Åldersnojja

Man orkar inte lika mycket som för 15 år sedan (läs igår), man har ont i kroppsdelar man inte visste existerade, vad som tidigare betecknats en fläckt är plötsligt ett vinddrag, minnet sviket påtagligt, TV-soffan lockar mer än en sen kväll på krogen, du förstår dig inte längre på musiken som spelas på radio, kläderna stramar betänkligt på bredden...
Någon som känner igen sig? Då har du garanterat passerat åtminstone en ålder på 35 år. Själv har jag allt svårare att beteckna mig själv som vuxen, än mindre som medelålders. Trots att jag tillhör båda grupperna med råge. Möjligen är jag inte särskilt känslig för drag (är aningen för varmblodig för mitt eget bästa), men i övrigt börjar ålderstecknen göra sig påminda. Det ena efter det andra.
Den enda ålderskris jag själv genomgått var nog när jag fyllde 20. Jag tyckte verkligen att det var fruktansvärt jobbigt med alla förväntningar som ställdes på en. Man förväntades veta vad man ville bli när man blev stor, man förväntades träffa en livskamrat och skaffa barn - och en lång rad andra saker, där jag själv inte hade den minsta aning om vad jag skulle välja. Jag ville bara njuta av mitt vuxenliv och inget annat.
Med tiden lärde jag mig att leva med att man inte levde upp till omvärldens förväntningar. Men nu börjar den där känslan sakta krypa tillbaka igen, sedan jag passerat min 40-årsdag för ungefär ett halvår sedan. Nu förväntas jag ju ha gjort allt det där för typ 15 år sedan. Jag förväntas ha uppnått mina mål, blivit det jag drömt om, backpackat, skaffat barn, skiljt mig och bildat familj igen. Något jag inte hunnit med, men ändock känner mig rätt tillfreds med att inte ha gjort.
Dock har jag än svårare att acceptera kroppens förfall allteftersom åren går. Jag har svårt att acceptera att jag inte orkar med sena festnätter, långa cykelturer och att jag inte hänger med i modern musik. Samtidigt som man förstås har en livserfarenhet som en 20-åring inte har. Men det är inte alltid den biten väger upp att man inte orkar brotta ner samma 20-åring.
 

 
Bilden lånad från Happy print
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: ålder

Konsten att inte lägga sig i folks livsval

För ett antal år sedan såg jag en dokumentär på TV om personer som valt lite annorlunda sätt att leva. Bland de ganska udda sätten att leva var det trots allt det "minst udda" som etsade sig fast i mitt minne.
Han var i 70-årsåldern och hade valt att leva ensam och att aldrig skaffa barn. När han fick frågan om han aldrig kände sig ensam, skrattade han först till svar. Men svaret var ett tydligt nej; han hade en i övrigt stor familj med flera syskon som i sin tur hade barn och barnbarn. Han hade många vänner att umgås med och kände inget behov av en egen familj.
Istället hade han haft ett välbetalt arbete och hade kunnat kosta på sig resor för mångmiljonbelopp till jordens alla hörn. Jular och övriga högtider firade han med den övriga familjen.
Men grejen är att jag har en känsla att om man jämfört honom med många av de andra som deltog i programmet och som valt långt mer udda livsstilar - som att leva utomlands, bo ute i skogen utan el och vatten, segla jorden runt och så vidare - så var nog han den som genom livet blivit mest ifrågasatt för sina livsval. För i den normativ värld vi lever förväntas vi göra några ytterst få saker: jobba, träffa en livspartner (med betoning på en) och skaffa barn. Hur vi sedan lever våra liv lägger sig folk oftast inte i. Det kanske tisslas och tasslas litegrann bakom ens rygg, men man blir inte ifrågasatt öga mot öga.
 
För det finns få saker i livet där jag själv fått så många kommentarer som när det kommer till valet att inte skaffa barn. Det ska möjligen vara när jag under några år valde att leva helt själv utan att ens dejta någon alls. Folk kan - och kunde - inte låta bli att kommentera och ha åsikter. Utan att ha tillstymmelse till tanke på vad som faktiskt kan ligga bakom det hela. Kan jag ha kommit ur ett traumatiskt förhållande fyllt av våld och kränkningar och därför känna mig bränd? Har jag av någon anledning svårt att träffa någon på grund av psykisk ohälsa? Eller är det kanske inte ett aktivt val att inte skaffa barn? Kan det kanske vara så att jag inte kan bli pappa och du bara strör salt i såren genom kommentarer som "börjar det inte bli dags snart...?"? Eller den kommentar som är ännu värre: "Har du verkligen tänkt igenom detta?" till någon som inte skaffat barn.
Egentligen borde man resonera tvärtom och fråga den som är på väg att skaffa barn: "Har du verkligen tänkt igenom detta? Förstår du vilket ansvar det innebär att sätta ett barn till världen?". Men så fungerar oftast inte människan.
Jag själv har fått åtskilliga sådana kommentarer kring mitt val att inte skaffa barn, trots att jag nu passerat 40 år. Kommentarer som "Du blir ju inte yngre direkt" (tack för påminnelsen!) och "Du borde ju tänka på din flickvän också, hon kanske inte kan få barn snart". Och jag kan inte låta bli att tänka, varför är det inte min flickvän som ska tänka på mig? För hur bra pappa blir jag om jag papparollen blir påtvingad? Kommer jag ta fullt ansvar som pappa om jag egentligen inte vill vara det?
 
Men när det kommer till vår fortplantning, är det många som tar sig friheten att ha åsikter om folks val. Själv anser jag mig vara ansvarstagande genom att välja bort barn när jag känner att jag inte vill ha några. Allt annat vore totalt oansvarigt.
Det inte alla förstår är att det som skiljer människan från djuren är att vi människor är egna individer men långt mer friare vilja än de flesta djurarter. Vi är inte på något vis stöpta i samma form, snarare tvärtom. Därför finns det vissa som väljer bort barn, väljer att leva ensamma eller rentav ha flera parners i olika konstelationer.
Jag erkänner villigt att jag är för polygami så länge det bygger på frivillighet. De flesta som tycker att månggifte ska vara förbjudet utgår ifrån att det alltid bygger på tvång gentemot kvinnor, som i deras värld tvingas till att acceptera att maken "tar sig" flera fruar. Det förekommer naturligtvis på många håll och jag är den förste att fördöma detta. Men tvångsgifte förekommer även i många "monogama kulturer". Den polygami jag själv förspråkar ska givetvis bygga på frivillighet från alla parter och vara tillgänglig för dem som tycker att den "livsstilen" passar dem.
Men så fort man nämner detta betraktas man som en freak, någon med taskig kvinnosyn som tycker att mannen ska vara priviligierad att knulla runt bäst han vill. Men det är inte det det är frågan om, utan att det hela ska vara ömsesidigt.
Inte heller här är vi människor skapta i samma form. Även om monogama förhållanden passar de allra flesta, så finns det vissa som vill leva polygamt. På samma vis som homosexualitet existerar (även om jag vet att det är två vitt skilda ting).
 
Så slutklämmen får bli: låt folk leva sitt liv på det sätt som passar dem så länge ingen far illa. Det är värre att skaffa barn för att vara omvärlden till lags än att låta bli för att det är just vad man vill. Och det är minst lika illa och svekfullt att leva i en viss typ av förhållande för att passa in i mallen än att leva i ett förhållande som bryter normen, men som passar personen/personerna perfekt. Oavsett om någon väljer att leva ensam eller tillsammans med en eller flera personer av samma och/eller motsatt kön.
Ibland kan jag nästan bli lite avundsjuk på alla de positiva tillrop somm alla jämnåriga får när de avlar av sig ungar åt höger och vänster, medan jag själv inte får någon som helst positiv respons för att jag tar mitt ansvar och låter bli att skaffa barn när jag faktiskt inte vill det.
 

 
Bilderna lånade från Out och RFSU
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Filosofi;
Taggar: barn, livet

Döden döden

Senaste nätterna har jag plöjt igenom serien Meltzer & döden på TV3. Ganska makabert ämne på sitt vis att göra en serie om döden, men det var samtidigt en serie som gjorde en ganska varm i kroppen att se.
Största anledningen till att jag såg serien från första början var att jag är med i sista avsnittet. När jag ställde upp i programmet, hade jag inte någon riktig aning om vad jag skulle vara med i, utan tyckte nästan idén lät lite larvig. Men nu när jag sett den har jag radikalt ändrat uppfattning.
Döden är ju något som människan grubblat över under hela sin existens. Och serien väckte minst sagt en del tankar kring ämnet, även för mig. Jag brukar inte tänka så mycket på döden, mer än att den kommer när den kommer.
Men visst filosoferar man emellanåt kring den, det gör nog alla. Vad som händer efter döden och om man lever vidare i någon annan dimension. Personligen skulle jag inte påstå att jag är rädd för döden. Skulle jag få besked att jag kommer dö snart skulle jag förmodligen inte känna rädsla, men snarare en sorg över att det skulle vara alldeles för tidigt. För säga vad man vill om döden, men det är jäkligt definitivt.
Mest funderar man nog kring vad som händer; om allt bara är slut eller om man hamnar någon annanstans. För min egen del är det nog mest en förhoppning om att det inte bara är över, att det faktiskt fortsätter någonstans. Jag vill liksom inte att det bara ska vara slut. Det är inte utan att man ibland kan ana en nyfikenhet kring vad som faktiskt väntar den dag det är dags. Inte så att jag längtar efter döden - tvärtom - men det ska på något väldigt makabert sätt bli lite spännande att de vad som faktiskt sker.
 

 
Bilden lånad från Wallpaper mania
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: Meltzer & döden, TV, TV3, döden

Visa fler inlägg