Nybakade studenter

På tåget till Göteborg idag hamnade jag snett mittemot två ungdomar som satt och pratade snudd på oavbrutet från Växjö till Göteborg (= cirka 3,5 timmes resväg). Vad jag förstod av deras samtal var de klasskompisar från gymnasiet och hade tagit studenten i våras.
De var så roliga att lyssna på! Det var en kille och en tjej, killen hade flyttat till Oslo för att jobba i en klädaffär fram tills han skulle göra lumpen till våren, medan tjejen delade en lägenhet i Göteborg med en kompis och jobbade på ett hotell.
Jag undrade flera gånger under resans gång om det är ett ålderstecken - eller åtminstone ett tecken på mognad - när man sitter och småler åt två 19-åringars naiva pladdrande om framtiden med planer om utbildning, jobb och familj?! För jag kunde verkligen inte låta bli att lyssna - och jag kunde inte låta bli att le åt hur oskuldsfullt naivt de resonerade. Men samtidigt insåg jag att jag själv hade resonerat på exakt samma sätt när jag tog studenten för drygt 13 år sedan.
Som nybakad student, tyckte jag mig ha hela världen för mina fötter, jag hade hela livet framför mig och hade massor med planer att förverkliga. Jag skulle resa, se mig omkring och prova på 1000 olika saker - och några som helst hinder till detta kunde jag inte se! Man såg bara att man var fri att göra det man själv ville.

Det var verkligen festligt att höra dessa ungdomar, hur de la fram sina åsikter och reflektioner kring saker och man kunde ju lätt ana måttet av oerfarenhet bakom allt pladdrande. Men samtidigt spänningen i att vara fri från skolan och nu kunna prova sig fram till vad man faktiskt skulle ägna sitt liv åt.
Någonstans insåg jag nog också hur långt man kommit själv, utan att på något vis påstå att man är särskilt gammal. Men vissa saker kan ju bara livet lära, allt går inte att lära sig teoretiskt i en skolbänk. När man är 18-19 år tror man ofta man är full av erfarenhet, men när jag själv tänker tillbaka på den jag var som som 19-åring och den jag är idag så är skillnaden milsvid!
Fullärd blir man knappast aldrig vad gäller livserfarenhet; ingen kan smälla i mig att man kan allt om livet - oavsett ålder. Men ju äldre man blir, ju mer erfarenhet har man trots allt - det är något som inte går att komma ifrån.
Det som börjat ta vid när min egen generation gick ut gymnasiet har ju nu eskalerat ännu mer. Ungdomar reser, backpackar och provar sig fram i större utsträckning än om man bara tittar 20-30 år tillbaka i tiden.
När mina egna föräldrar var strax över 30 hade de tre barn, villa och var färdigutbildade sedan närmare 10 år tillbaka. Själv har jag ingendera av det - men har istället gjort en massa annat. Inget av sätten att leva är ju bättre eller sämre än det andra, erfarenhet kan man få många olika sätt. Men tiderna förändras ju ganska markant och idag är det ju absolut färre som skaffar barn när de är i tjugoårsåldern än för bara någon generation sedan. Man lägger helt enkelt upp sina liv på lite annorlunda sätt.
Själv har jag lärt mig att om jag radar upp en lång rad planer och sedan lyckas genomföra hälften av dem, så har jag trots allt lyckats ganska bra med vad jag förutsatt mig att göra. Jag klankar aldrig ner på någon som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det liv jag själv levat...

Det jag själv med säkerhet vet är att om jag nu suttit med barn och villa hade jag förmodligen fått panik. Det hade inte varit det liv jag själv velat leva fram tills idag. Innan den dagen kommer att jag skaffar barn, vill jag känna mig mogen för det i alla bemärkelser. Framförallt i bemärkelsen att jag hunnit med det jag velat innan - sådant som kan bli svårt när man har barn.
När den dagen kommer är givetvis svårt att veta och många gånger kommer den nog ganska oplanerat. Och den dagen kanske man helt enkelt känner att det är dags, vem vet?
 
 

 
SvD 1
 
Bilderna lånade från Fritidsgården Källaren, Lunds kommun och Goatmilk
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi

Om jag vore arbetslös

Det är alltid aningen blandade känslor när jag åker upp till Hudik och hälsar på. Det är över 10 år sedan jag definitivt flyttade därifrån och i grunden är det givetvis alltid roligt att komma till den stad som i 20 års tid varit min hemstad. Liksom att träffa släkt och de vänner jag har kvar där.
Men jag förstår också varje gång att jag ändå inte riktigt längtar tillbaka dit. Jag får alltid en vag känsla av beklämdhet, för att inte säga sorg när jag återvänder dit.
Allt fler företag läggs ner, flyttar därifrån och folk blir arbetslösa. Det finns inte särskilt mycket att göra, vare sig man tänker sig jobb eller utbud av nöjen - och då menar jag inte enbart krogliv.
Nu var det mycket av en slump att jag flyttade därifrån just när jag gjorde det och att det också blev Stockholm jag flyttade till. Till en början hade jag en hel del tankar om att flytta tillbaka till Hudik igen, men är på många sätt glad att jag aldrig gjorde det. Jag undrar många gånger hur min tillvaro sett ut om jag inte flyttat därifrån när jag gjorde? Med allra största sannolikhet hade mitt liv inte sett som det gör idag, men frågan är hur det sett ut?

Det känns väldigt många gånger som ytterst lite förändrats - åtminstone till det bättre - när jag kommer tillbaka dit. Det är samma samma personer som sitter i kassan på Hemköp, samma personer som kör stadsbussarna (som fortfarande har en usel turtäthet), samma personer som står i dörren eller baren på stans få krogar och samma personer som fortfarande går ut och dricker skallen i bitar som för 10 år sedan.
Jag tänker inte alls klanka ner på dem som väljer att bo kvar på en mindre ort - vare sig det är Hudiksvall eller någon annan stad. Alla har vi olika krav på tillvaron och uppskattar olika saker. Innebär det att man vill bo på en mindre ort, att man trivs bra med det, är det ju bara bra. Men själv vill jag ha ut lite mer än så av min tillvaro. Jag kan inte riktigt - åtminstone för tillfället - inte se något tillfredsställande i att leva så.
Sen prioriterar vi som sagt olika. Det som känns tillfredsställande för en människa behöver inte upplevas så för mig - och tvärtom. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta i kassan på Ica (eller någon annan affär heller för den delen) år ut och år in. Men för andra kanske man istället blir kvar på ett arbete för att det ger den fritid man vill ha, eller det liv man vill ha utanför jobbet. Sen kanske man kan "bita ihop" de timmar man är på jobbet.

Vad jag sett, har befolkningen minskat i Hudiksvall år efter år. Även om det kanske inte är så konstigt, så är det ju också väldigt synd. Det finns ont om jobb och väldigt få möjligheter till utbildning. Samtidigt är det en mysig liten stad...
Men som de flesta mindre ställen, blir det ju lite av en ond cirkel. Ju fler som flytter därifrån, ju sämre bli givetvis underlaget för att kunna etablera företag och skolor/utbildningar just där. Och i och med det fortsätter förstås befolkningen att minska.
Vad som kommer att ske om 20 år vet ju ingen, kanske jag en dag ändrar mig och mycket väl kan tänka mig att bo i Hudik, det vet man ju aldrig. Jag har ju en stor fördel genom mitt jobb till sjöss, att jag inte nödvändigtvis måste bo på min arbetsort. Samtidigt har jag trivts så pass bra på de andra ställen jag bott - framförallt Stockholm, men även Kalmar - att jag för ögonblicket inte ser någon anledning för mig själv att flytta tillbaka dit.
Det är dock smått tragiskt när man kommer tillbaka dit och ser utvecklingen med alla nedlagda företag, alla industrilokaler som gapar tomma. Man drar ner på vård, polis och annan samhällsservice. När jag bodde kvar i Hudik, var inte ens polisstationen bemannad nattetid. Ville man komma i kontakt med polien utan att ringa dit, fick man ringa på en porttelefon vid stationen - och prata med en polis på larmcentralen i Gävle, 15 mil bort. Tyvärr är det ju många gånger det hållet det går åt på många mindre orter...
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Hudiksvalls kommun och Abersten
 

Andra bloggar om och
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: Arbetsförmedlingen, Hudiksvall, arbete, arbetslös

Vapenvägrare

Redan långt innan jag blev inkallad till mönstring som 18-åring var jag fast övertygad om att jag inte skulle göra lumpen. Jag var så övertygad att fick kosta vad det kosta ville.
Till att börja med fick man hos ettmilitärbefäl lämna önskemål kring sin militärtjänstgöring och jag gjorde tydligt klart att jag möjligen kunde tänka mig vapenfri tjänst, men helst inte det heller. Med lite tur kan man få vissa yrkesutbildningar och körkort betalda genom lumpetn - och kanske det hade lockat.
Det slutliga beskedet var att jag skulle utbildas till brandman, hur man nu kommit fram till att jag var lämpad för det. Min fysiska resultat från mönstringen var usla och jag hade etta i idrott från gymnasiet. Ändå skulle man som blivande brandman vara väldigt vältränad och dessutom klara av höga höjder. Det sistnämnda har för mig alltid varit en omöjlighet - jag får faktiskt svindel av att stå på en stol.
Så jag överklagade beslutet - och blev istället inskriven i utbildningsreserven. Där stod jag kvar till 30 års ålder och nu kan jag inte längre bli inkallad i det militära. Istället kan jag få krigsplacering genom mitt jobb, men det är ju en annan sak.

Jag har inte för en sekund ångrat att jag aldrig gjorde lumpen. Ända sen barnsben har jag haft ett starkt motstånd emot allt vad våld vill heta. Det finns bra mycket bättre sätt att lösa en konflikt och jag vill inte stödja en verksamhet som jag snudd på känner ett avsky inför.
Till det fanns också ett skäl som kanske skulle kunna kalla lite mer "egoistiskt" och själviskt. Sverige har inte varit i krig på en bra bit över hundra år och som samhället sett ut sista decennierna lär det knappas ske under min livstid. Så varför ska jag lägga ner flera månader - eller kanske år - på något som jag aldrig kommer få nytta av? Det var också det argument jag hade för att möjligen få en yrkesutbildning genom militärtjänsten. På så vis hade jag fått en utbildning jag själv haft nytta av - men samtidigt ändå "komma till nytta" för samhället i händelse av krig. Men så blev det nu alltså inte.

När jag idag läser om den hemska massaker som varit på en militärbas i USA, blir än starkare i min övertygelse. En militärpsykolog som under flera år jobbat med hemvändande soldater från Irak blir inkallad att själv tjänstgöra i Irak. Men efter alla hemskheter han sett genom de personer han stöttat efter hemkomsten från Irak, vill han inte. När han inte blir "bönbhörd", ställer han istället till med massakern på militärbasen i Texas i desperation.
Visserligen kan man ju tycka att en yrkesman inom det militära får räkna med att bli inkallad till utlandstjänst i olika krigszoner - och krig är och förblir hemska saker. Men samtidigt kan jag också förstå att han inte ville åka dit - även om hans "metod" att få slippa inte går att försvara.
Men att krigserfarenheter ger trauman för livet behöver man ju inte vara psykolog för att förstå. Självklart får man vara med om otroligt många hemskheter i en krigssituation och det är knappast så konstigt att det sätter spår i psyket. Det vore väl snarare konstigt om det INTE gjorde det!

Sedan Irakinvasionen 2003 har minst 75 personer tagit livet av sig bara på Fort Hood, där massakern nu inträffat. Antalet självmord bland utlandstjänstgörande amerikanska soldater har ökat sedan trupper sändes till Afghanistan 2001.
Enligt uppgifter från amerikanska marinkårens självmordspreventiva enhet - MCSPP - tog 42 marinsoldater livet av sig under första halvan 2009. Motsvarande siffra för förra årets första halva var 34, och den amerikanska arméns siffror är 79 och 96 för de första halvåren 2008 respektive 2009.
Ökningarna tror man beror på att allt fler amerikaner får erfarenheter från militära konflikter, vilket är ett väldokumenterat sätt att ådra sig så kallade osynliga krigsskador. Enligt en rapport från en psykologiinstitution i Harvard fööra året, ökar självmordssiffrorna dramatiskt bland krigsveteraner.
Det finns forskning som tyder på att tusen veteraner försöker ta livet av sig varje år - bara i USA. Barnmisshandel inom familjer är 42 procent vanligare i familjer där någon har krigserfarenheter, relationsproblemen är fyra gånger vanligare för återvända soldater och var femte av dem planerar skilsmässa. Det är människor med den typen av problem som den nu misstänkte Hasan har träffat i många år innan han skickades till Fort Hood... Så visst ger krig svåra trauman - även om man rent fysiskt är oskadd. Tur man slipper ge sig ut i krig med andra ord!
 

 
DN 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11
 
Bilden lånad från Kalle Lind, Pansarinfo och How to save a life
 

6 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Filosofi, Politik(er);

Visa fler inlägg