Sex timmars arbetsdag

Jag kan inte låta bli att vara extremt kluven på flera sätt. De flesta förslag Vänsterpartiet kommer med brukar jag sympatisera med mer eller mindre, men när det kommer till förslaget om sex timmars arbetsdag är det inte lika självklart. De flesta skulle förmodligen inte tacka nej till att minska arbetstiden med en fjärdedel fast med bibehållen lön. Och säkert finns det en hel del vinster i det i form av piggare och friskare personal.
Men frågan är ändå om det är realistiskt med ett sådant upplägg. Jag är ingen ekonom, men undrar om det verkligen är ekonomiskt försvarbart i ärlighetens namn. Och kommer arbetsgivarna gå med på att heltidsanställda ska få samma lön fast de i slutändan kommer minska sin arbetsinsats med en fjärdedel?
Den som är bättre insatt i det hela får jättegärna rätta mig om jag har fel, men jag tror i slutändan inte på förslaget även om det är otroligt lockande att få jobba mindre mot samma lön.
Framförallt inte när Vänsterpartiet i nästa andetag också vill höja pensionerna. Då behöver man verkligen en bra finansiering för att få igenom ett sådant förslag. Jag tycker också att pensionerna kan bli bättre - mycket bättre - men pengarna måste trots allt tas någonstans ifrån.
Jag håller med Vänsterpartiet om att skattetrycket ska öka med inkomsten, det vill säga ju mer du tjänar ju mer får du betala i skatt. Jag ser gärna någon form av förmögenhetsskatt och liknande, men frågan är hur långt man kommer på sådana skattehöjningar?
 

 
AB 1 2
 
Bilden lånad från Aftonbladet
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Politik(er)
Taggar: Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet

Folktomt i Riksdagen när #Metoo skulle debatteras

Fördömanden kring de berättelser som kommit fram i #Metoo-kampanjen har varit många. Jag har inte hört många som inte varit kritisk mot det klimat som uppenbarligen råder på många håll i vårt avlånga land.
Inte minst politiker har generellt varit snabba med sina fördömanden och man har praktiskt taget tävlat i att komma med lösningar för att komma tillrätta med trakasserierna.
Men när det igår var dags för en debatt kring just #metoo i riksdagen, var det bara 18 riksdagsledamöter som dock. Av dessa var tre män.
Nu vet jag att politiker ofta har ett fullspäckat schema, men att 18 av 349 ledamöter kunde lösgöra sig för en så viktig debatt säger ganska mycket om vad riksdagsledamöterna väljer att prioritera. Överlag är närvaron i riksdagen skandalöst dålig, både vid debatter och voteringar. Men det finns debatter - och så finns det debatter. Vissa gånger bör man dyka upp bara för att visa var man står i en fråga, visa sitt stöd och visa vad man faktiskt prioriterar.
Har talas det om strukturer, om värderingar och inställningar till övergrepp i vad som torde vara en av de viktigaste kampanjer Sverige har genomgått. Många hävdar att #Metoo-kampanjen skulle komma att förändra Sverige i grunden, att det finns ett före och ett efter #Metoo. Men de som har det yttersta ansvaret för denna förändring - poltikerna på riksplanet - orkar inte ens debattera det hela när det faktiskt kommer till kritan. Allra minst de manliga politikerna, uppenbarligen.
Med den flatheten riskerar #Metoo stanna vid just en kampanj och vi får ingen förändring alls...
 

 
DN 1 2 3
 
Bilden lånad från Läkartidningen
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Politik(er)
Taggar: metoo, politik, sexuella trakasserier

När hot, våld och kränkningar blir en del av debatten

Det verkar inte spela någon roll vilket politiskt läger man tittar på, oavsett om det är höger eller vänster. Men kommer man tillräckligt långt ut på någon av kanterna tycks liksom argumenten och den vettiga debatten ta ett väldigt abrupt slut. Och egentligen spelar det ingen roll om man diskuterar politik eller religion. För de flesta med en vettig religiös åskådning inser att det finns andra människor med en annan syn på livet än en själv. Fram tills man börjar kunna betecknas som en extremist.
Ungefär som i de politiska lägren. Håller man sig inom de accepterade "råramarna" har man oftast inställningen att det finns andra människor som har en annan syn på saker och ting - och man kan hålla debatten på en saklig nivå.
Men någonstans snubblar man vips över en tydig gräns. En gräns som gör att man plötsligt tappar alla begrepp och all sans. Och jag kan inte låta bli att tycka så innerligt synd om dessa människor. För de tycks ha tappat all respekt för sina medmänniskor och alla begrepp om att det faktiskt finns olikheter oss människor emellan. Liksom insikten i att det finns ett visst sätt att föra en diskussion för att alls kunna få gehör för sina åsikter utan att göra sig själv till åtlöje.
De flesta jag själv hamnat i diskussion med befinner sig relativt långt ute på högerkanten eller någonstans långt ute på någon frireligiös, svårdefinierad kant. Dessa personer har tyvärr totalt tappat perspektiven och begreppen när det kommer till att föra en saklig diskussion, framförallt ur aspekten att visa respekt för andra människor - även om man hyser olika åsikter om saker och ting.
Personligen kan jag ibland gå ganska hårt fram i en diskussion, men det finns en grundläggande regel som jag aldrig viker ifrån. Nämligen att det är en människa jag har diskussionen med. En människa med känslor, en människa med värderingar (även om jag själv kan tycka att de är vrickade), en människa med pojk-/flickvän/fru/barn, vänner och föräldrar. En människa som förmodligen går till jobbet varje dag för att tjäna ihop till sitt levebröd. Med andra ord finns det en gräns som jag inte passerar, jag visar någon form av respekt även om jag tycker att den andra personen har aldrig så korkade åsikter och värderingar. Jag försöker komma med sakliga argument och försöker avstå från att säga saker i affekt eller gå till rena personangrepp.
 
Men för somliga finns inte denna medmänsklighet, även om man befinner sig långt ifrån varandra vad gäller åsikter och värderingar. Istället kommer man med hot och kränkningar när argumenten börjar tryta. Vilket de tycks göra ganska fort.
Och tro mig, jag talar av egen erfarenhet. Inte minst på internet bemöts jag ofta av denna respektlöshet från meningsmotståndare. Och i stort sett varje gång skiner det igenom att vederbörandes argument tagit slut och att hot och kränkningar är det enda som kvarstår.
Må så vara att det är patetiskt och i vissa fall näst intill roande. Men det är oftast väldigt uppenbart att vederbörande inte sagt samma sak om hen stått ögo mot öga med mig personligen och inte haft en dataskärm och ett tangentbord emellan oss.
Men jag kan ana samma tendenser oavsett politisk eller religiös tillhörighet. Jag röster själv ganska långt åt vänster, men har fått diverse ganska agressiva kommentarer och påhopp även från olika vänsteraktivister. Och någonstans känner åtminstone jag själv att man borde visa en viss respekt för sina medmänniskor, även om man har olika åsikter i olika sakfrågor. Men plötsligt börjar rena hot och kränkningar bli en given del i debatten, något som i min värld är så otroligt främmande. Hur resonerar man i dessa lägen? Hur tror man att någon ska lyssna när man kränker, hotar och är allmänt oförskämd? Jag kan liksom inte riktigt få detta att gå ihop. Men kanske finns det någon därute som kan förklara detta för mig? För för mig är det så otroligt främmande.
 

 
Bilden lånad från Vision, Sticker App
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Politik(er);
Taggar: extremism, politik, rasism, religion

Visa fler inlägg