Ny magnetröntgen

I lördags var det dags igen. Dags för magnetröntgen, som jag fortfarande genomgår en gång per halvår. Jag blev lite förvånad att jag fick tid för ett planerat återbesök klockan 09:20 en lördagsmorgon, kändes ju aningen udda å nåt vis. Men jag vet ju hur svårt det är att få tider för röntgen och eftersom jag själv kan ha ett rätt späckat schema emellanåt var det inte direkt ett alternativ att försöka boka om.
Det år alltid med aningen blandade känslor jag beger mig till det återkommande röntgenundersökningarna. Dels är det inte särskilt kul att ligga alldeles stilla på den hårda britsen inne i en varm röntgenapparat i nästan en timme. Men jag är ju också medveten om varför jag ska gå på dessa återbesök ett par gånger per år. Även om läkarna menar att riskerna är små att tumören kommer tillbaka, så finns de ändå där. Det finns en liten risk att man kommer hitta något igen - med allt vad det kommer att innebära i form av nya behandlingar och annat.
Skulle tumören dyka upp igen, tror man att det kommer räcka med strålbehandling. Men man vet ju hur nyckfull den här sjukdomen är, så det känns lika bra att inte räkna med någon lätt överstökad behandling om det nu skulle bli så att det behövs.
Men om nu får tillåta sig att skryta lite, så märker jag fortfarande framsteg i måendet. Det är små, små förändringar till det bättre som man i stort sett bara märker om man jämför med hur kroppen var för några månader sedan. Men med tiden har både ork, finmotorik och balans förbättrats. Även om det kanske varit rent slaviskt, har jag följt läkarnas rekommendationer kring hur jag bör leva för att kroppen ska återhämta sig så gott det går. Jag har levt så normalt det bara går och försöker hinna med att träna i snitt tre gånger i veckan.
Jämför jag med veckorna innan operationen har jag gått ner lite drygt 15 kilo sedan dess. Jag orkar väsentligt mycket mer än för bara några månader och svettas mycket mindre än vad jag någonsin gjort. Ända sedan jag var liten har jag alltid svettats floder, fråga mig inte varför. Även när jag sover rinner svetten om mig och lakanen byts minst en gång i veckan - oftast med jämnare mellanrum.
Och i och med att jag tränar mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, gör förstås kroppen en väldig tjänst. Det enda jag inte riktigt klarar av längre är att spela gitarr. Lite ironiskt på något vis med tanke på att jag sedan tonåren velat lära mig, men det har inte blivit av förrän i vuxen ålder. När jag sen väl lär mig genomgår jag en operation som ger mig dålig finmotorik i vänsterhanden, så jag klarar inte av att ta några ackord. Å andra sidan får man se det från ljusa sidan, vilket jag oftast väljer att göra. För vad hade varit alternativet? Det hade varit att avstå från en operation och då kvävas till döds av tumören - den hade slutligen klämt åt så mycket kring nerverna i nacken att viktiga kroppsfunktioner slutligen slagits ut. Bland de första funktionerna brukar tydligen var just andningen. Och vilken glädje skulle jag då ha av att kunna plinka hjälpligt på en gitarr??
 
Som det såg ut i nackan vid sista magnetröntgen innan och första magnetröntgen efter operationen.
 

 
Bilden lånad från Imgrum
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;

Vecka 6

Så börjar vecka sex lida mot sitt slut och jag har haft äran att avnjuta en ledig vecka. Åtminstone ledig från jobbet, men känns som jag haft en hel del annat inplanerat så det känns som en smärre överdrift att säga att jag faktiskt varit ledig.
Men jag har fått göra annat än att jobba och jag har fått lägga tankar och energi på annat än att arbeta. Jag har faktisk mer och mer börjat inse att ledighet inte nödvändigtvis innebär sovmorgnar eller att bara slappa. Det kan minst lika gärna röra sig om att få ägna sig åt något annat än sitt vardagliga arbete. Istället för ledighet kanske man skulle kunna kalla det själavård. Att man helt enkelt får tillfället att göra sådant som är bra själen, för ens psyke och välbefinnande.
 
Den längsta dagen denna vecka inföll i onsdags, då jag hann med både uttagningstester till jobb på UD liksom en inspelning för en film på kvällen.
Testerna för jobbet på UD kändes tyvärr som att de gick lite sisådär. Men å andra sidan vet jag av erfarenhet att man inte alltid ska gå på magkänslan när det kommer till ansökningar för jobb. Jag har sökt jobb där jag varit övertygad om att åtminstone komma på intervju men aldrig blivit kallad - och jag har gått på anställningsintervjuer som jag tyckt gått käpprätt åt helvete men ändå blivit erbjuden anställning. Så jag ska faktiskt försöka låta bli att ta ut någonting i förskott denna gång.
Det lite roliga var något som rekryterarna sa till oss som deltog i testerna i onsdags, jag kunde faktiskt inte låta bli le inombords åt det - åtminstone inte ur mitt eget perspektiv. Det var tydligen runt 350 sökande till tjänsten och av dem var vi 24 som plockats till intervju och tester. Man tyckte att vi skulle se det som en vinst bara att komma till intervju, även om man inte kom längre än så och fick en av de tjänster som skulle tillsättas.
Även om jag givetvis innerst inne inser att det faktiskt ligger till på det viset, kan jag med min vinnarskalle inte riktigt resonera så i de lägen man kommer på intervju men inte får den tjänst man sökt. Jag resonerar ungefär som man gör i idrottsturneringar - nämligen att du inte vinner ett silver, utan förlorar ett guld. Att komma till intervju men inte få tjänsten är verkligen som att snubbla på mållinjen.
Visserligen skulle jag tycka att det kändes väldigt deprimerande att söka jobb efter jobb och aldrig ens bli kallad till intervju. Då skulle jag nog ge upp jobbsökandet ganska fort. Men jag har fortfarande svårt att känna glädjen i att bli kallad till intervju och inte få jobbet, det går liksom inte riktigt in i min skalle.
 
Sen var det minst sagt en märklig känsla när jag tog mig till filminspelningen på Sabbatsbergs sjukhus i onsdags kväll.
Sist jag gick vägen från Odenplans tunnelbanestation till Sabbatsbergs sjukhus, var jag på väg till mitt livs första magnetröntgen. Just den magnetröntgen då man upptäckte den tumör som satt gömd i ryggmärgskanalen i min nacke. Den gången var jag exceptionellt orkeslös och fick ta pauser titt som tätt och vila mig för att orka gå den korta sträckan från tunnelbanan till sjukhuset.
Denna gång gick jag sträckan utan minsta problem - ironiskt nog var min roll i denna scen att plocka likdelar och lägga i en liksäck.
Det var flera gånger under kvällen som jag i smyg sneglade på min tatuering på höger underarm. Den tatuering som föreställer liemannan och som jag gjorde som en symbol för hur nära döden vi trots allt alltid är. En enda tumör ifrån döden, längre bort än så är vi aldrig.
Så det har på sätt och vis varit en ytterligheternas vecka, den vecka som gått. Jag har å ena sidan njutit av några sovmorgnar, att få rensa tankarna och ägna mig åt sådant jag tycker om. Å andra sidan också ställts inför livets ytterligheter, att göra mitt andra besök på det sjukhus där jag först fick det som skulle kunna vara min dödsdom för att vid detta besök plocka fejkade likdelar.
Imorgon drar vardagen igång igen, med fyra nattpass på raken. Med tanke på hur intensiv min lediga vecka har varit, tänker jag lite skämtsamt att det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet för att vila upp sig lite. För att fixa den kommande veckans nattpass har jag inte kunnat planera in så mycket annat. I och med att nattpassen ofta är rätt lugna, kan jag samtidigt glädja mig åt en lugn vecka som kommer. Jag kommer visserligen behöva hålla mig vaken nattetid men å andra sidan inte göra så mycket annat däremellan än att sova och äta för att orka med jobbet.
 

 
Min tatuering på höger underarm
 

 
Läs gärna mer om min kamp mot cancer här!
 

 
Textbilderna lånade från Career-intelligens, Buraya bir bak
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;
Taggar: cancer, jobb, ledig, semester

Det är okej att känna!

 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kampen mot cancer
Taggar: cancer

Visa fler inlägg