Om jag vore arbetslös

Det är alltid aningen blandade känslor när jag åker upp till Hudik och hälsar på. Det är över 10 år sedan jag definitivt flyttade därifrån och i grunden är det givetvis alltid roligt att komma till den stad som i 20 års tid varit min hemstad. Liksom att träffa släkt och de vänner jag har kvar där.
Men jag förstår också varje gång att jag ändå inte riktigt längtar tillbaka dit. Jag får alltid en vag känsla av beklämdhet, för att inte säga sorg när jag återvänder dit.
Allt fler företag läggs ner, flyttar därifrån och folk blir arbetslösa. Det finns inte särskilt mycket att göra, vare sig man tänker sig jobb eller utbud av nöjen - och då menar jag inte enbart krogliv.
Nu var det mycket av en slump att jag flyttade därifrån just när jag gjorde det och att det också blev Stockholm jag flyttade till. Till en början hade jag en hel del tankar om att flytta tillbaka till Hudik igen, men är på många sätt glad att jag aldrig gjorde det. Jag undrar många gånger hur min tillvaro sett ut om jag inte flyttat därifrån när jag gjorde? Med allra största sannolikhet hade mitt liv inte sett som det gör idag, men frågan är hur det sett ut?

Det känns väldigt många gånger som ytterst lite förändrats - åtminstone till det bättre - när jag kommer tillbaka dit. Det är samma samma personer som sitter i kassan på Hemköp, samma personer som kör stadsbussarna (som fortfarande har en usel turtäthet), samma personer som står i dörren eller baren på stans få krogar och samma personer som fortfarande går ut och dricker skallen i bitar som för 10 år sedan.
Jag tänker inte alls klanka ner på dem som väljer att bo kvar på en mindre ort - vare sig det är Hudiksvall eller någon annan stad. Alla har vi olika krav på tillvaron och uppskattar olika saker. Innebär det att man vill bo på en mindre ort, att man trivs bra med det, är det ju bara bra. Men själv vill jag ha ut lite mer än så av min tillvaro. Jag kan inte riktigt - åtminstone för tillfället - inte se något tillfredsställande i att leva så.
Sen prioriterar vi som sagt olika. Det som känns tillfredsställande för en människa behöver inte upplevas så för mig - och tvärtom. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta i kassan på Ica (eller någon annan affär heller för den delen) år ut och år in. Men för andra kanske man istället blir kvar på ett arbete för att det ger den fritid man vill ha, eller det liv man vill ha utanför jobbet. Sen kanske man kan "bita ihop" de timmar man är på jobbet.

Vad jag sett, har befolkningen minskat i Hudiksvall år efter år. Även om det kanske inte är så konstigt, så är det ju också väldigt synd. Det finns ont om jobb och väldigt få möjligheter till utbildning. Samtidigt är det en mysig liten stad...
Men som de flesta mindre ställen, blir det ju lite av en ond cirkel. Ju fler som flytter därifrån, ju sämre bli givetvis underlaget för att kunna etablera företag och skolor/utbildningar just där. Och i och med det fortsätter förstås befolkningen att minska.
Vad som kommer att ske om 20 år vet ju ingen, kanske jag en dag ändrar mig och mycket väl kan tänka mig att bo i Hudik, det vet man ju aldrig. Jag har ju en stor fördel genom mitt jobb till sjöss, att jag inte nödvändigtvis måste bo på min arbetsort. Samtidigt har jag trivts så pass bra på de andra ställen jag bott - framförallt Stockholm, men även Kalmar - att jag för ögonblicket inte ser någon anledning för mig själv att flytta tillbaka dit.
Det är dock smått tragiskt när man kommer tillbaka dit och ser utvecklingen med alla nedlagda företag, alla industrilokaler som gapar tomma. Man drar ner på vård, polis och annan samhällsservice. När jag bodde kvar i Hudik, var inte ens polisstationen bemannad nattetid. Ville man komma i kontakt med polien utan att ringa dit, fick man ringa på en porttelefon vid stationen - och prata med en polis på larmcentralen i Gävle, 15 mil bort. Tyvärr är det ju många gånger det hållet det går åt på många mindre orter...
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Hudiksvalls kommun och Abersten
 

Andra bloggar om och
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: Arbetsförmedlingen, Hudiksvall, arbete, arbetslös

Vapenvägrare

Redan långt innan jag blev inkallad till mönstring som 18-åring var jag fast övertygad om att jag inte skulle göra lumpen. Jag var så övertygad att fick kosta vad det kosta ville.
Till att börja med fick man hos ettmilitärbefäl lämna önskemål kring sin militärtjänstgöring och jag gjorde tydligt klart att jag möjligen kunde tänka mig vapenfri tjänst, men helst inte det heller. Med lite tur kan man få vissa yrkesutbildningar och körkort betalda genom lumpetn - och kanske det hade lockat.
Det slutliga beskedet var att jag skulle utbildas till brandman, hur man nu kommit fram till att jag var lämpad för det. Min fysiska resultat från mönstringen var usla och jag hade etta i idrott från gymnasiet. Ändå skulle man som blivande brandman vara väldigt vältränad och dessutom klara av höga höjder. Det sistnämnda har för mig alltid varit en omöjlighet - jag får faktiskt svindel av att stå på en stol.
Så jag överklagade beslutet - och blev istället inskriven i utbildningsreserven. Där stod jag kvar till 30 års ålder och nu kan jag inte längre bli inkallad i det militära. Istället kan jag få krigsplacering genom mitt jobb, men det är ju en annan sak.

Jag har inte för en sekund ångrat att jag aldrig gjorde lumpen. Ända sen barnsben har jag haft ett starkt motstånd emot allt vad våld vill heta. Det finns bra mycket bättre sätt att lösa en konflikt och jag vill inte stödja en verksamhet som jag snudd på känner ett avsky inför.
Till det fanns också ett skäl som kanske skulle kunna kalla lite mer "egoistiskt" och själviskt. Sverige har inte varit i krig på en bra bit över hundra år och som samhället sett ut sista decennierna lär det knappas ske under min livstid. Så varför ska jag lägga ner flera månader - eller kanske år - på något som jag aldrig kommer få nytta av? Det var också det argument jag hade för att möjligen få en yrkesutbildning genom militärtjänsten. På så vis hade jag fått en utbildning jag själv haft nytta av - men samtidigt ändå "komma till nytta" för samhället i händelse av krig. Men så blev det nu alltså inte.

När jag idag läser om den hemska massaker som varit på en militärbas i USA, blir än starkare i min övertygelse. En militärpsykolog som under flera år jobbat med hemvändande soldater från Irak blir inkallad att själv tjänstgöra i Irak. Men efter alla hemskheter han sett genom de personer han stöttat efter hemkomsten från Irak, vill han inte. När han inte blir "bönbhörd", ställer han istället till med massakern på militärbasen i Texas i desperation.
Visserligen kan man ju tycka att en yrkesman inom det militära får räkna med att bli inkallad till utlandstjänst i olika krigszoner - och krig är och förblir hemska saker. Men samtidigt kan jag också förstå att han inte ville åka dit - även om hans "metod" att få slippa inte går att försvara.
Men att krigserfarenheter ger trauman för livet behöver man ju inte vara psykolog för att förstå. Självklart får man vara med om otroligt många hemskheter i en krigssituation och det är knappast så konstigt att det sätter spår i psyket. Det vore väl snarare konstigt om det INTE gjorde det!

Sedan Irakinvasionen 2003 har minst 75 personer tagit livet av sig bara på Fort Hood, där massakern nu inträffat. Antalet självmord bland utlandstjänstgörande amerikanska soldater har ökat sedan trupper sändes till Afghanistan 2001.
Enligt uppgifter från amerikanska marinkårens självmordspreventiva enhet - MCSPP - tog 42 marinsoldater livet av sig under första halvan 2009. Motsvarande siffra för förra årets första halva var 34, och den amerikanska arméns siffror är 79 och 96 för de första halvåren 2008 respektive 2009.
Ökningarna tror man beror på att allt fler amerikaner får erfarenheter från militära konflikter, vilket är ett väldokumenterat sätt att ådra sig så kallade osynliga krigsskador. Enligt en rapport från en psykologiinstitution i Harvard fööra året, ökar självmordssiffrorna dramatiskt bland krigsveteraner.
Det finns forskning som tyder på att tusen veteraner försöker ta livet av sig varje år - bara i USA. Barnmisshandel inom familjer är 42 procent vanligare i familjer där någon har krigserfarenheter, relationsproblemen är fyra gånger vanligare för återvända soldater och var femte av dem planerar skilsmässa. Det är människor med den typen av problem som den nu misstänkte Hasan har träffat i många år innan han skickades till Fort Hood... Så visst ger krig svåra trauman - även om man rent fysiskt är oskadd. Tur man slipper ge sig ut i krig med andra ord!
 

 
DN 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11
 
Bilden lånad från Kalle Lind, Pansarinfo och How to save a life
 

6 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Filosofi, Politik(er);

Livets goda

Det är början av november och höstrusket har dragit igång sedan länge. Nu är det mitt i natten och klockan har passerat ett, ute ösregnar det och termometern visar bara några få plusgrader. Inte det allra roligaste vädret att vara ute i.
Jag sitter för tillfället ensam på härbärgets kontor när det plötsligt ringer på dörren. En man i 50-årsåldern står utanför och jag ser direkt att det inte är någon av de boende på härbärget när jag öppnar. Han är klädd alldeles för tunt med tanke på vädret och var trasig och smutsig. Han är orakad och luktar misstänkt som om han inte tvättat sig de sista 14 dagarna. Han undrar om vi har en sängplats för natten.
Det var just sådana nätter jag avskydde att avböja sängplatser till de hemlösa, det skar verkligen i bröstet. Men den här natten var vi fullbelagda till bristningsgränsen, det fanns inte så mycket som en extramadrass över. Jag var helt enkelt tvungen att neka.
Jag ser hur mannens underläpp skakande börjar skjuta ut en aning som hos ett barn som precis tappat sin glass i sanden. Han var alldeles förtvivlad - genomblöt och kall.
- Men finns det inte åtminstone en filt jag kan få? Det är så kallt ute!
Normalt lämnade vi inte ut filtar på det sättet, de var reserverade för våra nattliga turer då vi delade filtar, mat och te till dem som bodde på gatorna. Men jag hade nu inte mage att säga nej - jag kunde inte få det ordet över mina läppar. Jag bad mannen vänta två sekunder. Så hämtade jag inte bara en - utan två filtar åt honom. Jag tror aldrig i hela mitt liv jag sett någon som blivit så glad över så lite!
Mannen grät glädjetårar, han nedkallade alla möjliga goda makter över mig. Han var lika glad som en annan hade blivit om vunnit storvinsten på lotto - och jag kände att jag gjort dagens goda gärning.

Några veckor senare kommer en annan man i samma ärende. Det är fredagskväll och ute på stan är festandet i full gång. Mannen är välklädd i till synes relativt dyra kläder och doftar av något fint rakvatten.
Han ser verkligen inte ut som det klientel vi normalt var vana vid på härbärget i London, där jag jobbade. De flesta var mer eller mindre alkoholiserade, många skötta inte sin hygien ens när de hade möjlighet till det och var oftast ganska slitna på de flesta sätt. Även på härbärget söps det ganska duktigt, även om de som blev alltför stökiga fick lämna härbärget tills de nyktrat till.
Nu sitter mannen inne i vårat lilla kontor och vill ha en sängplats, åtminstone för natten. Han var villig att själv betala för sig om så behövdes, något som var ovanligt att våra "klienter" hade råd med - oftast var det de sociala myndigheterna som stod för notan. Vi är alla lite frågande till vad den här mannen gjorde hos oss, men vi protesterade inte utan påbörjade den lilla "inskrivningsprocedur" vi hade med alla. Och det första var alltid att fråga hur det kom sig att personen inte hade någonstans att bo.
Då kom historien - och den var som hämtad ur någon sämre, amerikansk komedi. Fast uppenbarligen helt sann.
Mannen hade varit på affärsresa utomlands, men affärerna hade gått snabbare än väntat, så han kom med ett tidigare flyg hem. Väl hemma i lägenheten hittar han sin fru i säng med en annan man, görandes "det där fina" med varandra.
När mannen kommer in, reser sig älskaren upp med en pistol i handen och talar om att den äkta maken illa kvickt ska lämna huset. Så här satt han nu och hade ingenstans att ta vägen. Just den här kvällen hade vi ett par sängplatser lediga, men bara i den sovsal där alkohol var tillåten - och där det med andra ord många gånger kunde vara ett jäkla liv. Så också den här kvällen. Vi tar mannen på rundtur, bara för att visa honom hur det var hos oss. Rundturen slutar med att han sitter inne på kontoret och storgråter. Först utslängd av frun - och sen hamna på ett sådant ställe.
Han stannar en natt, sedan lyckas han genom sin arbetsgivare ordna en liten övernattningslägenhet där han tillfälligt kunde bo.

Att under en tid arbete med hemlösa i London lärde mig otroligt mycket, framförallt hur bra man faktiskt har det! Jag lärde mig på ett helt annat sätt att uppskatta saker och ting och att inte klaga så hemskt mycket.
Men jag har heller inte blivit den som resonerar att "Äh, det finns de som har det värre" när problem och motgångar dyker upp. Det gäller någonstans att kunna ha en balans i hur man tacklar sina problem i livet. Man ska självklart reda ut sådant som verkligen behöver redas ut och lösas.
När jag hör kommentarer som "det finns de som har det värre" från personer som verkligen behöver ta tag i saker - det kan vara deras mående/hälsa, ekonomi, bostads-/arbetssituation och så vidare - kan jag verkligen bli riktigt irriterad. Det kan verkligen reta gallfeber på mig att se folk slösa bort sitt liv (eller i alla fall delar av det) med det argumentet.
Lidande är relativt och trots att jag själv med egna ögon sätt att det finns de som har det många resor värre än mig själv, har jag aldrig ignorerat att ta itu med sådant som får mig själv att må dåligt. Även om det är saker som Londons hemlösa, de sväldtande i Afrika eller krigsoffren i Afganistan bara skulle rycka på axlarna åt. Men jag har ju inte samma referenser som de människorna. De saker som får mig att må dåligt är en droppe i havet för någon annan. Och tvärtom också, givetvis. Så inte klaga i ondödan men ändå inte bagatelisera saker och ting bara för att andra har det värre borde väl vara en liten ledstjärna för oss alla.... :-)
 
I trygga Sverige är vi många gånger duktiga på att klaga på bagateller. Vi har det jämförelsevis otroligt bra och har kanske blivit lite bortskämda, vad vet jag?!
Dagligen får man sedan läsa om diverse hemskheter som sker runtom i världen, inte bara krig, svält och naturkatastrifer utan bestialiska brott där det ena är värre än det andra. Många är så grymma att det inte ens går att greppa eller förstå, Fritz-fallet och liknande saker till exempel. Så visst ligger det nära till hands att säga "det finns de som har det värre" - trots att det egentligen finns anledning även för en själv att klaga!
Men nej, det är fortfarande inte ett argument jag kan köpa. Problem och motgångar kan inte jämföras på det sättet! Det är något som är så otroligt relativt...
 

 
DN 1 VG 1
 
Bilderna lånade från MADDS, Imagechack, Art
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Porträttgalleriet;

Visa fler inlägg