Inget ovanligt har hänt

Bonden har varit bortrest en vecka och när han kommer hem, möter drängen upp honom på tågstationen med häst och vagn. Under hemresan frågar bonden:
- Har det hänt något ovanligt då jag har varit borta?
- Nej, det har inte hänt något ovanligt, svarar drängen.
- Men vad har du på vagnen?
- De förbrända svinen.
- Va, de förbrända svinen?!
- Ja, ladugården brann ner igår.
- VA?? Brann ladugården ner?
- Ja, den antändes från boningshuset.
- Vad fan säger du?? Har boningshuset brunnit?
- Ja, ett av ljusen på kistan välte tyvärr.
- Vems kista?
- Er frus.
- Har min fru dött?
- Ja, hon ramlade ner från stegen och bröt nacken för några dagar sedan.
- Vad gjorde hon på stegen?
- Hon var full.
- Men det var väl inget ovanligt.
- Det var ju precis det jag sa!! Det har inte hänt något ovanligt medan du var borta.
 

 
Bilden lånad från Gemzells sandlåda
 


Alkoholkultur

Jag kan ibland ha lite svårt för den svenska alkoholkulturen, en kultur som visserligen är ungefär densamma i hela "Brännvinsbältet", dit ju Sverige trots allt räknas. Vi har ofta svårt att umgås avslappnat utan alkohol och helst ska det dessutom vara ganska stora mängder. Uttrycket att "gå ut och ta en öl" innebär oftast att man tar åtskilligt mer än bara en enda öl. Möjligen en afterwork kan innebära några få glas, men inte annars...
Går man på fest, blir folk otroligt provocerade av någon som håller sig nykter hela kvällen. Är man gravid eller ska köra bil hem, då godtar folk att man inte dricker. Men om man helt enkelt bara vill hålla sig nykter, då blir folk istället provocerade.
Jag har själv i perioder varit väldigt återhållsam med alkohol, helt enkelt för att jag inte varit sugen och velat ha något alkoholhaltigt. Och jag tror det är ytterst sällan jag blivit så ifrågasatt för något som vid just dessa tillfällen. Folk har rent ut frågat om jag är nykter alkoholist, om jag är sjuk och en massa andra saker - som de ju faktiskt inte har med att göra överhuvudtaget. Frågor som faktiskt kan provocera mig väldigt mycket, eftersom det trots allt borde vara mitt val om jag dricker alkohol eller ej.
Men en person som istället blir rejält packad och har druckit rejält för mycket provocerar inte de andra festdeltagarna på samma sätt, så länge hen inte blir jobbig eller våldsam. Istället kan folk skämtsamt retas med vederbörande dagen efter och fråga hur denne mår eller hur mycket hen kommer ihåg av kvällens övningar. Det är med andra ord mycket mer socialt accepterat att dricka för mycket, men inte att håller sig helt nykter på en fest eller under en utekväll.
Detsamma gäller om jag skulle ta några öl en måndagskväll. Direkt börjar folk höja på ögonbrynen och hojta saker om alkoholistvarningar åt höger och vänster. Samtidigt kan exakt samma personer hinka i sig öl efter öl på fredagskvällen - då jag kanske håller mig nykter eftersom jag ska jobba under helgen. Jag ser inga alkoholistvaringar i att dricka alkohol en vardag, så länge man kan styra över sitt drickande. Och vari ligger felet att dricka alkohol en måndag om man ändå är ledig för att sedan hålla sig nykter under helgen om man jobbar då?
Med andra ord kan jag störa mig väldigt mycket på alla de moralpredikningar och moralkakor som levereras kring alkoholkonsumtion. För mig är det viktiga hur mycket och hur ofta man dricker, där har ni definitionen på när man eventuellt kan börja få problem. Men om jag dricker alkohol 2-3 gånger i veckan men förlägger dessa tillfällem under perioden måndag - torsdag eller fredag - söndag har ingen med att göra. Precis som ifall jag dricker eller inte när jag går på fest.
 
Sen ska jag villigt erkänna en sak. Jag har väldigt svårt för grejen att bara ta ett eller två glas och sedan inte dricka mer. Jag tillhör dem som i princip aldrig dricker alkohol mitt på dagen eller till till exempel lunchen om jag är på semester eller liknande. Detta är just därför att jag vet att jag då bara blir trött och kissnödig.
Ska jag dricka alkohol, tar jag hellre liter mer än bara ett eller ett par glas - och då i så fall framåt kvällen. Sen innebär det givetvis inte att jag nödvändigtvis är på fyllan, men bara något enstaka glas är oftast inget alternativ. Då vet jag att jag kommer somna väldigt tidigt eftersom jag bara blir trött när alkoholen börjar gå ur kroppen - och dessförinnan får jag springa på toaletten stup i kvarten.
 

 
Bilden lånad från CommentsKart
 


Dagen-efter-tips

Bra tips till er ungdomar när ni rullat lite för mycket hatt!
 
 


Don't drink and drive

 

 


 


Uteliv

Många skulle kalla det tragisk, kanske rentav desperat och sorgligt. Andra skulle kanske kalla det lite märkligt och konstigt men inte i övrigt höja på ögonbrynen åt det hela. Alla har säkerligen lite olika syn på det hela och det får man gärna ha. Alla skulle säkert inte göra som jag, men det är upp till var och en.
Men faktum kvarstår, jag kan faktiskt roas av att gå på krogen på egen hand. Kanske inte varje gång jag ska ut, men någon gång ibland kan jag roas av att göra det. Jag sätter mig oftast i baren eller i utkanten av uteserveringen (under den del av året dessa är öppna) och gläds åt att iaktta spektaklet runtomkring mig.
Killarnas desperata blickar efter potentiella tjejer att ragga upp. Karlarna på 50+ som fortfarande tror att de kan få 20-åriga tjejer på fall - och absolut inte kan förstå att de får ett nej. Kvinnorna på 45+ som fortfarande klär i tajta kläder från H&M och sminkar sig som om de trodde de var 18 - och uppenbarligen tror att 20-åriga killar tycker att de fortfarande är attraktiva. Tjejerna i 20-25-årsåldern som nervöst fnissar i baren, plockar med sina handväskor och mobiler och desperat försöker hålla de raggande killarna på håll. 20-25-åriga killar som pratar fitta, knulla och brudar, hinkar öl i abnorma mängder, spottar snus och tycker att de är fantastiskt balla och tror att varende tjej i 25 mils radie runt dem ska falla som furor bara de tittar på dem. Paren som faktiskt träffats någon gång under kvällens gång, som står och hånglar i något hörn med händerna någonstans långt inne under varandras kläder och tungorna långt nere i varandras svalg. Just de par som får mig att vilja gå fram och gasta att "GET A ROOM, FOR GOD'S SAKE!!!". Eller grupperna av ungdomar som går ut tillsammans och sitter vid samma bord, men istället för att prata och umgås väljer att fippla med sina iPhones istället.
När man sedan lämnar krogen och beger sig hemåt genom natte ser man förutom de par som träffats under kvällen (fortfarande med tungarna nere i varandras svalg), även de par som varit tillsammans ett tag och gått ut tillsammans denna kväll. Jag frågar mig ofta hur många förhållanden det är som havererat en sen kväll i stans uteliv efter ett alldeles för stort intag av alkohol? Uppenbarligen är det många par som skulle behöva hålla sig helt nyktra när de umgås, med tanke på alla fyllegräl man får hör på tunnelbanan eller nattbussen när man åker hem genom natten. Skitsaker under kvällens gång urartar plötsligt till jättegräl och man skriker hejvilt åt varandra och anklagar sin partner för både det ena och det andra.
 
Okej, det är absolut inte bara negativt att gå på krogen. Jag tycker absolut att det är roligt att göra ibland, annars skulle jag absolut inte gå ut överhuvudtaget. Men de gånger jag gör det på egen hand ser man just dessa sidor lite extra tydligt, de komiska och kanske lite sorgliga sidor jag just nämnt. Går man ut i sällskap med någon eller några blir det en helt annan sak, då fokuserar man på umgänget med sitt sällskap istället och märker inte så mycket av vad som händer runtomkring.
 

 
Bilden lånad från Freem Vector
 


Vi har inte problem med spriten, vi har problem med verkligheten

 


Ta den långa vägen hem

 


Systembolaget

Så här är det det går till - egentligen.... ;-)
 
 


Finlandskryssning

Häromkvällen hamnade jag framför Kalla Fakta som handlade om hur det går till på finlandsfärjorna framförallt på helgkryssningarna. Man har nämligen noterat att anmälningarna om våldtäkter och misshandelsfall ökat markant senaste två åren.
Med dold kamera vandrar reportarna runt och iakttar vad som sker i barer och på dansgolv. Föga förvånande nekas ytterst få att beställa i barerna trots uppenbart hög promillehalt i blodet, man bevittnar flera bråk men ytterst få vakter - och de få som finns verkar inte göra många knop. Enligt de uppgifter TV4 kommit över har varje fartyg 3-5 vakter i tjänst - på fartyg som tar i runda slängar 2.000 passagerare. Det säger sig ju självt att det blir svårt att upprätthålla en vettig ordning ombord bland alla fylltrattar med en sådan bemanning bland vakterna.
Men att det festas rätt duktig på dessa fartyg är ju knappast någon nyhet för någon. Det vet ju vi alla som någon gång åkt på en finlandskryssning. Själv hyser jag något av en hatkärlek till att åka dessa kryssningar. Det kan absolut vara trevligt ibland, det tänker jag inte neka till. Men det är också en mycket speciell stämning ombord med allt festande och alla människor som åker på sina månatliga finlandskryssningar för att kröka och köpa billig sprit. För många av dessa är en finlandskryssning fantastiskt "hawaii" och fullt jämförbart med en charterresa till Kreta.
Och även om de flesta är ombord och har trevligt, tycks det vara ett återkommande problem med våldäkter och misshandel ombord. Alltmedan rederierna slår ifrån sig och tycker att de gör fullt tillräckligt för upprätthålla ordningen och ha en ansvarsfull alkoholförsäljning och -servering. Visserligen vore det konstigt om det aldrig begicks några brott på färjorna och de vore en utopi att tro att man skulle uppnå en nollnivå på den punkten.
Men märkligast av allt är Tallink Siljas personaldirektör Vahur Ausmees inställning till det ökande antalet våldtäkter ombord på fartygen:
– Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. De vet vart det kan leda, säger han till Kalla Faktas reporter. Visst kan man dividera huruvida man tar en extra risk om man dricker sig redlöst berusad. Men i slutändan spelar det trots allt ingen roll i vilket skick en person - det ger inte någon rätt att begå en våldtäkt gentemot vederbörande. Du ska spritt språngande naken kunna somna av redlös berusning mitt inne i Stockholms city utan att någon tar sig friheten att ha sex med dig.
Visserligen går Tallink Siljas VD Kadri Land ut och säger att uttalandet inte är något rederiet ställer sig bakom, men det känns som att man nu får lite att jobba med hos rederierna. Det måste ju förstås kännas tryggt för passagerarna ombord och man måste veta att det finns vakter som kan styra upp ifall det blir oroligt och bråkigt. Något som tyvärr är en överhängande risk när det finns många berusade personer på samma lilla begränsade yta. Även om varjet person självklart också har ett eget ansvar för sitt drickande och sitt beteende, så kommer det alltid finnas folk som på olika sätt missköter sig och personer som av olika anledningar får för mycket innanför västen. Och av den anledningen måste det också finnas personal som upprätthåller någon form av säkerhet...
För min del blir jag inte direkt mer lockad av att göra en finlandskryssning inom den närmsta framtiden efter att ha sett programmet.
 

 
AB 1 2 DN 1 TV4 1

Bilden lånad från Roliga skyltar
 


Gula Blend tanten demtenterar rökningens faror

 


Karaktär

När jag var 10-12 gav jag mitt livs allra sista nyårslöfte. Efter det har jag aldrig givit några eftersom jag vet att jag oftast inte kan hålla dem. Det ironiska är att med tiden har just detta nyårslöfte blivit det jag ändå lyckats hålla någorlunda under en stor del av livet.
Jag lovade nämligen att inte äta något godis under ett helt år. Det tog inte många veckor innan jag bröt löftet, jag insåg de omöjliga i att helt avstå från sötsaker. Men jag kände å andra sidan heller inget behov i att regelbundet stoppa i mig en massa socker - trots min låga ålder.
Varje lördag fick jag pengar av mina föräldrar för att gå bort till affären och köpa lördagsgodis, men allt oftare började jag välja att istället köpa en serietidning eller något annat än just godis för pengarna. Det föll sig liksom så att jag åt allt mindre sötsaker, jag blev alltmer sällan sugen på något sött.
Och det har hållit i sig och alltmer övergått till en vana. Det är inte så att jag inte tycker om godis, fikabröd och sötsaker - för det gör jag egentligen. Men jag är helt enkelt ytterst sällan sugen och tänker oftast inte ens på möjligheten att köpa godis när jag är i affären.
I princip är de enda gånger jag numera köper hem sötsaker när jag ska ha främmande och vill kunna bjuda på något sött efter till exempel middagen. Blir det sedan något över, ställer jag in det köksskåpen - och där blir det stående. Har jag inte främmande igen och tillfälle ges att bjuda på något sött på ett bra tag, då blir det stående tills jag helt enkelt får slänga det eftersom det faktiskt passerat utgångstatum.
Nu har det till och med gått så långt att jag inte ens är benägen att kalla det för att jag har karaktär i det här avseendet. Min definition på att ha karaktär är att kunna avstå även om man är sugen, att det helt enkelt blir ett aktivt val. Men eftersom jag aldrig är sugen på något sött och inte ens tänker tanken att äta sötsaker behöver jag aldrig ens göra det valet...
Det är väldigt ofta jag tackar nej till något sött när det bjuds eftersom jag helt enkelt inte känner att jag vill ha. Många gånger får jag blickar och/eller gliringar när jag inte tar emot något sött. Och varje gång får jag oftast värja mig och försöka förklara att jag inte äter så mycket sötsaker.
 
Ibland kan jag faktiskt önska att jag skulle ha ungfär samma uteblivet sug när det gäller andra saker. Att jag inte äter särskilt mycket sötsaker har säkerligen inverkat till att jag bara har en enda lagning i tänderna och att jag inte väger mer än jag faktiskt gör.
När det gäller många andra saker har jag ingen som helst karaktär överhuvudtaget. Dit hör framförallt hur jag äter i övrigt. Jag är extremt svag för junkfood som pizza och hamburgare, så det är något jag alltför gärna tar till när jag inte orkar laga mat.
Och till skillnad från när jag har sötsaker hemma, så har jag mer svårt att låta bli om jag har någon öl eller påbörjad vinflaska liggande. Inte så att jag har problem, det tänker jag inte påstå, men just sådant har jag svårare att moststå än sockerstinna saker.
Hade jag haft lika lätt att tänka på vad/hur jag äter och dricker hade jag säkerligen haft avsevärt mindre problem med övervikt än vad jag faktiskt har.
Samtidigt har jag övertygelsen att man även ska njuta av saker och ting, att fysiskt och psykiskt välbefinnande faktiskt hänger ihop. Man ska naturligtvis inte överkonsumera något, det är en självklarhet. Men för att må bra fysiskt ska man även må bra psykiskt - och tvärtom. Och för att må bra psykiskt ska man förstås unna sig sådant som man tycker om inom rimliga gränser. Just på den punkten är jag knappast den enda som ibland kan tycka att det är svårt att hitta en balans, att inte ta i lite extra när gäller sådant som jag tycker om i form av mat och dryck till exempel.
Och det är just sådant som jag ibland kan tycka är lite frustrerande, att jag inte alltid kan stå emot frestelsen att gå förbi pizzerien eller grillen istället för att laga någon mat hemma. Jag kan vara fruktansvärt envis vad det gäller mycket annat, men när det kommer till att stå emot vissa frestelser räcker inte alltid envisheten till.
Nu lever jag inte extremt dekadant att det är något egentligt problem. Men när man sätter saker i relation till varandra, känns det som att man borde ha lite mer karaktär på några fler punkter än vad man faktiskt har.
 

 
AB 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från MåBra, WordExplain
 


Haschtag

Inte konstigt att det är så mycket drogproblem i samhället när alla ständigt tjatar om dessa haschtags. Hur ska ungdomar av idag förstå att man ska hålla sig ifrån drogerna, när till och med den statliga televisionen uppmuntrar till man ska haschtagga varandra?! *L*
 
 

 
Bilden lånad från Taz
 


Obstinat beroende

Som inbiten nikotinist finns det vissa saker man helt enkelt inte gör. Inte under några som helst omständigheter. Och dit hör till exempel att gå till jobbet för att jobba natt och inte ta med sig tillräckligt med snus.
Men det var åndå just vad som hände när jag gick till jobbet igår. Jag brukar brukar köpa snus stockvis eftersom det blir lite billigare och brukar alltid komma ihåg att ta med tillräckligt mycket när jag till exempel går till jobbet. Men även solen har ju sina fläckar - synd bara att den här fläcken uppdagades klockan fyra på morgonen när det är ytterst få affärer öppna ens i Stockholm.
Så där satt jag, med drygt två timmar kvar att jobba och fick allt rejälare abstinens samtidigt som jag blev allt grinigare. Jag har varit niotinist till och från i över 20 år, så det känns som jag borde ju liksom kunna rutinerna vid det här laget... Men icke! Något som dessutom gjorde mig aningen lite mer grinig frampå morgonen.
Min stora räddning blev den påse med tuggummin jag hade i jobbväskan. De starka mentholtuggummina dämpade suget en aning, så att det hela ändå blev aningen uthärdligt fram tills jag kom hem strax efter sju.
 
Nåja, det gick ändå förvånansvärt bra att hålla sig ifrån nikotinet under några timmar. Men samtidigt får jag alltid samma tanke varje gång jag var olika anledningar tvingas avstå från nikotin. Nämligen att man som nikotinist behöver "droga sig" för att inte tappa humöret. Precis som att jag ser till att få med mig nycklar, plånbok och mobiltelefon när jag går hemifrån så ser jag också till att ha snusdosan i fickan.
Glömmer jag snusdosan tar jag långa omvägar för att antingen åka hem och hämta snus eller gå förbi närmsta öppna butik och köpa nytt. Medan jag förmodligen inte skulle åka hem och hämta mobilen om jag glömde den. Det är verkligen en stark makt nikotinet har över oss "missbrukare". Även om det naturligtvis inte går att jämföra med att missbruka alkohol eller narkotika som ju påverkar tillvaron så otroligt mycket mer både hälsomässigt, socialt och ekonomiskt.
En av mina största rädslor är nog just att hamna i något tyngre missbruk. På 90-talet jobbade jag med alkoholister och många av dem hade bokstavligen supit bort allt. Vissa hade till och med varit klassade som alkoholister när de var i 12-årsåldern. Så jag fick mig säkert en tankeställare redan då. Men rökare var jag ju redan innan jag började på det jobbet, så den skadan var liksom redan skedd...
Visst finns tanken att så småningom lägga av med tobak helt och hållet, men som med flesta beroenden måste man först vara rejält motiverad. Och den motivationen har jag inte för ögonblicket. Men dyker den upp, kommer jag ta tillfället att försöka sluta.
 

 
Bilden lånad från Mitt i livet
 
DN 1 2 3 4 5 SvD 1
 


Alkoholvanor

Det är på något sätt rätt märkligt vilken given roll alkoholen har i vår tillvaro. Inte för att ogillar alkohol eller på något sätt tänker vara fördömande - jag dricker regelbundet alkohol jag med, så jag är knappast rätt person att fördöma. Men om man tänker efter, är det trots allt märkligt att denna ändå rätt farliga drog (vid överkonsumtion framförallt) har en så given plats i samhället.
Hade alkoholen gjort sitt intåg i Sverige någon gång under de senaste decennierna, hade den knappast tillåtits överhuvudtaget. Med tanke på hur starkt beroendeframkallande det ändå är och vilka skadeverkningar alkoholen har på kroppen, så hade många av oss säkerligen reagerat ganska starkt om det kommit som en "ny" substans till Sverige. I ärlighetens namn är jag tveksam om ens kaffe hade godkänts av myndigheterna idag - och tobak ska vi ju inte tala om.
Inom vården rekommenderar man max 14 standardglas per vecka, under förutsättning att man inte häller i sig samtliga glas under 1-2 kvällar. Man pratar om max fyra standardglas per tillfälle. Detta är den gräns då kroppen börjar ta stryk i någon utsträckning, även om det förstås finns individuella avvikelser åt båda hållen.
En vild gissning från min sida är att säkerligen väldigt många passerar dessa gränser - om inte varje vecka, så åtminstone vissa veckor. Och hur många går på fest eller tar en krogrunda och dricker fyra små öl på hela kvällen? Jag vågar nog gissa mig till att de flesta dricker aningen mer vid sådana tillfällen.
Det finns ju trots allt lite av en dubbelmoral när det gäller vilka varor som säljs i svenska butiker. Medan man säljer tobak och alkohol hej vilt, plockar man bort varor som bara är bråkdelen så farliga när risker upptäcks.
 
I tonåren var jag nog rätt "ovanlig" vad det gällde att testa alkohol. Jag var helt enkelt aldrig nyfiken, jag tyckte inte det kändes spännande överhuvudtaget att prova. Först någon månad innan min 18-årsdag kom jag över några starköl och kom mig för att faktiskt prova. Och jag minns att jag tänkte att "jaha, var det här allt? Vad är det som är så speciellt med det här som gör att alla vill använda alkohol om och om igen??".
Så småningom så insåg jag tjusningen i det hela faktiskt, men har i perioder haft en rätt försiktig alkoholkonsumtion. Absolut inte av några moraliska betänkligheter eller att jag ogillat alkohol, utan snarare för att det helt enkelt fallit sig så. I vissa perioder har jag helt enkelt inte varit sugen, jag har helt enkelt inte velat ha.
Det var nu länge sedan jag var inne i någon sådan period, men senaste tiden har jag alltmer börjat känna att jag börjat komma i en sådan. Jag har helt enkelt tappat sugen och intresset i att dricka alkohol. Plötsligt tycker jag det kan kännas precis lika lockande att dricka läsk till maten, även om det är lördag.
Och ja, jag tycker faktiskt att jag känner mig väsentligt mycket piggare överlag när jag inte druckit på ett tag. Givetvis syftar jag inte på hur jag mår "dagen efter", utan allmäntillståndet. Jag sover bättre och känner mig överlag mycket piggare. Nu låter det nästan som att jag tagit mig ur ett längre missbruk, men så är verkligen inte fallet. Det kan minst lika gärna vara en slump att jag för tillfället känner mig piggare samtidigt som jag fått för mig att avstå från att dricka alkohol.
Hur länge det kommer att hålla i sig vet jag inte, men med tanke på hur bra jag mått på sistone så kommer jag medvetet att hålla igen rejält på min alkoholkonsumtion ett tag framöver. Plötsligt känner jag helt enkelt inget behov av dessa drycker, utan tror till och med att jag kommer må bra av att avstå ett tag framöver... :-)
 

 
Bilden lånad från SR
 


Epic don't drink and drive prank

Jag tror jag vet åtminstone en person som kommer tänka efter en extra gång innan han sätter sig bakom ratten igen efter några drinkar...

 

 

Alkoholism

Om man bortser från de fobier jag har (som jag skrev om igår), är det ytterst få saker som jag fasar så mycket för och som jag är så rädd att fastna i som just missbruk. Alkohol är väl det första jag själv tänker på när man pratar om missbruk och det är också den vanligaste drogen missbrukas.
Jag blir alltid så beklämd när jag går förbi alkisarna på bänken nere vid tunnelbanan här i Bagarmossen (eller var det än är för den delen). Det är alltid ungefär samma personer som sitter där och de är nästan alltid lika onyktra, oavsett tidpunkt på dygnet. Jag får som en klump i magen när jag ser dessa rätt trasiga livsöden, där hela tillvaron tycks kretsa kring spriten och att bli så full som möjligt.
Samma sak känner jag när jag passerar eller besöker kvarterspizzerian. Där hittar man dem som än så länge inte är så värst nedsupna. De flesta jobbar, har ett någorlunda fungerande socialt liv och har råd att inta sin alkohol "på lokal" istället för att köpa billigast möjliga sprit eller elefantöl på Systemet för att sedan sätta sig på en parkbänk och supa.
Men det är fortfarande ett gäng ganska tragiska livsöden, åtminstone vissa av dem. De jobbar och lever i övrigt för sin pilsner. Oavsett tidpunkt under pizzerians öppettider, så ser men någon eller några av dem sitta där med en pilsner i handen. Framåt stängningsdags sluddrar de till varandra att "Scheeesch imårrån dååå, Bärra!" innan de går hem - för att nästa dag hänga på låset innan öppning för att få sin första pilsner. Naturligtvis med undantag för de tider de arbetar.
Inget ont sagt om dem som personer, men jag kan inte låta bli att känna sorg över hela situationen. Alkoholproblem (liksom de flesta andra typer av missbruk) ger så otroligt stora skadeverkningar, inte bara på hälsan utan även ekonomi, det sociala livet, arbete, familj och en massa annat. När jag jobbade i London på 90-talet, jobbade jag med hjälpa många som hade just alkoholproblem. Många av dem jag träffade på hade klassats som alkoholister redan i tonåren, andra hade haft riktigt ordnade liv långt upp i vuxen ålder innan de fick alkoholproblem. Jag träffade människor som bokstavligt talat hade supit bort allt; företag, bostäder, förmögenheter, vänner, familj... Mycket av det jag såg borde ha fått vem som helst att inte ens vilja komma i närheten av alkohol igen.
Och kanske just för att jag sett alkoholens baksida - både i London i andra sammanhang - på nära håll, så har jag byggt upp en enorm rädsla över att hamna i just den situationen. Jag har sett hur inte bara den som missbrukar, utan även folk runtomkring vederbörande far illa av missbruket på olika sätt. Även om missbrukaren inte blir våldsam, går missbruket ut över omgivningen på en lång rad andra sätt. Sätt som man kanske inte tänker på, om man inte sett det på nära håll.
Så trots att alkohol är en väldigt accepterat drog, är det också en hemsk drog som kan ställa till med väldigt mycket elände. Alltifrån saker som kan vara förhållandevis harmlösa till rent vedervärdiga saker som våld i olika utsträckningar och en lång rad andra saker.
 
Men samtidigt kan jag inte låta bli att beakta den andra sidan av det hela, den andra aspekten av att ha ett alkoholmissbruk eller ett riskbeteende. Jag vet att ingen väljer att bli alkoholist, det vore absurt att säga något annat. Jag är fullt införstådd i att ingen börjar dricka med tanken att "nu ska jag transportera mig själv till första bästa parkbänk".
Men förr eller senare, någonstans på resan måste alla förstå att nu börjar det gå åt helvete. Alla som har ett gravt alkoholmissbruk måsta någon gång ha insett att nu håller jag på att tappa greppet. Eller åtminstone att nu är jag faktiskt alkoholist när det gått så långt.
Frågar man lodarna på parkbänkarna när de är nyktra, måste väl de flesta ändå erkänna att de är medvetna om sina problem med spriten. Eller är jag helt ute och valsar när jag resonerar så?!
Och någonstans under vägen måste man väl ändå ha valet att faktiskt söka hjälp. För att sluta på egen hand är förstås väldigt svårt, frågan är om någon alls klarar det. Jag har sett flera exempel på personer med alkoholproblem där såväl vänner som familj och arbetsgivare sagt ifrån, erbjudit hjälp och till sist vederbörande ryggen och brutit kontakten. Men ändå fortsätter personen att dricka och vägrar erkänna att hen har problem.
På något vis kan jag ibland krasst tänka att vill du supa ner dig, så varsågod - men låt det inte gå ut över någon annan! Någonstans måste man ju trots allt ändå inse att man dricker för mycket och har då valmöjligheten att söka hjälp.
Visst, det är väldigt hårt och krasst uttryckt och det verkar inte riktigt funka på det här sättet när man dricker för mycket. Det ingår tydligen inte i sjukdomsbilden att man tänker till och söker hjälp, trots att problemen måste vara väldigt uppenbara. De gånger diskussionen kring alkoholism, säger ju de flesta som är mer pålästa än jag att det är ytterst sällan personer med alkoholproblem faktiskt inser det och söker hjälp. Och det är väl just det jag själv tycker är så konstigt... Men kanske också en anledning till att det faktiskt kallas problem och ett missbruk...
 

 
AB 1 2 SvD 1
 
Bilderna lånade från This is not a love story, Alcoholic
 


Nattbussen

För min del räcker det att en enda gång sätta sig på en nattbuss i nyktert tillstånd för att inte vilja komma i närheten av alkohol en enda gång till i livet. Att sitta där i sorlet bland alla fylltrattar som är på väg hem från krogen är måttligt roande, framförallt när man i nyktert tillstånd är på väg hem från jobbet.
Man dränks i dofter av sladdriga hamburgare från McDonald's, unken parfym, sprit, svett och övriga kroppsodörer. Det är ett ständigt och öronbedövande sorl från fyllesnackande kompisar och kolleger med ständiga kommentarer som "Djag har aaaaaltid gillat dig", "Do er såååå jävla hääääärlig!" och så vidare, liksom de som precis träffats på krogen och den ena parten ska följa med den andre hem - men som istället dränker varandra i komplimanger som man knappast borde kunna ha underlag för efter att ha känt varandra i bara några timmar. De svärmar, hånglar, kör ner sina tungor långt i varandras svalg, tar på varandra så till den grad att jag bara vill resa mig upp och skrika att "Get a room, för faan!".
Sen har vi förstås de personer som i princip alltid tycks bli osams när de går ut tillsammans. För efter något för många drinkar på någon krog, är det många som tycker att det är väldigt lämpligt att man ska börja prata ut och lösa gamla konflikter. Eller en och annan pojk- eller flickvän som har en tendens att svartsjukt börja inleda hetska gräl för att de tycker att partnern tittat lite för mycket på någon under kvällen, pratat lite för mycket med någon eller på annat sätt försakat sina förpliktelser som partner. Eller varför helt enkelt inte starta ett gräl om städning, tvätt, ekonomi eller sex? I brist på annat, menar jag.
Vissa personer förstår jag faktiskt inte varför de går ut tillsammans överhuvudtaget. Några enstaka par brukar jag se lite då och då när de är på väg hem från krogen på nätterna eller framåt morgonkvisten - och de är i princip alltid osams framåt slutet av kvällen/natten.
Slutligen har man förstås de som druckit alldeles för mycket, som sjunker ihop i bussätet med hår och kläder i största oordning, eventuellt smink utkletat över halva ansiktet, stinkande av någon blandning av unken parfym, svett, alkohol och många gånger även spyor. Dofter som på bussen beblandar sig med dofter av dessa smaklösa hamburgare och kebabrullar från olika nattöppna snabbmatställen dom sprids från alla som senaste stunden ätit något för att dämpa sin fyllehunger.
Jag kan inte låta bli att imponeras av dem som år efter år jobbar med att köra dessa nattbussar. Att varje natt behöva träffa så många, sarjiga människor som inte alltid har vett att bete sig måste verkligen ta på krafterna. Det blir ofta diskussioner om betalningen, många diskuterar om var bussen "ska" stanna, andra blir förbannade för att de måste gå av när bussen nått ändhållplatsen.
Jag frågar mig själv om jag är likadan när jag varit ut och sedan ska ta mig hem på nattkvisten? Förmodligen uppfyller jag vissa av dessa kriterier som jag själv retar mig på hos andra när jag nykter ska ta mig hem på nätterna. Så det kanske helt enkelt är nyttigt att se detta och att faktiskt bli lite upprörd? ;-)
 

 
Bilden lånad från Vi bilägare
 


Svensk alkoholkultur

Jag kan ibland känna en viss avsky gentemot svensk alkoholkultur. Eller för att inte säga den alkoholkultur som allmänt råder i Brännvinsbältet. Att umgås är oftast synonymt med att dricka alkohol i någon utsträckning, helst i lite större mängder.
Och ju festligare det är, ju större fest det är, desto mer dricker vi. Många festdeltagare tycks rejält provocerade över den som dricker väldigt måttligt eller rentav inte dricker alls under kvällens gång. Faktiskt till och med mer provocerade än av dem som blir alltför fulla och störiga. Dem kan snarare lite glatt och retsamt skämta med dagen efter. Kamratligt dunkar man vederbörande i ryggen och frågar "Hur mås det idag? Blev lite mycket igår, va?". Man skämtar om vad vederbörande sagt och gjort på fyllan - medan man tycker att den som hållt sig nykter är en jäkla torris och faktiskt rätt tråkig.
Den nyktre får under kvällens gång istället kommentarer som "Jamen kom igen nu, du måste ju vakna till lite!" eller "Är du gravid, eller?!". För de enda socialt accepterade anledningarna till att hålla sig nykter på en fest eller är antingen att man ska köra eller att man är gravid.
Men om du sen ens tänker tanken att ta dig ett glas eller - ännu värre, vilket Gud förbjude - går ut på en måndagskväll, då är du plötsligt alkoholist och folk börjar bli oroliga för din alkoholkonsumtion!! För det är minsann inte okej!
 
Misstolka mig inte, jag är långt ifrån helnykterist och har inga som helst planer på att gå med i IOGT. Jag tar gärna ett glas eller flera emellanåt och det finns säkerligen perioder i mitt liv då jag druckit mer än vad läkarna skulle säga är att rekommendera ur en hälsosynpunkt. Men samtidigt har det också funnits perioder då jag inte druckit alls. Jag har helt enkelt inte varit sugen - och har då även gått på fester och krogrundor nykter. Men då har den stående frågan alltid varit: Har du haft problem med spriten? Det har i princip aldrig slagit fel! Ingen tycks ha reflekterat över att man faktiskt kan ha roligt utan inverkan av alkohol.
Men varför måste vi i Sverige dricka ganska omåttliga mängder för att det ska ses som socialt accepterat? Och hur kommer det sig att vi oroar oss så väldigt över att någon tar ett glas vin till måndagsmiddagen? Personligen ser jag inga som helst problem i att man dricker alkohol oavsett veckodag. Så länge man kan handskas med spriten och inte får regelrätta problem, spelar det ju trots allt ingen roll på vilka dagar man väljer att dricka.
Personligen jobbar jag skift, vilket då förstås innebär att jag ofta är ledig mitt i veckorna och sedan jobbar vissa helger. Med andra ord händer det förstås också att man ibland gör en krogrunda mitt i veckan eller väljer att ta något glas vin till måndagsmiddagen. Det är ju då jag är ledig, medan jag kanske jobbar till helgen och då inte har möjlighet att gå ut eller dricka något alls. Men trots att jag förmodligen inte dricker mer än någon annan på det stora hela, händer det ändå att folk lyfter på ögonbrynen åt att man kan gå ut på en vardag.
På många sätt kan jag tycka att alkoholkulturen i till exempel Medelhavsområdet är mycket mer sympatisk. Där dricker man oftare, men istället mycket mindre mängder varje gång. Något som dessutom sägs vara bättre för kroppen - istället för att "chocka den" med stora mängder alkohol vid färre tillfällen. Kanske något vi svenskar skulle ta efter lite mer?
 

 
Bilden lånad från Clever Survivalist
 


Alkoholkonsumtion

Jag kan ibland bli så trött på den svenska alkoholkulturen. För så fort vi ska vara sociala, ska detta per automatik inkludera alkohol känns det nästan som.
Inte för att jag på något sätt har något emot alkohol. Men i brännvinsbältet tar vi sällan en eller två öl för att sedan vara nöjda med de mängderna. Istället ska det vara lite större mängder.
I perioder (även om det var länge sen sist) har jag helt hållit mig ifrån alkohol, även när jag gått ut eller varit på fest. Då har kommentarerna haglat, folk har varit väldigt frågande till att man valt bort alkohol. Många frågar till och med rent ut om man har/haft alkoholproblem eftersom man inte dricker. En fråga som man förmodligen inte vill svara på om så hade varit fallet.
Det märkliga är att många verkar bli mer provocerade av dem som inte dricker än av dem som alltid blir fullast och odrägligast på alla fester. Folk blir obekväma och vet inte riktigt hur de ska bete sig när någon är nykter på en fest. Egentligen borde det ju vara det omvända, eller hur?! Och att man ska behöva försvara sig för att man väljer att inte dricka alkohol är ju ganska rubbat - samtidigt som det visar hur rotad alkoholen är i vår kultur. Oavsett om det är enstaka gånger man väljer bort att dricka eller om man helt och hållet slutat dricka alkohol. Om man inte ska köra eller är gravid tycks många inte kunna förstå att man väljer att vara nykter på en fest.
Personligen skulle jag visserligen inte helt sluta dricka alkohol om jag inte hade någon medicinska skäl till att sluta. Men jag har heller inga större problem att vara på fester och middagar och ta det väldigt lugnt med drickat - eller helt och hållet låta bli. Men då börjar folk direkt titta konstigt och verkar tycka att man är smått knäpp.
Med tanke på alkoholens skadeverkningar, skulle den ju aldrig tillåtas om den kom idag. Då hade den direkt blivit förbjuden med tanke på hur ohälsosam och beroendeframkallande denna drog faktiskt är. Precis som tobak skulle bli; varje vara som bara en bråkdel så cancerframkallande som cigaretter är skulle direkt bannlysas från alla affärshyllor!
Men alkohol är och förblir en väldigt viktig del i vår vardag. Och jag säger egentligen inte så mycket om det - jag tar mer än gärna en och annan öl ibland. Men jag stör mig på att det verkar så "tabu" att välja bort alkohol, eller att välja att vara försiktig. När man istället borde störa sig på eller låta sig provoceras av dem som alltid blir fullast och odrägligast på alla fester. Även om den som blir fullast möjligen inte behöver bli stökig och våldsam, så kan det ligga ganska stora alkoholproblem bakom det faktum att man oftast blir dyngrak på alla fester. Men istället låter vi oss provoceras av dem som inte dricker. Märkligt...
 

 
Bilden lånad från BTH
 


The drunken sailor

 


Tidigare inlägg