Det är inte lätt att var småfet...


 
Bilden lånad från SvD
 


Julhysteri

Julhysterin har bytt skepnad i och med att julhelgen är över. Fram till för en dryg vecka sedan kretsade hysterin kring julklappsinköp och att duka upp det perfekta julbordet på julafton. Stressen lyste ur folks ögon när jag gjorde de sista ärenden på stan den 23:e december - och antalet hjärtinfarkter och brustna magsår måste öka radikalt under december månad.
Men folkströmmarna på stans gator dämpas knappt under mellandagarna. Nu ska istället julklappar bytas och inköp göras på den årliga mellandagsrean.
Än mer komiskt har synen som mött mig på gymmet senaste dagarna varit. Det har varit ovanligt många besökare och man har verkligen sett paniken lysa ur folks ögon. Paniken över de extrakilon man ådragit sig efter alltför mycket fet julmat, julgodis, glögg och ett aningen högre alkoholintag än normalt. Hysterin har plötsligt vänt till att man vill bli av med allt det där man så desperat inhandlade veckorna innan jul. De kilon som maten försett kroppen med och de klappar man inte är nöjd med ska illa kvickt förpassas till något väl dolt ställe.
Själv har jag visserligen också gått upp lite i vikt under helgerna och fått ytterligare 1,5 kilo kring midjan. Men jag tar det med ro och resonerar att jag njutit mig till den extra vikten. Så fort vardagen och träningen är igång igen, kommer jag att gå ner igen utan att ha paniken sprutande ur ögonen när jag går till gymmet.
 

 
Bilden lånad från Earth times
 


Smoking kills

 


I-landsproblem

Jag har stött på ett problem som jag inte haft på flera år. Mina kläder börjar bli för stora. De senaste åren har problemet varit ungefär det motsatta, jag har fått köpa nytt allteftersom kläderna har blivit för små kring midjan och jag helt enkelt inte kommit i dem. Det har varit ett helsike att köpa såväl byxor som skjortor. Byxor som suttit bra i midjan har oftast varit för långa - och har de passat på längden har de varit för snäva i midjan. Samma sak med skjortor; där ärmarna passat har skjortan suttit som korvskinn kring magen, samtidigt som ärmarna täckt merparten av händerna om de passat runt magen.
Men sedan jag för ett år sedan bestämde mig för att successivt lägga om mina vanor, har kilona mer eller mindre rasat. Nu kan jag räkna till totalt 20 förlorade kilon på lite över ett år. Jag har fortfarande ungefär 10 kilo kvar innan jag når mitt mål, det vill säga den marschvikt jag vill hålla och även fått rekommenderat från läkarna att jag bör ligga på. För första gången på åratal har jag under flera månader faktiskt legat kvar under 100-kilossträcket på vågen och numera också börjat få problem med att hålla byxorna uppe. Jag har fått köpa nytt bälte och insett att jag numera även kan andas normalt när jag drar på mig uniformen på jobbet.
Det har varit en hel del stora förändringar i tillvaron. Jag har mer eller mindre slutat helt med alkohol och socker, jag har minskat mängden mat och utesluter i pincip helt och hållet pizza och annan snabbmat. Ovanpå det är jag mer eller mindre stamkund på gymet, där jag hänger två till tre gånger i veckan. Om någon skulle fråga om jag uppskattar den nya livsstilen, skulle svaret förmodligen bli ett tveksamt njaaa... Jag skulle nämligen i princip enkom kunna leva på snabbmat, öl och choklad - och gym avskyr jag som pesten. Jag ut gymnasiet med en enda etta i slutbetyg - nämligen i idrott (jag tillhör den äldre generationen med sifferbetyg, där ett var sämst) - och har sedan skoltiden avskytt allt som har med idrottsutövning att göra. Bara lukten som slår emot en när man kommer in i ett omklädningsrum ger mig kalla kårar längs ryggraden. Den där blandningen av doften från gummi, duschtvål, svett och andra kroppsvästskor får mig att vilja gå i ide för flera decennier framöver.
Men med ålderns rätt har jag på gott och ont börjat inse vikten av att faktiskt tänka på hur man tar hand om den enda kropp man faktiskt blivit försedd med. Jag säger inte att jag kommer leva på det här sättet livet ut, men när jag nått min idealvikt på cirka 85 kilo kommer jag försöka hitta en livsstil där jag inte ökar alltför mycket i vikt igen. Mitt motto är trots allt att man ska kunna äta allt fast i måttliga mängder. Godis och fett gör ingen större skada så länge man inte överkonsumerar dem om du frågar mig.
Och någonstans hänger trots allt psykiskt och fysiskt välmående ihop - mår jag bra psykiskt mår även kroppen bra. Liksom det omvända. Men för att må bra psykiskt behöver man också unna sig sådant man tycker om - till exempel i matväg. Det är givetvis ett motto som inte går att anamma till vansinne, är du alkoholist är det inte ett bra sätt att resonera kring sitt drickande om man nu ska överdriva lite. Men att i måttliga mängder unna sig sådant man tycker är om är i min värld inte fel, så länge man kompenserar det med att i övrigt äta bra och att röra på sig. Dieter är garanterat bra för att nå sin idealvikt - men för att behålla den tror jag mer på att måttligt och allsidigt och att kombinera det med att röra på sig. Och det är väl en sådan balans jag hoppas på att hitta om sisådär 10 kilo...
 

 
Bilden lånad från Organic Rosehip Skincare
 


Coca cola

Detta är vad som sker i kroppen efter att du har druckit en burk Coca cola. Personligen har jag nästan helt slutat med läsk och är nu riktigt glad att jag faktiskt gjort det. Visserligen är det inte på grund av detta som syns nedan, utan mer med tanke på min vikt. Men nu är jag ännu mer motiverad att avstå från läsk!
 
Första 10 minuterna
Efter 10 minuter kommer 10 teskedar socker in i ditt system, vilket är 100 % av ditt rekommenderade dagliga intag. Så mycket socker skulle lätt göra dig illamående – OM det inte vore för fosforsyran i Coca Cola som balanserar upp den söta smaken.
 
20 minuter
Ditt blodsocker skjuter i höjden vilket gör att du får en insulinboost. Din lever besvarar detta med att försöka omvandla sockret till fett.

40 minuter
Din kropp har helt tagit upp allt koffein. Dina pupiller blir större, ditt blodtryck stiger – som ett svar på detta flyttar din lever över mer socker till ditt blodsystem. Du känner dig piggare.
 
45 minuter
Din kropp ökar din dopaminproduktion vilket stimulerar lustcentrum i hjärnan.

60 minuter
Fosforsyran binder kalcium, magnesium och zink i din mage vilket ger ännu en boost för din ämnesomsättning.  Det här ökas än mer av höga sockerdoser och andra sötningsmedel vilket gör att mer kalcium utsöndras i urinen.
 
Omkring 60 minuter
Du blir kissnödig och när du kissar skickar du ut kalcium, magnesium, zink, sodium, elektrolyter och vatten som inte tagits upp av din kropp.

Nu börjar festen i din kropp att dö ut och du får ett blodsockerfall. Du blir lättirriterad och seg. Du har även kissat ut det vatten som Colan innehöll samt andra näringsämnen. Din kropp är i sämre skick än innan du drack colan och du behöver näringsämnen för att repa dig.
 

 
Källa: Aftonbladet
 
Bilden lånad från Pins to pin

Free slot games by critic



Ett ont måste

Jag har verkligen legat på latsidan under sommaren när det gäller träningen. Medan jag var som flitigast med träningen och hängde på gymmet 2-3 gånger i veckan märkte jag en markant skillnad i ork och hur kroppen fungerade. Men nu under sommaren har jag kommit av mig lite, till viss del för att tiden inte räckt till.
Så i förrgår fanns äntligen tiden och jag palltade mig iväg för att träna innan jobbet. Jag märkte en markant försämring i orken efter att inte ha varit där på ett tag. Viktminskningen har till stor del stannat upp, även om jag inte gått upp något. Det som ligger mig i fatet när det gäller träningen är att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt, jag måste vekligen uppbåda all min viljestyrka för att ta mig iväg till gymmet. Jag har svårt att se den tjusning som många andra tycks se i att träna, för mig är det snarare ett ont måste för att jag vet kroppen mår bra av att röra på sig.
När jag legat i under några veckar med träningen brukar jag trots allt känna av en markant förbättring i orken och det är väl just det som motiverar mig att hålla igång. Liksom att man oftast märker av en viss viktminskning, vilket jag ju vet att jag verkligen behöver. Men roligt att träna, nej det är det verkligen inte. Ibland kan jag verkligen önska att jag vore mer motiverad att träna och hålla igång, framförallt ur en hälsosynpunkt. Istället har jag "läggningen" att vara barnsligt förtjust i snabbmat, öl och framstupa sidoläge i soffan...
 

 
Bilden lånad från Kost, träning och hälsa
 


När det är dags att betala tillbaka vad man lånat av framtiden...

Jag kan nästan sakna de matvanor jag kunde ha ända långt upp i 20-årsåldern. När jag flyttade hemifrån som 19-åring vägde jag 62 kilo och var - precis som nu - 182 centimeter lång. Jag behövde aldrig tänka på vad eller hur mycket jag åt, utan kunde vräka i mig vad som helt utan att det märktes när jag ställde mig på vågen.
Så jag har liksom vant mig vid att inte behöva tänka så mycket på mina matvanor. Men sen jag började närma mig 30, har det blivit annorlunda och jag har gått upp i vikt av minsta lilla ovana. Sedan flera månader går jag som bekant på 5:2-dieten och visst har det givit resultat. Från september till april gick jag ned 18 kilo, men se har det mer eller mindre stått still. Förutom när jag "syndat" på något vis, då jag direkt gått upp i vikt. När jag och sambon var i Amsterdam under några dagar i slutet av maj, lät vi båda bli dieten - och vips gick jag upp två kilo på bara några dagar.
Med andra ord tycks jag ha blivit extremt känslig för allt som är fettbildande, som socker, alkohol, fett och så vidare. Det känns ganska surt att gå upp så mycket som två kilo när man slitit för att gå ner i vikt... Så nu har jag bestämt mig för att jag får vara lite hårdare mot mig själv ett tag, allt som är det minsta onyttigt ska gallras bort från menyn - och undantagen ska vara extremt få. Det är så lätt att tänka att man ska unna sig något bara för att det är fredag, storhelg eller vad de nu må vara. Man hittar alltid undanflykter till att göra undantag av någon märklig anledning.
Med andra ord har jag inte ens nu under midsommarhelgen gjort några undantag, utan helt avstått från både alkohol, godis, snacks och fikabröd. Ska jag gå på läkarnas ordinationer, bör jag gå ner ytterligare 15 kilo och det är också det som är målet. Hur jag ska lägga upp mina vanor när jag väl nått min marschvikt återstår att se, men på något sätt måste jag ju även efter viktnedgången ändra mina vanor så att jag behåller vikten. För det känns ju inte direkt så roligt att behöva avstå från allt gott i all evighet framöver.
 
Sen är det ju märkligt - för att inte säga idiotiskt - att man ska behöva bli svårt sjuk innan man inser hur viktigt det faktiskt är att ta hand om sin hälsa. Det var egentligen först efter mitt cancerbesked i höstas som jag själv insåg hur bräckligt allt egentligen är. Redan har jag ändrat på en stor del av min livsföring, men också insett hut viktigt det är att hålla vikten. Jag har insett hur mycket bättre jag mår och hur mycket mer jag orkar sedan de 18 kilona försvunnit från midjan. Så jag kan bara tänka mig hur det kommer att kännas den dag jag har ytterligare 15 kilo mindre att bära runt på...
 

 
Bilden lånad från Blogcompute
 


Vanesak

Det är inte utan att man förvånas lite över hur lätt man trots allt vänjer sig vid saker och ting, även som sådant som man aldrig trott att man skulle kunna lära sig. För några månader sedan bestämde jag mig för att avstå från alkohol och tyckte på sätt och vis att det var ett rätt tufft beslut att ta. Framförallt med tanke på hur ingrodd alkoholkulturen trots allt är i Sverige och vilken tråkmåns man anses vara om man inte dricker alkohol. Jag såg framför mig hur jag skulle mötas av en massa fördomar om att vara nykter alkoholist och en lång rad andra saker.
Anledningen till beslutet var helt enkelt att jag efter en mer eller mindre påtvingad period av nykterhet efter operationen i höstas inte kände mig sugen på alkohol längre. Jag tyckte inte att det smakade gott och uppskattade inte längre att vara påverkad av alkohol. Men samtidigt som jag insåg att jag ständigt skulle behöva försvara mitt beslut i olika sociala sammanhang där alkohol förekommer, insåg jag också hur inpräntad vanan att dricka alkohol är i min egen tillvaro. Skulle en god lördagmiddag vara lika festlig utan ett glas vin eller en öl till maten? Skulle det vara samma sak att gå på restaurang om man inte drack något? Hur skulle det vara på olika middagar, då alla andra dricker förutom jag själv?
Jag ska väl börja med att erkänna att jag trots allt inte varit hundraprocentigt avhållsam, jag har faktiskt tagit enstaka glas. Men det har verkligen varit enstaka glas och ingenting annat. Och det har gått förvånansvärt bra måste jag säga. Till en början kändes lediga helgkvällar lite konstiga, det var som att något "fattades" kändes det som. Men ju mer tiden gått, ju mindre har jag tänkt på det och nu känns det trots allt rätt naturligt att alkohol inte är en given del av tillvaron - även om jag kan ta något glas ibland.
Jag har nog svårt att se mig som absolutist resten av livet, det måste jag nog säga. Och jag tänker inte på något vis moralisera över folk som tycker om att vara ute och festa. Det kommer säkerligen hända även för min del, fast i långt mycket mindre utsträckning än det någonsin gjort tidigare. Tilläggas ska väl att jag inte druckit några omåttliga mängder ens innan jag blev sjuk i somras, men någon gång per vecka blev det något alkoholhaltigt i någon utsträckning. Även om det många gånger bara varit frågan om enstaka glas. Men min poäng kvarstår, det är märkligt vad snabbt man vänjer om sig från en vana till en annan bara man bestämmer sig. Plötsligt funkar det faktiskt väldigt bra att dricka vatten till en god lördagmiddag eller att avstå alkohol i olika sociala sammanhang. Än så länge har jag inte fått särskilt många kommentarer kring att jag väljer ett alkoholfritt alternativ - snarare tvärtom. Men av egen erfarenhet vet jag att de kommentarerna kommer förr eller senare, vilket egentligen är rätt sjukt. Det borde ju trots allt vara upp till var och en om man dricker alkohol eller ej - utan att bli ifrågasatt. Men tyvärr fungerar den svenska mentaliteten inte så alla gånger...
 

 
Bilden lånad från Miriam the star
 


Ibland måste man kvadda levern

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2015-02-20
 


Nykterist javisst

Efter operationen i september hade jag strikta direktiv om att hålla mig helt nykter, jag åt starka värktabletter och fick inte ens ta en lättöl. Under sjukhusvistesen var det av naturliga skäl inget större problem, jag var ständigt påpassad av personalen och hade inga möjligheter att ens få tag i något alkoholhaltigt. Sedan jag väl slutade med värktabletterna har jag tagit lite vin eller någon whisky ibland, men har inte direkt tyckt att det varit särskilt gott längre. Men framförallt har jag inte längre tyckt om känslan av att vara alkoholpåverkad, istället har jag tyckt att varit i det närmaste obehagligt. Ändå har jag försökt att ta lite vin då och då för att försöka vänja mig igen, dock utan några större framgångar.
Så nu har jag bestämt mig, eftersom jag inte ser anledningen till att stoppa något i munnen som jag inte tycker om och inte gillar effekten av. Det blir helt enkelt ingen mer alkohol för min del, inte i någon som helst utsträckning. Det sjuka är att det inte varit ett helt lätt beslut, trots anledningen till att jag tagit det. Svårigheten ligger i alla kommentarer jag vet väntar när man avböjer alkohol i olika sociala sammanhang. I den svenska kulturen är det nämligen inte socialt accepterat att vara nykter på till exempel en fest om man inte kör eller är gravid. Men gravid kommer jag ju aldrig att bli och för tillfället avstår jag även från bilkörning eftersom jag ännu inte riktigt litar på min finmotorik och mina reflexer efter operationen i höstas. Så då kvarstår den tredje frågan som brukar komma upp om man är nykter på en fest: om man är nykter alkoholist.
Jag har förr om åren haft perioder då jag helt avstått från alkohol, av ungefär samma anledningar som nu. Och jag blev riktigt paff över hur ogenerat folk kunde fråga rent ut om jag var nykter alkoholist. Även om jag skulle råka vara det så är det ju trots allt inte något som en person jag knappt känner har med att göra.
Personligen avskyr jag när man måste försvara sig för beslut man tagit eller ett ställningstagande man gjort. Är ett beslut som bara rör min egen tillvaro och vanor, är det väl inget som folk egentligen borde ifrågasätta alls. Men så har det ändå blivit flera gånger för mig när jag tagit beslut som kanske "sticker ut" lite. Mitt val att inte skaffa barn har varit ett sådant val till exempel, där folk tycks ha sig rätt att ifrågsätta och försöka få mig att ändra uppfattning.
Och det är många som blir mer provocerade av en person som är helt nykter på en fest än en person som blir fullast av alla. Den som blir riktigt full kan man retas lite med dagen efter, medan den som är nykter är provocerande. Märkligt, eller hur? Nu biter jag dock  i det sura äpplet vad gäller kommentarer om att man avstår alkohol, folk får tycka vad de vill. Vill folk tro att jag är nykter alkoholist får de väl helt enkelt tro det. Och vill folk kommentera mitt val eller tycka att jag är en tråkmåns så får är det upp till var och en.
Jag gör inget ställningstagande för eller mot att dricka alkohol, det är upp till var och en. Det enda ställningstagandet jag gör är att jag själv väljer bort alkoholen, sen får andra göra sitt val.
 

 
Bilden lånad av Ida Warg
 


Don't drink and drive!

Hur skulle DU agera i det är läget? Skulle du blåsa? Jag hoppas att de flesta INTE skulle göra det!
 
 


Alkoholkonsumtion

Jag får allt svårare för svensk alkoholkultur, som känns alltmer osmaklig. Istället känner jag allt större sympati för den alkoholkultur man har i sydeuropa, där man visserligen dricker oftare men i mycket måttligare mängder de gånger man dricker.
Här i "Brännvinbältet" är alkoholkonsumtion ofta detsamma som att var mer eller mindre på fyllan. Att "bara" ta ett eller två glas vid en fest är oftast inte särskilt socialt accepterat. Jag har perioder varit väldigt försiktig med alkoholen och ibland låtit bli att dricka helt, även på fester - och har fått de mest märkliga reaktioner på detta. För så länge man inte är gravid eller ska köra bil är dret liksom inte riktigt socialt accepterat att var nykter på en fest eller middag. Vissa reagerar genom at fråga rent ut om jag är nykter alkoholist, medan andra verkar bli riktigt provocerade.
Med den/de personer som blir allra fullast inte alls uppfattas som provocerande så länge de inte blir stökiga, våldsamma eller otrevliga. Istället är det många som retas och skojar med dessa personer och jargongen går i stil med "hade du kul igår, eller?", "minns något från igår" eller "träkeps idag, va?". Alltmedan den som varit nykter - och förmodligen haft minst lika trevligt som dem som druckit - uppfatts som en tråkmåns och torris.
Än mindre socialt accepterat är det om man tar en öl eller två på en måndag. Jag som jobbar skift är ofta ledig under veckorna eftersom jag jobbar varannan helg - och det händer då och då att jag tar en eller några öl mitt i veckan om jag ska jobba till helgen. Detta då det oftast inte blir något alkoholhaltigt, eller möjligen väldigt små mängder, när jag jobbar en helg. Men säger man till någon att man tar en öl (eller vad man nu dricker) en måndagskväll får ma direkt en alkoholiststämpel i pannan. Och det oftast väldigt resolut. Trots att jag kanske egentligen dricker avsevärt mindre alkohol än dem som klämmer en box vin fredag/lördag kväll, men aldrig dricker under veckorna.
Jag har mycket lättare att sympatisera med den kultur där man dricker mer måttligt än vad vi enerellt sett gör här i Svetige. Jag står inte med pekpinne och talar om hur andra ska dricka, det är jargongen jag har svårt för. Om jag vill vara nykter på en fest eller ta ett par glas en vardagskväll då jag ska jobba kommande helg är mitt val och inte något som någon annan ska lägga sig i. Det har blivit för mycket även för mig vissa gånger. Det har hänt att jag vaknat med minnesluckor, att jag nästan bokstavligen krupit hem på alla fyra från krogen. Been there, done that...
 
Tiden efter min operation åt jag mängder med starka värktabletter och hade stränga restriktioner vad gällde mitt alkoholintag; jag fick inte ens dricka lättöl. Nu är restriktionerna aningen lättare, men jag är fortfarande rekommenderad att ta det lugnt med drickandet. Vilket jag också gör, förstås.
Men efter flera veckor av totalt avhållsamhet från alkohol, har jag plötsligt fått än svårare för att dricka någon alkohol och därmed också vår svenska alkoholkultur. Jag har verkligen försökt, men vissa saker får jag inte längre i mig helt enkelt. Öl går bra och vin funkar i måttliga mängder. Men whiskey, som jag tidigare tyckt väldigt mycket om, får jag knappt i mig längre.
Till en början kände jag att jag ville försöka "öva upp mig" igen, vilket jag verkligen har försökt med. Men med måttliga framgångar. Istället har jag alltmer känt en avsmak vad gäller alkohol. Inte bara vad gäller smaken i sig, utan även att vara påverkad av alkohol. Det är inte på något sätt längre särskilt roligt att känna sig berusad, snarare känns det numera obehagligt. Jag är inte längre lockad av att dricka, inte på långa vägar på samma sätt som tidigare. Och det känns faktiskt riktigt skönt! Jag tänker nog inte avstå från alkohol helt och hållet framöver, men kommer vara mycket, mycket måttlig. Och hoppas förstås på att jag - till skillnad mot tidigare - kommer slippa kommentarer när jag avstår från att dricka.
Även om jag inte på något sätt drack några stora mängder innan operationen, känner jag mig så mycket piggare nu än vad jag gjorde medan jag hade "mer svenska" alkoholvanor. Och det på ett sätt som inte har med att göra att jag opererat bort en tumör. För jag känner en enorm skillnad de gånger efter operationen jag trots allt druckit lite större mängder mot när de perioder då jag inte gjort det. Jag blir piggare, orkar mer, sover bättre... Så helt i enlighet med min nya, sundare livsstil kommer jag även vara avsevärt försiktigare med alkoholen framöver.
 

 
Bilderna lånade från Drugfree.org, Wanted.de
 


Kenneth Aalborgs julbord - inte bara glögg

 


Någon som blir sugen på glögg?!

 


No smoking

I min värld är det något positivt om man kan erkänna att man har fel och med tiden ändra åsikt i olika frågor. Andra gånger kanske det inte nödvändigtvis finns något som är absolut rätt eller fel i en fråga, men man kan ändå ändra åsikt med tiden på grund av till exempel nya erfarenheter.
När rökförbudet på krogen var jag fortfarande heltidsrökare och var helt och hållet emot ett förbud. Jag övervägde till och med på fullaste allvar att sluta gå på krogen. Som heltidsrökare hade jag ingen som helst lust att behöva springa ut och röka under kvällens gång, samtidigt  som att sluta röka inte var ett alternativ just då. När någon försöker ändra mina vanor med hjälp av förbud, blir jag bara obstinat och fortsätter med min vana av ren trots. Dessutom tvivlade jag på att krogarna skulle kunna lösa rökförbudet inomhus med bra alternativ för oss rökare.
Men när rökförbudet väl var infört, gillade jag det. Att inte behöva tvätta kläderna man haft under en krogkväll var ju en vinst i sig. Vi som var med innan rökförbudets tid minns ju hur kläderna luktade efter en kväll på krogen. Vädring hjälpte oftast inte för att få bort den inpyrd rökstanken. Idag skulle jag förmodligen rata en krog där det mot förmodan var tillåtet att röka.
Normalt sett har jag oftast inte störts av andras rökning, trots att jag är rökfri sedan många år. I vissa sammanhang kan jag till och med tycka att det luktar gott. Och jag anser inte riktigt att jag heller har rätt att lägga mig i andras vanor och livsval. Men sedan min diagnos att jag fått cancer (även om jag kommr bli frisk), kan jag bli riktig förbannad på rökare. Inte för att jag störs av röken, utan för att det är en så onödig risk.
Det är verkligen inte värt våndan och smärtan med att gå igenom en cancebehandling för få röka under några års tid. Dessutom drabbar inte sjukdomen bara den som blir sjuk, utan även alla anhöriga som också drabbas av så mycket ångest och vånda kring hela situationen.
Så när man nu diskuterar rökförbud på flera allmänna platser, som uteserveringar och lekplatser, jublar jag högt. Förhoppningsvis får det några att sluta röka som en följd av förbudet och därmed är det någon eller några som slipper drabbas av cancer.
Sen kan jag ibland tycka att det trots allt faktiskt är en onödig hetsjakt på rökare. Så länge tobak är en laglig substans, blir det lite dubbelmoral med alla rökförbud överallt. Varför inte rakt av förbjuda röktobak helt och hållet direkt istället för att det steg för steg?!
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilden lånad från Her Campus
 


Fly den grå vardagen...

 

 
Bilden lånad från Trivseltorsken
 


Ebola

 

 
AB 1 DN 1 2 3 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad av Banksy
 


No smoking

Jag har varit nikotinist till och från i över 20 år, merparten av de åren som rökare. För några år sedan lade jag dock av helt med rökningen och snusar istället på heltid. Jag röker enstaka cigaretter, men det rör sig om 10-20 cigaretter om året. Och även om inte heller snus kan beskyllas vara någon hälsokur, så är det många gånger bättre än rökning.
Sedan jag slutade röka har jag aldrig känt att jag störts av andras rökning på något sätt. Jag kan till och med tycka att det luktar rätt gott i vissa sammanhang. Undantaget är väl de personer som rökt stora mängder under många år och luktar väldigt "inpyrt", då går det över från doft till stank. Men jag har ändå haft en rätt avslappnad inställning till folks rökande och inte lagt mig andras vanor eller kommit med några moralpredikningar till dem som röker. Jag har resonerat att det är upp till var och en. Visserligen är jag i min fulla rätt att ha en åsikt, men man kanske inte alltid är i sin rätt att lägga sig folks privatliv i alla lägen.
Det är idag omöjligt att hävda att man inte är medveten om riskerna med rökning. Informationen är alldeles för tydlig för att ha gått någon förbi - och det är den största anledningen till att jag själv slutade röka. Precis som för de flesta andra som slutat, misstänker jag. Tidigare har jag resonerat att det kanske inte är hela världen med någon enstaka cigarett här och där, jag har känt ungefär att "det kan jag unna mig" eftersom det är så pass sällan jag röker.
Men sedan jag i tisdags fick beskedet om min tumör i nacken har jag en gång för alla bestämt mig: det blir inte en enda cigarett till för min del. Aldrig mer, det är inte värt det! Jag har idag ingen aning om orsaken till tumören jag bär på - och vill inte veta heller. Jag skulle hinna gräma mig till döds innan tumören gjorde det om jag fick veta att detta med största sannolikhet var självförvållat.
Och helt plötsligt har jag börjat känna att jag hyser ett extremt agg emot rökning, som ju är den i särklass största riskfaktorn för att få cancer. Vilken annan vara som helst, som bara vore en bråkdel så cancerframkallande skulle aldrig få säljas. När jag nu drabbats av denna hemska sjukdom, kan jag plötsligt inte förstå att jag själv utsatt mig och att andra fortfarande utsätter sig för denna risk och misshandlar sina kroppar så illa
 
Igår trotsade jag mitt mående och åkte in till stan. Jag behövde bland annat ta mig förbi på jobbe med lite papper och hade även några andra ärenden. Sen kändes det trots allt skönt att också komma ut lite med tanke på att jag praktiskt taget knappt varit utenför dörren sista veckan.
Jag börjar med jobbet och tar sedan tunnelbanan till Fridhemsplan. Inte av lathet denna gång, utan helt enkelt för att jag inte skulle orka gå från polishuset på Bergsgatan till Fridhemsplan. Jag går den korta sträckan från tunnelbanan till Systembolaget vid Västermalmsgallerien. Då jag visste precis vad jag skulle ha, var jag snabbt framme vid kassan för att betala. Trots den korta promenaden, börjar jag nu vara rejält trött. Svetten rinner och jag går ostadigare än vad jag brukar. Killen i kassan tittar skeptiskt på mig och verkar för några sekunder klura över om jag är berusad eller ej. Men så upptäcker han min käpp som jag krampaktigt stödjer mig mot och verkar bestämma mig för att jag åtminstone borde vara någorlunda nykter (tilläggas ska att jag var helt nykter).
Väl ute på gatan igen är jag totalt slutkörd. Jag upptäcker en tom uteservering en bit bort och dråsar tungt ner på en av bänkarna för att få någon form av vila en stund. I samma stund passerar två tjejer i 18-20-årsåldern, båda girigt sugande på varsin cigarett. De ska uppenbarligen in i en port alldeles intill uteserveringen där jag sitter och jag hör hur ena tjejen utbrister att "Men hallåååå, jag måste asså röka färdigt först innan vi går in ba!".
Och jag kommer på mig själv med att bli riktigt förbannad! Jag ville plötsligt gå fram till dessa tjejer och fråga vad fan de håller på med. Förklara för dem hur det kan gå och fråga om de vill gå igenom samma procedur som jag nu kommer tvingas göra - bara för att få dra i sig ett antal giftpinnar varje dag.
Dock avstår jag från att skälla ut tjejerna efter noter utan börjar sakta stappla vidare till nästa affär innan jag sedan skulle åka hem. Några rökare till han jag se på vägen - och var  nära att gå fram och rycka cigaretten ur mungipan på dem och fråga vad fan de håller på med.
För jag lovar er; hade jag vetat att jag sluppit detta elände hade jag verkligen avstått från varende cigarett jag rökt genom åren och istället kunnat ha mångt mycket roligare för alla de pengar jag lagt ut på tobak.
 


 

 
Bilderna lånade från Quit smoking NY, Cancerfonden
 


Inget ovanligt har hänt

Bonden har varit bortrest en vecka och när han kommer hem, möter drängen upp honom på tågstationen med häst och vagn. Under hemresan frågar bonden:
- Har det hänt något ovanligt då jag har varit borta?
- Nej, det har inte hänt något ovanligt, svarar drängen.
- Men vad har du på vagnen?
- De förbrända svinen.
- Va, de förbrända svinen?!
- Ja, ladugården brann ner igår.
- VA?? Brann ladugården ner?
- Ja, den antändes från boningshuset.
- Vad fan säger du?? Har boningshuset brunnit?
- Ja, ett av ljusen på kistan välte tyvärr.
- Vems kista?
- Er frus.
- Har min fru dött?
- Ja, hon ramlade ner från stegen och bröt nacken för några dagar sedan.
- Vad gjorde hon på stegen?
- Hon var full.
- Men det var väl inget ovanligt.
- Det var ju precis det jag sa!! Det har inte hänt något ovanligt medan du var borta.
 

 
Bilden lånad från Gemzells sandlåda
 


Alkoholkultur

Jag kan ibland ha lite svårt för den svenska alkoholkulturen, en kultur som visserligen är ungefär densamma i hela "Brännvinsbältet", dit ju Sverige trots allt räknas. Vi har ofta svårt att umgås avslappnat utan alkohol och helst ska det dessutom vara ganska stora mängder. Uttrycket att "gå ut och ta en öl" innebär oftast att man tar åtskilligt mer än bara en enda öl. Möjligen en afterwork kan innebära några få glas, men inte annars...
Går man på fest, blir folk otroligt provocerade av någon som håller sig nykter hela kvällen. Är man gravid eller ska köra bil hem, då godtar folk att man inte dricker. Men om man helt enkelt bara vill hålla sig nykter, då blir folk istället provocerade.
Jag har själv i perioder varit väldigt återhållsam med alkohol, helt enkelt för att jag inte varit sugen och velat ha något alkoholhaltigt. Och jag tror det är ytterst sällan jag blivit så ifrågasatt för något som vid just dessa tillfällen. Folk har rent ut frågat om jag är nykter alkoholist, om jag är sjuk och en massa andra saker - som de ju faktiskt inte har med att göra överhuvudtaget. Frågor som faktiskt kan provocera mig väldigt mycket, eftersom det trots allt borde vara mitt val om jag dricker alkohol eller ej.
Men en person som istället blir rejält packad och har druckit rejält för mycket provocerar inte de andra festdeltagarna på samma sätt, så länge hen inte blir jobbig eller våldsam. Istället kan folk skämtsamt retas med vederbörande dagen efter och fråga hur denne mår eller hur mycket hen kommer ihåg av kvällens övningar. Det är med andra ord mycket mer socialt accepterat att dricka för mycket, men inte att håller sig helt nykter på en fest eller under en utekväll.
Detsamma gäller om jag skulle ta några öl en måndagskväll. Direkt börjar folk höja på ögonbrynen och hojta saker om alkoholistvarningar åt höger och vänster. Samtidigt kan exakt samma personer hinka i sig öl efter öl på fredagskvällen - då jag kanske håller mig nykter eftersom jag ska jobba under helgen. Jag ser inga alkoholistvaringar i att dricka alkohol en vardag, så länge man kan styra över sitt drickande. Och vari ligger felet att dricka alkohol en måndag om man ändå är ledig för att sedan hålla sig nykter under helgen om man jobbar då?
Med andra ord kan jag störa mig väldigt mycket på alla de moralpredikningar och moralkakor som levereras kring alkoholkonsumtion. För mig är det viktiga hur mycket och hur ofta man dricker, där har ni definitionen på när man eventuellt kan börja få problem. Men om jag dricker alkohol 2-3 gånger i veckan men förlägger dessa tillfällem under perioden måndag - torsdag eller fredag - söndag har ingen med att göra. Precis som ifall jag dricker eller inte när jag går på fest.
 
Sen ska jag villigt erkänna en sak. Jag har väldigt svårt för grejen att bara ta ett eller två glas och sedan inte dricka mer. Jag tillhör dem som i princip aldrig dricker alkohol mitt på dagen eller till till exempel lunchen om jag är på semester eller liknande. Detta är just därför att jag vet att jag då bara blir trött och kissnödig.
Ska jag dricka alkohol, tar jag hellre liter mer än bara ett eller ett par glas - och då i så fall framåt kvällen. Sen innebär det givetvis inte att jag nödvändigtvis är på fyllan, men bara något enstaka glas är oftast inget alternativ. Då vet jag att jag kommer somna väldigt tidigt eftersom jag bara blir trött när alkoholen börjar gå ur kroppen - och dessförinnan får jag springa på toaletten stup i kvarten.
 

 
Bilden lånad från CommentsKart
 


Tidigare inlägg