Pengar

Varje vecka har jag några stående rader på Lotto. Någon gång ibland händer det att jag lämnar in några rader extra utöver de raderna som jag redan har. Jag har aldrig vunnit några storvinster, det mesta är väl runt 300 kronor.
Men som de flesta andra, funderar man ju ibland på hur livet skulle bli om man vann rejält mycket pengar. Om det blev så att man skulle bli ekonomiskt oberoende och inte behöva jobba en enda dag till i livet.
Ett par saker är säkra. Dels skulle jag med största sannolikhet skänka bort en del av pengarna. Både till välgörenhet och till släktingar. Men jag har svårt att se mig själv att sluta jobba helt och hållet. Jag skulle snabbt bli uttråkad av att bara gå hemma - och förmodligen välsigt rastlös av att dricka paraplydrinkar på olika sandstränder.
Men jag skulle inte heller knega på vilket stället som helst. Förmodligen skulle man välja att jobba med en hobby, kanske volontärt med någon välgörenhet eller liknande. För oavsett pengarna, behöver vi nog alla fylla vår tillvaro med någon form av mening, att få känna oss behövda. Det finns givetvis ansra sätt finna mening än att ha ett jobb att gå till. Men poängen är ändå någon form av sysselsättning, någonting att fylla sin tid med.
 
Sen kommer man tveklöst alltid in på frågan om pengar gör en lycklig. Självklart är det så att allt inte går att köpa för pengar, men det gör onekligen mycket till för ens välbefinnande. Slla som haft låglöneyrken vet hur det kan tära på psyket att behöva bekymra sig varje månad över om pengarna ska räcka till det viktigaste, att behöva prioritera, att kanske inte ha råd att stanna hemma från jobbet fast man egentligen behöver.
Så även om pengar inte löser alla problem, löser de garanterat vissa av dem. Det går helt enkelt inte att förneka.
 

 
Bilden lånad från Mark
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Ekonomi och pengar, Filosofi;
Taggar: pengar

40-åring med ålderskris och åldersnoja

 
Jag har några månader kvar till min fyrtioårsdag. Några ynka få månader - sex sådana för att vara lite mer exakt. Det är verkligen lustigt hur man ser på det där med ålder utifrån de referenser man har i olika skeden av livet. När min pappa fyllde 40 var jag 16 år. Då ansåg jag att någon som var 25 år var gammal aå det räckte och blev över för ett helt kompani. Och jag tyckte förstås att pappa vara gammal nog att få en rulator eller åtminstone en käpp i födelsedagspresent.
Jag kan inte känna av så mycket till 40-årskris för egen del, men börjar förstå varför många går in i ålderskrisser vid olika åldrar. Personligen tyckte jag det var väldigt jobbigt att fylla 20. Man märkte av väldigt mycket förväntningar från omgivningen, möttes av väldigt många frågor med en underton om vad som förväntades av en. Folk frågade vad jag ville bli, var jag ville bo, om jag skulle träffa någon, när jag skulle börja plugga och till vad. I princip uteslutande i en ton om som märkbart antydde att jag borde ha tagit alla dessa beslut - vilket jag givetvis inte hade.
Men det bkev en väldigt press och det kändes som att man inte längre kunde "skylla på" att man var en tonåring längre. Helt plötsligt var man vuxen i de flesta bemärkelser och förväntades fatta alla dessa beslut - åtminstone inom en snar framtid.
 
Nu har det gått ytterligare 20 år - och frågorna med undersförstådda uppmaningar är ungefär desamma. Frågorna har dock bytt tempus och lyder mer varför har du inte gjort mer karriär?, varför har du inte skaffat narm?, varför är du inte gift?. Och så vidare. Och allt med en underförstådd innebörd: detta är sådant man borde ha hunnit med vid 40 års ålder.
Så jag är nog en rätt annorlunda blivande 40-åring. Jag har inte gjort karriär i bemärkelsen att avancera i karriärsstegen, bli chef och tjäna massor med pengar - jag har faktiskt inte ens "lyckats få jobb" inom den bransch jag har utbildat mig. Jag har inte gift mig eller skaffat barn, utan haft flera kortare förhållanden. Jag har inte köpt hus, i ärlighetens namn aldrig ens ägt min bostad överhuvudtaget.
Istället har jag hankat mig fram på de jobb jag fått. Vissa har varit bättre, andra varit sämre - allt beroende på perspektiv förstås. Men jag möts ändå ibland av en märklig inställning att jag på något vis borde ha "lyckats bättre" vid den ålder jag uppnått. I dagens samhälle är måttet på lycka att ha familj, ett välbetalt jobb som man brinner för, en fin bostad och helst också ett sommarhus liksom en vältränad kropp och en väldigt meningsfull fritid. Med andra ord skall du efter avslutat arbetspass på ditt välbetalda jobb inte bara ha tid och ork över till barnen - hämta, lämna och skjutsa till olika fritidsaktiviteter, ge läxhjälp, vara kung/drottning i köket och kunna servera familjen en välbalanserad kost bestående av ekologiska råvaror från någon närbelägen gård eller dyr butik. Du skall även ha tid, ork och ekonomi till att förverkliga dig själv och dina egna intressen och ditt välmående.
Men om ditt liv nu inte blivit så? Får du fortfarande suckar och menande kommentarer från vänner och släktingar för att du inte kommit dithän än, din ålder till trots?
 
För många av oss sitter säkert dessa förväntningar i oss själva. Det är våra egna hjärnor som sätter griller i våra tankesytem och vi tror att omgivningen sätter en massa förväntningar på oss och vad vi "bör" hinna med eller ej under livets gång.
Sen sätter vi själva upp mål och drömmar om hur vi vill att våra liv ska se ut i dess olika skeden. Många vill hinna skaffa barn innan en viss ålder (andra måste, som till exempel kvinnor eftersom naturen har sin gång), hinna ta vissa steg i karriärstrappan och skaffa det idealiska boendet inom vissa tidsramar.
När vi sedan inte kan leva upp till omgivningns förväntningar (inbillade eller ej) och livet inte heller blir så som man har tänkte sig, är det som upplagt för en ålderskris. För en sak är i alla fall säker, nämligen att om ens liv inte blivit som man själv och/eller andra förväntat sig - då är det som upplagt för en ålderskris. det är inte bara jag som på allvar börjat inse att närmar sig halvlek när 40-årsdagen närmar sig. Det är inte bara de grå håren och den envsist växande flinten på huvudet som påminner om att man inte blir yngre. Och märker man då att livet inte blivit vad man själv eller andra förväntar/förväntat sig, ligger ålderskrisen inte långt borta.
I det läget är det inte konstigt att många går in i någon form av livskrivs. Den enda skillnaden må vara hur krisen ger sig uttryck. För min egen del får jag vara glad att jag inte känner av någon kris. Må så vara att det inte alltid är kul att märka att vissa personer inte förstår mina livsval genom åren, men oftast är det något som faktiskt går att tackla och komma över.
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Porträttgalleriet;
Taggar: filosofi, ålder

Ärlighet varar inte alltid längst

Jag vet inte hur många gånger jag hört kommentarer i stil med "om man umgås med mig får man acceptera att jag alltid är ärlig". Med ungefär samma förutsägbarhet som när en sverigedemokrat inleder ett rasistiskt uttalande med "jag är inte rasist, MEN...", kommer sedan någon ganska elak kommentar om att vederbörande tycker man har dålig klädsmak, stil, fel jobb eller vad det vara månne.
Jag tycker det är otroligt viktigt att vara ärlig, allt annat är en ren lögn. Oftast tar man hellre en hård sanning än en lögn. Men vissa gånger måste man faktiskt också fundera över vilket syfte en sanning fyller. Är det en sårande sanning, bör syftet med att leverera den väga upp det faktum att mottagaren till exempel blir ledsen eller sårad.
Självklart är det okej att påpeka att någon är överviktig om övervikten är så rejäl att det verkligen är en fara för personens hälsa. Och visst kan man påpeka någons klädstil om ett visst klädval är rent olämpligt vid ett visst givet tillfälle - men kanske inte med ordvalen att vederbörande har taskig smak.
Men många tycks glömma all vett och reson när det kommer till att vara ärlig. Man vill för mycket helt enkelt och tycks glömma bort att ärlighet inte alltid är av godo. För många är det någon form av prestige i att framstå om en ärlig och härlig person och man lägger så stor vikt i att vara ärlig att man glömmer bort allt annat som har med socialt samspel att göra.
Är det någon gång vi svenskar inte klarar av att vara så där mysigt lagoma, är det uppenbarligen när det kommer till ärlighet. Vi är kända för att vi inte alltid säger sanningen, av rädsla att såra. Istället sårar man i många fall egentligen mer genom att dra en lögn än om man säger sanningen. Men lyckas vi övervinna rädslan för att säga sanningen och vara ärliga, löper vi linan ut och är istället för ärliga för omgivningens bästa.
 

 
Bilderna lånade från Twitter, Glamnails
 

2 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: ärlighet

Visa fler inlägg