Jantelagens förlovade land

Det finns nog inget mer osvenskt än att framhäva sig själv, att belysa sina goda egenskaper och att tala gott om sig själv. I Jantelagens förlovade land är sådant inte riktigt tillåtet och socialt accepterat. Hur det nu kan komma sig.
Tanken slår mig varje gång jag ska snickra ihop en jobbansökan. Det blir liksom lite obekvämt att marknadsföra sig själv och belysa sina bästa sidor och vad man är duktig på. Det känns lite som att leka reklammakare, att försöka hitta så många positiva saker om en vara eller tjänst som det bara går. Även om innebär att man kanske tummar en liten, liten aning på sanningen. Och även om man utelämnar de största nackdelarna.
Det känns lite busigt på nåt vis. Hur mycket kan jag ta i utan att den potentiella arbetsgivaren tycker att det blir mycket? Hur mycket positivt kan jag skriva om min eventuellt blivande arbetsgivare utan att det upplevs som smörigt och banalt?
Min svenska blyghet i jantelagens namn sätter många gränser. I många andra kulturer hade man broderat ut i avhandlingslånga texter om just min förträfflighet. Så det blir svårt att sticka ut ifrån mängden utan att verka vara kaxig, smörig eller rentav arrogant. Åtminstone med svenska mått mätt. 
 
Sen kommer vi till den minst lika svenska lojaliteten. Vi är extremt lojala och vill helst inte stöta oss med någon överhuvudtaget. Man får liksom känslan av att vara otrogen när man redan har ett jobb men söker nytt. Visserligen har jag varit öppen på jobbet med att jag söker annat så länge jag bara har ett vikariat. Men det är ändå konstigt när man försöker marknadsföra sig för att gå över till en annan arbetsgivare.
 

 
Bilden lånad från Betterteam
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: arbetsmarknad, jobb, jobbansökan, söka jobb

Övning ger färdighet

Under senare år har jag genomgått en hel rad olika utbilningar där man ges fejkade scenarior som man ska öva på för att vara beredd inför en eventuellt skarp situation. Jag tänker på utbildningen till operatör på polisens ledningscentral, där vi dagligen övade på olika scenarior, liksom utbildningen till tågklarerare. Precis som militärutbildningen i Umeå förra vintern.
Varje gång jag ställs inför en sådan situation händer i stort sett samma sak. Jag har jättesvårt att ta seriöst på det. Det går bara inte. När jag vet att en tabba eller något "spex" inte ger några konsekvenser, är det nästa omöljligt att låta bli att fjanta till sig lite.
Under militärövningarna insåg jag givetvis vikten av att inte resa sig oftareän vad som är absolut nödvändigt för att undvika att bli skjuten. Men eftersom jag visste att det bara var en övning, tog jag mig mer eller mindre omedvete att vara uppe och gå vid övningsområdet istället för att ligga lågt i spenaten.
Och det har ingenting med att göra att jag inte inser allvaret, att jag tar lätt på det hela. Det är snarare så att jag inte rktigt kan ta det hela på allvar när jag vet att detär på låtsas. Personligen funkar jag mycket bättre under press, när jag vet att det är blodigt allvar. Och jag skulle inte bara ta det hela på större allvar, jag skulle säkerligen lära mig mycket mer också.
Finns det någon annan som känner igen sig i detta, eller är jag helt ensam om att känna så här?!
 

 
Bilden lånad från Fotosidan
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Jobb och arbetsmarknad

Att söka jobb

Ibland känner jag mig som en bortskämd snorunge när jag söker jobb. En bortskämd snorunge som tror att man kan välja och vraka bland jobb.
I min värld är grundprincipen att alla som kan ska jobba utifrån sin förmåga. Självklart ska man inom rimliga gränser vara beredd att flytta för ett jobb och/eller söka sådant som man kanske är överkvalificerad för eller som inte faller inom det område man vill helst vill jobba. Det ska exempelvis inte att gå på A-kassa hur länge som helst i väntan på drömjobbet med stort D.
Men sen finns det förstås vissa gränser någonstans. Personligen söker jag inga jobb som jag instinktivt känner inte passar mig, där jag av en eller annan anledning redan från början är övertygad om att jag inte kommer att trivas.
Med åren har jag lärt mig att följa min magkänsla, att den känslan i de allra flesta fall är rätt. Sedan jag slutade på Trafikverket för snart år sedan har jag hunnit söka ett rätt stort antal jobb. Och några gånger - även om det inte är särskilt många - har jag antingen dragit mig ur rekryteringsprocessen eller avböjt ett jobberbjudande då jag under processens gång insett att det rör sig om ett jobb som inte passar mig av någon anledning.
Någon ytterst enstaka gång under det gångna året har det också skett att jag blivit erbjuden jobb utan att ha sökt dem. Jag skulle inte kalla det att jag blivit headhuntad, men det har varit tillfällen då jag visat intresse för en arbetsgivare i något sammanhang och sedan har en annan tjänst än den jag sökt dykt upp. Och så har jag blivit kontaktad. Man blir givetvis smickrad när sådana situationer uppstår, men även där har det hänt att jag aböjt erbjudandet.
Men varje gång jag tackar nej till ett jobb, får jag av någon märklig anledning dåligt samvete. Kanske just därför att jag grunden tycker att var och en ska dra sitt strå till stacken. Nu är det visserligen så att jag har ett vikariat och för tillfället är självförsörjande. Jag tackar inte nej till jobb samtidigt som jag går hemma och stämplar. Men när det finns människor som knappt kan få ett jobb, får jag själv tillräckligt många erbjudanden för att kunna tacka nej. Och det får mig ibland att känna mig som en bortskämd snorunge som tycks tro att jag kan välja vraka bland jobberbjudanden. För det ligger ändå en liten bit från sanningen, milt uttryckt...
 

 
Bilden lånad från Shortcut
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: Arbetsförmedlingen, arbetslös, arbetsmarknad, jobb

Visa fler inlägg