Att söka jobb

Ibland känner jag mig som en bortskämd snorunge när jag söker jobb. En bortskämd snorunge som tror att man kan välja och vraka bland jobb.
I min värld är grundprincipen att alla som kan ska jobba utifrån sin förmåga. Självklart ska man inom rimliga gränser vara beredd att flytta för ett jobb och/eller söka sådant som man kanske är överkvalificerad för eller som inte faller inom det område man vill helst vill jobba. Det ska exempelvis inte att gå på A-kassa hur länge som helst i väntan på drömjobbet med stort D.
Men sen finns det förstås vissa gränser någonstans. Personligen söker jag inga jobb som jag instinktivt känner inte passar mig, där jag av en eller annan anledning redan från början är övertygad om att jag inte kommer att trivas.
Med åren har jag lärt mig att följa min magkänsla, att den känslan i de allra flesta fall är rätt. Sedan jag slutade på Trafikverket för snart år sedan har jag hunnit söka ett rätt stort antal jobb. Och några gånger - även om det inte är särskilt många - har jag antingen dragit mig ur rekryteringsprocessen eller avböjt ett jobberbjudande då jag under processens gång insett att det rör sig om ett jobb som inte passar mig av någon anledning.
Någon ytterst enstaka gång under det gångna året har det också skett att jag blivit erbjuden jobb utan att ha sökt dem. Jag skulle inte kalla det att jag blivit headhuntad, men det har varit tillfällen då jag visat intresse för en arbetsgivare i något sammanhang och sedan har en annan tjänst än den jag sökt dykt upp. Och så har jag blivit kontaktad. Man blir givetvis smickrad när sådana situationer uppstår, men även där har det hänt att jag aböjt erbjudandet.
Men varje gång jag tackar nej till ett jobb, får jag av någon märklig anledning dåligt samvete. Kanske just därför att jag grunden tycker att var och en ska dra sitt strå till stacken. Nu är det visserligen så att jag har ett vikariat och för tillfället är självförsörjande. Jag tackar inte nej till jobb samtidigt som jag går hemma och stämplar. Men när det finns människor som knappt kan få ett jobb, får jag själv tillräckligt många erbjudanden för att kunna tacka nej. Och det får mig ibland att känna mig som en bortskämd snorunge som tycks tro att jag kan välja vraka bland jobberbjudanden. För det ligger ändå en liten bit från sanningen, milt uttryckt...
 

 
Bilden lånad från Shortcut
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: Arbetsförmedlingen, arbetslös, arbetsmarknad, jobb

Strejkande sophämtare

 
Jag vet inte riktigt på vilken fot jag ska stå när det gäller strejken bland sophämtarna här i Stockholm. Jag har själv inte drabbats av strejken än, det tycks finnas gott om mariginal i soprummen där jag bor. Annars hade jag förmodligen varit av en mer bestämd uppfattning.
En sophämtare tjänar visserligen idag 35.000-36.000 kronor och har 29,5 timmars arbetsvecka, båda värderna är genomsnittssiffror. Bra avtal får man inekligen säga, framförallt om man jämför med många långt mer ansvarsfulla jobb. Sen kan jag tycka att de faktiskt förtjänar ett bra avtal med tanke på att det är ett viktigt jobb som är slitsamt och faktiskt kan ge en hel del yrkesskador.
Utifrån vad jag läst i media har arbetsgivaren velat försämra avtalet och krävt att de anställda ska gå ner till 28.000 kronor i månaden. Något som jag absolut förstår att det blir ett ramaskri över, det är ju ingen liten lönesänkning man föreslår. Nu vet jag inte exakt vad facket faktiskt har gjort i ärende, men det har inte skrivits något i media om vilka diskussioner de haft med arbetsgivaren. Och jag tycker det är konstigt att man verkar ha gått med på en sådan lönesänkning från fackets sida.
Personligen hade jag förmodligen dock valt en fredligare väg än de strejkande sophämtarna. Jag skulle nog inte välja att gå ut i en strejk som inte facket sanktionerat, utan snarare valt att säga upp mig direkt istället.
Och det är väl där det blir lite marigt på nåt vis. Även om jag förstår ilskan och besvikelsen hos sophämtarna, drabbar deras vilda strejk så otroligt många och jag har svårt att helhjärtat stödja den, även om jag väldigt gärna skulle vilja. Jag värnar absolut strejkrätten, men anser i grunden att det ska gå till enligt arbetsmarknadens spelregler - det vill säga att strejker skall gå genom facket.
Sen kan man givetvis vrida på det hela många gånger om. Just den här typen av händelsutveckling är förstås en konsekvens av att verksamheter läggs ut på entreprenad och uppdraget går till den som erbjuder lägst pris. I förlängningen blir säkert personalen drabbad genom sämre vilkor i vissa fall för att man vill hålla kostnaderna nere.
 

 
KÄLLOR: DN 1 2 3 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad från Sydsvenskan
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: strejk

Svårare att få jobb efter 40

Så får man väl anse det bevisat, det jag länge misstänkt. Nämligen att det redan efter 40 blir avsevärt att få jobb via vanliga platsannonser Detta enligt en studie gjord av Ifaus (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering). I studien har man skickat ut över 6.000 fiktiva jobbansökningar till arbetsgivare som annonserat efter bland annat administratörer, kockar, lokalvårdare, butikssäljare och lastbilsförare.
I en efterföljande enkät har arbetsgivarna fått svara på vad de värdesätter när de anställer ny personal. Flexibilitet, anpassningsbarhet och initiativkraft står då högt i kurs. Alltså kan man tänka sig att arbetsgivarna tycker att dessa faktorer avtar efter 40 nånstans.
Intresseorganisationen Företagarna tänker sig att det handlar om vanföreställningar bland arbetsgivarna – att exempelvis äldre inte är förändringsbenägna.
– Forskning visar att det är de äldsta och de yngsta som är mest förändringsbenägna, säger Günther Mårder, vd på Företagarna till DN. Däremot är de mellan 30 och 40 inte särskilt flexibla, de är ofta fast i barnåldern om man ska generalisera, enligt Mårder.
Dessutom kan det vara så att det är relativt sett dyrare att anställa en äldre, som förväntar sig en högre lön. Men samtidigt är undrar jag om arbetsgivarna har råd att välja bort oss lite äldre när de rekryterar? Man pratar idag ibland om att det faktiskt är brist på arbetskraft inom vissa sektorer, bara där är det väl argument nog att inte välja bort någon bara på grund av åldern.
Sen tror jag ärligt talat att många arbetsgivare lurar sig själva, att en förutfattad mening är att om man anställer yngre är oddsen högre att man blir kvar längre hos en och samma arbetsgivare. Så var det kanske hos tidigare generationer, då man oftare tog ett jobb efter skolan och sedan blev kvar. Numera ska 20-åringarna förverkliga sig själva och göra en massa annat, man blir sällan kvar på samma jobbar under 15-20 år eller mer. Anställer man istället en 40-åring är sannolikheten större att denna blir kvar 20-25 år. Kanske kräver en 40-åring aningen mer i lön, men vad kostar det att nyrekrytera och utbilda ny personal? På det flesta arbetsplatser blir det dessutom ett kvalitetstapp i arbetet, inte bara under utbildningstiden. En nyutbildad person presterar naturligt inte lika bra om någon som har några års yrkeserfarenhet på arbetsplatsen.
Ovanpå det besitter oftast vi i 40-årsåldern och uppåt något som en 25-åring inte har och som heller inte kan mätas i betyg och utbildningar. Nämligen erfarenhet - både av yrkeslivet och livet i övrigt. Något som ger en allmänbildning som en yngre person oftast inte har (om man får generalisera lite).
Naturligtvis har jag inget emot att yngre kommer ut på arbetsmarknaden, det är självklart bara bra. Men jag vänder mig emot att man gallrar bort en arbetssökande bara på grund av dennes ålder. Jag själv fyller snart 40, men skulle åldern till trots nog beskriva mig som både anpassningsbar och flexibel. Om det sen hänger ihop med att jag bytt jobb ett 10-tal gånger genom livet eller något annat har jag ingen aning om...
 

 
Bilden lånad från McGill blogs
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Jobb och arbetsmarknad
Taggar: Arbetsförmedlingen, arbete, arbetsgivare, arbetslös, arbetsmarknad, jobb, jobba, söka jobb

Visa fler inlägg