Folktomt i Riksdagen när #Metoo skulle debatteras

Fördömanden kring de berättelser som kommit fram i #Metoo-kampanjen har varit många. Jag har inte hört många som inte varit kritisk mot det klimat som uppenbarligen råder på många håll i vårt avlånga land.
Inte minst politiker har generellt varit snabba med sina fördömanden och man har praktiskt taget tävlat i att komma med lösningar för att komma tillrätta med trakasserierna.
Men när det igår var dags för en debatt kring just #metoo i riksdagen, var det bara 18 riksdagsledamöter som dock. Av dessa var tre män.
Nu vet jag att politiker ofta har ett fullspäckat schema, men att 18 av 349 ledamöter kunde lösgöra sig för en så viktig debatt säger ganska mycket om vad riksdagsledamöterna väljer att prioritera. Överlag är närvaron i riksdagen skandalöst dålig, både vid debatter och voteringar. Men det finns debatter - och så finns det debatter. Vissa gånger bör man dyka upp bara för att visa var man står i en fråga, visa sitt stöd och visa vad man faktiskt prioriterar.
Har talas det om strukturer, om värderingar och inställningar till övergrepp i vad som torde vara en av de viktigaste kampanjer Sverige har genomgått. Många hävdar att #Metoo-kampanjen skulle komma att förändra Sverige i grunden, att det finns ett före och ett efter #Metoo. Men de som har det yttersta ansvaret för denna förändring - poltikerna på riksplanet - orkar inte ens debattera det hela när det faktiskt kommer till kritan. Allra minst de manliga politikerna, uppenbarligen.
Med den flatheten riskerar #Metoo stanna vid just en kampanj och vi får ingen förändring alls...
 

 
DN 1 2 3
 
Bilden lånad från Läkartidningen
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Politik(er)
Taggar: metoo, politik, sexuella trakasserier

När hot, våld och kränkningar blir en del av debatten

Det verkar inte spela någon roll vilket politiskt läger man tittar på, oavsett om det är höger eller vänster. Men kommer man tillräckligt långt ut på någon av kanterna tycks liksom argumenten och den vettiga debatten ta ett väldigt abrupt slut. Och egentligen spelar det ingen roll om man diskuterar politik eller religion. För de flesta med en vettig religiös åskådning inser att det finns andra människor med en annan syn på livet än en själv. Fram tills man börjar kunna betecknas som en extremist.
Ungefär som i de politiska lägren. Håller man sig inom de accepterade "råramarna" har man oftast inställningen att det finns andra människor som har en annan syn på saker och ting - och man kan hålla debatten på en saklig nivå.
Men någonstans snubblar man vips över en tydig gräns. En gräns som gör att man plötsligt tappar alla begrepp och all sans. Och jag kan inte låta bli att tycka så innerligt synd om dessa människor. För de tycks ha tappat all respekt för sina medmänniskor och alla begrepp om att det faktiskt finns olikheter oss människor emellan. Liksom insikten i att det finns ett visst sätt att föra en diskussion för att alls kunna få gehör för sina åsikter utan att göra sig själv till åtlöje.
De flesta jag själv hamnat i diskussion med befinner sig relativt långt ute på högerkanten eller någonstans långt ute på någon frireligiös, svårdefinierad kant. Dessa personer har tyvärr totalt tappat perspektiven och begreppen när det kommer till att föra en saklig diskussion, framförallt ur aspekten att visa respekt för andra människor - även om man hyser olika åsikter om saker och ting.
Personligen kan jag ibland gå ganska hårt fram i en diskussion, men det finns en grundläggande regel som jag aldrig viker ifrån. Nämligen att det är en människa jag har diskussionen med. En människa med känslor, en människa med värderingar (även om jag själv kan tycka att de är vrickade), en människa med pojk-/flickvän/fru/barn, vänner och föräldrar. En människa som förmodligen går till jobbet varje dag för att tjäna ihop till sitt levebröd. Med andra ord finns det en gräns som jag inte passerar, jag visar någon form av respekt även om jag tycker att den andra personen har aldrig så korkade åsikter och värderingar. Jag försöker komma med sakliga argument och försöker avstå från att säga saker i affekt eller gå till rena personangrepp.
 
Men för somliga finns inte denna medmänsklighet, även om man befinner sig långt ifrån varandra vad gäller åsikter och värderingar. Istället kommer man med hot och kränkningar när argumenten börjar tryta. Vilket de tycks göra ganska fort.
Och tro mig, jag talar av egen erfarenhet. Inte minst på internet bemöts jag ofta av denna respektlöshet från meningsmotståndare. Och i stort sett varje gång skiner det igenom att vederbörandes argument tagit slut och att hot och kränkningar är det enda som kvarstår.
Må så vara att det är patetiskt och i vissa fall näst intill roande. Men det är oftast väldigt uppenbart att vederbörande inte sagt samma sak om hen stått ögo mot öga med mig personligen och inte haft en dataskärm och ett tangentbord emellan oss.
Men jag kan ana samma tendenser oavsett politisk eller religiös tillhörighet. Jag röster själv ganska långt åt vänster, men har fått diverse ganska agressiva kommentarer och påhopp även från olika vänsteraktivister. Och någonstans känner åtminstone jag själv att man borde visa en viss respekt för sina medmänniskor, även om man har olika åsikter i olika sakfrågor. Men plötsligt börjar rena hot och kränkningar bli en given del i debatten, något som i min värld är så otroligt främmande. Hur resonerar man i dessa lägen? Hur tror man att någon ska lyssna när man kränker, hotar och är allmänt oförskämd? Jag kan liksom inte riktigt få detta att gå ihop. Men kanske finns det någon därute som kan förklara detta för mig? För för mig är det så otroligt främmande.
 

 
Bilden lånad från Vision, Sticker App
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Politik(er);
Taggar: extremism, politik, rasism, religion

Det är skillnad på pojkar och flickor (?)

Så uppdagas ytterliga ett fall av sexuella trakasserier i en skola, där personalen mer eller mindre ursäktar förövarnas beteende. Egentligen borde man kanske inte förvånas längre, man borde kanske vara avtrubbad vid det här laget. Men i kölvattnet av #metoo blir man faktiskt ännu mer förbannad när sådant här uppdagas.
De utsatta flickorna - som går i fyran - berättar att de var på väg till en koja  när tre killar i deras klass kommer springande efter dem och skriker: ”Anfall!” Därefter håller de fast minst en av flickorna, och slår henne flera gånger i ansiktet. En av killarna säger att de ska knulla dem och deras föräldrar innan flickorna lyckas ta sig loss. Senare på dagen ska även en av pojkarna ha dödshotat flickorna om de skvallrade.
Skolan har visserligen pratat med de inblandade eleverna och även gjort en polisanmälan (som inte särskilt förvånande lades ner relativt omgående, även om det inte är skolans beslut att ta), men i övrigt tänker skolan uppenbarligen inte agera mer än så.
Rektorn beskriver händelsen som en lek som har urartat, och säger att hon gett pojkarna en uppsträckning. Det som flickorna beskriver som käftsmällar beskriver rektorn som kindklappar. Enligt rektorn är det skillnad på pojkar och flickor och att de har olika sätt att uttrycka att de är intresserade av varandra. Istället säger rektorn att hon associerar pojkarnas agerande till att tjejer är spännande för pojkar.
Jag förstår att det ibland kan vara en svår avvägning för skolpersonal vilka åtgärder man ska vidta när sådant här eller andra trakasserier inträffar. Trots allt har vi lagstadgad skolplikt i Sverige och även förövarna har rätt till skolgång, like it or not. Men det ger inte rätt att förminska sådana här händelser, att indirekt visa att det är okej. Det är i redan i skolan majoriteten av framtidens förövare och offer skapas. Till flickorna signalerar man att det bara är att stå ut när killar/män tar sig friheter med deras kroppar, till pojkarna att det är mer eller mindre fritt fram att göra så här.
 
Sen är rektorns reaktion långt ifrån unik. Jag vill visserligen tro att det åtminstone på de flesta arbetsplatser inte skulle godtas att vuxna betedde på det här viset mot varandra. Att en chef på en arbetsplats som kommenterar ett sexuellt övergrepp på arbetsplatsen med män och kvinnor är olika och att kvinnor är spännande är för män, eller att det är en lek som urartat inte skulle bli särskilt långlivad på sin tjänst.
Men efter de senaste veckornas debatt kring #metoo är det tyvärr bara att bita i det sura äpplet och inse att det är så här det oftast går till. Sexuella övergrepp bagatelliseras och sopas under mattan, tjejer och kvinnor ska bara finna sig och förövarna går fria. Och det börjar redan i skolan.
Barn är barn och vet inte alltid var gränsen går mellan rätt och fel, det tror jag vi alla är överens om. Men då är det vår uppgift från vuxenvärlden att markera ordentligt och visa var gränserna går. Annars formas pojkarna till framtidens förövare och våldtäktsmän. Men när vi vuxna inte är mycket bättre själva, kan vi inte förvänta oss att barnen kommer bete sig annorlunda. Vi vet alla att barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör.
Visst finns det skillnader mellan pojkar och flickor. Till exempel: pojkar har snopp, flickor slida. Flickor får bröst, det får inte pojkar. Pojkar kommer i målbrottet och får med åren mörkare röst än flickor. Killar/män har skäggväxt, det har inte kvinnor. Kanske är det dessa skillnader rektorn syftar på när hon förminskar det som flickorna utsatts för? För övriga skillnader är enkom de skillnader som samhället och dess normer skapar (bland annat med stor hjälp rektorer som denna).
 

 
KÄLLA: Aftonbladet
 
Bilden lånad från Göteborgsposten
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Kön och jämställdhet, Politik(er);
Taggar: barn, metoo, sexuella trakasserier, skola

Visa fler inlägg