Schizofrent beteende

Våra känslor kan spela oss rätt stora spratt och göra att vi beter oss rätt irrationellt, rent idiotiskt vissa gånger. Det är nog många av oss som någon gång gjort saker vi inte riktigt kan förklara.
Mer störande är det när man istället blir utsatt för detta beteende. Jag har nog varit relativt förskonad, men några få tillfällen blir lite paff över hur vissa beter sig.
Börjar vi med mitt första förhållande (här), trodde jag någonstans att hon aldrig mer ville veta av mig. Med tanke på vilket svin hon ansåg att jag var (vilket jag i och för bara var i hennes förvirrade fantasivärld, men det är en annan historia), borde hon hata mig. Men lik förbaskat är det inte många månader sedan det kom en vänskapsförfrågan på Facebook.
Jag bad henne illa kvickt att mer eller mindre dra till något varmt ställe när jag såg vänförfrågan. Svaret tillbaka var att hon bara ville säga hej, vilket jag faktiskt inte riktigt tror på. För någonstans har det genom åren funnits en gnagande oro att den här personen ska höra av sig igen. Just för att hon är hon, en ganska irrationell person - och trots att hon uppenbarligen anser att jag är en så hemsk person. Men med åren har oron avtagit och jag trodde nog inte riktigt att det skulle komma en vänförfrågan 18 år efter att vår relation tagit slut.
Men så kommer man osökt in på nästa person med nästan minst lika märkligt beteende. Jag orkar inte dra hela historien ytterligare en gång, men den återfinns i sin helhet här och här. Nu talar vi också om en person som gjorde sitt yttersta för att sinka vår relation. När den tog slut, bönade hon och bad om att det skulle bli bra igen - vägrade att lyssna när jag bad henne sluta höra av sig, trots att jag bytte till hemligt telefonnummer och hotade med polisanmälan.
När hon till sist insåg att loppet var kört, bytte hon taktik totalt. Plötsligt blev det smutsigt och hon började sprida rykten om att jag skulle vara alkoholist och tablettmissbrukare. Bland annat. När jag skrev ett argt mejl till henne om detta, kom det mer eller mindre regelrätta hot tillbaka. Och nu slutade det också med en polisanmälan, även om den inte ledde någonstans.
Månaderna har gått och jag har inte hört något ifrån dessa två donnor. Fram tills jag insett att den sistnämnda faktiskt följer min blogg - och inte särskilt diskret. På något vis vill hon tydligen ändå ha koll på den alkoholiserade tablettmissbrukare som hon varit tillsammans med några månader för ett antal år sedan.
 
Nu fattar jag visserligen att min blogg inte är särskilt svår att hitta, den ligger ju helt öppet på internet. Och det är säkert flera av både mina vänner och ovänner som läser den, oavsett om jag vet om det eller inte. Jag avgör ju dessutom själv vad jag lägger ut. Sådant jag inte vill att någon ska veta om, lägger jag givetvis inte ut det på internet.
Men det blir liksom lite komiskt när någon går från att uppenbarligen hata mig, hota med våld och påstå att jag är ett riktigt jäkla svin till att plötsligt vara väldigt intresserad av mina förehavanden - och dessutom inte vara särskilt diskret med det. Det blir rentav något patetiskt över det hela. Framförallt med tanke på att vederbörande gift sig och skaffat barn sedan vi gjort slut.
Personligen tycker jag inte det är obehagligt eller så, det blir mest en komisk situation som jag har lite roligt åt. Frågan är hur medveten hon själv är om hur det hela verkar med detta beteende? Allt vacklande fram och tillbaka mellan olika ytterligheter.
Själv har jag knappt ägnat henne en tanke sedan vi gjorde slut och fram tills de rykten hon spred om mig nådde mina öron. Efter att polianmälan mot henne lades ner har jag heller inte ägnat henne särskilt mycket tankeverksamhet och energi. Jag har liksom fullt med att leva i nuet och tänka framåt istället för att lägga energi på gammalt groll. Men vi har alla olika behov uppenbarligen. Sen är det intressant att fundera över vad som styr vissa beteenden, vad som gör att man beter sig på det här viset. Vad vill man uppnå? Vad tror man att man vinner på det? Kommer beteendet att förändra något? Eller söker man bara uppmärksamhet eller möjligen något nytt att sprida elakartade rykten om?
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer
Taggar: kärlek, relationer, våld i nära relationer

Kvinnors våld mot män måste också uppmärksammas

Om du hör uttrycket Våld i nära relationer, vad tänker du då? De flesta av oss ser bilden av en man som misshandlar sin fru eller flickvän, eller hur? Många gånger tänker man kanske också på en man som även på andra sätt är osympatisk och/eller kanske har missbruksproblem, psykiska problem eller någon annan form av problematik.
Så ser det ju också oftast ut, åtminstone när det kommer till de fall som kommer till rättsväsendets kännedom. Jag sitter inte på några fakta eller statisk på hur det faktiskt ser ut, men de allra flesta är nog rörande överens om att mörkertalen är rätt stora - oavsett vem som är förövare och vem som är gärningsman.
Men mörkertalet är garanterat mycket större när det kommer till situationer där en man är offret. Av massor med anledningar säkerligen, men en av dem är at fokus ofta ligger på mäns våld mot kvinnor. Nu förringar jag inte de fallen på något vis. Det är stort samhällsproblem att våld förekommer överhuvudtaget, oavsett vem som är offer. Så mäns våld mot kvinnor ska givetvis fortsätta att bekämpas på alla fronter. Men någonstans försvinner också fokus från att det finns situationer som är det omvända, där förövaren är kvinnan och offret mannen. Eller att våld faktiskt också förekommer i samkönade relationer.
Sverige har till exempel en brottsrubricering som heter grov kvinnofridskränkning, men ingen motsvarighet för män. Organisationer som arbetar med kvinnor och hbtq-personer som utsätts för våld i nära relationer kan söka statsbidrag från Socialstyrelsen - men inte organisationer som arbetar med män som utsatts av kvinnor. Och den nuvarande regeringens satsningar mot våld i partnerrelationer riktar sig enbart till kvinnliga offer. Och så vidare. Man gör det med andra ord det inte helt lätt för män som utsätts för våld att faktiskt få hjälp att ta sig ur en destruktiv relation.
Jag tänker själv tillbaka ibland på den mycket destruktiva relation jag var i en massa år sedan. Det gick aldrig så långt att jag polisanmälde, men jag minns väldigt väl hur svårt det ofta var (och fortfarande kan vara) att bli trodd när jag berättade om vad den här kvinnan gjort. Visserligen är hela historien väldigt osannolik, men det var förvånansvärt många som hellre ville tro att jag inbillat mig stora delar av historien istället för att faktiskt häpna över att en kvinna utsatt en man för dessa saker. Och mot bakgrund har jag väldigt lätt att förstå att många män/killar i liknande situationer säkerligen drar sig för att polisanmäla och/eller söka hjälp.
Att det sedan finns en vedertagen inställning att en man (som anses starkare än en kvinna) borde kunna försvara sig och knappt behöva samhällets hjälp gör inte saken bättre.
 
Bland dem som ändå tror på att historien verkligen är sann, får man ibland höra kommentarer i still med Men varför godtar man en sådan behandling??.
Svaret är rätt enkelt, de flesta godtar inte en sådan behandling - oavett kön och oavsett vem förövaren är. Men hamnar i en väldigt utsatt situation som ofta är väldigt svår att ta sig ur. Den fysiska och/eller psykiska misshandeln kommer från en person som också (konstigt nog) har väldigt starka känslor för. Dessa förövare är ofta dessutom väldigt manipulativa och får ofta offret att tro att misshandeln är helt normal, eller att den upphör om vissa önskemål eller regler som förövaren sätter upp uppfylls.
Själv tog jag mig ur detta förhållande, men det finns väldigt många män och kvinnor som inte lyckas med det. Och utan att minska på insatserna för utsatta kvinnor, måste det också satsas på de män som blir utsatta.
Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes i snitt sex fall per dag av misshandel av män över 18 år i nära relation under 2016. För närståendes våld mot kvinnor gjordes drygt 28 anmälningar per dag. Det kan visserligen bero på att det är betydligt vanligare att män slår sin partner än att kvinnor gör det. Men mörkertalet är stort och man vet egentligen inte så mycket om det faktiska förhållandet. 
Enligt en ny forskningsrapport utsätts kvinnor i högre utsträckning än män för grovt fysiskt våld i nära relationer. Men vid mildare våld och hos yngre par skiljer det sig betydligt mindre åt mellan könen. När det kommer till psykiskt våld är det lika vanligt att män och kvinnor utsätts.
Däremot är det stor skillnad i hur många brott som klaras upp. Hälften så många brott som handlagts om våld mot män i nära relationer klaras upp jämfört med motsvarande brott mot kvinnor, visar siffror från Brottsförebyggande rådet. Under 2016 klarades 7 % av de handlagda brotten där män var brottsoffer i nära relationer mot 15 % av brotten där kvinnor var brottsoffer.
 

 
KÄLLA: DN
 
Bilderna lånade från Staffanstorp, Ellevent
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer
Taggar: kärlek, misshandel, relationer, våld, våld i nära relationer

Piska och morot

Fram till för några år sedan var jag en mer eller mindre frekvent medlem på olika dejtingsidor. Lite titt som tätt sprang jag på dejter och får väl erkänna att man vissa gånger träffade rätt udda personligheter.
Inte mindre än två gånger stötte jag dock ihop med ett rätt konstigt fenomen, som jag faktiskt hade rätt svårt att förstå. Nämligen tjejer som helt resolut och kategoriskt nobbade killar som rökte och/eller snusade. Jag minns väldigt väl en av tjejerna som meddelade att hon faktiskt skulle avsluta ett långvarigt förhållande om hon fick veta att pojkvännen/sambon/maken så mycket som rökte en enda cigarett.-
Jag har varit rökare eller snusare sedan jag var 14, det vill säga 26 år i skrivande stund. Egentligen kände jag mig inte särskilt kränkt av de här två tjejernas ställningstagande, men jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.
När jag fick kontakt med den första tjejen var jag rökare, sedan hade jag hunnit övergå till att bli snusare när jag träffade den andra tjejen med de här märkliga idéerna. Jag är en rätt hänsynsfull nikotinist och förklarade givetvis att om någon inte gillar att jag luktar rök när jag varit ute och rökt, går jag givetvis och tvättar händerna och stoppar gärna in ett tuggummi i munnen för att dämpa lukten. Självklart är jag inte heller sämre än att jag håller nere på antalet prillor eller cigaretter när jag umgås med någon som kanske inte helt gillar vanorna med tobak.
Men någonstans måste man ju mötas på halva vägen i en relation. I min värld ska det till otroligt mycket för att jag ska "sålla bort" en potentiell flickvän enbart på grund av en enskild vana, åsikt eller egenskap - och jag hade förmodligen reagerat på samma vis även om jag inte varit nikotinist. Jag skulle inte dejta en nazist, en alkoholist eller narkoman, bara för att några exempel. Jag skulle inte avstå från att dejta någon som har vanor som är vitt skilda från mina, men skulle vanorna tyda på missbruk eller ta extrema proportioner skulle det givetvis vara något annat.
Självklart kan man ha åsikter om rökning, snusning - eller för den delen alkohol eller något annat. Men när man sållar bort någon enbart på grund av en viss vana, känns det som att man enbart är ute efter en trofé att kunna visa upp i rätt sammanhang och inte en potentiell pojkvän.
 
Någon gång i mitten av 90-talet (kommer faktiskt inte ihåg det exakta året) var jag på en anställningsintervju för ett jobb där jag skulle hålla kvällskurser i tyska. När intervjun började närma sig sitt slute, fick jag veta att jag var den bäst meriterade sökande till jobbet och att jag skulle få jobbet om jag var intresserad. Jag skulle få ett par dagar att fundera på saken, men man ville gå igenom anställningsvilkoren under intervjun.
Jag fick då veta att man ställde kravet på alla anställda att de skulle vara helnykterister. Det var inte frågan om en anställning hos IOGT eller liknande, då hade jag nämligen förstått inställningen.
Det var frågan om en tidsbegränsad anställning på en termin och jag skulle egentligen inte ha några som helst problem att vara helt nykter under en sådan tid. Men jag har en väldigt bestämd uppfattning om att så länge jag sköter mitt arbete och inte gör något som påverkar arbetsgivarens förtroende för mig, då har min arbetsgivare inte ett skit med att göra vad jag gör på min fritid. Vill jag gå ut och ta en öl på fredagskvällen eller ta ett glas vin till tisdagsmiddagen är det inte arbetsgivarens ensak så länge det inte påverkar min arbetsinsats.
Men man börjar alltmer se tendensen att arbetsgivare vill påverka sina anställdas vanor när det kommer till exempelvis alkohol och tobak. Jag kan absolut köpa att man förbjuder exempelvis rökning när det finns till exempel hygienska skäl eller säkerhetsskäl - och faktiskt även under arbetstid. Men vad jag gör när jag är ledig har min arbetsgivare inte så mycket med att göra så länge det inte påverkar min arbetsinsats eller kan påverka arbetsgivarens eller kunders/klienters (eller liknande) förtroende för mig i min yrkesroll.
Sen ser jag inga problem i att arbetsgivare uppmuntrar att de anställda slutar med eller skär ner på till exempel rökning eller alkoholkonsumtion. Men jag tror mer på morötter än piskor. Varför inte ge de anställda möjlighet till exempelvis rökavvänjning på arbetstid till ett subventionerat pris istället för förbud mot rökning? På den tiden jag själv rökte, hade jag nog blivit mer obstinat av ett totalt rökförbud än motiverad att faktiskt sluta röka. Hade jag istället fått möjligheten att få hjälp att sluta röka under förmånliga förhållanden är det inte omöjligt att jag nappat på erbjudandet.
 
Summan av kardemumman är väk helt enkelt att jag har väldigt svårt för kategoriska förbud, oavsett om de kommer från en eventuell flickvän eller en arbetsgivare. Sen får man gärna ha åsikter om mina vanor, det har jag inga problem med. Och erbjuder man istället en morot för att ändra på vissa saker, är nog de flesta benägna att nappa på det hela. Men kommer kategoriska förbud är det säkerligen många med mig som blir obstinata och vägrar att ändra på sig.
Vad tror ni andra? Skulle ni ändra på en vana bara för att en flick-/pojkvän eller arbetsgivare införde ett kategoriskt förbud?
 

 
Bilderna lånade från WikiHow, DN
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Jobb och arbetsmarknad, Kärlek och relationer;
Taggar: nikotin, rökförbud, rökning, snus, tobak

Visa fler inlägg