Hoppet om mänskligheten

Jag har en märklig fascination av katastroffilmer. Framförallt filmer som utspelar sig i någon form av avlägsen framtid.
Det blir oftast väldigt spekulativa filmer, där handlingen kretsar kring laglöshet eller någon form av påhittad elit tagit makten över jorden och förtrycker dess befolkning med utstuderad ondska.
Alla som till exempel sett triologin Purge förstår vilken typ av film jag pratar om. En natt om året är alla brott tillåtna, inklusive mord och förövaren riskerar ingen påföljd.
Och det är - om än även otroligt makaber - något av en eggande tanke vad som händer med människan när man slipper stå till svars för sina handlingar. Frågan är vad många av oss faktiskt skulle ta oss för i ett sådant läge.
Grejen är att exakt samma fenomen kan ses i verkliga livet, långt bort från Holywoods fiktiva verklighet. Höjdare som fifflar med pengar, går på strippklubbar och besöker bordeller i tron att ingen ser dem.
Men största praktexemplet är förstås hur det är på internet, vilken ton människor tar sig friheten att använda mot varandra när man inte står öga mot öga. Du behöver på nätet inte stå till svars för du kläcker ur dig, risken att åka dit för hot, kränkningar och hetsbrott är minimal. Och den friheten har en tendens att ta fram den onda sidan hos människan.
Nej, det är ingen positiv bild av människan jag målar upp här. Men ibland känns det som att det räckar att klicka runt litegrann på internet så behöver man inte många minuter för att ge upp hoppet om mänskligheten. I synnerhet om man hamnar på sidor som avpixlat, flashback och andra mindre nogräknade sidor.
 

 
Bilden lånad från The Morgan foundation
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Internet;

Sluta var så jävla svensk!

Känner ni igen den där typen som klagar på precis allt? Den som verkar ha tagit det som sin uppgift i livet att fel i precis varje liten detalj i tillvaron, men helt tycks ha glömt att man faktiskt har ett eget ansvar att göra något åt saker och ting.
Vi svenskar är väldigt duktiga på att klaga till mans, men vissa har tagit det hela till nästa plan på något vis. Ibland under jag om vi inte fått det lite för bra i Sverige, så bra att vi glömt bort att vi har ett eget ansvar över våra liv.
Bara för att ta ett exempel kan jag säga att det bitvis varit med ett leende på läpparna jag hängt med i nyheter och sociala medier sedan det började snöa kraftigt över Sverige i förra helgen. Oftast känns det inte som att det faktiskt är samhället som tas på sängen när snön kommer, utan många svenskar. Folk tycks glömma hur det funkar med snöröjning och att det ibland kan ta några dagar innan det är ordentligt snöröjt och saltat eller sandat överallt.
Även om jag tror att den stora majoriteten har full förståelse för att det blir krångligt när det kommer flera decimeter snö på någfra få dygn, så hör man ändå väldigt mycket klagande på bristande snöröjning, halka, och en lång rad andra saker. Och oftast från personer som är unga, friska och rörliga och inte alls borde ha några som helst problem med att ta sig fram på en gata med några centimeter snö på. Istället för att själv försöka lösa sin vardag genom att se till att vara ute i god tid, gör man det enkelt för sig och klagar på att väghållarna inte sköter snöröjningen eller kommer med uttalanden som "vi kan flyga till månen, men inte köra tåg när det kommer lite snö".
Men den "klagare" som stör mig mest är nog de som har en tendens att alltid klaga på sitt jobb och bara leta fel. Det är inte helt sällan det rör sig om relativt unga personer med bra meriter som inte skulle ha några som helst problem att få ett annat jobb. Men istället för att göra något åt sin arbetssituation, ägnar sig personerna i den här kategorin att hitta alla upptänkliga fel man möjligen kan komma på vad gäller jobbet - och vägrar att se det postiva.
 
Jag kanske är hård, men krasst uttryckt kan jag inte känna någon som helst sympati för en person som bara klagar utan göra något åt sin situation. Om bara ser fel på det jobb jag har och inte kan se några som helst fördelar med att jobba kvar, skulle jag inte tveka en sekund att byta jobb. Att vara kvar på samma ställe och bara klaga hela tiden bryter ner den starkaste person i slutändan.
Sen finns den andra typen av dessa klagare också, nämligen de som inte har jobb och går och klagar på hur tråkigt det är - men som snöar in på man ska hitta drömjobbet med stort D för att ens tänka tanken att söka ett jobb. Hur mycket jag än anstränger mig, kan jag inte känna sympati när jag hör dessa personer klaga på att pengarna inte räcker eller det är tråkigt att gå hemma hela dagarna. jisses, tänker jag, ställ dig och flippa hamburgare på McDonald's eller gå och städa! Då får du en bättre ekonomi än när du går på A-kassa och kommer ha en arbetsgivare att referera till när du fortsätter att söka jobb!
 
Men nej, slutkontentan av det hela är att vissa väljer att klaga istället för att lösa situationen. Och jag kan inte låta bli att störa mig på den mentaliteten. Det går liksom inte.
 

 
Bilden lånad från Wikia
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Filosofi;

Åldersnojja

Man orkar inte lika mycket som för 15 år sedan (läs igår), man har ont i kroppsdelar man inte visste existerade, vad som tidigare betecknats en fläckt är plötsligt ett vinddrag, minnet sviket påtagligt, TV-soffan lockar mer än en sen kväll på krogen, du förstår dig inte längre på musiken som spelas på radio, kläderna stramar betänkligt på bredden...
Någon som känner igen sig? Då har du garanterat passerat åtminstone en ålder på 35 år. Själv har jag allt svårare att beteckna mig själv som vuxen, än mindre som medelålders. Trots att jag tillhör båda grupperna med råge. Möjligen är jag inte särskilt känslig för drag (är aningen för varmblodig för mitt eget bästa), men i övrigt börjar ålderstecknen göra sig påminda. Det ena efter det andra.
Den enda ålderskris jag själv genomgått var nog när jag fyllde 20. Jag tyckte verkligen att det var fruktansvärt jobbigt med alla förväntningar som ställdes på en. Man förväntades veta vad man ville bli när man blev stor, man förväntades träffa en livskamrat och skaffa barn - och en lång rad andra saker, där jag själv inte hade den minsta aning om vad jag skulle välja. Jag ville bara njuta av mitt vuxenliv och inget annat.
Med tiden lärde jag mig att leva med att man inte levde upp till omvärldens förväntningar. Men nu börjar den där känslan sakta krypa tillbaka igen, sedan jag passerat min 40-årsdag för ungefär ett halvår sedan. Nu förväntas jag ju ha gjort allt det där för typ 15 år sedan. Jag förväntas ha uppnått mina mål, blivit det jag drömt om, backpackat, skaffat barn, skiljt mig och bildat familj igen. Något jag inte hunnit med, men ändock känner mig rätt tillfreds med att inte ha gjort.
Dock har jag än svårare att acceptera kroppens förfall allteftersom åren går. Jag har svårt att acceptera att jag inte orkar med sena festnätter, långa cykelturer och att jag inte hänger med i modern musik. Samtidigt som man förstås har en livserfarenhet som en 20-åring inte har. Men det är inte alltid den biten väger upp att man inte orkar brotta ner samma 20-åring.
 

 
Bilden lånad från Happy print
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: ålder

Visa fler inlägg