Gatsoparen

Han höjer blicken och tittar emot klockan i kyrktornet han just passerar. Kvart över tre. Han var i tid. Nåja, det var han visserligen varje morgon så det var väl inget ovanligt i det.

Han viker av runt hörnet och promenerar längs nästa öde gata, stannar nästan per automatik till vid övergångsstället innan går över gatan och promenerar ned emot kommunhuset. Han plockar fram passerkortet ur fickan och går in i källarvåningen. Det sprakar och blinkar om lysrören i taken när han tänder och det kyliga ljuset sprider sig mellan de kala betingväggarna. Skottkärran, spaden, skyffeln och kvasten stod där han hade lämnat dem dagen innan och han börjar plocka ihop sina saker. Halv fyra började hans arbetspass, så det var fortfarande gott om tid - men ju tidigare han blev klar, ju tidigare fick han komma hem.


Smaken av kaffet satt fortfarande kvar i munnen. Han kunde fortfarande höra det svaga pipandet från kaffekannan när kaffet började koka på spisen hemma i hans lilla lägenhet. Kurrandet från katten när han la upp några sardiner åt henne på ett fat och ställde ner på golvet bredvid skålen med grädde. Så det svaga ljudet från radion på köksbänken. Så en rask promenad till jobbet. Det gick ganska fort att gå, knappt 20 minuter, och det var en underbar känsla denna tid på dygnet. Framförallt nu frampå vårkanten med ljuset, alla dofter och ljud från fåglarna som började återvända. Morgonmänniska hade han alltid varit och trivts med att vara uppe före alla andra. "Sova är för amatörer" tänker han för sig själv och ler lite snett.

Hans morgonpigghet hade kommit redan som ganska ung när han tillbringade en stor del av somrarna i sin sommarstuga ute i skärgården. Fisketurerna i soluppgången hörde till dagens höjdpunkter. Att ge sig ut på det spegelblanka havet och dra upp näten som lagts ut kvällen innan, åka tillbaka in i den lilla småbåtshamnen med en svärm fiskmåsar - likt en svärm med myggor - efter båten och som hoppades på att få sig en godbit. Så frukost i täppan under syrenerna sedan näten och fisken var rensade. Det var tider det...

Han slår upp dörren ut mot gatan och håller nästan på att springa ihop med ett jäktat tidningsbud som kommer sättande med sin kärra i hög fart efter trottoaren. Den unga mannen var genomblöt av svett och såg rejält stressad ut. Han sätter av emot gallerian en bit bort, där säkerligen en och annan tidning skulle delas ut till affärer och de boende som hade sina lägenheter i takvåningen.

"Jag är trots allt inte ensam om att vara vaken den här tiden på dygnet" tänker han och slår igen dörren efter sig. Han viker av åt vänster och går runt hörnet in på gågatan. Över övergångsstället, så ner till den lilla parken med sin bussterminal och kanalen som rinner igenom. Han sneddar över nästa korsning och har nu museet till vänster och banken på andra sidan gatan. Han skjuter skottkärran framför sig upp mot nästa bank på vänster sida och vidare fram till den lilla parken vid biblioteket och Stadshotellet.

Utanför hotellets entré ställer han ifrån sig skottkärran och plockar upp sin kvast. Det var måndagsmorgon och det syntes att det gått livat till under helgen. Krossat glas, cigarettfimpar och mängder av skräp låg kringstrött på trottoaren vid dörren och kring den för säsongen nyöppnade uteserveringen. Han snirklade sig runt serveringen, fram och tillbaka några gånger med kvasten, det blev en rejäl hög med skräp. Lite stelt böjer han sig ned med skyffeln och sopar upp skräpet. Ryggen värker, han börjar bli gammal. Eller var det bara ett ganska hårt liv som började ge sig till känna? Vad var det hans brorsdotter sagt vid något tillfäller? "Det är dags att börja betala tillbaka vad du lånat av framtiden". En förståndig flicka det där! För särskilt hälsosamt hade han ju inte direkt levt genom åren. Och det började han få ångra nu.

"Fast ångrar jag mig egentligen?" frågade han sig själv emellanåt. Han hade ju levt det liv han hade velat ha - han hade rest, jobbat med det han ville göra, ätit det han hade velat äta och faktiskt någotsånär tänkt på vad han stoppat i sig. Han ansåg nog ändå att han haft ett bra liv och hunnit med mer än de flesta. Men visst, nog hade han kunnat tänkt lite mer på sin hälsa än vad han gjort. Rökningen var inte det bästa han gjort emot sin kropp och det började märkas nu. Han fick tacka sin lyckliga stjärna att den inte gjort honom sjuk - fast det skulle väl hinnas med det med om det ville sig riktigt illa.


Han börjar skjuta skottkärran framför sig nedåt gatan. Han ställde ifrån sig den utanför det anrika fiket i nästa kvarter. Hur länge hade det legat där? Det måste vara åtskilliga år, 50-talet någon gång hade det öppnat om han inte mindes helt fel. Närmare 60 år med andra ord...

Sopkvasten får återigen börja göra nytta, dess strån spretar ner mellan gatstenarna och får med sig allt skräp. Helgens festande hade pågått även här noterar han. Flaskor och cigarettfimpar ligger kringströdda och avslöjar ett vilt festande längs gatan. Men det var också en vanlig väg att gå mellan olika krogar i staden och till bankomaterna en bit längre bort. Han undrade sakta hur det var att vara ung och försöka få tillvaron att fungera i denna lilla stad. Genom åren hade han sett hur neddragningarna hade börjat bli riktigt påtagliga med nedlagda fabriker, industrier och företag. Allteftersom företagen och arbetena försvann, försvann också människorna och därmed möjligheterna till nöjen och annat att fördriva fritiden med. Hade han själv varit ung hade han knappast valt att bo kvar här, det tycktes inte längre finnas mycket till framtid i denna en gång blomstrande industristad vid havet. Men å andra sidan - tänkte han - det var ju trots allt sista åren han själv hade rotat sig här igen sedan han som för många år sedan flyttat iväg. Men då var det ovanligt att man lämnade sin hemtrakt, då bodde man ofta kvar där man var född och uppvuxen.

Hans föräldrar hade inte gillat det. Först hade han flyttat till Stockholm, sedan Uppsala och så småningom gått till sjöss. Så hade han levt i hela sitt liv, varit till sjöss och under den lilla lediga tid han hade bott på olika härbärgen i land. När man sedan fick mer ledighet iland hade han köpt ett litet hus mellan Stockholm och Uppsala. Ett evighetsprojekt, där han påtat i trädgården, målat och byggt till. Men så hade huset brunnit ned, han hade istället för att bygga upp huset valt att flytta tillbaka till sina hemtrakter för att komma närmare sina åldrande och sjukliga föräldrar. Nu var de bortgångna sedan länge, men han hade inte längre några planer på att flytta igen. Han var för gammal för det.

Men han hade levt ett liv som få hade levt. Han hade rest och sett sig omkring och provar på massor med saker. Hur många språk hade han lärt sig genom åren? Fyra blev det förutom svenska. Båten han hade jobbat på hade rest till de mest märkliga platser runtom i världen och på den tiden det begav sig att vara sjöman hade han kunnat gå iland titt som tätt och se sig omkring. På den tiden kunde man leva upp till ryktet att en sjöman har en kvinna i varje hamn, tänkte han småleende för sig själv. Nu fanns inte längre den möjligheten att gå iland, båtarna ligger i hamn alldeles för kort tid.


Han närmade sig den lilla skoaffären i hörnet mittemot museet. Skottkärran började redan bli halvfull med skräp. Det var en av de få gator som fortfarande sopades för hand, i övrigt var det maskiner som gjorde arbetet. Och det var säkerligen bekvämare för dem som ska göra jobbet.

Några lappar från bankomaten till banken i samma kvarter virvlar runt i vinden. Han lyckas fånga upp dem och de hamnar med resten av skräpet i skottkärran. Han går över gatan och samlar ihop det skräp museibesökarna strött omkring sig innan återigen kommer ner till den lilla bussterminalen vid kanalen. Han var nu halvvägs genom sitt lilla "distrikt". På en bänk slår han sig sakta ner och plockar fram sin pipa, stoppar den och tänder. Tidningsbudet han någon timme tidigare slog upp dörren emot kom återigen springande med sin kärra. Han kunde konstatera att tidningsbudet nu började ha svett som lackade i pannan efter allt springande i trapporna. Brevlådor hördes på håll öppnas och stängas när tidningar slängdes ner i dem.

En flock gäss flyger lågt över hustaken och landar vid den lilla sjön en bit bort. Det var i övrigt lugnt och stilla i den lilla staden så här innan rusningen började komma igång. Han tittade på sin klocka. Tio över fyra. Det skulle ta långt över en timme innan man började märka av att folk började vakna och bege sig emot sina arbeten.


Sakta reser han sig upp, det värker en aning i rygg och knän. Jag börjar bli gammal, tänker han. 67 år, man är ingen ungdom längre direkt. Han närmar sig sin skottkärra för att hämta kvasten igen. Men så stannar han till. På en av busskurerna satt en affisch som drog till sig hans uppmärksamhet för ett ögonblick. "UT MED DRÄGGET" vrålar rubriken. Han plockar upp sina läsglasögon och tittar lite närmare. Under rubriken står med aningen mindre text:


"Nu ur det dags, svenskar, att börja värna om Ert land! Altför länge har svarttingar och andra kriminellt belastade element sökt så kallad asyl i Sverige med enda anledningen att komma hit och begå brott. De enda mäniskor i detta land som är värda att kallas människor är vi etniska svenskar, resterande pack är djyr. Muslimer från Kina, araber från Africka och curdiska zigenarpack kommer hit och våldtar våra kvinnor, mördar våra barn och suger ut mesta möjliga summa pengar från statskassan i form av olika bidrag. Det är nu dax att sätta stopp och ta tillbaka det som en gång var vårt! Det är på detta all kriminalitet och den svenska statsskulden beror!"


Han känner hur ilskan börjar koka inom honom. "De jävlarna kan ju varken geografi eller svenska!" muttrar han och höjer handen för att riva ned affischen. Men så hejdar han sig med armen uppsträckt i luften. Vi HAR faktiskt yttrandefrihet i det här landet, tänker han. Men å andra sidan säger min anställning att allt skräp ska ta bort! Han fullbordar armrörelsen han precis påbörjat, river ner affischen och skrynklar ihop den. Ur fickan plockar han ut sin tändare och tänder eld på pappersbollen i handen. Han låter det brinnande pappret falla till marken där det sakta brinner ut. Så sopar han ihop resterna och lägger skräpet i skottkärran. Med en känsla av tillfredsställelse fortsätter han sitt arbete uppemot gågatan med blomsterhandeln till vänster och urmakaren och guldsmeden till höger. En svag doft av blommor tränger ut från blomsterhandeln och några blomsterblad virvlar runt för vinden.

Solen började sakta värma en aning, det verkade kunna bli en fin dag. Än så länge var det nästan vildstilla, bara tillräckligt mycket vind för att virvla runt lite svagt med skräpet som låg kringstrött på gatan. Han stannar per automatik till vid korsningen för att se sig för, men det föreföll ganska onödigt den här tiden på dygnet - trafiken var obefintlig och han drog sin skottkärra över till andra sidan gatan för att fortsätta sopa.

Ett foto hamnar bland skräpet i den lilla högen han samlat ihop. Han böjer sig ned och plockar upp det. Fotot föreställde en liten flicka och vad han antog var flickans mamma, de log glatt emot kameran. En blond liten flicka med ett rött hårband och rosa klänning, mamman var aningen mörkare och hade en vacker sommarklänning med blommor på. Han gick bort till banken på hörnet och fäste fotot i hörnet på skyltfönstret. Kanske den rättmätiga ägaren hittade fotot...

Några barn hade han själv aldrig skaffat, han hade prioriterat annat i livet. Han hade levt ensam hela sitt liv och trivts bra med det, hade aldrig haft någon längtan efter familj. Istället hade han byggt ut en stor bekantskapskrets, han hade rest jorden runt och sett sig omkring. Ett liv han hade älskat och kände inte att han ångrade någonting. Många höjde på ögonbrynen och tittade konstigt på honom när han berättade de, själv kunde han inte se något konstigt i det - alla gjorde vi ju våra val här i livet och alla är vi olika. Konstigare än så är det ju inte. Men det var inte alla som resonerade så. Det var inte alla som förstod honom, själv kunde han inte förstå dem som valde att bilda familj. Själv kände han sig instängd i den typen av liv, att det berövade honom hans frihet på något märkligt vis. Så hade han alltid resonerat och kunde föreställa sig att leva livet på något annat vis. Och tur är väl att vi alla är olika, att det finns människor för allt. Visst hade han känslor som alla andra, visst hade han haft relationer, men hade aldrig velat flytta ihop med någon - där gick gränsen. Han behövde sin egen vrå av världen, där han kunde dra sig undan och vara för sig själv - han ville själv kunna välja när han ville vara social och inte. Sitt sällskap fann han i katten därhemma, i att kunna ringa till folk när han ville - men ville inte ha folk inpå sig dygnet runt, det orkade han inte med.

När han till och med valt att resa ensam hade folk också rynkat på ögonbrynen, hur kunde man vilja det? Men det finns en tjusning även med det. Man kommer alltid i kontakt med folk ändå under resans gång och trivs man i sitt eget sällskap finns inget som hindrar att göra saker på egen hand. Och det var just det han gjorde - trivdes i sitt eget sällskap.


Han vaknade ur sina tankar av en lastbil som plötsligt dundrad förbi nästan framför näsan på honom. Han hade redan hunnit fram till nästa korsning utan att egentligen tänka på det. En stor hög skräp hade det hunnit bli, han gick iväg efter kärran och sin skyffel. Så över nästa korsning, till höger den lilla sytillbehörsaffären och en frisörsalong intill. Tvärsöver gatan en musikaffär och en fotoateljé. Förstrött sopade han sig fram längs gatan uppemot trafikljusen. Han passerar det lilla glasmästeriet i källarvåningen i det gamla 20-talshuset. Fönstren var smutsiga och lite smutsiga, det förvånade honom att fönstren såg ut så i ett glasmästeri - knappast särskilt bra reklam! Vid något tillfälle hade han varit in i huset och han mindes hur förfallet det hade varit inne i trappuppgången. Färg som hängde i flagor från väggarna, att det luktade gammalt och instängt.

Han låter skräpet ligga, vänder tillbaka med sopkvasten i handen mot skottkärran längst ner i backen vid syaffären. Han korsar gatan med kärran och börjar arbeta sig uppför gatan igen, nu på andra sidan. Sakta började hans korta arbetsdag lida emot sitt slut, rundan slutade vid trafikljuskorsningen. En snabb titt på klockan, kvart i fem. Det gick inte att klaga på. Några minuter till så skulle han vara klar. Den lilla hög han nu samlat ihop hamnade i skottkärran, han korsade snabbt gatan och plockade ihop sin andra hög innan han började gå emot kommunalhuset.

Väl nere i källaren igen tömde han skottkärran och ställde ifrån sig sopen och skyffeln. Han började gå hemåt. Det skulle nu bli en andra frukost och en liten tupplur. Det brukade han alltid göra när han kom hem.

Sakta började den lilla staden vakna till liv. En och annan bil svepte förbi med någon morgonpigg arbetare, någon cyklist här och där. Han körde förstrött ner händerna i byxfickorna och promenerade hemåt.

 

 
AB 1, 2, 3 DB 1, 2, DN 1, POL, SvD 1

Bilderna lånade från Aftonbladet, Swe Entré, Heddas blogg, VäxtEko och Revolution
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Författat

Sorgen

Hon krossade cigaretten i askfatet. Vilken i ordningen var det den här natten? Hon visste inte, hon hade tappat räkningen för länge sedan. Det molade och värkte i tinningarna av sömnlöshet, hunger och för många cigaretter. Kroppen kändes obeskrivligt tung och utmattad, musklerna utarbetade som efter ett maratonlopp och kroppsdelarna ville inte riktigt hänga med. Rörelserna blev fumliga och klumpiga.

Över trädtopparna började solen stiga uppåt som en stor, röd boll och himlen färgades i regnbågens alla färger. Fåglarna kvittrade och det doftade underbar från alla som började slå ut denna tidiga junimorgon. Det är sådana här morgnar man ska var lycklig, tänkte hon. Man ska njuta, man ska koppla av, kanske förbereda en picknickkorg och ge sig iväg till en strand frampå dagen. Avsluta dagen med en god middag i solen på uteplatsen. Kunna njuta av livet, se de ljusa stunderna i tillvaron - de där små, obetydliga tingen. Men någonstans på vägen har stinget försvunnit, glädjen fanns inte där längre.


Så fort hon la huvudet på kudden började tankarna virvla. Huvudet känndes plötsligt konstigt tomt trots alla tankar som virvlade runt. Det blir svårt att fokusera, samla tankarna och koppla av. Hjärtat började plötsligt slå som att det skulle hoppa ut ur bröstet, kroppen skakade och lakanen blev våta. Trots att svetten rann längs kroppen frös hon. Minnena fanns där och kom krypande över henne i mörkret som en hoper osaliga andar som inte vill hålla sig borta. De drog, de slet och de ryckte. Det dånade i huvudet trots att det var alldeles tyst i rummet.

Så hade det varit varje natt i månader, eller var det år? Hon visste inte längre hur länge det hade varit så här. Hon kunde inte sätta fingret på när allt började, när tillvaron och vardagen plötsligt blev ett suddigt töcken, ett okontrollerbart kaos. Allt flöt ihop, gränsen mellan dag och natt suddades ut - alla dagar känndes likadana. Vilken dag var det idag? Hon kunde inte minnas. Hon tittade på den lilla rutan på armbandsuret där datumet stod. Tredje juni. Det är sommar!

Hon mindes tillbaka till somrarna som liten, i familjens sommarstuga i skärgärden. Då var hon glad. Somrarna var alltid något speciellt. När de kom med färjan till den lilla kajen och morfar stod där och tog emot. Hennes morfar som alltid var lika glad över att se henne, som slängde upp henne högt i luften och bollade runt med henne med ett stort hjärtligt leende på läpparna. Hur det kittlade i magen när han slängde runt med henne, hur han drog upp hennes tröja och blåste på hennes mage. Hans skäggstubb som kittlade mot huden.

Hon har alltid älskat somrarna, då har hon levt ut, blommat upp som blomsterängarna kring hennes lilla hus. Hon har blivit glad och pigg - av ljuset, värmen, dofterna och fågelsången. Men nu... Ja, vad hade hon kvar nu? Hon klarade inte längre att njuta av något.


Sakta reste hon sig upp och gick in köket. Är det någon vits att försöka sova lite? Tveksamt. Hade hon sovit någonting alls inatt? Hon visste faktiskt inte. Kanske hade hon glidit in i någon lätt slummer, kanske inte. Det gick inte riktigt att sätta fingret på. Klockan på köksväggen visade på tre minuter över fem. Det var fortfarande tidigt, fortfarande kunde det finnas en viss chans att hon skulle kunna få lite sömn.

Hon öppnade skafferidörren och plockar fram lite bröd, ur kylskåpet smör och ost. Någonstans kände hon sig ändå lite hungrig, det var ovanligt. En macka skulle hon nog ändå få i sig. Hon kastade en blick på kaffebryggaren, det hade verkligen varit gott med kaffe till smörgåsen. Men skulle hon ha minsta chans att få en blund, då vågade hon inte ta något. Det fick bli mjölk istället. Hon återvänder till uteplatsen och solen. En liten gnutta tillfredsställelse gav det ändå att sitta där, att höra fåglarna kvittra och känna på dofterna i den stilla försommarmorgonen.

Det hördes en duns från hallen. Morgontidningen. Stilla funderade hon över varför hon inte sagt upp den, det var länge sedan hon hade läst den särskilt grundligt. Den kom varje morgon och blev mest liggande. TV tittade hon nästan aldrig på så hon läste inte ens TV-tablån längre.


Smörgåsen smakade rätt bra ändå, någonstans hade hon lite aptit kvar trots allt. Kroppen kändes nu än tyngre, än mattare. Ögonlocken kändes som två tunga klot som knappt gick att hålla uppe. Hon gäspade. Det kunde vara värt ett försök att sova. Hon tog med sig glaset till diskbänken och gick emot sängen. En obehagskänsla fyllde kroppen så fort hon närmade sig sovrummet. "Slappna av", manade hon sig själv, "det KAN gå!". Hon kröp ner under täcket och försökte lägga sig tillrätta i sängen. Det var svårt att ligga still, kändes som myror i hela kroppen.

Med ett ryck flyger hon upp ur sängen. Hon hade skrikit. Väckarklockan visar kvart i nio. Lite över en timme hade hon lyckats sova trots allt.

Vad hade fått henne att skrika? Det hände ibland att hon gjorde det av sina drömmar, men nu kunde hon inte riktigt minnas. Vimmelkantigt tar hon sig till badrummet och blaskar av ansiktet i kallt vatten, går vidare till köket där hon sätter sig under fläkten och tänder en cigarett. Hon borde egentligen sluta, men kände att det inte var riktigt vad hon orkade med just nu, inte en påfrestning till.

Så började minnena av drömmen komma krypande tillbaka till henne. Hon blev jagad, men sprang alldeles för långsamt. Det var den vanliga drömmen, den ständigt återkommande. Hon jagades av flera personer som ville göra henne illa, väldigt illa. De skrek efter henne, kommenterade hennes utseende och kläder, hånade henne medan hon vettskrämd försökte springa ifrån dem.

Drömmen väckte alltid samma minnen, samma minnen från hennes skoltid. Då jagades hon inte bara i sina mardrömmar utan kors och tvärs över skolgården - och då var det inte längre bara en läskig dröm, utan en skrämmande verklighet. Hon hånades och bannades, blev slagen och provocerad. Allt hon gjorde var fel, han sa var galet, hennes kläder fula, åsikter knäppa. De hittade alltid något att driva med henne för. Hur stod hon egentligen ut i alla år, brukade hon fråga sig? Tio långa år med ständiga plågoandar, tio år av plåga och förnedring.

Minnena var många och dök då och då upp i hennes drömmar om nätterna - de gånger hon klarade att sova. En gång blev hon indragen i ett soprum av ett gäng tjejer. Någon av dem hade stulit en lärares plånbok från lärarrummet med en ganska ansenlig summa pengar i. Nu ville givetvis läraren ha igen sin plånbok och tjejgänget försökte få henne att ta på sig skulden för stölden. Hon vägrade.

"Vi kommer ändå sprida ut att det var du" sa de, "alla kommer att få veta vilken tjuv du är!"

De står i en halvcirkel runt henne där hon står i ett hörn, en av dem med plånboken i handen. Alla har ett hånfullt leende på läpparna.

"Du kan ta plånboken och gå erkänna själv, då kommer du lindrigast undan!"

"Vad händer annars?" stammade hon, fast hon egentligen redan visste. Tjejerna gapskrattar.

"Ska vi visa henne? Ska vi ta en liten demonstration?" sa en av dem. Hon böjer sig ner efter en planka som låg på det karga cementgolvet.

"Vill du veta vad som händer? Eller, jag har ändrat mig! Det kommer hända ändå!"

Plötsligt viner plankan genom luften och träffar henne över vänstra låret. Det högg till likt en yxa som någon kört in i benet. Hon faller ner på knä av smärtan. Nästa slag kommer över ryggen och hon hamnar liggande på mage på det kalla betonggolvet. Men så kommer ett ljud som inte borde kommit nu. Plankan faller i golvet bredvid henne. Va? Var det redan över? Hon lyfter försiktigt på huvudet trots smärta i rygg och ben. Då kom sparken - rätt i ansiktet så att hon snor runt och hamnar på rygg. Blodsmaken tränger fram i munnen. En spark till, nu i magen. Hon kippar efter luft.

Så var plötsligt allt stilla. Hon hör som på avstånd dörren till soprummet slå igen och hon är plötsligt ensam i rummet med stanken av sopor. Hur länge hon blivit liggande kunde inte säga, hon måste svimmat av smärtan. Nästa minne var sjukhussängen. Hon hade ljugit för sina föräldrar, sagt att hon ramlat från klätterställningen. Det hade knappast trott henne, men av någon anledning inte rotat vidare i det hela.

Hon rös till av minnet, det är inte långt ifrån att tårarna börjar välla fram. Hon stålsätter och lyckas skjuta undan minnet. Hon tittar ner och upptäcker att hon fortfarande inte klätt på sig. Över ena köksstolen hängde en t-shirt och ett par träningsbyxor. Hon drog på sig dem. Kroppen kändes rastlös, det kröp i hela kroppen. En promenad brukar få bort den värsta rastlösheten och hon drog bestämt på sig en tunn jacka och ett par skor. Tyst sköt hon igen dörren efter sig och kom ut i solen som nu börjat värma.

Hon hade en invand runda som hon ofta gick under sina sömnlösa nätter, det har blivit några gånger vid det har laget och det är nästan att skorna själv hittar runt. Hon följer stigen genom en liten skogsdunge och kommer ner till den lilla småbåtshamnen bredvid badstranden. Här kommer det om några timmar vara fullt med lekande barnfamiljer och solbadande tonåringar. Barn som leker i strandkanten, ungdomar som grillar och lyssnar på musik. Hon viker av åt vänster och går efter strandkanten.

Hon hade en gång drömt om att jobba till sjöss. Hon hade tyckt om matlagning och hade velat jobba som kock på en båt. Och jovisst, hon hade också sökt in till utbildningen och kommit in. Men så hände olyckan med stort O. Eller från början var det ingen olycka, det var rakt igenom något positivt. Hon hade blivit kär. Träffat en kille med strålande leende, brinnande ögon och en rent fantastisk charm. Hon föll pladask, men han kunde inte flytta någonstans just då och hon hade tackat nej till sin plats på skolan. De flyttade ihop efter bara några månader. Allt var frid och fröjd och han var lycklig.

Men så började det komma små, små saker. Lite svartsjuka, en och annan anklagelse. Så blev han ångerfull och bad om ursäkt.

Så en fredagskväll hade hon varit på personalfest. Det blev sent och hon hade dansat några danser med sin manlige chef. Inget mer med det hade hon tyckt. På samma fest hade även en kompis till hennes pojkvän varit.

När hon kommer hem sitter hennes pojkvän uppe trots den sena timmen och väntar på henne. Hon märker direkt att han var arg. Att han hade temperament visste hon redan och det märktes lång väg när han var irriterad eller arg. Det blev en hetsig diskussion, han var svartsjuk och började genast anklaga henne för att ha en affär. "Är det därför du jobbar över så ofta?", "Fan heller att du gör annat än att knulla på jobbet!", "Du behöver inte ljuga! Klart jag fattar hur det ligger till! Tror du jag är dum?".

Hon blev lite rädd för hans plötsliga beteende men försökte ändå förklara, försökte få honom att förstå. "FAN vad du ljuger!" Plötsligt ryker en vas genom luften. Hon inser först för sent vilken vas det var - den hon ärvt efter sin mormor. En oersättlig vas både vad gäller pengar och minnen. Hon blir först ledsen, sedan arg och skriker tillbaka. Nästa sak hon minns är att hon ligger på golvet med blod rinnande från pannan och en bultande smärta över tinningen. En spark i magen, en annan över ryggen och så över benen. Hon skriker. Av smärta, av ilska, av rädsla. Saker flyger genom rummet och han är plötsligt helt vansinnig, helt oresonlig - som ett rasande odjur.

Återigen vaknar hon på sjukhus utan att egentligen minnas hur hon kommit dit. Hennes pojkvän sitter på en stol bredvid sängen och det syns att han gråtit. Han bönade och bad henne att förlåta honom för det han gjort, något hon också i sin enfald gjorde. Detta som hon själv tidigare förfasat sig över att misshandlade kvinnor gjorde, nu gjorde hon själv samma misstag.

Men tiden gick och det blev fler slag och sparkar, bråk, gräl, blåmärken, sår och brutna ben. Till slut tog hon mod till sig och lämnade sin pojkvän, polisanmälde honom. Det blev rättegång och han fick nåt åt i fängelse och kom sedan ut igen - hämndlysten som aldrig förr. Hon förföljdes, han dök upp i hennes hem besöksförbud till trots. Och det hela slutade med att hon till slut hamnade i det lilla huset hon nu bodde i under skyddad identitet.

Stigen vek av upp från vattnet och in i ytterligare ett litet skogsparti. Fåglarna kvittrade, solen sken och dofterna var ljuva. Men de nådde på något vis inte fram till henne. Hennes tillvaro var som en kupa - allt skedde på något vis på avstånd utan att hon knappt hörde och såg det.

Borta bland träden började hon skymta sitt lilla gula hus med vita knutar. Tanken av att komma hem igen väckte på något vis ångestkänslorna igen. Det var som att rummen var laddade med någon form av ångest, dålig karma - så fort hon kom innanför dörrarna kom paniken och ångesten tillbaka. Kravet på sig själv att vila och sova, sköta hushållet...


Hon rotade i fickan efter nycklarna och hittade dem någonstans långt ner. Väl innanför dörren började oron åter krypa över henne, det var som det vilade en dimma av oro och ångest mellan husets väggar. Yrseln, oron, hjärtat som började skena... Det var ljust av solen som sken in genom fönstrena, för bara en tid sedan hade hon varit lycklig av detta vackra väder, hon hade njutit och tagit tillvara på dagen. Men nu... Hon förmådde inte längre njuta av tillvaron och ta tillvara på den. Hur långe hade detta egentligen pågått? Hon hade helt tappat greppet och tidsuppfattningen för när det börjat. Sömnproblemen, ångest, oron - det kändes som dessa känslor funnits där i evighet.

Läkarbesök hade det blivit, hon hade bönat och bett, ringt, tjatat och gråtit. Någon hade skrivit ut en ask sömntabletter, en annan mumlat om tecken på depression och ordinerat henne kosttillskott. Tillvaron kändes än mer som ett okontrollerbart kaos. Hon orkade inte ta hand om sig själv. Varför stiga upp? Varför duscha och byta kläder? Fanns det någon mening alls? Paniken när det närmade sig sängdags - bara ordet sova fick henne att drabbas av panik. Dagar och nätter flöt ihop till ett töcken, något oidentifierbart som inte gick att sära på. Tiden och livet tickade förbi i en evig kamp att bita sig fast vid livet.

Hon tittade på klockan. Halv elva. Hon var obeskrivligt trött. Tröttheten fick kroppen att verka och kännas obeskrivlig tung, ögonlocken var tunga som bly. Men bara att kasta blicken emot sovrummet fick henne att drabbas av panik och kroppen började skaka nästan okontrollerat. Svetten kom krypande.

Rastlöst vandrade hon runt i huset en stund. Försökte skaka av sig överskottsenergin. Någonstans ville hon göra något för att få tiden att gå. Men vad? Hon orkade inte, drabbades direkt av beslutsångest. Orken fanns inte där. Beslut var alltid svåra att ta. Vad ska jag äta till middag? Vad ska jag ha på mig? Ska jag städa eller tvätta? Saker blev istället liggande.

Tiden tycktes masa sig iväg. Hon slog sig ner framför TV:n, men slog snabbt av den igen. Ingen ro, ingen koncentration alls. Men samtidigt totalt orkeslös. En märklig känsla. Hur länge till skulle hon orka? Livet verkade sakta men säkert rinna ur henne. Lusten, stinget - inget av det fanns längre där.

Sakta sköt hon upp glasdörren till altanen och satte sig i en av solstolarna i vit plast. Hon tände en cigarett. Det blev alldeles för många per dag, hon levde mer eller mindre på cigaretter. Mat? Nej, det fick hon inte i sig i några större mängder.


Det hade börjat blir riktigt varmt i solen nu, det skulle bli en fin dag. Hon slöt ögonen en stund, försökte slappna av. Men det kröp i kroppen. Halvrökt krossades cigaretten i askfatet, hon reser sig och går in. I badrummet faller hennes blick på asken med sömntabletter hon hade fått utskriven efter mycket tjatande. Den är var knappt öppnad. Det var många gånger hon tänkt tanken, men på något vis skjutit upp det. Sakta öppnar hon asken och bläddrar med fingrarna mellan kartorna med tabletter. Fem kartor med 14 tabletter i varje. En röd triangel på asken.

I köket öppnar hon barskåpet. En flaska vin längst in i ett hörn, det var allt hon hade i det för tillfället. Korkskruven, var var den? Jodå, den låg på sin plats i översta kökslådan. Så ett glas.

Tablett efter tablett trycker hon ut ur kartorna, stoppar i munnen och sköljer ned med vin. Hela asken och större delen av vinflaskan försvinner.


Efter en stund kommer dåsigheten krypande. Så blir allt svart....

 

 
AB 1, 2, 3 EX 1, 2

Bilderna lånade från Niklas Baudin, Horseway och Teckna
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Författat

Visa fler inlägg