Piska och morot

Fram till för några år sedan var jag en mer eller mindre frekvent medlem på olika dejtingsidor. Lite titt som tätt sprang jag på dejter och får väl erkänna att man vissa gånger träffade rätt udda personligheter.
Inte mindre än två gånger stötte jag dock ihop med ett rätt konstigt fenomen, som jag faktiskt hade rätt svårt att förstå. Nämligen tjejer som helt resolut och kategoriskt nobbade killar som rökte och/eller snusade. Jag minns väldigt väl en av tjejerna som meddelade att hon faktiskt skulle avsluta ett långvarigt förhållande om hon fick veta att pojkvännen/sambon/maken så mycket som rökte en enda cigarett.-
Jag har varit rökare eller snusare sedan jag var 14, det vill säga 26 år i skrivande stund. Egentligen kände jag mig inte särskilt kränkt av de här två tjejernas ställningstagande, men jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.
När jag fick kontakt med den första tjejen var jag rökare, sedan hade jag hunnit övergå till att bli snusare när jag träffade den andra tjejen med de här märkliga idéerna. Jag är en rätt hänsynsfull nikotinist och förklarade givetvis att om någon inte gillar att jag luktar rök när jag varit ute och rökt, går jag givetvis och tvättar händerna och stoppar gärna in ett tuggummi i munnen för att dämpa lukten. Självklart är jag inte heller sämre än att jag håller nere på antalet prillor eller cigaretter när jag umgås med någon som kanske inte helt gillar vanorna med tobak.
Men någonstans måste man ju mötas på halva vägen i en relation. I min värld ska det till otroligt mycket för att jag ska "sålla bort" en potentiell flickvän enbart på grund av en enskild vana, åsikt eller egenskap - och jag hade förmodligen reagerat på samma vis även om jag inte varit nikotinist. Jag skulle inte dejta en nazist, en alkoholist eller narkoman, bara för att några exempel. Jag skulle inte avstå från att dejta någon som har vanor som är vitt skilda från mina, men skulle vanorna tyda på missbruk eller ta extrema proportioner skulle det givetvis vara något annat.
Självklart kan man ha åsikter om rökning, snusning - eller för den delen alkohol eller något annat. Men när man sållar bort någon enbart på grund av en viss vana, känns det som att man enbart är ute efter en trofé att kunna visa upp i rätt sammanhang och inte en potentiell pojkvän.
 
Någon gång i mitten av 90-talet (kommer faktiskt inte ihåg det exakta året) var jag på en anställningsintervju för ett jobb där jag skulle hålla kvällskurser i tyska. När intervjun började närma sig sitt slute, fick jag veta att jag var den bäst meriterade sökande till jobbet och att jag skulle få jobbet om jag var intresserad. Jag skulle få ett par dagar att fundera på saken, men man ville gå igenom anställningsvilkoren under intervjun.
Jag fick då veta att man ställde kravet på alla anställda att de skulle vara helnykterister. Det var inte frågan om en anställning hos IOGT eller liknande, då hade jag nämligen förstått inställningen.
Det var frågan om en tidsbegränsad anställning på en termin och jag skulle egentligen inte ha några som helst problem att vara helt nykter under en sådan tid. Men jag har en väldigt bestämd uppfattning om att så länge jag sköter mitt arbete och inte gör något som påverkar arbetsgivarens förtroende för mig, då har min arbetsgivare inte ett skit med att göra vad jag gör på min fritid. Vill jag gå ut och ta en öl på fredagskvällen eller ta ett glas vin till tisdagsmiddagen är det inte arbetsgivarens ensak så länge det inte påverkar min arbetsinsats.
Men man börjar alltmer se tendensen att arbetsgivare vill påverka sina anställdas vanor när det kommer till exempelvis alkohol och tobak. Jag kan absolut köpa att man förbjuder exempelvis rökning när det finns till exempel hygienska skäl eller säkerhetsskäl - och faktiskt även under arbetstid. Men vad jag gör när jag är ledig har min arbetsgivare inte så mycket med att göra så länge det inte påverkar min arbetsinsats eller kan påverka arbetsgivarens eller kunders/klienters (eller liknande) förtroende för mig i min yrkesroll.
Sen ser jag inga problem i att arbetsgivare uppmuntrar att de anställda slutar med eller skär ner på till exempel rökning eller alkoholkonsumtion. Men jag tror mer på morötter än piskor. Varför inte ge de anställda möjlighet till exempelvis rökavvänjning på arbetstid till ett subventionerat pris istället för förbud mot rökning? På den tiden jag själv rökte, hade jag nog blivit mer obstinat av ett totalt rökförbud än motiverad att faktiskt sluta röka. Hade jag istället fått möjligheten att få hjälp att sluta röka under förmånliga förhållanden är det inte omöjligt att jag nappat på erbjudandet.
 
Summan av kardemumman är väk helt enkelt att jag har väldigt svårt för kategoriska förbud, oavsett om de kommer från en eventuell flickvän eller en arbetsgivare. Sen får man gärna ha åsikter om mina vanor, det har jag inga problem med. Och erbjuder man istället en morot för att ändra på vissa saker, är nog de flesta benägna att nappa på det hela. Men kommer kategoriska förbud är det säkerligen många med mig som blir obstinata och vägrar att ändra på sig.
Vad tror ni andra? Skulle ni ändra på en vana bara för att en flick-/pojkvän eller arbetsgivare införde ett kategoriskt förbud?
 

 
Bilderna lånade från WikiHow, DN
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Jobb och arbetsmarknad, Kärlek och relationer;
Taggar: nikotin, rökförbud, rökning, snus, tobak

Tinders bistra verklighet

 


 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Internet, Kärlek och relationer, Roliga timmen;
Taggar: Internet, Kärlek, Tinder

Pappaledig

 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer, Kön och jämställdhet, Roliga timmen;

Visa fler inlägg