Dum och simpel långsinthet

Varför kommer alltid de där perfekta och klockrena svaren alltid till en först i efterhand? Hur kommer det sig att man inte kan vara lite snabbtänkt när det verkligen gäller?
Jag brukar reagera på ett av två sätt när jag hamnar i en hetsigare diskussion eller rentav gräl med någon. Antingen blir jag rosenrasande och kläcker ur mig en massa dumheter som jag knappt ens menar - eller så blir jag nästan stum, på gränsen till mesig och få inte till ett enda bra svar.
Någon enstaka gång sker det visserligen ett smärre under och jag kan behålla sansen men ändå ge exakt de rätta svaren. Men det är mer undantagen som bekräftar regeln än någonting annat.
Det lustiga är att jag efter exempelvis ett gräl oftast känner mig mer irriterad över att jag inte kunnat ge svar på tal än att jag känner mig kränkt av de eventuella påhopp jag blivit utsatt för. Att någon ger mig en obefogd utskällning, kommer med obefogad kritik eller rentav rena påhopp rinner förr eller senare av mig relativt obemärkt. Men att jag inte funnit mig, inte lyckats leverera svar på tal kan reta gallfeber på mig emellanåt. Jag kan gräma mig över det i veckor efteråt. Medan det förstås är en enorm tillfredställelse de få gånger man faktiskt lyckas.
Visserligen är jag nog inte helt ensam om det här, jag tror nog många upplever ungefär samma sak lite då och då. Men det gör det inte mindre frustrerande. Vissa tycks liksom ha "gåvan" att vara rapp i käften i de flesta lägen och ofta önskar jag att jag hade samma förmåga. De enda gångerna jag oftast finner mig, är på jobbet. Men där är jag oftast förberedd och har bra argument att komma med. Där vet jag att det händer ibland att man får en utskällning av någon inringare och är liksom förberedd på det hela. Vilket man inte alltid är i det privata. Av någon mycket märklig anledning.
 

 
Bilden lånad från Lifestyle by Sessan
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Diverse, Porträttgalleriet;

40-åring med ålderskris och åldersnoja

 
Jag har några månader kvar till min fyrtioårsdag. Några ynka få månader - sex sådana för att vara lite mer exakt. Det är verkligen lustigt hur man ser på det där med ålder utifrån de referenser man har i olika skeden av livet. När min pappa fyllde 40 var jag 16 år. Då ansåg jag att någon som var 25 år var gammal aå det räckte och blev över för ett helt kompani. Och jag tyckte förstås att pappa vara gammal nog att få en rulator eller åtminstone en käpp i födelsedagspresent.
Jag kan inte känna av så mycket till 40-årskris för egen del, men börjar förstå varför många går in i ålderskrisser vid olika åldrar. Personligen tyckte jag det var väldigt jobbigt att fylla 20. Man märkte av väldigt mycket förväntningar från omgivningen, möttes av väldigt många frågor med en underton om vad som förväntades av en. Folk frågade vad jag ville bli, var jag ville bo, om jag skulle träffa någon, när jag skulle börja plugga och till vad. I princip uteslutande i en ton om som märkbart antydde att jag borde ha tagit alla dessa beslut - vilket jag givetvis inte hade.
Men det bkev en väldigt press och det kändes som att man inte längre kunde "skylla på" att man var en tonåring längre. Helt plötsligt var man vuxen i de flesta bemärkelser och förväntades fatta alla dessa beslut - åtminstone inom en snar framtid.
 
Nu har det gått ytterligare 20 år - och frågorna med undersförstådda uppmaningar är ungefär desamma. Frågorna har dock bytt tempus och lyder mer varför har du inte gjort mer karriär?, varför har du inte skaffat narm?, varför är du inte gift?. Och så vidare. Och allt med en underförstådd innebörd: detta är sådant man borde ha hunnit med vid 40 års ålder.
Så jag är nog en rätt annorlunda blivande 40-åring. Jag har inte gjort karriär i bemärkelsen att avancera i karriärsstegen, bli chef och tjäna massor med pengar - jag har faktiskt inte ens "lyckats få jobb" inom den bransch jag har utbildat mig. Jag har inte gift mig eller skaffat barn, utan haft flera kortare förhållanden. Jag har inte köpt hus, i ärlighetens namn aldrig ens ägt min bostad överhuvudtaget.
Istället har jag hankat mig fram på de jobb jag fått. Vissa har varit bättre, andra varit sämre - allt beroende på perspektiv förstås. Men jag möts ändå ibland av en märklig inställning att jag på något vis borde ha "lyckats bättre" vid den ålder jag uppnått. I dagens samhälle är måttet på lycka att ha familj, ett välbetalt jobb som man brinner för, en fin bostad och helst också ett sommarhus liksom en vältränad kropp och en väldigt meningsfull fritid. Med andra ord skall du efter avslutat arbetspass på ditt välbetalda jobb inte bara ha tid och ork över till barnen - hämta, lämna och skjutsa till olika fritidsaktiviteter, ge läxhjälp, vara kung/drottning i köket och kunna servera familjen en välbalanserad kost bestående av ekologiska råvaror från någon närbelägen gård eller dyr butik. Du skall även ha tid, ork och ekonomi till att förverkliga dig själv och dina egna intressen och ditt välmående.
Men om ditt liv nu inte blivit så? Får du fortfarande suckar och menande kommentarer från vänner och släktingar för att du inte kommit dithän än, din ålder till trots?
 
För många av oss sitter säkert dessa förväntningar i oss själva. Det är våra egna hjärnor som sätter griller i våra tankesytem och vi tror att omgivningen sätter en massa förväntningar på oss och vad vi "bör" hinna med eller ej under livets gång.
Sen sätter vi själva upp mål och drömmar om hur vi vill att våra liv ska se ut i dess olika skeden. Många vill hinna skaffa barn innan en viss ålder (andra måste, som till exempel kvinnor eftersom naturen har sin gång), hinna ta vissa steg i karriärstrappan och skaffa det idealiska boendet inom vissa tidsramar.
När vi sedan inte kan leva upp till omgivningns förväntningar (inbillade eller ej) och livet inte heller blir så som man har tänkte sig, är det som upplagt för en ålderskris. För en sak är i alla fall säker, nämligen att om ens liv inte blivit som man själv och/eller andra förväntat sig - då är det som upplagt för en ålderskris. det är inte bara jag som på allvar börjat inse att närmar sig halvlek när 40-årsdagen närmar sig. Det är inte bara de grå håren och den envsist växande flinten på huvudet som påminner om att man inte blir yngre. Och märker man då att livet inte blivit vad man själv eller andra förväntar/förväntat sig, ligger ålderskrisen inte långt borta.
I det läget är det inte konstigt att många går in i någon form av livskrivs. Den enda skillnaden må vara hur krisen ger sig uttryck. För min egen del får jag vara glad att jag inte känner av någon kris. Må så vara att det inte alltid är kul att märka att vissa personer inte förstår mina livsval genom åren, men oftast är det något som faktiskt går att tackla och komma över.
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Porträttgalleriet;
Taggar: filosofi, ålder

Fuck cancer

I tisdags lade jag mig återigen under tatuerarens nål, det var dags att fortsätta dekorera kroppen. Den här gången hade jag aningen bättre tur med tatueratstudion än sist jag tatuerade mig. Helt enkelt av den simpla anledningen att jag valde en helt annan studio, som jag bara hört positivt om.
Jag brukar ha som motto att tatueringar även ska ska säga något om mig som bär dem och inte bara vara snygga. Nu har jag 14 stycken totalt och jag får väl erkänna att vissa motiv har jag enbart valt för att de är snygga. Men några har en väldigt djup betydelse och symbolik i sig också.
 
Symboliken bakom denna tatuering behöver knappast förklaras närmare.
Bredvid den syns fortfarande ärret tydligt sedan jag opererade bort en tumör för 1,5 år sedan.
 
Symbol för mitt musikintresse....
 
 

 
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kampen mot cancer, Porträttgalleriet;

Visa fler inlägg