens försöker göra något åt din situation - då kommer du heller inte få något medlidande av mig! Kan du ändra din situation men bara klagar utan försöka är det inte särskilt synd om dig. Det är lite mer synd om dig om du inte kan ändra på situationen, men gör du inte vad du kan av din situation har jag ändå svårt att alla gånger till 100 % visa medlidande.
Jag kan flera bra exemple på personer jag har svårt att visa medlidande för. En tidigare bekant till mig hade 3,5 mil närmsta stad och hade inom en timmes bilfärd (personen hade dessutom bil) fem större orter inom räckhåll. Min bekant var vid den här tiden arbetslös och bodde på en mindre ort med bara 1000-1500 invånare. Men pendla 3,5 mil till närmsta stad? Nej, DET gick inte för sig - och absolut inte en knapp timmes resväg till någon annan stad. Ändå gick min bekant och ständigt klagade över att vara arbetslös, hur jobbigt det var att alltid gå hemma och aldrig några pengar. Men pendla eller flytta var det aldrig tal om.
Men jag kan inte tycka synd om en sådan människa. Då får man gå och vara bitter och tycka synd om sig själv utan att få någon som helst sympati av mig. Det ger dig knappt rätt att klaga när du inte är beredd att göra något åt din situation.
Jag är själv knappast prefekt på något sätt och visst händer det att även jag klagar mer eller mindre obefogat ibland. Men jag försöker tänka mig för! Jag försöker istället tänka: vad jag kan göra åt detta? Kan jag ändra helt på situationen, eller kan åtminstone göra något bra av det jag har? Jag kanske inte kan ändra på allt, men kan kanske åtminstone göra det bästa av situationen. Ingenting blir åtminstone bättre av att jag går klagar och tycker synd om mig själv. Försöker jag att göra vad jag kan, mår både jag och min omgivning bättre...
 

 
Bilderna lånade från In good feather, Virgin on the Rocks
 


Social kompetens

För ett par veckor sedan la jag ut en annons på Blocket om att sälja mitt dragspel. Dragspelet köpte jag för flera år sedan i något ryck att lära mig spela. Men efter avslutad kurs blev det mest stående utan att jag använde det. Så det fick bli försäljning.
Bara timmar efter att annonsen publicerats på Blocket, kom första samtalet. En man som var rejält intresserad. Problemet, sa han, var dock att detta var att han tidigt morgonen efter skulle till Tyskland och vara borta några dagar. Men hade jag dragspelet kvar på söndagen, när han kom hem, ville han jättegärna köpa det. Jag jobbade natt den helgen, men på väg hem på söndagsmorgonen skickade jag ett sms till dragspelsspekulanten och talade om att dragspelet fanns kvar. Jag skrev att vidare att jag skulle vara vaken efter klockan tre samma eftermiddag och att han var välkommen då om han fortfarande var intresserad. Bara ett par minuter senare kom ett svar, han var fortfarande intresserad och skulle ringa mig efter tre för vägbeskrivning.
När klockan blev fyra och han fortfarande inte ringt, ringde jag upp honom istället. Då påstår han att han är på väg till Gotland, för att komma hem på fredag (!). MEN han var fortfarande jätteintresserad och bad mig ringa torsdag/fredag om dragspelet fortfarande fanns kvar. Det gjorde det och jag ringde honom på torsdagskvällen. Jag sa att jag skulle vara hemma efter klockan tre på fredagen och att han gärna fick komma då eller under helgen. Han lovade att ringa mig på fredagseftermiddagen för att få vägbeskrivning.
Det gjorde han nu inte. På söndagen skickade jag bara ett sms med innebörden att ifall det var så att han var intresserad, men bara tappat bort mitt nummer var han välkommen att ringa igen. Vilket han inte gjort. Nu blev dragspelet sålt ändå, till en annan person.
Men jag undrar lite hur man resonerar när man gör så här? Det är inte första gången det händer när jag försöker sälja saker på annons! Jag har till och med varit med om personer som jag bestämt träff med för att ska köpa det jag vill sälja - och sedan dyker de varken upp eller svarar i telefon...

Men ännu mer frustrerande kan jag tycka att det är när man försöker ordna med att man ska träffas några stycken för att gå ut eller liknande. När man i god tid hör av sig till folk och frågar om de vill hänga med och de säger att "javisst, jag kommer!". Bara för att i sista stund dra sig ur det hela och komma med någon konstig undanflykt för att inte följa med.
Det har hänt flera gånger när jag försökt ordna olika typer av jobbfester och liknande. Visserligen långt ifrån varje gång, men ganska många gånger. Sådant tar jag visserligen inte personligt, men jag tycker det är irriterande.
Jag är själv uppfostrad i andan att om man har lovat något, så ska man ha en bra anledning om man vill dra sig ur. Jag brukar därför försöka vara noga med hur jag uttrycker mig när jag tillfrågad om att hänga med på något. Det kan vara att säga "Jag följer gärna med, men måste kolla om jag kan först". Så återkommer jag vet om jag kan eller ej. Men så är det inte alla som tänker.
För mig är det normal, social kompetens att man inte säger mer än vad man kan hålla - och om man ändrar sig så hör man framförallt av sig. Och det är väl framförallt det viktigaste, att säga till om man ändrar sig - och inte bara skita i alltihop. Folk verkar inte fatta att man kanske sitter och väntar, att man väntar på besked eller att någon dyker upp.
Eller är det jag som bara är grinig och ställer för höga krav på min omgivning? Det är ju inte så att jag bryter kontakten med en vän i första taget för att denne inte hör av sig som han/hon ska, men jag kan tycka att det är ett irritationsmoment. Framförallt - oavsett vem det är - om personen helt enkelt skiter i att dyka upp som planerat och sedan inte hör av sig.
För ett stort antal år sedan umgicks jag en hel del med en kollega från en tidigare arbetsplats, låt oss kalla honom Martin (egentligen hette han alltså något helt annat). En fredagseftermiddag ringer han till mig och undrar om jag ville hitta på något på lördagskvällen. Jag hade inget inplanerat, så visst ville jag det. Men Martin skulle jobba på några timmar på dagen och lovade höra av sig under eftermiddagen när han visste ungefär när han kom iväg från jobbet.
Vid tretiden på lördagseftermiddagen ringde jag för att kolla om han visste något. Inget svar, varken på mobilen eller hemma. Eftersom jag hade nästan en timmes resväg in till stan, ringde jag igen vid fyra. Vi hade pratat om att eventuellt träffas och äta middag och jag ville därför ha lite mariginal så att jag hann göra mig i ordning. Men inte heller nu fick jag svar. Samma sak när jag ringde vid sex - och när jag ringde vid åtta.
Till sist började jag undra om något hänt och ringde även vid tiotiden. Fortfarande inget svar - och detsamma gällde på söndagen när jag försökte nå honom igen. Han har fortfarande inte hörts av - och detta skedde för 7-8 år sedan. Och det visade sig också senare att inget faktiskt hade hänt honom...
Då känns det som att sådana vänner inte är särskilt mycket värda. Men det är också ett tecken på att personen inte har mycket social kompetens. Självklart hade jag godtagit om han ringt någon eller några dagar senare och haft en vettig förklaring till att han inte hörts av. Men det gjorde han aldrig. Sådant tycks vissa ha väldigt svårt för, både inför sina vänner och i andra kontakter med andra människor. Det är ju inte särsklit svårt att höra av sig med någon med all dagens teknik. Man behöver inte ens ringa, det räcker med ett sms. Du behöver inte ens ha en "bra förklaring", det räcker att skriva att man har fått förhinder...
 

 
Bilderna lånade från Home Theater, Ritoprat
 


Framtidens drömmar

 

 
För ett tag sedan spelade jag ett sällskapsspel som gick ut på olika personliga frågor deltagarna skulle besvara om sig själva. Det var inte alltför privata frågor, men svaren skulle kretsa kring tankar, värderingar, tycke/smak och så vidare. En fråga jag själv fick, löd något i stil med "hur ser ditt liv ut om 10 år?".
Jag insåg direkt att sådana frågor förstås är omöjliga att besvara. Inte bara för att jag faktiskt inte vet hur mitt liv ser ut om 10 år - inte ens om fem år. Utan också för att jag vet att man förändras och utvecklas som person med tidens gång.
Jag kan har drömmar och planer nu, men om tio år kan jag ha förändrats så mycket att jag inte längre drömmer om samma saker som jag gör idag. Jag kan också ha fått helt andra förutsättningar och därmed inte kan genomföra det jag drömmer om idag.
Det är ju ofta man hör människor säga saker som "en gång i tiden hade jag drömmar, när man tog studenten skulle man göra så mycket. Man skulle förändra världen, resa och plugga, men livet blev inte vad jag hoppats på.".
Men trots allt är det kanske inte så konstigt att livet inte blev som man drömde om när man var 17-18 år?! För vem är samma person när man passerat 30 som när man var 18? Inte särskilt många, eller hur? Och det är förmodligen en väldig tur! För tänk om man stannade upp i sin personliga utveckling så mycket att man fortfarande betedde sig som en 18-åring efter 15-20 år!! Det skulle ju vara hemskt. Själv är jag verkligen glad över att jag inte är samma person idag som för 18 år sedan, för det var en person jag idag inte är särskilt stolt över.

När jag själv tog studenten för 15 år sedan, hade jag massor med drömmar om vad jag ville göra med mitt liv, men det är ytterst få av de drömmar jag då hade som jag faktiskt förverkligat. Därmed är det absolut inte sagt att jag är missnöjd med det liv jag istället levt, snarare tvärtom!
Inte nog med att man förändras och utvecklas som människa, utan med tiden lär man sig vad som är genomförbart, praktiskt och vad man också klarar av. Det man en gång drömt om kanske man får inse inte går att genomföra eller är för påfrestande för att man ska klara av det.
Mitt eget motto brukar istället vara att jag ska göra vad jag kan för att genomföra mina drömmar och planer. Sedan är det inte alltid det går i lås, men då har jag åtminstone försökt och kan i efterhand inte ångra mig. Och är det något jag inte genomfört av någon anledning, har jag förstås gjort annat istället som lärt mig något och som gjort att jag utvecklats som person.
Det som inte dödar, det stärker brukar jag resonera. Man lär sig något av allt och kan på så vis gå vidare i livet, stärkt av en ny erfarenhet och nya kunskaper.

En av de egenskaper som kan störa mig allra mest hos andra människor, är bitterhet. Personer, som inte anser sig ha blivit vad de en gång drömt om och som går på ett jobb de upplever som tråkigt och monotont och kanske inte köpt det där huset eller gjort den där resan de drömt om.
Även om jag förstås förstår att det kan kännas surt att livet inte känns som lyckat, att man kanske tycker man misslyckats i livet, blir ju ingenting bättre av att man gräver ner sig i bitterhet. Varför då inte göra det bästa av situationen och göra det man faktiskt kan utifrån de förutsättningar man har? Det kanske inte blir vad man en gång drömt om, men ändå någon form av kompromiss.
Ibland tar livet vändningar man från början inte räknat med. Man kanske inte tänkt sig att träffa sitt livs kärlek vid det tillfälle man faktiskt faller pladask för någon, man kanske får barn vid ett tillfälle som inte är planerat eller rent av får ett handikapp eller en sjukdom som sätter käppar i hjulen för ens drömmar.
Med kärlek och barn, är det säkerligen lättare att tänka att "livet blev inte som jag tänkt mig, men jag fick annat positivt istället" - men det är säkerligen också lättare att vara bitter om en sjukdom eller ett handikapp sätter käppar i hjulet för det man drömt om. Samtidigt är det få som inte kan göra nånting. Du kanske inte klarar att flyga eller bergsklättra längre, men du kanske klarar att bila, åka båt eller tåg istället? Så varför inte resa och se sådant som är möjligt utifrån dina egna förutsättningar istället?

Nästa sak som kan reta gallfeber på mig, är det personer som kan påverkar sin livssituation, men som faktiskt inte gör det utan bara klagar. Att klaga på att det är tråkigt att vara arbetslös, men inte vara villig att pendla en kortare bit eller söka jobb som man kanske inte är utbildad för känns snudd på absurt. Självklart vill man i första hand jobba med det man är utbildad för utan några längre resor till och från jobbet, men ibland får man tänja lite på saker och ting. Man får vidga vyerna och tänka att man kanske får jobba med något annat ett tag bara för att få en inkomst.
Jag kan ta ett väldigt bra praktexempel. En tidigare vän till mig flyttar med sin sambo från en stad till en annan. Min vän säger upp jobb och lägenhet och flyttar. På en nya bostadsorten är sambon borta en stor del av veckorna på jobb och de bor en bra bit utanför stan. Min vän saknar körkort och känner i stort sett ingen på den nya bostadsorten. Varje gång vi talas vid, får jag höra hur tråkigt det är att gå hemma, vara ensam och inte kunna ta sig någonstans eftersom min vän saknar körkort. Vännen är utbildad inom vården och vill förstås jobba med just det.
Men kan min vän tänka sig att söka något annat? Nej. Kan det vara tänkbart att ens ta ett körkort för EU-moped (kostnad = ca 2000-3000 kronor) för att åtminstone bli LITE mer rörlig? Nej. Går att försöka tänka sig att prova nya sätt att lära känna någon, till exempel genom en kontaktsajt på internet? Nej. Istället klagas det på lite med pengar, ensamhet och en massa annat. Mitt eget resonemang gick ut på att skaffar man sig ett jobb, får man bättre ekonomi, kan skaffa körkort - och på kuppen både lära känna fler människor och dessutom lättare underhålla sina kontakter när man har lättare att ta sig fram. Men om man inte ens försöker påverka sin situation, försvinner plötsligt ens rätt att klaga! Har man en situation man kan påverka, men inte gör det kan man heller inte klaga på sin situation. Gör man istället det man kan utan att nå någon framgång, blir saken någon helt annan. Då har man rätt klaga när inget händer...
 

 
Bilderna lånade från 2022, Hope Faith Love Laugh, Carro, Fairshopping
 

 

Aktiv dödshjälp

Minns den debatt som blossade upp för något år sedan, då en totalförlamad 31-årig kvinna begärde att få avsluta sitt liv? Hon hade sedan många år varit bunden till en respirator och kunde inte sköta någonting själv. Hon var med andra ord några få år yngre än mig och ansåg inte att hennes liv, liggande på en säng utan att ens kunna andas på egen hand var värt att leva. Jag förstår henne verkligen, jag är ganska övertygad om att jag själv hade tagit ungefär samma beslut som hon gjorde i det läget.
Nu har Socialstyrelsen kommit med klarare regler kring hur läkare ska agera kring livsuppehållande vård. Enligt de nya reglerna ska man - om man är "beslutskapabel" som det så fint heter - kunna tacka nej till livsuppehållande vård.
Själv tycker jag att det är en självklarhet att man ska kunna tacka nej till vård, framförallt om man anser det man liv man får med eller efter avslutad behandling inte är värt att leva. Självklart ska man anses vara kapabel att ta ett sådant beslut. Det ska inte gå att ta ett sådant beslut om man lider av psykiska sjukdomar eller under påverkan av droger till exempel.
Kommer man sedan in på saker som aktiv dödshjälp, blir det direkt lite svårare rent etiskt sett. Ur en patients synvinkel känns det på många sätt logiskt att man ska kunna avgöra sådant själv. Dilemmat blir förstås istället att någon måste utföra det hela! Ska man kunna "tvinga" vårdpersonal att utföra aktiv dödshjälp till exempel? Det blir ju direkt lite marigare, eller hur?! Alternativet är ju någon form av "dödskliniker", dit patienter får söka sig om de vill avsluta sina liv. Där blir de mottagna av specialutbildad personal och de utreds ordentligt om det anses kapabla att ta ett sådant stort beslut.
En möjlighet att skriva ett "livstestamente" är ju också ett alternativ. Som ett vanligt testamente, ska det bevittnas av någon eller några som kan intyga att patienten varit vid sina sinnens fulla bruk när testamentet skrevs. Läkare och psykologer som kan intyga att allt gått rätt till. Sedan kan "livstestamentet" specificera vad personen ifråga vill ska ske om vederbörande blir svårt sjuk eller invalidiserad.

Så å ena sidan kan jag säga att jag förespråkar aktiv dödshjälp, samtidigt som jag förstås ser att det finns en lång rad dilemman i sammanhanget.
Vem ska utföra det hela? Ska vi - som sagt - kunna tvinga all sjukvårdspersonal att utföra sådan hjälp? Och när ska dödshjälp beviljas? Ska det vara upp till var och en att bestämma när man vill avsluta sitt liv, eller ska samhället sätt vissa gränser? Var ska då dessa gränser dras? Ska man börja dra gränser, kommer det alltid finnas en gråzon någonstans och finnas personer som anser sig ha rätt till dödshjälp men inte få det. Så något självklart svar åt det ena eller andra hållet kan jag inte se.
Att man själv ska avgöra kring livsuppehållande vård är en självklarhet, men tar man det ett steg till och diskuterar aktiv dödshjälp blir det svårare. Redan att avsluta livsuppehållande vård är svårt nog. Den som stänger av en respirator, ger inte den personen indirekt aktiv dödshjälp? Var drar man gränsen för vad som är vad?
 

 
Källor: DN
 
Bilden lånad från Look for diagnosis
 


Moraliskt dilemma

Första gången jag var i Venezuela med Freja Maersk, blev vi rejält försenade när vi skulle avgå därifrån. Det visade sig att man ombord på ett fartyg intill hittat inte mindre än 400 kilo heroin i lastrummet och då skulle samtliga fartyg genomsökas - och då speciellt de som skulle avgå mot USA, eftersom det aktuella fartyget också skulle dit.
Man sökte av fartygets skrov med hjälp av dykare och ombord kom poliser med knarkhundar för att söka efter droger. Det var med andra ord ett rejält pådrag, även om man ombord hos oss inte hittade något.
För ett tag sedan fick jag höra vad det var som faktiskt hänt. Jodå, knark hade man hittat - och dessutom stora summor pengar. Kapten på fartyget hade fått 1.000.000 dollar i kontanter, överstyrman 500.000 dollar och varje besättningsmedlem 250.000 dollar var för att smuggla heroinet till USA.
Mig slår naturligtvis direkt tanken hur man själv skulle agera om man fick ett sådant erbjudande? Skulle man ens leka med tanken att ta risken, eller skulle blankt säga nej? Förhoppningsvis skulle man givetvis avböja ett sådant erbjudande, jag har definitivt inte lust att sitta inne för narkotikasmuggling så många år som det förmodligen skulle bli frågan om. Men jag kan faktiskt erkänna att jag med största sannolikhet skulle leka med tanken, känna mig frestad om jag fick ett sådant erbjudande. Det är trots allt stora pengar det är frågan om...
Någon sa till mig någon gång att alla människor har ett pris, det är bara en fråga om antalet nollor. Det är säkerligen åtminstone delvis sant; många kan göra väldigt mycket för en stor summa pengar. Jag tror det är lätt att säga att man skulle säga nej till ett sådant erbjudande innan man fått ett sådant. När du väl står där, är det säkerligen inte lika lätt många gånger.
Jag själv - med många andra säkerligen - kan många gånger sitta och förundras över folk som "luras" in i både det ena och det andra mot mer eller mindre stora pengar. Personer som luras att smuggla knark, begå bedrägerier, rån och en massa annat. Det är lätt att vara fördömande och tycka att de får skylla sig själva om de åker dit. Men man ska nog ändå komma ihåg att det kanske inte alltid är helt lätt att säga nej sådana situationer. De som ligger bakom dessa smugglingar, eller som på annat sätt vill "få med sig" folk på olika brott vet oftast vilka de ska försöka med. Det blir säkerligen ofta personer som redan har dåligt med pengar. Och tänk dig själv; du har det svårt ekonomiskt och kanske till och barn att försörja och så får du ett erbjudande som kan lösa dina ekonomiska bekymmer för många år framöver. Det hela verkar förmodligen hyfsat vattentätt och du gör bedömningen att risken är rätt liten att åka fast. Självklart är det inte helt lätt att inte bli frestad.
Jag säger inte att det är rätt, utan bara att det är mänskligt att bli frestad - och för vissa är det svårt att stå emot en sådan frestelse.

Tänk dig sedan nästa dilemma. Du hittar en plånbok på marken, ingen ser dig plocka upp den - men när du öppnar den inser du att den innehåller en ganska ansenlig summa pengar. Till det hittar du ID-kort och andra handlingar som gör att du lätt kan spåra plånbokens och pengarnas ägare.
Vad gör du? Kontaktar du ägaren, eller behåller du pengarna själv och låtsas som om ingenting hade hänt?
Här tror jag många fler skulle ha lättare att falla för frestelsen och faktiskt behålla pengarna själv. Risken att åka fast är ju rätt liten.
För min egen del skulle nog de moraliska betänkligheterna bli större, ju mer pengar det var frågan om. Man har ju ingen aning om hur det är ställt för den som tappat pengarna. Det kan vara någon som sparat väldigt länge för att köpa något speciellt till exempel. Och ju pengar det är, ju svårare är det förstås att dälja också.
Men är det några hundralappar, eller rentav ett par tusen blir det kanske inte fullt lika stort dilemma att stoppa på sig pengarna och låtsas som att det regnar. Samtidigt är det ju fortfarande fel, det är ju någon annans pengar man faktiskt tar. Så ska det hela vara helt korrekt, ska man förstås lämna in plånboken till polisen oavsett hur mycket pengar det ligger i den. Men de flesta av oss skulle förmodligen åtminstone beröra tanken att göra något helt annat... :-)
 

 
Bilderna lånade från Institutet mot Dödsdroger och psykdroger, Sofia Moberg



Att ha en dålig dag

Alla har vi dom. De kommer med olika stora mellanrum och av olika anledningar, men i grunden är det bara en fråga om när de kommer - inte om. Ibland beror det på något stort, något avgörande och dramatiskt, ibland på en bagatell. Ibland är det massor av saker som påverkar, ibland en enda.
Vissa blir elaka, andra blir arga eller ledsna. Ytterligare andra stänger sig, sluter sig och skärmar av sig från omvärlden. Men fortfarande är det något som drabbar alla någon gång ibland.
De dåliga dagarna.
För mig finns det en sak som garanterat förstör dagen totalt - och det är om jag försover mig. Det behöver inte betyda att jag blir försenad till något, men en försovning som gör att jag måste stressa på morgonen är en garanti på en dålig start på dagen. Detsamma gäller om jag inte får kaffe på morgonen eller inte får ta en lång, het dusch. Det kan vara att bussen är försenad, att bilen inte startar eller morgontidningen inte kommer som den ska. Man kanske får en obefogad utskällning eller en snorkig kommentar för något. Ja, listan kan föra ganska lång på saker som gör att man kan gå och vara grinig och tjurig resten av dagen.
För min egen del yttrar sig de dåliga dagarna oftast på just det sättet, att jag blir lite grinig, tjurig och tystlåten. Det märks garanterat för min omgivning att jag inte är på topphumör, men oftast vågar man tilltala mig i alla fall. Jag sköter mitt jobb, gör det jag ska men kanske inte är lika social i fikarummet som jag normalt brukar vara. Det är ytterst sällan mitt dåliga humör går ut över någon annan, åtminstone om man bortser ifrån att jag blir lite tystare och inte skämtar lika mycket som vanligt.

Det har hänt på flertalet tidigare arbetsplatser att jag tagit upp dåligt bemötande från kolleger, chefer eller arbetsledare och bara fått höra att "Äsch, han/hon hade nog bara en dålig dag!". Själv anser jag att det möjligen är en förklaring till någons dåliga uppträdande, men det är absolut ingen ursäkt. Har jag inte gjort dig någonting, har du heller ingen anledning att vara otrevlig mot mig - även om du har en dålig dag.
Råkar du sedan kläcka ur dig något överilat på grund av ditt dåliga humör är det förståeligt, men då kan man komma och be om ursäkt för det i efterhand. Ingen är ju perfekt och även jag har självklart kläckt ur mig saker som låtit värre än de varit menade. Men jag själv är inte sämre än att jag också kan be om ursäkt för det. Tyvärr har jag alltför många gånger varit med personer som inte kan göra det - och istället tycks skylla på "en dålig dag"...
 

 
Bilden lånad från Mitt fridfulla liv
 


Små simpla ting...

Låt mig se solens första strålar slinka genom min gardin, skänk mej en bra dag, en morgon som är fin - kom med ett hjärtslag, en stillhet och ett andrum nu, jag ber! Och ge mej någon att älska, nån att bry mig om, nån jag kan göra lycklig, ja, någon som finns här och väntar, när jag kommer hem och fallit ner...
Ge oss en mat för dagen och en sup varje helg, tårar att gråta, skratt varje kväll Det låter lite, men jag fordrar faktiskt inte mycket mer!
Ge mej en god gammal vän jag kan lita på, som är beredd att lyssna, som ringer då och då. Helt utan orsak, bara för att fråga hur jag mår. Jag vill ha mänskor runt om mej som jag kan höra till och låt min hand alltid vara verksam, låt den aldrig vara still! Ge mej styrka, att lära av dom misstag jag begår!!
Ge mej något att tro på, nåt att hoppas på - hur otänkbart det än verkar, att nånsin kunna nå. Men låt mej ändå, kunna nudda himmelen ibland Jag vill alltid vara fri, så fri man nu kan va, låt mej leva nu och glömma morgondan! Jag vill ha modet att riskera allt jag håller i min hand...
Utan små simpla ting är livet inte mycket värt! För det är väl ändå inte för mycket begärt? Sånt som gör att jag förmår att ta ett andetag till - det är inga under jag begär, inget omöjligt jag vill, bara små simpla ting som gör livet nånting värt...
Det är väl ändå inte för mycket begärt?
 

 
Text av Peter LeMarc
 
Bilden lånad från Julian Kommunikation
 


300.000 för en njure

Skulle du donera en njure om du fick 300.000 kronor för det? Enligt en Sifo-undersökning bland 1.000 svenskar, skulle inte mindre än 22 % kunna tänka sig att göra just det. Själv undrar jag vad som lockar mest i det läget; pengarna eller möjligheten att få hjälpa någon? Risken är säkerligen att många enbart gör det för pengarnas skull, att det är personer som är ekonomiskt utsatta på något vis som skulle donera organ för att komma ur en ekonomisk kris.
Själv känner jag mig aningen kluven till hur jag skulle göra om systemet fanns. I grunden har jag inget emot att donera organ och är ju med i donationsregistret, men just när det blir pengar inblandade känns det mer som något av ett moraliskt dilemma. På något vis känns det märkligt om pengar blir inblandade i en sådan sak, att kroppen förvandlas till någon form av handelsvara.
Enligt svensk lag är det visserligen förbjudet att betala för nya organ, precis som i i princip alla länder. Det enda land, där staten betalar för njurdonationer är Iran - som också är det enda land som inte har någon kö för transplantation. Så i Sverige är det väl knappast aktuellt med ett system att få betalt för njurar, åtminstone för tillfället. Och frågan är väl det kommer bli det heller.
Men hur skulle ni själva göra om möjligheten fanns? Skulle ni ge bort en njure om det hägrade 300.000 kronor för besväret? Rent fysiskt kan de flesta leva ett normalt liv efter en transplantation, med skillnaden att vissa sjukdomar kan få värre konsekvenser om man har en njure istället för två. Kanske inte ett helt självklart svar, eller hur?
 

 
Källor: DN 1, Sahlgrenska sjukhuset 1, 2
 
Bilden lånad från Meny.se
 


Meningen med livet

Undrar om det finns någon fråga som vi människor genom tiderna grubblat mer över än just meningen med livet? Hur många filosofer, "förstå-sig-påare", vetenskapsmän och lekmän har försökt att hitta ett vettigt svar genom årtusendena?
Och de flesta av oss har säkerligen tänkt tanken någon, undrat om det finns någon vidare mening än att "bara" jobba, äta, sova och fortplanta sig. Vad händer den dag vi dör? Väntar något "på andra sidan" som ger tillvaron på jorden en vidare mening än den vi själva ser här?
Något rätt svar finns knappast, sanningen beror till största delen på vår egen livsåskådning, om vi har någon religiös tro eller liknande.
Mest på skoj googlade jag "meningen med livet", utan att tro att jag skulle få något svar, men möjligen se vilka teorier som finns. Och teorier finns, det kan jag lova. Och de sträcker sig från att det inte finns någon som helst mening med livet till de mest fantasifulla teorier du kan tänka dig.
Själv tror jag att det mänskliga psyket fungerar på så sätt att vi måste se en mening med saker och ting, få saker att bli meningsfullt. Något som saknar mening kan vi inte greppa och förstå. Precis som att vi inte kan greppa att att något är oändligt, bara försvinner eller liknande. Det räcker vår intelligens inte riktigt till. För oss måste det finnas meningar och förklaringar till sådant som sker ióch uppstår, annars får vi nog inte riktigt ihop det.
Medan jag bläddrade bland alla teorier jag hittade på nätet, hittade jag två stycken som jag kände passade ganska bra in på hur jag själv skulle beskriva min egen syn på livets mening. Enligt existensialisternas ståndpunkt finns det ingen grundläggande mening, men vi kan själva skapa en mening. Som unik individ kan jag göra val och handlingar i livet som skapar mening. Något som också förstås innebär ansvar likväl som en oro för att mina val kan bli fel.
En annan teori - som på sätt och vis kan påminna lite om den tidigare - är att meningen med livet är en livsuppgift.  Det kan vara ett projekt eller en strävan, ett mål som man själv har satt upp. Det kan vara alltifrån en politisk idé eller religiös gärning till en jorden-runt-resa, ett företag, en utbildning eller liknande. Något som på något vis skapar struktur i och inriktning på tillvaron helt enkelt.
Och någonstans där mittemellan står nog jag själv! Livet har den mening vi själva ger det genom våra val, genom våra handlingar och beroende på vilken uppfattning vi har i form av religiös tro och liknande.
Det jag dock är säker på att vi alla måste komme ihåg, är att vi bara har ett liv att spendera! Vi vet vi inte vad som händer den dag vi dör. Och döden kan komma när vi minst anar det, så vi ska inte skjuta upp något som vi kan göra redan idag.

För ett antal år sedan jobbade jag med en man - låt kalla honom Gustav* som då var strax över 55 år. En onsdagseftermiddag står vi ute på vår arbetsplats uteplats och röker och Gustav berättar att han i dagarna tagit ett ganska stort beslut. Enligt det löneavtal vi hade, kunde man gå i pension vid 60 års ålder och då få i princip samma pension som om man väntat till 65. Gustav hade nu bestämt sig att han skulle nappa på detta.
Jag såg hur han myste när han berättade om planerna att säga upp sin lägenhet i stan och flytta till sin sommarstuga i Jämtland. Där skulle han sedan ägan sig åt sådant han inte ansett sig haft tid med under alla år. Han skulle jaga, fiska - och resa! Han var frånskild och hans enda dotter vuxen och "hade ju sitt eget" som han uttryckte det. Nu skulle han få tillfälle att göra allt det där som han inte riktigt ansett sig hinna med så mycket som han hade velat.
Själv var jag sedan ledig ett par dagar och kommer till jobbet på lördagen för att jobba kväll. Jag blir då haffad av en av arbetsledarna, som frågar om jag hört vad som hänt på fredagen. Jag ser frågande ut, visste inte riktigt vad hon pratade om. "Eftersom du inte jobbat på ett par dagar, antar jag att du inte hört att Gustav är död?!" säger hon då.
Jag blir förstås undrande, om det är samma person vi tänker på! Men det var det. Gustav skulle ha jobbat på fredagen, men inte dykt upp. Man pratar med hans dotter som säger att han ska vara hemma och må bra såvitt hon vet. Man åker hem till honom - och hittar honom död i soffan. Enligt obduktionen hade hjärtat stannat...
Men med ens blev jag på allvar påmind om hur otroligt viktigt det är att inte skjuta upp något, att inte tänka att "äsch, det där hinner jag göra som pensionär eller en annan gång". Vi vet trots allt inte om vi lever tills dess. Vi kan öka eller minska sannolikheten beroende på hur vi lever. Vi kan låta bli att röka, äta hälsosamt och träna, inte ta onödiga risker och inte leka med elden så ökar sannolikheten att vi lever längre. Men det är fortfarande ingen garanti.
Det finns fortfarande exempel på människor som sköter sig exemplariskt och ändå får cancer eller blir överkörd av en buss på väg till jobbet.

Men är då livet förutbestämt, eller är det rakt igenom slumpen som styr vad som ska ske? Och därom tvista de lärda säkerligen minst lika mycket som om vad meningen med livet är!
Själv tror jag nog lite på både och. Jag tror inte att livet på något sätt är förutbestämt när vi föds. Det var knappast bestämt att jag skulle utbilda mig till sjökapten, bo i Stockholm eller vilka jag skulle träffa när jag föddes för snart 34 år sedan.
Men däremot föds alla med vissa egenskaper, smaker och talanger. Alltihop egenskaper som gör det mer sannolikt att vi tar vissa beslut och gör vissa val i livet. Sannolikheter som i sin tur - i kombination med slumpen, tur/otur, sammanträffanden eller vad du vill kalla det - gör att vissa saker sker. Att vi träffar vissa personer, att vi hamnar på vissa ställen och så vidare.
Hade jag inte varit intresserad av sjöfart, hade jag aldrig sökt till Sjöfartshögskolan och då hade jag heller aldrig kommit i kontakt med de människor jag kommit i kontakt med och/eller lärt känna under min studietid. Hade jag inte varit musikintresserad eller varit intresserad av att "vara ute i svängen" i 20-årsåldern, hade jag förmodligen inte heller träffat mitt ex, som jag träffade på en krog i Hudiksvall. Hade jag istället varit med i IOGT, hade jag förmodligen träffat någon helt annan.
Så nej, jag själv tror inte att saker och ting varken är förutbestämt eller helt och håller beror på slumpen. Vissa saker kan man absolut hänvisa till slump och tillfälligheter, men livet är till stor del en oskriven bok när vi föds. Sedan är det mer sannolikt att vi göra vissa val och tar vissa beslut utifrån personlighet, talang och anlag. Och meningen med livet är vad vi gör det till! Meningen för vissa är att leva efter Bibeln eller någon annan helig skrift, medan den för andra är att göra en viss karriär, skaffa barn eller göra politisk karriär. Eller varför inte en kombination? Kanske meningen med livet rent av är att man på ålderns höst ska kunna känna att man gjort just det man velat med sitt liv? Att man gjort saker och ting när man haft chansen, att man inte låtit vissa chanser bara passera...? Det är nog upp till var och en att avgöra sin mening. :-)


* Namnet är förstås fingerat, för som ni vet lägger jag inte ut folks
riktiga namn på bloggen utan deras uttryckliga medgivande.

 
Källa: Wikipedia

Bilderna lånade från E-K:s värld, Små glädjeämnen, Privatbloggen
 


Brottsrubricering

Hur skulle man hantera en situation där en närstående gör något riktigt, riktigt dumt? Om man får veta att någon som stått en nära och man litat på plötsligt grips, åtalas och döms för ett grovt brott. Vissa brott kanske man skulle kunna leva med att en person gjort sig skyldig till, även om man inte direkt skulle gilla det. Men hur skulle man ställa sig till en grov våldtäkt, incestbrott, grov misshandel eller liknande?
Det finns exempel på våldtäktsrättegångar (bara för att ta ett exempel), där vänner och anhöriga hånat offret, påstått att offret ljugit och att den åtalade aldrig skulle göra något sådant. Trots att den åtalade i slutändan dömts i flera instanser. Hur skulle du själv ställa dig om din pojk-/flickvän, pappa, bror eller närmaste vän plötsligt dömdes för en grov våldtäkt? Skulle du behålla kontakten? Skulle du bryta den? Skulle du förneka vad som med största sannolikhet hänt, påstå att offret ljuger och fortsätta mer eller mindre som om ingenting hade hänt?
Medan jag jobbade inom polisen kom ofta diskussionerna in på hur man skulle agera om en kollega gjorde ett övertramp i tjänsten och man själv kallades som vittne i en efterföljande rättegång. Det florerar ju en hel del mer eller mindre (o)sanna rykten om poliser som håller varandra om ryggen i rättsprocesser. Själv har jag ingen koll på den statistiken så tänker inte ens diskutera hur vanligt förekommande det är. Men i vissa lägen tror jag tyvärr det är ett ganska mänskligt beteende trots allt.
Som polis/polisanställd får du ofta ta väldigt, väldigt mycket skit. Dessutom hamnar du ofta i pressade situationer, där det är helt mänskligt att bli rädd och uppstressad. Du kan inte alltid styra ditt beteende. Och låt säga att en kollega du jobbat med i många år - du känner personens familj och ni umgås även utanför arbetstid - plötsligt gör ett mindre övertramp. Kanske var det befogat att kollegan tog fram betongen, men han/hon slog ett eller två slag för mycket? Men det hela går till domstol och kollegan åtalas. Jag säger inte att det är rätt att ljuga/mörka, men det kanske är mänskligt?
Tänk dig ett annat, liknande scenario. Du jobbar som lärare på en högstadieskola - och vi vet alla hur provocerande tonåringar många gånger kan vara. Din kollega, som du känner väldigt väl och umgås med utanför arbetet, blir väldigt provocerad under en stor del av dagen av en och samma elev. Eleven passerar flera gränser för vad som är okej - och plötsligt rinner det över för din kollega, som ger eleven en örfil. That's it.
Visserligen fel agerat av läraren, men samtidigt kanske en förståelig reaktion av en lärare som jobbat hårt sista tiden, är trött och blivit rejält provocerad. Eleven anmäler, det blir rättegång om misshandel och du ska vittna...

Men när det blir grövre brott, blir det plötsligt inte längre lika "mänskligt" att försvara. Det känns inte längre som att jag kan hysa någon förståelse för personer - oavsett vilken relation man har till den åtalade - som ljuger eller försvarar någon som gjort ett rejält klavertramp.
Personligen skulle jag knappast ljuga i en rättegång, även om den åtalade var väldigt närstående. Om man sedan skulle tro att den som åtalats var oskyldig eller ej beror självklart på situationen. Det är klart att man inte vill tro att ens bror är våldtäktsman, ens vän är rånare eller pappa är pedofil. Men när bevisen är överväldigande, måste man också inse fakta. Tyvärr.
Frågan är väl sedan hur man ställer sig till att ha en fortsatt relation till någon som faktiskt dömts - och därmed med största sannolikhet är skyldig - för ett grovt brott. Där har man nästa dilemma.
Och hur ställer du dig till att någon gjort något allvarligt mot en annan anhörig? Då slits man mellan två läger, så att säga. Hur skulle du själv agera om någon i din närhet, sätter sig i bilen, backar och i det momentet kör ihjäl ditt barn? Det hela är en uppenbar olycka, du förstår att personen inte gjorde det med flit - men ditt barn dog trots allt i olyckan. Skulle du ha fortsatt kontakt med personen bakom ratten?
Det är säkerligen väldigt lätt att tala om hur man skulle reagera och agera i en situation innan man varit med om den, inte bara när det är frågan om sådant här! När man sedan står där, en nära anhörig eller kollega gjort något riktigt dumt blir plötsligt situationen en helt annan. Själv hoppas och tror jag att jag skulle ha tillräckligt med kurage för att säga sanningen i en rättegång, även om det är någon jag har en nära relation till som åtalas. Frågan är väl om man sedan skulle behålla kontakten med vederbörande. Det är ytterst svårt att säga - och förstås helt beroende på vad som faktiskt hänt...
 

 
Bilderna lånade från Regina Marine, Smakprov
 
AB 1
 


Bara döda fiskar flyter med strömmen

 
 
Nu sitter du still, nu håller du käften! Ja, ställ dig i ledet och lyssna på prästen - säger jag "ja" så säger du efter! Ät upp din mat om du vill ha efterrätten...
Jag struntar i regler, seder och bruk. För att älska är allt man behöver för att inte bli sjuk. Jag fattade mod, tog livet tillbaka; kastade mitt ok av tystnad och försakan... För, som ni vet, bara döda fiskar flyter med strömmen! Och inte fan är jag död - och inte heller någon fisk.
Och ingen kan ta min glöd som värmer mig i drömmen!! Nej, även om det finns papper på att jag inte är frisk...
 

 
Text av Caj Karlsson
 
Bilden lånad från Zatzy
 


Back to nature

Hur mycket tid tillbringar vi idag i olika utbildningsinstitutioner och sedan ute i arbetslivet?! Hur stor del av vårt liv går inte åt till att göra karriär? Och hur mycket tid tillbringar vi i bilen, på bussen, spårvagnen eller tunnelbanan för att ta oss till och från jobbet eller skolan?
När vi träffar nya människor, är nästan alltid ett av de första samtalsämnena som dyker upp vad man jobbar med! Man diskuterar var och hur man bor, vilken bil man kör och de senaste inköpen. Vi döms efter om vi klär oss snyggt enligt senaste modet eller ej och om vi inreder våra hem på "rätt" sätt.
Tillvaron kretsar för de allra flesta av oss - inklusive undertecknad - mer eller mindre kring konsumtion. Att kunna jämföra sig med grannen eller kollegerna och visa att "jag har minsann råd med en ny bil och en fin semesterresa varje år".
Vi stressar, springer, och passar tider, pusslar för att vardagen skagå ihop såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Och så blir vi förvånade när vi drabbas av brustna magsår, övervikt, hjärtinfarkter eller springer in i den där berömda väggen.
Men vet ni när jag mår som allra bäst? När jag känner mig som mest utvilad och som mest tillfreds med tillvaron? Det är efter några dagar i familjens sommarstuga, längst ute i Söderhamns skärgård. Där har vi ingen TV, ingen telefon, inget internet. Inte ens el eller rinnande vatten finns det! Man behöver inte passa en sketen TV-tablå ens! De enda tider jag har att passa är om man vill höra "Sommarpratarna" klockan 13:05 på P1. För ja, radio har vi faktiskt. Men annars kretsar dagarna kring människans lite mer grundläggande behov - som mat, sömn och att umgås med nära och kära. Man är ute i naturen hela dagarna och anpassar sig efter naturens spelregler. Inte efter några regler uppställda av oss människor och som egentligen inte alltid får oss att må bra.
För det är precis det jag allt oftare börjar fråga mig själv; är det samhälle vi byggt upp ett samhälle som vi mår bra av egentligen? Är vi skapta för att stressa runt som om vi hade eld i baken? Trycka i oss snabbmat för att hinna vända alla papper på vårt stillasittande kontorsjobb, för att sedan stressa vidare med alla vardagssysslor därhemma...? Är det egentligen så konstigt att välfärdssjukdomar som övervikt, utbrändhet, infarkter och magsår ökar? Jag tror faktiskt inte det! Vi kan mycket väl till stor del ha den kosthållning vi har idag, men vi är inte skapta för att sitta stilla så mycket som vi gör och därmed inte förbränna det vi trycker i oss. Jag läste någonstans att den kost man åt för 100-150 år sedan var väsentligt mycket fetare än vår kost idag, men i gengäld rörde man mycket mer på sig. Och det gjorde man "per automatik" eftersom man inte hade datorer och maskiner som gjorde allt.

För egen del är jag i stort behov av att ha balansen mellan stadsliv och att också få försvinna från stans stress emellanåt. Jag vet inte om jag skulle vilja bo långt ute på landet med flera mil till civilisationen, men jag vet med all säkerhet att jag absolut inte vill bo mitt inne i stan! Och framförallt inte mitt inne centrum av en storstad. Jag skulle känna mig alldeles, alldeles för instängd.
Dessutom avskyr jag bostadsområden! Ska jag köpa hus, skulle jag aldrig, aldrig köpa ett hus i något radhusområde. Det finns inte på världskartan för min del. Det ska vara en bit till närmsta granne; ingen insyn och ingen som står och kollar om jag klippt gräsmattan idag. Och framförallt vill jag ha en tillvaro som inte bygger på den stress som är så vedertagen idag.
Den som inte tycker detta resonemang går ihop med att jag ofta ger uttryck för min längtan tillbaka till Stockholm har säkert på många sätt rätt! Men samtidigt känns det ibland som jag hittat lite av en kompromiss. För det första bor jag inte mitt i stan och har dessutom mycket natur inom väldigt bra avstånd från mig. Dessutom hoppas jag på att en dag ha råd med hus, som då ligger mer lantligt än den lägenhet jag nu har men fortfarande med Stockholm inom räckhåll. Och jag skulle knappast stå ut med att bo i storstan om jag inte fick kontrasten till den genom att åka ut i skärgården några veckor varje sommar. Då får jag ju liksom både-och så att säga och kan på så vis uppleva naturens lugn och storstadspulsen under olika delar av året... :-)
Och bara för att jag bor i en storstad, betyder det inte att jag älskar allt som har med en storstad att göra. Man får ta det onda med det goda helt enkelt. Jag bor hellre i en lite stressigare storstad, där det finns ett utbud på saker och ting än i en lugn småstad där det knappt finns något utbud alls. Och efter en tid lär man sig oftast också att stänga av stressen en aning. Åtminstone känns det som att jag själv nått dit vid det här laget...
 

 
Bilden lånad från Back Nature wellness center
 


Att vara gammalmodig

Nu finns det garanterat en stor risk att jag kommer låta fruktansvärt gammalmodig och trångsynt, men det får jag helt enkelt bjuda på! Lugn, jag KAN ta kritik så det är ingen fara om ni tycker annorlunda än mig! :-) Men förmodligen börjar jag bli riktigt gammal nu, till och med äldre än er som är jämnåriga med mig. För varje gång jag kommer hem till någon som har möblerat och inrett sitt hem efter de senaste trenderna börjar jag frysa och tycka det är otroligt opersonligt i vederbörandes hem.
För helt plötsligt känns det som att det ska se exakt likadant ut hemma hos varenda människa man kommer till. Vita väggar, trägolv och möjligen lite svart detaljer här och var. I övrigt kantigt inrett med enbart omålat trä eller metalldetaljer.
Höga blomkrukor som antingen är svarta eller vita och med krans- eller bollformade krukväxter utan blommor i ska stå i fönstren. Helst inga eller möjligen bara enstaka gardiner och i övrigt så lite som möjligt upphängt på de vita väggarna. Man smyckar med stenar och gör det "hemtrevligt" med enormt stora ljusstakar eller stora fat eller tallrikar med blockljus på. Och ska möblerna följa det senaste modet, ska de ha så få utsmyckningar som möjligt, vara kantiga och enfärgade (helst i svart, vitt eller möjligen träfärgat).

Okej, inget fel i vita väggar - men känns det inte lite väl opersonligt? Framförallt om man ska ha det i hela sitt hem. På sin höjd kan jag gå med på det i ett eller ett par rum, lite beroende på hur man i övrigt har det inrett.
Jag låter kanske extremt fördömande och fullt så illa som det verkar här ovanför är det inge ställt med mig! Men i ärlighetens namn har jag faktiskt svårt för hem som helt och hållet följer det mode som just nu är. Min egen smak kretsar mer kring äldre stil, helst inte senare än 1960-tal. Och jag vill helst ha lite färger på väggarna också! Enbart vitt ger för mycket sjukhuskänsla och framförallt känns det ganska opersonligt.
Att jag tycker så har inte med att göra att jag frenetiskt ogillar allt som är nytt eller anser att min smak är den enda rätta. Nej, istället har det enbart med att göra att smaken är som baken - vi tycker alla olika! Det som istället kan reta gallfeber på mig är folk som ska tala om att man har "dålig smak" bara för att man inte följer modet. Oavsett om det är kläder eller inredning eller något annat. "God smak" är plötsligt synonymt med "rätt smak".
I mitt tycke, är "god smak" synonymt med att man någotsånär kan kombinera färger och stilar. Och frågan om kläder att man även kan klä sig utifrån sina kroppsformer. Sedan tycker jag inte allt som alla andra har är snyggt, men jag säger inte att de har dålig smak för det...
 

 
Bilden lånad från Styleroom
 

 

Tidigare inlägg Nyare inlägg