Skilsmässolägenheter i Oslo

I Oslo är man på G att bygga så kallade skilsmässolägenheter. Om föräldrarna skiljer sig kan man alltså hyra en lägenhet där föräldrarna bor på varsin sida om barnet i separata lägenheter men med varsin ingång till barnets rum. Och jag kan inte låta bli att tänka, hur bra idé är inte detta?!
Det finns givetvis inte alltid något rätt och fel när det kommer till hur barn "ska" bo för att ha en bra uppväxt. Men att flytta mellan separarerade föräldrar med någon veckas mellanrum är väl oftast inte den mest optimala lösningen. Lite då och då hör man om familjer där man valt att barnen bor på ett ställe medan det är föräldrarna som byter boende varje vecka. Och då borde ju den här typen av boende vara ännu bättre känns det som.
Jag ska inte moralisera över hur andra ska lösa barnfrågan, det finns som sagt många bra sätt. Men jag gillar idén med att den här möjligheten erbjuds som ett kompliment till andra lösningar. För somliga passar det säkert klockrent och skulle jag själv hamna i sitsen att separera när det är barn inblandade skulle jag garanterat överväga denna lösning om den fanns i Sverige. Så jag skulle bli glad om man inspireras av norrmännen och bygger något liknande även här.
 
 
 

 
DN 1
 
Bilderna lånade från Äktenskapsskillnad, DN
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer
Taggar: barn, barnuppfostran, skilsmässa

Schizofrent beteende

Våra känslor kan spela oss rätt stora spratt och göra att vi beter oss rätt irrationellt, rent idiotiskt vissa gånger. Det är nog många av oss som någon gång gjort saker vi inte riktigt kan förklara.
Mer störande är det när man istället blir utsatt för detta beteende. Jag har nog varit relativt förskonad, men några få tillfällen blir lite paff över hur vissa beter sig.
Börjar vi med mitt första förhållande (här), trodde jag någonstans att hon aldrig mer ville veta av mig. Med tanke på vilket svin hon ansåg att jag var (vilket jag i och för bara var i hennes förvirrade fantasivärld, men det är en annan historia), borde hon hata mig. Men lik förbaskat är det inte många månader sedan det kom en vänskapsförfrågan på Facebook.
Jag bad henne illa kvickt att mer eller mindre dra till något varmt ställe när jag såg vänförfrågan. Svaret tillbaka var att hon bara ville säga hej, vilket jag faktiskt inte riktigt tror på. För någonstans har det genom åren funnits en gnagande oro att den här personen ska höra av sig igen. Just för att hon är hon, en ganska irrationell person - och trots att hon uppenbarligen anser att jag är en så hemsk person. Men med åren har oron avtagit och jag trodde nog inte riktigt att det skulle komma en vänförfrågan 18 år efter att vår relation tagit slut.
Men så kommer man osökt in på nästa person med nästan minst lika märkligt beteende. Jag orkar inte dra hela historien ytterligare en gång, men den återfinns i sin helhet här och här. Nu talar vi också om en person som gjorde sitt yttersta för att sinka vår relation. När den tog slut, bönade hon och bad om att det skulle bli bra igen - vägrade att lyssna när jag bad henne sluta höra av sig, trots att jag bytte till hemligt telefonnummer och hotade med polisanmälan.
När hon till sist insåg att loppet var kört, bytte hon taktik totalt. Plötsligt blev det smutsigt och hon började sprida rykten om att jag skulle vara alkoholist och tablettmissbrukare. Bland annat. När jag skrev ett argt mejl till henne om detta, kom det mer eller mindre regelrätta hot tillbaka. Och nu slutade det också med en polisanmälan, även om den inte ledde någonstans.
Månaderna har gått och jag har inte hört något ifrån dessa två donnor. Fram tills jag insett att den sistnämnda faktiskt följer min blogg - och inte särskilt diskret. På något vis vill hon tydligen ändå ha koll på den alkoholiserade tablettmissbrukare som hon varit tillsammans med några månader för ett antal år sedan.
 
Nu fattar jag visserligen att min blogg inte är särskilt svår att hitta, den ligger ju helt öppet på internet. Och det är säkert flera av både mina vänner och ovänner som läser den, oavsett om jag vet om det eller inte. Jag avgör ju dessutom själv vad jag lägger ut. Sådant jag inte vill att någon ska veta om, lägger jag givetvis inte ut det på internet.
Men det blir liksom lite komiskt när någon går från att uppenbarligen hata mig, hota med våld och påstå att jag är ett riktigt jäkla svin till att plötsligt vara väldigt intresserad av mina förehavanden - och dessutom inte vara särskilt diskret med det. Det blir rentav något patetiskt över det hela. Framförallt med tanke på att vederbörande gift sig och skaffat barn sedan vi gjort slut.
Personligen tycker jag inte det är obehagligt eller så, det blir mest en komisk situation som jag har lite roligt åt. Frågan är hur medveten hon själv är om hur det hela verkar med detta beteende? Allt vacklande fram och tillbaka mellan olika ytterligheter.
Själv har jag knappt ägnat henne en tanke sedan vi gjorde slut och fram tills de rykten hon spred om mig nådde mina öron. Efter att polianmälan mot henne lades ner har jag heller inte ägnat henne särskilt mycket tankeverksamhet och energi. Jag har liksom fullt med att leva i nuet och tänka framåt istället för att lägga energi på gammalt groll. Men vi har alla olika behov uppenbarligen. Sen är det intressant att fundera över vad som styr vissa beteenden, vad som gör att man beter sig på det här viset. Vad vill man uppnå? Vad tror man att man vinner på det? Kommer beteendet att förändra något? Eller söker man bara uppmärksamhet eller möjligen något nytt att sprida elakartade rykten om?
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer
Taggar: kärlek, relationer, våld i nära relationer

Kvinnors våld mot män måste också uppmärksammas

Om du hör uttrycket Våld i nära relationer, vad tänker du då? De flesta av oss ser bilden av en man som misshandlar sin fru eller flickvän, eller hur? Många gånger tänker man kanske också på en man som även på andra sätt är osympatisk och/eller kanske har missbruksproblem, psykiska problem eller någon annan form av problematik.
Så ser det ju också oftast ut, åtminstone när det kommer till de fall som kommer till rättsväsendets kännedom. Jag sitter inte på några fakta eller statisk på hur det faktiskt ser ut, men de allra flesta är nog rörande överens om att mörkertalen är rätt stora - oavsett vem som är förövare och vem som är gärningsman.
Men mörkertalet är garanterat mycket större när det kommer till situationer där en man är offret. Av massor med anledningar säkerligen, men en av dem är at fokus ofta ligger på mäns våld mot kvinnor. Nu förringar jag inte de fallen på något vis. Det är stort samhällsproblem att våld förekommer överhuvudtaget, oavsett vem som är offer. Så mäns våld mot kvinnor ska givetvis fortsätta att bekämpas på alla fronter. Men någonstans försvinner också fokus från att det finns situationer som är det omvända, där förövaren är kvinnan och offret mannen. Eller att våld faktiskt också förekommer i samkönade relationer.
Sverige har till exempel en brottsrubricering som heter grov kvinnofridskränkning, men ingen motsvarighet för män. Organisationer som arbetar med kvinnor och hbtq-personer som utsätts för våld i nära relationer kan söka statsbidrag från Socialstyrelsen - men inte organisationer som arbetar med män som utsatts av kvinnor. Och den nuvarande regeringens satsningar mot våld i partnerrelationer riktar sig enbart till kvinnliga offer. Och så vidare. Man gör det med andra ord det inte helt lätt för män som utsätts för våld att faktiskt få hjälp att ta sig ur en destruktiv relation.
Jag tänker själv tillbaka ibland på den mycket destruktiva relation jag var i en massa år sedan. Det gick aldrig så långt att jag polisanmälde, men jag minns väldigt väl hur svårt det ofta var (och fortfarande kan vara) att bli trodd när jag berättade om vad den här kvinnan gjort. Visserligen är hela historien väldigt osannolik, men det var förvånansvärt många som hellre ville tro att jag inbillat mig stora delar av historien istället för att faktiskt häpna över att en kvinna utsatt en man för dessa saker. Och mot bakgrund har jag väldigt lätt att förstå att många män/killar i liknande situationer säkerligen drar sig för att polisanmäla och/eller söka hjälp.
Att det sedan finns en vedertagen inställning att en man (som anses starkare än en kvinna) borde kunna försvara sig och knappt behöva samhällets hjälp gör inte saken bättre.
 
Bland dem som ändå tror på att historien verkligen är sann, får man ibland höra kommentarer i still med Men varför godtar man en sådan behandling??.
Svaret är rätt enkelt, de flesta godtar inte en sådan behandling - oavett kön och oavsett vem förövaren är. Men hamnar i en väldigt utsatt situation som ofta är väldigt svår att ta sig ur. Den fysiska och/eller psykiska misshandeln kommer från en person som också (konstigt nog) har väldigt starka känslor för. Dessa förövare är ofta dessutom väldigt manipulativa och får ofta offret att tro att misshandeln är helt normal, eller att den upphör om vissa önskemål eller regler som förövaren sätter upp uppfylls.
Själv tog jag mig ur detta förhållande, men det finns väldigt många män och kvinnor som inte lyckas med det. Och utan att minska på insatserna för utsatta kvinnor, måste det också satsas på de män som blir utsatta.
Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes i snitt sex fall per dag av misshandel av män över 18 år i nära relation under 2016. För närståendes våld mot kvinnor gjordes drygt 28 anmälningar per dag. Det kan visserligen bero på att det är betydligt vanligare att män slår sin partner än att kvinnor gör det. Men mörkertalet är stort och man vet egentligen inte så mycket om det faktiska förhållandet. 
Enligt en ny forskningsrapport utsätts kvinnor i högre utsträckning än män för grovt fysiskt våld i nära relationer. Men vid mildare våld och hos yngre par skiljer det sig betydligt mindre åt mellan könen. När det kommer till psykiskt våld är det lika vanligt att män och kvinnor utsätts.
Däremot är det stor skillnad i hur många brott som klaras upp. Hälften så många brott som handlagts om våld mot män i nära relationer klaras upp jämfört med motsvarande brott mot kvinnor, visar siffror från Brottsförebyggande rådet. Under 2016 klarades 7 % av de handlagda brotten där män var brottsoffer i nära relationer mot 15 % av brotten där kvinnor var brottsoffer.
 

 
KÄLLA: DN
 
Bilderna lånade från Staffanstorp, Ellevent
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer
Taggar: kärlek, misshandel, relationer, våld, våld i nära relationer

Visa fler inlägg