Dubbelmoralens högsäte

Det är rätt festligt hur ett parti som SD hanterat anklagelserna om sexuella trakasserier de senaste dagarna. Jag är visserligen inte särskilt förvånad, men hanteringen visar ju vilken dubbelmoral som genomsyrar det här partiets politik och agerande.
Riksdagsledamoten Hanna Wigh säger sig ha blivit utsatt för ett ganska grovt sexuellt övergrepp av en partikollega och tillika riksdagsledamot, som tryckt upp ett finger i hennes underliv. Det hela ska ha skett i våras, men när Hanna meddelade Jimmie Åkesson och andra i partiledningen har det hela tystats ner.
Märkligt i ett parti som säger sig arbeta kvinnors trygghet i samhället.
Oj, förlåt! Jag glömde att det inte är en invandrare som är misstänkt den här gången, utan en vit man. Då är ju allt i sin ordning,. eller hur?! Det är när invandrarna kommer hit och begår brott som de vita männen har monopol på som det är på sin plats med ett fördömande.
Den misstänkte riksdagsmamnen har tagit en time out under utredningens gång, men det skulle inte förvåna mig om han får behålla sin plats i partiet även om det blir en fällande dom. SD:s uteslutningar av partimedlemmar som missköter sig är ju som bekant rätt godtyckliga, något som inte är så förvånansvärt när det kommer till ett populistiskt parti.
Jag tänker inte ge mig in i debatten om vem som pratar sanning i historien. Det är något som polisutredningen får visa med tiden. Det enda man får hoppas på är att bevisningen räcker om det är så att den misstänkte faktiskt är skyldig, det är ju just bevisbördan som är det svåra när det kommer till sexualbrott.
 

 
Bilden lånad från Metro
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kön och jämställdhet, Politik(er), Rasism och invandring;
Taggar: SD, Sverigedemokraterna, jämställdhet, rasism, våldtäkt

Skillnad mellan pojkar och tjejer...

Det är nästan med viss vånda jag tänker tillbaka på vissa saker i barndomen. Jag är uppvuxen i andan att i princip allt som liknar krigsleksaker i princip är bannlysta. På sin höjd kunde jag få leka med en vattenpistol, men där gick också gränsen.
Och det är inte den delen som är det traumatiska. Jag minns nämligen lekarna med andra (i första hand) pojkar när man var liten. Nästan uteslutande skulle det lekas krig. Ett äggur kunde förvandlas till en atombomb, modellflygplanen var i princip alltid stridsflygplan - det skulle ofta lekas krig, död och tortyr.
Jag minns hur obekväm jag kände mig när dessa lekar kom upp. Det var lekar jag starkt ogillade, som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden på mig. Som barn (liksom nu som vuxen) kunde jag inte se tjusningen i att göra en lek av något så vedervärdigt och ondskefullt som krig faktiskt är.
Det märkliga är också hur många föräldrar så onyanserat godtar barns (läs pojkars) våldsamma lekar. Som vuxen torde man ha mer koll på vad krig innebär och kanske inte i alla lägen uppmuntra den typen av lekar. Men i dagens högteknologiska samhälle har krigslekarna till och med flyttat in i hemmen i en helt annan utsträckning än när jag var liten, genom alla realistiska data- och TV-spel.
Det är givetvis naivt att säga att alla som lekt krigslekar eller spelat våldsamma dataspel som barn blir våldsamma våldsverkare, kvinnomisshandlare och/eller yrkesmördare. Men det är minst lika naivt att tro att det inte påverkar någon överhuvudtaget.
 
Jag kan fortfarande ha otroligt svårt för den matchokultur som många gånger råder när killar umgås. För även i vuxen ålder kommer ofta dessa våldsbejakande tendenser fram. Det ska snackas brudar, sex, knulla och ges sken av en lång rad ganska vrickade åsikter. Jag blir ofta väldigt obekväm och frågar mig i mitt stilla sinne om dessa "män" ger uttryck för samma vrickade åsikter när de kommer hem till sina fruar eller flickvänner.
Det har absolut skett en färändring till viss del, det måste jag faktiskt erkänna. Numera är det mer okej att som kille/man vara en "mjukis" med helt okej åsikter och som inte förespråkar våld eller har en nedvärderande kvinnosyn. Väldigt många respekterar detta numera helt öppet. Men det motsatta förekommer ändå fortfarande - och jag blir fortfarande lika irriterad över föräldrar som uppmuntrar sina barn (oftast pojkar) till krigslekar.
En sak är i alla fall väldigt, väldigt säker. Mina barn kommer aldrig komma närmare en krigsleksak än en vattenpistol. Det finns inte på världskartan. Inte någonstans, inte ens som en parantes. Krig är vissa fall tyvärr ett ont måste, men det är inte på något vis en lek - och vi ska inte lära våra barn att krig är något skojigt vi har för oss hemma i vardagsrummet. Det är nämligen något hemskt, vedervärdigt och barbariskt. Ingenting annat.
 

 
Bilden lånad från Renew magazine
 

2 kommentarer
    Follow
publicerat i Kön och jämställdhet
Taggar: jämställdhet, krig, kön

Jämställdhet även i Stockholms förorter

Igår tog jag mig samman och tittade på det omdiskuterade inslaget i Uppdrag Granskning, som handlade om moralpoliser och könssegregering i några av Stockholms förorter.
Och man blir förfasad över att det överhuvudtaget förekommer sådan uttalad förföljelse av kvinnor så nära en. Här i trygga Sverige, där vi kommit så långt när det kommer till jämställdhet känns det så otroligt främmande med caféer med separata sittplatser för kvinnor och män, skolbussar där eleverna delas upp efter kön och kvinnor som hotas och trakasseras enbart på grund av deras klädsel eller sätt att leva.
Den skolbuss där personalen separerar eleverna till olika delar av bussen utifrån kön har väl inte gått någon förbi vid det här laget. Men det var inte bara den frågan programmet behandlade, utan även liknande historier där bland annat kvinnor förföljs ocgh trakasseras i förorter som Rinkeby, Tensta och Husby. Man filmar på caféer där män och kvinnor hänvisas till olika avdelningar och poliser vittnar om hur man knappt ser tjejer eller kvinnor utomhus om kvällarna.
Givetvis ger reportaget högerextrema krafter vatten på sin kvarn. Tyvärr. Krafter som helt glömmer bort att man inte kan dra människor över en kam. Samtidigt som folk från andra sidan om mittsträcket säkert kommer börja dilla om rasism för en sådan här granskning. Men det är trots allt ganska självklart att alla delar av det svenska samhället ska tåla en medial granskning utan att det diskuteras rasism i någon som helst bemärkelse. Oavsett om det är högerpopulister som fäller rasistiska kommentarer över invandrare eller om man tycker att granskningen i sig är rasistisk.
För mig är invandrarfrågan inte relevant i sammanhanget. Det relevanta är jämställdhetsarbetet, hur långt vi faktiskt kommit i debatten och hur duktiga vi är på dels att sprida information men också hur vi fångar upp drabbade och rapporter om att något är fel. Problemet finns trots allt på flera ställen i samhället, det yttrar sig bara på lite olika sätt.
 

 
Bilden lånad från Wikipedia
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kön och jämställdhet, Rasism och invandring;
Taggar: invandrare, jämställdhet, rasism

Visa fler inlägg