Äntligen någon som slår tillbaka!

15-årige Casey Heynes från Sydney har tydligen sista dagarna mer eller mindre blivit en internationell kändis. Detta sedan en scen där han slår tillbaka mot sina mobbare lagts ut på internet och spridits över världen.
Casey har sedan flera åra mobbats för sin övervikt och på klippet ser man hur den 12-årige mobbaren börjar med att slå Casey i ansiktet och sedan rikta flera slag mot hans kropp. Men där någonstans slår det slint hos Casey, som istället svingar runt med mobbaren och drämmer ner honom i marken.
Mobbaren linkar därifrån, men strax efteråt lägger mobbninsgänget själva ut filmen på Youtube - varpå drevet är igång. I Australien har tydligen en het mobbningsdebatt blossat upp, där Casey hyllas som hjälte medan hatstormar blossat upp gentemot mobbarna.
Här kan man ju i alla fall se att internet inte enbart behöver vara ett bra hjälpmedel för mobbarna, utan faktiskt kan ha totalt omvänd effekt också! Man hör ju ofta om hur mobbingen mer och mer flyttat ut på internet, där den är svårare att spåra till förövarna, samtidigt som den tycks bli råare där. Samtidigt kan det förstås också bli ett hjälpmedel för offren, som i det här fallet. Att det sedan blir som en häxjakt efter förövarna, känns väl inte som det rätta sättet att komma tillrätta med det hela. Även om det mobbarna gjort självklart är fel, ska det inte vara någon hetsjakt efter dem heller. Det ska få veta att det de gjort är fel och att man inte gör så, har de problem själva som föranlett deras beteende ska de givetvis ha hjälp med det.
Många mobbare har själva problem av något slag och deras sätt att handskas med dessa är helt enkelt att bli mobbare. Sen finns det givetvis massor med andra förklaringar till att folk blir mobbare också, det ska man inte neka till. Det är en förklaring, men absolut inte en ursäkt till en mobbares beteende. Men hat tar inte bort hat, det är en sak som är säker. Så jag har lite svårt att sympatisera med de hatstormar som många gånger blåser upp mot förövarna i sådana här fall - även om jag inte tycker att förövarna på något vis gjort rätt.
Samtidigt är det självklart positivt för offret - Casey i det här fallet - att situationen förhoppningsvis blir bättre och att han kanske slipper sin plågoandar i fortsättningen!

Filmklippet går bland annat att se här för den som vill. :-)


 
DN 1

Bilden lånad från Ronnaskolan
 


Mobbning

Sista tiden har skriverierna kring mobbing varit många och långa i media. Diskussionerna har gått heta kring de arbetsmetoder vissa skolor har för att motarbeta detta stora problem. Bland annat har Skolverket mer eller mindre dömt flera av dessa arbetsmetoder.
Alla vi som i någon utsträckning utsatts för mobbning vet vilket helvete det är på ren svenska. Det är inte en behandling man önskar sin värsta fiende. Själv blir jag alltid illa berörd när jag hör om olika mobbingsfall! Många gånger undrar jag vilket som är värst; när ett barn eller en vuxen utsätts för denna hemska behandling. Visserligen är det alltid hemskt när ett barn far illa - och då blir jag mest ledsen. Men när man hör om vuxenmobbing blir jag mest förbannad. Då är det frågan om vuxna som beter sig mot allt bättre vetande; det är personer som borde veta bättre än att vara elaka mot varandra. Av barn kanske man inte alltid kan begära att de ska veta hur man beter sig mot andra. Däremot ska man absolut markera på något vis när barn och ungdomar gör fel och gör saker de inte ska göra.
Det stora dilemmat är ju förstås hur man gör detta? När jag själv jobbade som lärare för en massa år sedan kom jag själv i kontakt med elever som utsattes för mobbing av sina så kallade klasskompisar. Jag kände mig totalt maktlös! För vad gör man? Vad gör man när man håller samtal med mobbarna och de bara hånflinar och tycker att offret får skylla sig själv och förtjänar den behandling de utsätter honom/henne för?
Många gånger grundar sig mobbning i att offret på ett eller annat sätt sticker ut och inte "passar in". Det kan var skitsaker som en annorlunda musiksmak, klädstil eller dialekt. Ändå får man höra från många mobbare att "offren får skylla sig själva", att de själva får se över sitt beteende så upphör mobbingen. Självklart finns även dessa fall, men de befinner sig i minoritet. Så att offret får skylla sig själv känns mer som ett försvarstal från en förövare som vill dämpa sitt dåliga samvete.

Jag har sjäv utsatts för mobbing under större delen av min grundskoletid. Fölr min del var det mestadels frågan om utfrysning och en hel del glåpord. Jag var inte välkommen i gemenskapen i klassen och var uteslutande den som valdes sist i laget på idrottslektionerna. För min del var orsaken mestadels en udda klädstil (även om jag inte DIREKT stack ut) och en udda musiksmak, liksom mina mycket starka glasögon.
Samtliga lärare visste om problemet och den stora majoriteten gjorde också vad de kunde för att göra något åt problemet. Men jag hade även en lärare på mellanstadiet som aktivt deltog i mobbingen och mest tycktes njuta av att se vad jag utsattes för.
Idag är allt glömt och förlåtet för min egen del. Jag hyser inget agg emot dem som utsatte mig för detta. Som sagt, var vi barn och de flesta förstod knappast konsekvenserna av vad de gjorde. Det jag dock upplever som oerhört märkligt, är att det fortfarande finns en person som fortfarande tycks leva kvar i samma mönster!
För några år sedan var jag på en klassträff med min gamla klass. Denna person var fram och hälsade eftersom personen inte kände igen mig. När jag talade om vem jag är, vände personen mig ryggen bokstavlig talat och tilltalade mig inte med ett ord under hela klassträffen. Personen har merparten av klassen tillagd på Facebook, men har totalt ignorerat mina vänförfrågningar. När jag varit tillbaka i Hudiksvall - där jag är uppvuxen och gått i skolan - har jag några gånger sprungit ihop med denna person, som varje gång sett mig men inte ens hälsat tillbaka trots att jag sagt hej.
Jag tar inte på något sätt illa upp! Däremot tycker jag det är tragiskt att det är tragiskt och sorgligt att en person inte kommit längre i sin personliga utveckling på de närmare 20 år som gått sedan vi gick i skolan! Den här personen har jag själv aldrig gjort något illa, utan personen har bara bestämt sig för inte tycka om mig och tycka illa om mig. Under skoltiden hade jag förmodligen tagit illa upp av den här personens beteende, men idag tycker jag mest att det är komiskt och skrattretande - men även lite sorgligt. Sorgligt att en person inte kommit längre på nästan 20 år, sorgligt att en person inte vill se att folk kan förändras med åren. Men alla fungerar ju inte så - och själv hakar jag inte upp mig på det hela egentligen...

När en annan gick i skolan, förekom mobbning på skolgårdarna och i skolans korridorer. Det gör den självklart fortfarande, men nu förekommer förstås mobbningen även på andra ställen. Internet och mobiltelefoner är perfekta hjälpmedel för dem som vill trakassera någon på ett eller annat sätt. Och då blir det ju avsevärt svårare att komma åt förövarna. Det är svårt nog ändå, dessa personer är oftast inte dummare än att se till att det finns så få vittnen som möjligt - framförallt från vuxenvärlden om det är barnmobbning det är frågan om.
Internet ger det perfekta hjälpmedlet att anonymt skirva saker till den man vill trakassera. Ofta är det säkerligen frågan om att man formulerar sig så att offtret förstår vem som skriver elakheterna, men att det är svårt att bevisa något.
Det som störde mig när jag jobbade som lärare, var att man oftast inte hade några större befogenheter att göra något mot mobbarna. Man kunde prata med dem, förmana och tala om att de gjorde fel. Självklart ska man inte ha rätt till vad som helst i dessa fall. Men samtidigt har ju skolan en uppfostrande roll också - och barn och ungdomar måste ju också lära sig att det ger konsekvenser om man gör fel. Så fungerar det i vuxenvärlden, jag kan inte trakassera någon av mina kolleger på jobbet, skulle det med största sannolikhet direkt ge konsekvenser på ett eller annat sätt. Och det borde vara samma sak även i skolan.
Problemet är givetvis att många har mobbarna har egna problem som gör att de beter sig som de gör. Alla gånger är det kanske inte konsekvenser som behövs, utan hjälp och stöd istället.
 

 
DN 1, 2 EX 1, SvD 1, 2, 3 VG 1, 2
 
Bilderna lånade från Infomidwife, Drew Compton
 


Avskyvärt

Ytterligare ett allvarligare mobbingsfall, denna gång i Göteborg har nu blivit rättsfall. 15-åriga Yasmine, som mobbats i åtta år - hotats, misshandlats och kränkts.
Hon berättar hur hennes plågoandar tagit hennes dagbok ur skolväskan och haft högläsning, tagit hennes astmamedicin, bränt hennes skor och hur hon alltid gått höra att hon var en tjock, äcklig hora. Ett tjejgäng virade ett hopprep runt hennes hals och vred om. Hon blev jagad högst upp på ett berg och fick valet att ta stryk eller hoppa...
Nu har hon med Barn- och elevombudsmannens hjälp stämt Göteborgs kommun på ett rekordskadestånd på 240.000 kronor.
Två gånger bytte Yasmine skola, man trakasserierna fortsatte. Plågoandarna sökte till och med upp henne i hemmet.

Varken Yasmine eller hennes mamma anser att skolan gjort tillräckligt för att stoppa mobbingen. Och enligt en av inlagorna till tingsrätten skriver ena skolans rektor att "Yasmine har ett socialt sätt som gör att hon lätt och ofta blir indragen i konflikter".
Dessvärre känns detta som en typisk "försvarsreaktion", något som man säger för att försöka skylla ifrån sig när man inte gjort tillräckligt. Tyvärr är detta en typ av reaktion jag själv hört från lärare och personal inom skolvärlden när det handlar om just mobbing. Att offren helt enkelt får skylla sig själva och att mobbingen upphör bara de ändrar sig och inte mobbarna.
Självklart kan man tänka sig att en mindre monoritet av de som utsätts för mobbing skulle kunna tänka över sitt eget beteende, att de har ett agerande/beteende som i någon utsträckning kan leda till npgon form av mobbing eller trakasserier. Men när man läser Yasmines historia, undrar jag vad hon i så fall gjort för att "förtjäna" den behandling hon tycks ha fått av sina plågoandar?
Självklart kan det finnas situationer där offer och plågoandar får mötas på halva vägen och även offret kanske får tänka över sitt beteende - men sedan när är plötsligt våld och hot okej i andra sammanhang än självförsvar? Själv hoppas jag innerligt att den här stackars tjejen får upprättelse så att hon gå vidare.
 

 
Bilden lånad från Jinge
 
Källor: AB 1 DN 1, 2, 3 GP 1, 2, 3, 4
 


Alla var egentligen kära i mig!

Många lärare tar inte mobbning på allvar och har ingen koll på elevernas vardag visar en granskning från Skolinspektionen som Aftonbladet presenterar idag. Man har granskat 50 grundskolor och av dem har så många som 49 stycken brister i arbetet mot kränkande behandling av sina elever. På en del av skolorna förekommer fysiskt våld, trakasserier och hot dagligen.
Dock är Skolinspektionen noga med att poängtera att de skolor som valts ut är kända för att ha problem med kränkning och trakasserier. Resultatet är därför inte generellt för alla skolor i Sverige.
Men eleverna vid dessa skolor upplever i vilket fall sällan att de kan lita på lärarna och de känner att lärarna inte vill se vad som försiggår. Många av de mobbade eleverna som intervjuats i granskningen skulle helt enkelt aldrig drömma om att be lärare om hjälp.
Vanligast är trots allt att elever mobbas på schemafri tid – raster, lunch eller i omklädningsrummet till gymnastiken. De skolor som har personal på plats under schemafri tid är också de skolor med bäst klimat för eleverna.
Undersökningen visar dessutom att drygt åtta av tio skolor saknar eller helt enkelt struntar i att använda likabehandlingsplanen, som är den strategi för hur personalen på skolan ska arbeta mot mobbning. Enligt skollagen och diskrimineringslagen är grundskolor skyldiga att ha en likabehandlingsplan.

”Det är inte alltid man vågar berätta att det inte är på skoj. Lärarna verkar inte vilja att det ska vara på allvar.” säger en elev som deltog i undersökningen. En annan säger att ”När pojkarna knuffar eller retar och slår oss säger lärarna att de bara är kära i oss. Det får ni stå ut med.”.
I samma undersökning säger en del lärare att elever själva väljer om de ska bli utsatta för mobbing genom det sätt de klär sig, sina åsikter och/eller sin religion. Andra säger att det helt enkelt bara är på skoj.
Man slutar aldrig att förvånas över vissa vuxnas totala okunskap och ovilja att hjälpa barn i knipa - framförallt när det är vuxna människor som är utbildade och anställda för att inte bara undervisa och ta hand om barn, utan för att hjälpa dem när något obehagligt händer.
Visserligen är detta ingen nyhet för mig, jag har egna erfarenheter av lärare som själva deltagit i mobbing. Detta har varit alltifrån att man försvarat mobbare och kommit med kränkande kommentarer inför klassen till att man inte fått gå hem när man varit sjuk eller hånats för att man varit en man är.
Men skulle man som vuxen godta detta bemötande från en chef eller arbetsledare om man utsattes för kränkningar på sin arbetsplats? Knappast. Mobbing är något väldigt relativt - den behandling som jag godtar upplever någon annan som mobbing, kränkingar eller trakasserier - och tvärtom. Och så är det i ännu större utsträckning hos barn - som är långt mer känsliga för saker, som vi vuxna förmodligen inte ens skulle lägga notis vid.

Men ska jag nu gå efter hur de lärare som deltog i granskningen resonerade, måste jag haft fruktansvärt många beundrare under min skoltid - som dessutom alla var kära i mig! Märkligt är ju att så många killar i klassen tydligen var uppöver förälskade i mig dessutom.
Det man som vuxen måste komma ihåg, är ju att spåren efter mobbing i skolan kan sitta kvar i många år - till och med resten av livet. Hur ska ett barn som inte tas på allvar av vuxenvärlden när man tar upp en sådan sak som mobbing någonsin kunna ha förtroende för vuxenvärlden igen?
Sen ska ett raserat självförtroende och en obefintligt självkänsla byggas upp på nytt - något som många bygger upp redan under skoltiden, men ett offer för mobbing istället blir bestulen på.
Jag går själv inte längre och mår dålig eller är bitter över mina erfarenheter från skoltiden, det skulle för min del bara vara långsint. Det är många år sedan det skedde och jag anser mig ha kommit över det. Men när jag hör eller läser om mobbing - och framförallt att det finns lärare som fortfarande resonerar som dem i undersökningen - blir jag både illa berörd och förbannad.
Att barn kan vara utstuderat elaka mot varandra är ingen nyhet för någon, det är nog alla ganska medvetna om. Men när vuxna sviker och inte ställer upp på de barn som far illa kan jag inte känna annat än ilska och sorg. Det är klart vi vuxna dels måste försvara dem som far illa på något sätt - men också markera för mobbarna att de gör fel. Fantastiskt märkligt att det inte är en självklarhet för alla vuxna....
 

 
KÄLLOR OCH LÄNKAR

AB 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från Busunge och Dr. Deb
 


Fruktansvärt

Fy, vilken hemsk artikel jag läste precis! Vet inte om man ska bli arg, ledsen eller både och. Både och ligger nog närmast till hands känns det som.
Artikeln handlar om "Stina" (som Aftonbladet valt att kalla henne) som började i högstadiet i höstas. Nya grupperingar bildades i den delvis nya klassen och en av Stinas kompisar föll offer för en grupp mobbare. Men Stina sa ifrån och då vände sig gänget mot henne istället. Det började med kommentarer; de kallade henne "pucko" och när hon berättade för lärarna blev hon en "tjallare".
Glåporden blev allt värre och snart började mobbarna knuffa Stina i korridoren. De tog sig även in i hennes skåp och tog hennes saker. Flera av dem började skriva elaka kommentater om Stina på Facebook och så fort någon skrev något elakt gick de andra in och tryckte på knappen "gilla inlägget". Sedan började Stina få sms från mobbarna på nätterna, bland annat skrev de att hon inte skulle berätta något för någon om mobbingen.
Under jullovet blev det ännu värre. Stina hittade en grupp med hennes namn på Facebook. Gruppen var startad av hennes klasskamrater – som döpt den till "Vi som hatar Stina Johansson". Fem elever hade gått med i gruppen...
Stinas föräldrar anmälde förstås gruppen, som nu är borttagen från Facebook.

Barn kan verkligen vara så bestialiskt elaka! Det har ju kommit en variant av mobbing, som inte fanns för bara några år sedan - nämligen att mobbingen delvis flyttat ut på internet. Något som givetvis gör den mycket svårare att upptäcka och göra något åt.
Personerna som ligger bakom mobbingen och trakasserierna kan vara helt anonyma och det blir svårare att komma åt dem.
När en annan gick i skolan, förekom ju mobbingen mer "öppet" och det kunde därmed vara lättare för de vuixna att se det och förhoppningsvis också göra något åt den.
Det är ju tur att man börjat med ett rejälare arbete mot mobbing än det som fanns under min skoltid. Man hör ju allt oftare om mobbare som polisanmäls, skolor som fälls för att inte gjort tillräckligt för att stoppa mobbing och så vidare. Detta var ju något som knappt förekom alls tidigare. Trots allt är ju mobbing misshandel och det är klart att något sådant ska ge konskekvenser för förövarna.
Det är ju ofta det pratas om lite "hårdare tag" i skolorna och jag är nog benägen att hålla med. Självklart är jag ingen försespråkare för till exempel barnaga, men ungdomarna måste ju trots allt lära sig hur samhället fungerar - att om man missköter sig så får det konsekvenser. Skulle jag som vuxen trakassera, slå och förfölja någon så skulle jag givetvis förr eller senare åka dit för det. Och detsamma borde gälla i skolorna, fast med någon annan form av "bestraffning". Det måste markeras när någon gör fel helt enkelt.

Det är en ganska spridd "fördom" att mobboffer ofta får skylla sig själva, att de får ändra på sig så upphör mobbingen. Men det är ju minst sagt en sanning med modifikation.
Det finns säkerligen en och annan som i viss mån får "skylla sig själv", som kanske skulle kunna "dämpa sig lite" och därmed inte utsättas för samma typ av mobbing - men det är en liten minoritet av dem som utsätts. Och samtidigt finns det ytterst få saker som faktiskt berättigar mobbing, om det ens finns något som gör det.
I grunden är det ju hos förövarna som problemet ligger och ingen annanstans, så det är där arbetet ska börja för att man ska komma till rätta med mobbingen. Det läskiga är ju att man till och med hos vissa lärare kan höra hur de nästan försvarar mobbare med kommentarer som att "ja, men han som utsätts ÄR ju väldigt speciell" eller "äh, lite skit får man väl tåla".
Men sådant känns ju mer som försvarstal av en person som själv är mobbare än någonting annat i mina öron!
 

 
AB 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Facebook
 


Antimobbing

Det är så beklämmande varje gång något bestialiskt mobbningsfall uppdagas. Någon gång då och då kan man läsa om barn och ungdomar som utsatts för riktigt grymma saker - och oftast under skoltid.
Nu är det ju långt ifrån bara de fall man läser om tidningarna som är de enda fallen. Jag vet inte hur många det är som utsätts för mobbning - finns garanterat statistik på sådant - men det är alldeles för många.
Med mina egna erfarenheter av just mobbning, blir jag kanske aningen mer berörd när jag läser och hör om det. Direkt får jag ett sting av den där hemska känslan man har varje gång man ska gå till skolan, när man inte vet vad man kommer att bli utsatt för idag.
Det dessa barn genomlider är verkligen ett helvete på jorden och sätter sår i själen för resten av livet. För min del tog det många år att någotsånär läka de såren så att man kunde ha ett någorlunda normalt fungerande socialt umgänge igen. Jag hade väldigt svårt att överhuvudtaget lita på folk under väldigt lång tid med de erfarenheter jag hade i bagaget. Och det är jag knappast ensam om - situationen är säkerligen densamma för de allra felsta som gått igenom ungefär samma sak.
Att barn kan vara otroligt elaka mot varandra är ju knappast en nyhet för någon. Men det är ju också där vuxenvärlden kommer in och måste visa vad som är rätt och fel. Det måste ju på något sätt visas att till exempel mobbning inte accepteras.

Fast ibland undrar jag vilket som är värst! Ett barn som som mobbas, eller en vuxen som utsätts för samma sak på sin arbetsplats?
När ett barn mobbas är det hemskt för att det är ett barn som blir lidande. Men är det en vuxen blir jag mest förbannad! Då för att förövarna oftast också är vuxna och helt enkelt borde veta bättre än att bete sig så emot sina medmänniskor.
Barn är elaka genom sitt sätt att vara alldeles för ärliga, men vi vuxna är tyvärr inte så bättre alla gånger! Vi har så inpräntat i oss att man inte ska vara FÖR ärlig att vi hellre drar en nödlögn än kommer med sanningen. Medan de flesta av oss egentligen föredrar en hård sanning än en lögn.
Självklart är det en svår balansgång många gånger, det håller jag med om! Vilken sanning som är för hård för att framföras kan ju vara otroligt individuellt. Vissa saker säger sig ju självt att man inte säger - men sin finns det en gråzon, där det kan vara svårt att avgöra.

Men sen jag själv gick i skolan har ändå en hel del förändrats i arbetet emot mobbning i skolorna. Vad jag vet fanns inte så värst många krav på skolorna att motarbeta mobbning. Man var helt enkelt ganska utelämnad till skolans välvilja att hjälpa. Och den välviljan vet jag av egen erfarenhet kan vara som natt och dag när man jämför skolor. Idag är skolorna istället enligt lag skyldiga att motarbeta mobbning, en lag som är ganska ny.
I Norge har organisationen Stopp mobbingen på sin hemsida börjat svartlista skolor där mobbning är väl förekommande. Jag har alltid varit lite skeptisk till att hänga ut alltför mycket saker på nätet och i media och frågar mig om detta är rätta sättet?
Rätt använt kan det givetvis vara ett bra sätt att hänga ut skolor som verkligen inte gör ett smack åt mobbning. Men problemet med den typen av metoder är ju att de kan missbrukas och ge felakig eller vriden information till dem som inte är insatta i situationen... Samtdigt ska ju verkligen mobbning bekämpas - så vart drar man gränsen?
 

 
VG 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från Bird watcher's general store, Mobbning ute i samhället
 

 

Ett barn får man behandla hur som helst - de ska tiga och lyda!

Få saker kan så totalt reta gallfeber på mig och göra mig förbannad som när barn far illa på olika sätt. En av de saker som berör mest är oftast mobbing, med största sannolikhet mycket beroende på mina egna erfareneter av detta helvete - som det faktiskt är.
Sista åren har ju skyddet för barn i skolan blivit bättre, skolorna har större skydligheter att ta itu med mobbing än vad de hade när jag gick i skolan. Jag har själv åtskilliga erfarenheter av lärare som bara ryckte på axlarna åt mobbing, som tyvkte att "det var väl inget att haka upp sig på". Många deltog till och med själva i det hela.
Igår kunde man läsa en historia om en 13-årig pojke i Stockholm som får det gå kalla kårar efter ryggraden på mig. Första åren i skolan gick han i Solbergaskolan i södra Stockholm, men där utsattes han för bestialisk mobbing och misshandel av sina klasskompisar. Först efter att skolinspektionen riktat allvarlig kritik mot skolan, erbjöds han en plats på resursskolan Sankt Örjan. Där ska det ha funkat bra istället.
Men i vintras beslutade Solbergaskolans rektor att säga upp avtalet med Sankt Örjan. Pojken - som har dubbeldiagnosen autism och adhd - skulle tillbaka till sin gamla skola. Efter beskedet mådde han så dåligt att han sjukskrevs av en läkare på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.Skolinspektionen har flera gånger kritiserat Solbergaskolan liksom de ansvariga i Stockholms stad. Fredriks skolgång fungerade bra på Sankt Örjan och beslutet att säga upp avtalet föregicks inte av någon utvärdering av pojkens stödbehov. Detta var fel, fastslår Skolinspektionen.
- Man har misskött det här å det grövsta. Vi har påpekat bristerna flera gånger, ändå har man inte gjort något för att rätta till dem, säger Tommy Nilsson, handläggare på Skolinspektionen till DN.
Men eftersom skolinspektionen inte har befogenheter att utöva tvång, väljer man nu att avsluta ärendet. Och eftersom pojken inte varit i skolan sedan juluppehållet riskerar nu hans föräldrar böter, eftersom han inte varit i skolan där han mobbas och misshandlas.
Själv tycker jag faktiskt att föräldrarna inte gör annat än helt rätt! Hade mitt barn misshandlats i skolan och skolan inte gjort vad man kunnat för stoppa misshandlen, hade jag fasen inte släppt iväg barnet dit - skolplikt eller ej. Självklart ska alla barn gå i skolan - men minst lika självklart är att INGET barn ska gå till skolan och vara rädd för våld och trakasserier. Även psykisk mobbing faller under brottsrubriceringen misshandel och hade det varit en vuxen person som utsatts för detta på sin arbetplats hade det förmodligen blivit rättsprocess och hela köret. Men nu är det ju "bara" ett barn med funktionshinder - och då tycks vuxenvärlden ha rätt att bete sig hur fasen som helst!
Säger bara en sak: Fy faan för solbergaskolan, där kommer inte mina barn att få sätta sin fot!
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14

Bilden lånad från BRÅ
 

Andra bloggar om , , och