Övning ger färdighet

Under senare år har jag genomgått en hel rad olika utbilningar där man ges fejkade scenarior som man ska öva på för att vara beredd inför en eventuellt skarp situation. Jag tänker på utbildningen till operatör på polisens ledningscentral, där vi dagligen övade på olika scenarior, liksom utbildningen till tågklarerare. Precis som militärutbildningen i Umeå förra vintern.
Varje gång jag ställs inför en sådan situation händer i stort sett samma sak. Jag har jättesvårt att ta seriöst på det. Det går bara inte. När jag vet att en tabba eller något "spex" inte ger några konsekvenser, är det nästa omöljligt att låta bli att fjanta till sig lite.
Under militärövningarna insåg jag givetvis vikten av att inte resa sig oftareän vad som är absolut nödvändigt för att undvika att bli skjuten. Men eftersom jag visste att det bara var en övning, tog jag mig mer eller mindre omedvete att vara uppe och gå vid övningsområdet istället för att ligga lågt i spenaten.
Och det har ingenting med att göra att jag inte inser allvaret, att jag tar lätt på det hela. Det är snarare så att jag inte rktigt kan ta det hela på allvar när jag vet att detär på låtsas. Personligen funkar jag mycket bättre under press, när jag vet att det är blodigt allvar. Och jag skulle inte bara ta det hela på större allvar, jag skulle säkerligen lära mig mycket mer också.
Finns det någon annan som känner igen sig i detta, eller är jag helt ensam om att känna så här?!
 

 
Bilden lånad från Fotosidan
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Jobb och arbetsmarknad

Att söka jobb

Ibland känner jag mig som en bortskämd snorunge när jag söker jobb. En bortskämd snorunge som tror att man kan välja och vraka bland jobb.
I min värld är grundprincipen att alla som kan ska jobba utifrån sin förmåga. Självklart ska man inom rimliga gränser vara beredd att flytta för ett jobb och/eller söka sådant som man kanske är överkvalificerad för eller som inte faller inom det område man vill helst vill jobba. Det ska exempelvis inte att gå på A-kassa hur länge som helst i väntan på drömjobbet med stort D.
Men sen finns det förstås vissa gränser någonstans. Personligen söker jag inga jobb som jag instinktivt känner inte passar mig, där jag av en eller annan anledning redan från början är övertygad om att jag inte kommer att trivas.
Med åren har jag lärt mig att följa min magkänsla, att den känslan i de allra flesta fall är rätt. Sedan jag slutade på Trafikverket för snart år sedan har jag hunnit söka ett rätt stort antal jobb. Och några gånger - även om det inte är särskilt många - har jag antingen dragit mig ur rekryteringsprocessen eller avböjt ett jobberbjudande då jag under processens gång insett att det rör sig om ett jobb som inte passar mig av någon anledning.
Någon ytterst enstaka gång under det gångna året har det också skett att jag blivit erbjuden jobb utan att ha sökt dem. Jag skulle inte kalla det att jag blivit headhuntad, men det har varit tillfällen då jag visat intresse för en arbetsgivare i något sammanhang och sedan har en annan tjänst än den jag sökt dykt upp. Och så har jag blivit kontaktad. Man blir givetvis smickrad när sådana situationer uppstår, men även där har det hänt att jag aböjt erbjudandet.
Men varje gång jag tackar nej till ett jobb, får jag av någon märklig anledning dåligt samvete. Kanske just därför att jag grunden tycker att var och en ska dra sitt strå till stacken. Nu är det visserligen så att jag har ett vikariat och för tillfället är självförsörjande. Jag tackar inte nej till jobb samtidigt som jag går hemma och stämplar. Men när det finns människor som knappt kan få ett jobb, får jag själv tillräckligt många erbjudanden för att kunna tacka nej. Och det får mig ibland att känna mig som en bortskämd snorunge som tycks tro att jag kan välja vraka bland jobberbjudanden. För det ligger ändå en liten bit från sanningen, milt uttryckt...
 

 
Bilden lånad från Shortcut
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: Arbetsförmedlingen, arbetslös, arbetsmarknad, jobb

Strejkande sophämtare

 
Jag vet inte riktigt på vilken fot jag ska stå när det gäller strejken bland sophämtarna här i Stockholm. Jag har själv inte drabbats av strejken än, det tycks finnas gott om mariginal i soprummen där jag bor. Annars hade jag förmodligen varit av en mer bestämd uppfattning.
En sophämtare tjänar visserligen idag 35.000-36.000 kronor och har 29,5 timmars arbetsvecka, båda värderna är genomsnittssiffror. Bra avtal får man inekligen säga, framförallt om man jämför med många långt mer ansvarsfulla jobb. Sen kan jag tycka att de faktiskt förtjänar ett bra avtal med tanke på att det är ett viktigt jobb som är slitsamt och faktiskt kan ge en hel del yrkesskador.
Utifrån vad jag läst i media har arbetsgivaren velat försämra avtalet och krävt att de anställda ska gå ner till 28.000 kronor i månaden. Något som jag absolut förstår att det blir ett ramaskri över, det är ju ingen liten lönesänkning man föreslår. Nu vet jag inte exakt vad facket faktiskt har gjort i ärende, men det har inte skrivits något i media om vilka diskussioner de haft med arbetsgivaren. Och jag tycker det är konstigt att man verkar ha gått med på en sådan lönesänkning från fackets sida.
Personligen hade jag förmodligen dock valt en fredligare väg än de strejkande sophämtarna. Jag skulle nog inte välja att gå ut i en strejk som inte facket sanktionerat, utan snarare valt att säga upp mig direkt istället.
Och det är väl där det blir lite marigt på nåt vis. Även om jag förstår ilskan och besvikelsen hos sophämtarna, drabbar deras vilda strejk så otroligt många och jag har svårt att helhjärtat stödja den, även om jag väldigt gärna skulle vilja. Jag värnar absolut strejkrätten, men anser i grunden att det ska gå till enligt arbetsmarknadens spelregler - det vill säga att strejker skall gå genom facket.
Sen kan man givetvis vrida på det hela många gånger om. Just den här typen av händelsutveckling är förstås en konsekvens av att verksamheter läggs ut på entreprenad och uppdraget går till den som erbjuder lägst pris. I förlängningen blir säkert personalen drabbad genom sämre vilkor i vissa fall för att man vill hålla kostnaderna nere.
 

 
KÄLLOR: DN 1 2 3 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad från Sydsvenskan
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: strejk

Visa fler inlägg