Kenneth Aalborgs julbord - inte bara glögg

 


Någon som blir sugen på glögg?!

 


No smoking

I min värld är det något positivt om man kan erkänna att man har fel och med tiden ändra åsikt i olika frågor. Andra gånger kanske det inte nödvändigtvis finns något som är absolut rätt eller fel i en fråga, men man kan ändå ändra åsikt med tiden på grund av till exempel nya erfarenheter.
När rökförbudet på krogen var jag fortfarande heltidsrökare och var helt och hållet emot ett förbud. Jag övervägde till och med på fullaste allvar att sluta gå på krogen. Som heltidsrökare hade jag ingen som helst lust att behöva springa ut och röka under kvällens gång, samtidigt  som att sluta röka inte var ett alternativ just då. När någon försöker ändra mina vanor med hjälp av förbud, blir jag bara obstinat och fortsätter med min vana av ren trots. Dessutom tvivlade jag på att krogarna skulle kunna lösa rökförbudet inomhus med bra alternativ för oss rökare.
Men när rökförbudet väl var infört, gillade jag det. Att inte behöva tvätta kläderna man haft under en krogkväll var ju en vinst i sig. Vi som var med innan rökförbudets tid minns ju hur kläderna luktade efter en kväll på krogen. Vädring hjälpte oftast inte för att få bort den inpyrd rökstanken. Idag skulle jag förmodligen rata en krog där det mot förmodan var tillåtet att röka.
Normalt sett har jag oftast inte störts av andras rökning, trots att jag är rökfri sedan många år. I vissa sammanhang kan jag till och med tycka att det luktar gott. Och jag anser inte riktigt att jag heller har rätt att lägga mig i andras vanor och livsval. Men sedan min diagnos att jag fått cancer (även om jag kommr bli frisk), kan jag bli riktig förbannad på rökare. Inte för att jag störs av röken, utan för att det är en så onödig risk.
Det är verkligen inte värt våndan och smärtan med att gå igenom en cancebehandling för få röka under några års tid. Dessutom drabbar inte sjukdomen bara den som blir sjuk, utan även alla anhöriga som också drabbas av så mycket ångest och vånda kring hela situationen.
Så när man nu diskuterar rökförbud på flera allmänna platser, som uteserveringar och lekplatser, jublar jag högt. Förhoppningsvis får det några att sluta röka som en följd av förbudet och därmed är det någon eller några som slipper drabbas av cancer.
Sen kan jag ibland tycka att det trots allt faktiskt är en onödig hetsjakt på rökare. Så länge tobak är en laglig substans, blir det lite dubbelmoral med alla rökförbud överallt. Varför inte rakt av förbjuda röktobak helt och hållet direkt istället för att det steg för steg?!
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilden lånad från Her Campus
 


Fly den grå vardagen...

 

 
Bilden lånad från Trivseltorsken
 


Ebola

 

 
AB 1 DN 1 2 3 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad av Banksy
 


No smoking

Jag har varit nikotinist till och från i över 20 år, merparten av de åren som rökare. För några år sedan lade jag dock av helt med rökningen och snusar istället på heltid. Jag röker enstaka cigaretter, men det rör sig om 10-20 cigaretter om året. Och även om inte heller snus kan beskyllas vara någon hälsokur, så är det många gånger bättre än rökning.
Sedan jag slutade röka har jag aldrig känt att jag störts av andras rökning på något sätt. Jag kan till och med tycka att det luktar rätt gott i vissa sammanhang. Undantaget är väl de personer som rökt stora mängder under många år och luktar väldigt "inpyrt", då går det över från doft till stank. Men jag har ändå haft en rätt avslappnad inställning till folks rökande och inte lagt mig andras vanor eller kommit med några moralpredikningar till dem som röker. Jag har resonerat att det är upp till var och en. Visserligen är jag i min fulla rätt att ha en åsikt, men man kanske inte alltid är i sin rätt att lägga sig folks privatliv i alla lägen.
Det är idag omöjligt att hävda att man inte är medveten om riskerna med rökning. Informationen är alldeles för tydlig för att ha gått någon förbi - och det är den största anledningen till att jag själv slutade röka. Precis som för de flesta andra som slutat, misstänker jag. Tidigare har jag resonerat att det kanske inte är hela världen med någon enstaka cigarett här och där, jag har känt ungefär att "det kan jag unna mig" eftersom det är så pass sällan jag röker.
Men sedan jag i tisdags fick beskedet om min tumör i nacken har jag en gång för alla bestämt mig: det blir inte en enda cigarett till för min del. Aldrig mer, det är inte värt det! Jag har idag ingen aning om orsaken till tumören jag bär på - och vill inte veta heller. Jag skulle hinna gräma mig till döds innan tumören gjorde det om jag fick veta att detta med största sannolikhet var självförvållat.
Och helt plötsligt har jag börjat känna att jag hyser ett extremt agg emot rökning, som ju är den i särklass största riskfaktorn för att få cancer. Vilken annan vara som helst, som bara vore en bråkdel så cancerframkallande skulle aldrig få säljas. När jag nu drabbats av denna hemska sjukdom, kan jag plötsligt inte förstå att jag själv utsatt mig och att andra fortfarande utsätter sig för denna risk och misshandlar sina kroppar så illa
 
Igår trotsade jag mitt mående och åkte in till stan. Jag behövde bland annat ta mig förbi på jobbe med lite papper och hade även några andra ärenden. Sen kändes det trots allt skönt att också komma ut lite med tanke på att jag praktiskt taget knappt varit utenför dörren sista veckan.
Jag börjar med jobbet och tar sedan tunnelbanan till Fridhemsplan. Inte av lathet denna gång, utan helt enkelt för att jag inte skulle orka gå från polishuset på Bergsgatan till Fridhemsplan. Jag går den korta sträckan från tunnelbanan till Systembolaget vid Västermalmsgallerien. Då jag visste precis vad jag skulle ha, var jag snabbt framme vid kassan för att betala. Trots den korta promenaden, börjar jag nu vara rejält trött. Svetten rinner och jag går ostadigare än vad jag brukar. Killen i kassan tittar skeptiskt på mig och verkar för några sekunder klura över om jag är berusad eller ej. Men så upptäcker han min käpp som jag krampaktigt stödjer mig mot och verkar bestämma mig för att jag åtminstone borde vara någorlunda nykter (tilläggas ska att jag var helt nykter).
Väl ute på gatan igen är jag totalt slutkörd. Jag upptäcker en tom uteservering en bit bort och dråsar tungt ner på en av bänkarna för att få någon form av vila en stund. I samma stund passerar två tjejer i 18-20-årsåldern, båda girigt sugande på varsin cigarett. De ska uppenbarligen in i en port alldeles intill uteserveringen där jag sitter och jag hör hur ena tjejen utbrister att "Men hallåååå, jag måste asså röka färdigt först innan vi går in ba!".
Och jag kommer på mig själv med att bli riktigt förbannad! Jag ville plötsligt gå fram till dessa tjejer och fråga vad fan de håller på med. Förklara för dem hur det kan gå och fråga om de vill gå igenom samma procedur som jag nu kommer tvingas göra - bara för att få dra i sig ett antal giftpinnar varje dag.
Dock avstår jag från att skälla ut tjejerna efter noter utan börjar sakta stappla vidare till nästa affär innan jag sedan skulle åka hem. Några rökare till han jag se på vägen - och var  nära att gå fram och rycka cigaretten ur mungipan på dem och fråga vad fan de håller på med.
För jag lovar er; hade jag vetat att jag sluppit detta elände hade jag verkligen avstått från varende cigarett jag rökt genom åren och istället kunnat ha mångt mycket roligare för alla de pengar jag lagt ut på tobak.
 


 

 
Bilderna lånade från Quit smoking NY, Cancerfonden
 


Inget ovanligt har hänt

Bonden har varit bortrest en vecka och när han kommer hem, möter drängen upp honom på tågstationen med häst och vagn. Under hemresan frågar bonden:
- Har det hänt något ovanligt då jag har varit borta?
- Nej, det har inte hänt något ovanligt, svarar drängen.
- Men vad har du på vagnen?
- De förbrända svinen.
- Va, de förbrända svinen?!
- Ja, ladugården brann ner igår.
- VA?? Brann ladugården ner?
- Ja, den antändes från boningshuset.
- Vad fan säger du?? Har boningshuset brunnit?
- Ja, ett av ljusen på kistan välte tyvärr.
- Vems kista?
- Er frus.
- Har min fru dött?
- Ja, hon ramlade ner från stegen och bröt nacken för några dagar sedan.
- Vad gjorde hon på stegen?
- Hon var full.
- Men det var väl inget ovanligt.
- Det var ju precis det jag sa!! Det har inte hänt något ovanligt medan du var borta.
 

 
Bilden lånad från Gemzells sandlåda
 


Alkoholkultur

Jag kan ibland ha lite svårt för den svenska alkoholkulturen, en kultur som visserligen är ungefär densamma i hela "Brännvinsbältet", dit ju Sverige trots allt räknas. Vi har ofta svårt att umgås avslappnat utan alkohol och helst ska det dessutom vara ganska stora mängder. Uttrycket att "gå ut och ta en öl" innebär oftast att man tar åtskilligt mer än bara en enda öl. Möjligen en afterwork kan innebära några få glas, men inte annars...
Går man på fest, blir folk otroligt provocerade av någon som håller sig nykter hela kvällen. Är man gravid eller ska köra bil hem, då godtar folk att man inte dricker. Men om man helt enkelt bara vill hålla sig nykter, då blir folk istället provocerade.
Jag har själv i perioder varit väldigt återhållsam med alkohol, helt enkelt för att jag inte varit sugen och velat ha något alkoholhaltigt. Och jag tror det är ytterst sällan jag blivit så ifrågasatt för något som vid just dessa tillfällen. Folk har rent ut frågat om jag är nykter alkoholist, om jag är sjuk och en massa andra saker - som de ju faktiskt inte har med att göra överhuvudtaget. Frågor som faktiskt kan provocera mig väldigt mycket, eftersom det trots allt borde vara mitt val om jag dricker alkohol eller ej.
Men en person som istället blir rejält packad och har druckit rejält för mycket provocerar inte de andra festdeltagarna på samma sätt, så länge hen inte blir jobbig eller våldsam. Istället kan folk skämtsamt retas med vederbörande dagen efter och fråga hur denne mår eller hur mycket hen kommer ihåg av kvällens övningar. Det är med andra ord mycket mer socialt accepterat att dricka för mycket, men inte att håller sig helt nykter på en fest eller under en utekväll.
Detsamma gäller om jag skulle ta några öl en måndagskväll. Direkt börjar folk höja på ögonbrynen och hojta saker om alkoholistvarningar åt höger och vänster. Samtidigt kan exakt samma personer hinka i sig öl efter öl på fredagskvällen - då jag kanske håller mig nykter eftersom jag ska jobba under helgen. Jag ser inga alkoholistvaringar i att dricka alkohol en vardag, så länge man kan styra över sitt drickande. Och vari ligger felet att dricka alkohol en måndag om man ändå är ledig för att sedan hålla sig nykter under helgen om man jobbar då?
Med andra ord kan jag störa mig väldigt mycket på alla de moralpredikningar och moralkakor som levereras kring alkoholkonsumtion. För mig är det viktiga hur mycket och hur ofta man dricker, där har ni definitionen på när man eventuellt kan börja få problem. Men om jag dricker alkohol 2-3 gånger i veckan men förlägger dessa tillfällem under perioden måndag - torsdag eller fredag - söndag har ingen med att göra. Precis som ifall jag dricker eller inte när jag går på fest.
 
Sen ska jag villigt erkänna en sak. Jag har väldigt svårt för grejen att bara ta ett eller två glas och sedan inte dricka mer. Jag tillhör dem som i princip aldrig dricker alkohol mitt på dagen eller till till exempel lunchen om jag är på semester eller liknande. Detta är just därför att jag vet att jag då bara blir trött och kissnödig.
Ska jag dricka alkohol, tar jag hellre liter mer än bara ett eller ett par glas - och då i så fall framåt kvällen. Sen innebär det givetvis inte att jag nödvändigtvis är på fyllan, men bara något enstaka glas är oftast inget alternativ. Då vet jag att jag kommer somna väldigt tidigt eftersom jag bara blir trött när alkoholen börjar gå ur kroppen - och dessförinnan får jag springa på toaletten stup i kvarten.
 

 
Bilden lånad från CommentsKart
 


Dagen-efter-tips

Bra tips till er ungdomar när ni rullat lite för mycket hatt!
 
 


Don't drink and drive

 

 


 


Uteliv

Många skulle kalla det tragisk, kanske rentav desperat och sorgligt. Andra skulle kanske kalla det lite märkligt och konstigt men inte i övrigt höja på ögonbrynen åt det hela. Alla har säkerligen lite olika syn på det hela och det får man gärna ha. Alla skulle säkert inte göra som jag, men det är upp till var och en.
Men faktum kvarstår, jag kan faktiskt roas av att gå på krogen på egen hand. Kanske inte varje gång jag ska ut, men någon gång ibland kan jag roas av att göra det. Jag sätter mig oftast i baren eller i utkanten av uteserveringen (under den del av året dessa är öppna) och gläds åt att iaktta spektaklet runtomkring mig.
Killarnas desperata blickar efter potentiella tjejer att ragga upp. Karlarna på 50+ som fortfarande tror att de kan få 20-åriga tjejer på fall - och absolut inte kan förstå att de får ett nej. Kvinnorna på 45+ som fortfarande klär i tajta kläder från H&M och sminkar sig som om de trodde de var 18 - och uppenbarligen tror att 20-åriga killar tycker att de fortfarande är attraktiva. Tjejerna i 20-25-årsåldern som nervöst fnissar i baren, plockar med sina handväskor och mobiler och desperat försöker hålla de raggande killarna på håll. 20-25-åriga killar som pratar fitta, knulla och brudar, hinkar öl i abnorma mängder, spottar snus och tycker att de är fantastiskt balla och tror att varende tjej i 25 mils radie runt dem ska falla som furor bara de tittar på dem. Paren som faktiskt träffats någon gång under kvällens gång, som står och hånglar i något hörn med händerna någonstans långt inne under varandras kläder och tungorna långt nere i varandras svalg. Just de par som får mig att vilja gå fram och gasta att "GET A ROOM, FOR GOD'S SAKE!!!". Eller grupperna av ungdomar som går ut tillsammans och sitter vid samma bord, men istället för att prata och umgås väljer att fippla med sina iPhones istället.
När man sedan lämnar krogen och beger sig hemåt genom natte ser man förutom de par som träffats under kvällen (fortfarande med tungarna nere i varandras svalg), även de par som varit tillsammans ett tag och gått ut tillsammans denna kväll. Jag frågar mig ofta hur många förhållanden det är som havererat en sen kväll i stans uteliv efter ett alldeles för stort intag av alkohol? Uppenbarligen är det många par som skulle behöva hålla sig helt nyktra när de umgås, med tanke på alla fyllegräl man får hör på tunnelbanan eller nattbussen när man åker hem genom natten. Skitsaker under kvällens gång urartar plötsligt till jättegräl och man skriker hejvilt åt varandra och anklagar sin partner för både det ena och det andra.
 
Okej, det är absolut inte bara negativt att gå på krogen. Jag tycker absolut att det är roligt att göra ibland, annars skulle jag absolut inte gå ut överhuvudtaget. Men de gånger jag gör det på egen hand ser man just dessa sidor lite extra tydligt, de komiska och kanske lite sorgliga sidor jag just nämnt. Går man ut i sällskap med någon eller några blir det en helt annan sak, då fokuserar man på umgänget med sitt sällskap istället och märker inte så mycket av vad som händer runtomkring.
 

 
Bilden lånad från Freem Vector
 


Vi har inte problem med spriten, vi har problem med verkligheten

 


Ta den långa vägen hem

 


Systembolaget

Så här är det det går till - egentligen.... ;-)
 
 


Finlandskryssning

Häromkvällen hamnade jag framför Kalla Fakta som handlade om hur det går till på finlandsfärjorna framförallt på helgkryssningarna. Man har nämligen noterat att anmälningarna om våldtäkter och misshandelsfall ökat markant senaste två åren.
Med dold kamera vandrar reportarna runt och iakttar vad som sker i barer och på dansgolv. Föga förvånande nekas ytterst få att beställa i barerna trots uppenbart hög promillehalt i blodet, man bevittnar flera bråk men ytterst få vakter - och de få som finns verkar inte göra många knop. Enligt de uppgifter TV4 kommit över har varje fartyg 3-5 vakter i tjänst - på fartyg som tar i runda slängar 2.000 passagerare. Det säger sig ju självt att det blir svårt att upprätthålla en vettig ordning ombord bland alla fylltrattar med en sådan bemanning bland vakterna.
Men att det festas rätt duktig på dessa fartyg är ju knappast någon nyhet för någon. Det vet ju vi alla som någon gång åkt på en finlandskryssning. Själv hyser jag något av en hatkärlek till att åka dessa kryssningar. Det kan absolut vara trevligt ibland, det tänker jag inte neka till. Men det är också en mycket speciell stämning ombord med allt festande och alla människor som åker på sina månatliga finlandskryssningar för att kröka och köpa billig sprit. För många av dessa är en finlandskryssning fantastiskt "hawaii" och fullt jämförbart med en charterresa till Kreta.
Och även om de flesta är ombord och har trevligt, tycks det vara ett återkommande problem med våldäkter och misshandel ombord. Alltmedan rederierna slår ifrån sig och tycker att de gör fullt tillräckligt för upprätthålla ordningen och ha en ansvarsfull alkoholförsäljning och -servering. Visserligen vore det konstigt om det aldrig begicks några brott på färjorna och de vore en utopi att tro att man skulle uppnå en nollnivå på den punkten.
Men märkligast av allt är Tallink Siljas personaldirektör Vahur Ausmees inställning till det ökande antalet våldtäkter ombord på fartygen:
– Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. De vet vart det kan leda, säger han till Kalla Faktas reporter. Visst kan man dividera huruvida man tar en extra risk om man dricker sig redlöst berusad. Men i slutändan spelar det trots allt ingen roll i vilket skick en person - det ger inte någon rätt att begå en våldtäkt gentemot vederbörande. Du ska spritt språngande naken kunna somna av redlös berusning mitt inne i Stockholms city utan att någon tar sig friheten att ha sex med dig.
Visserligen går Tallink Siljas VD Kadri Land ut och säger att uttalandet inte är något rederiet ställer sig bakom, men det känns som att man nu får lite att jobba med hos rederierna. Det måste ju förstås kännas tryggt för passagerarna ombord och man måste veta att det finns vakter som kan styra upp ifall det blir oroligt och bråkigt. Något som tyvärr är en överhängande risk när det finns många berusade personer på samma lilla begränsade yta. Även om varjet person självklart också har ett eget ansvar för sitt drickande och sitt beteende, så kommer det alltid finnas folk som på olika sätt missköter sig och personer som av olika anledningar får för mycket innanför västen. Och av den anledningen måste det också finnas personal som upprätthåller någon form av säkerhet...
För min del blir jag inte direkt mer lockad av att göra en finlandskryssning inom den närmsta framtiden efter att ha sett programmet.
 

 
AB 1 2 DN 1 TV4 1

Bilden lånad från Roliga skyltar
 


Gula Blend tanten demtenterar rökningens faror

 


Karaktär

När jag var 10-12 gav jag mitt livs allra sista nyårslöfte. Efter det har jag aldrig givit några eftersom jag vet att jag oftast inte kan hålla dem. Det ironiska är att med tiden har just detta nyårslöfte blivit det jag ändå lyckats hålla någorlunda under en stor del av livet.
Jag lovade nämligen att inte äta något godis under ett helt år. Det tog inte många veckor innan jag bröt löftet, jag insåg de omöjliga i att helt avstå från sötsaker. Men jag kände å andra sidan heller inget behov i att regelbundet stoppa i mig en massa socker - trots min låga ålder.
Varje lördag fick jag pengar av mina föräldrar för att gå bort till affären och köpa lördagsgodis, men allt oftare började jag välja att istället köpa en serietidning eller något annat än just godis för pengarna. Det föll sig liksom så att jag åt allt mindre sötsaker, jag blev alltmer sällan sugen på något sött.
Och det har hållit i sig och alltmer övergått till en vana. Det är inte så att jag inte tycker om godis, fikabröd och sötsaker - för det gör jag egentligen. Men jag är helt enkelt ytterst sällan sugen och tänker oftast inte ens på möjligheten att köpa godis när jag är i affären.
I princip är de enda gånger jag numera köper hem sötsaker när jag ska ha främmande och vill kunna bjuda på något sött efter till exempel middagen. Blir det sedan något över, ställer jag in det köksskåpen - och där blir det stående. Har jag inte främmande igen och tillfälle ges att bjuda på något sött på ett bra tag, då blir det stående tills jag helt enkelt får slänga det eftersom det faktiskt passerat utgångstatum.
Nu har det till och med gått så långt att jag inte ens är benägen att kalla det för att jag har karaktär i det här avseendet. Min definition på att ha karaktär är att kunna avstå även om man är sugen, att det helt enkelt blir ett aktivt val. Men eftersom jag aldrig är sugen på något sött och inte ens tänker tanken att äta sötsaker behöver jag aldrig ens göra det valet...
Det är väldigt ofta jag tackar nej till något sött när det bjuds eftersom jag helt enkelt inte känner att jag vill ha. Många gånger får jag blickar och/eller gliringar när jag inte tar emot något sött. Och varje gång får jag oftast värja mig och försöka förklara att jag inte äter så mycket sötsaker.
 
Ibland kan jag faktiskt önska att jag skulle ha ungfär samma uteblivet sug när det gäller andra saker. Att jag inte äter särskilt mycket sötsaker har säkerligen inverkat till att jag bara har en enda lagning i tänderna och att jag inte väger mer än jag faktiskt gör.
När det gäller många andra saker har jag ingen som helst karaktär överhuvudtaget. Dit hör framförallt hur jag äter i övrigt. Jag är extremt svag för junkfood som pizza och hamburgare, så det är något jag alltför gärna tar till när jag inte orkar laga mat.
Och till skillnad från när jag har sötsaker hemma, så har jag mer svårt att låta bli om jag har någon öl eller påbörjad vinflaska liggande. Inte så att jag har problem, det tänker jag inte påstå, men just sådant har jag svårare att moststå än sockerstinna saker.
Hade jag haft lika lätt att tänka på vad/hur jag äter och dricker hade jag säkerligen haft avsevärt mindre problem med övervikt än vad jag faktiskt har.
Samtidigt har jag övertygelsen att man även ska njuta av saker och ting, att fysiskt och psykiskt välbefinnande faktiskt hänger ihop. Man ska naturligtvis inte överkonsumera något, det är en självklarhet. Men för att må bra fysiskt ska man även må bra psykiskt - och tvärtom. Och för att må bra psykiskt ska man förstås unna sig sådant som man tycker om inom rimliga gränser. Just på den punkten är jag knappast den enda som ibland kan tycka att det är svårt att hitta en balans, att inte ta i lite extra när gäller sådant som jag tycker om i form av mat och dryck till exempel.
Och det är just sådant som jag ibland kan tycka är lite frustrerande, att jag inte alltid kan stå emot frestelsen att gå förbi pizzerien eller grillen istället för att laga någon mat hemma. Jag kan vara fruktansvärt envis vad det gäller mycket annat, men när det kommer till att stå emot vissa frestelser räcker inte alltid envisheten till.
Nu lever jag inte extremt dekadant att det är något egentligt problem. Men när man sätter saker i relation till varandra, känns det som att man borde ha lite mer karaktär på några fler punkter än vad man faktiskt har.
 

 
AB 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från MåBra, WordExplain
 


Haschtag

Inte konstigt att det är så mycket drogproblem i samhället när alla ständigt tjatar om dessa haschtags. Hur ska ungdomar av idag förstå att man ska hålla sig ifrån drogerna, när till och med den statliga televisionen uppmuntrar till man ska haschtagga varandra?! *L*
 
 

 
Bilden lånad från Taz
 


Obstinat beroende

Som inbiten nikotinist finns det vissa saker man helt enkelt inte gör. Inte under några som helst omständigheter. Och dit hör till exempel att gå till jobbet för att jobba natt och inte ta med sig tillräckligt med snus.
Men det var åndå just vad som hände när jag gick till jobbet igår. Jag brukar brukar köpa snus stockvis eftersom det blir lite billigare och brukar alltid komma ihåg att ta med tillräckligt mycket när jag till exempel går till jobbet. Men även solen har ju sina fläckar - synd bara att den här fläcken uppdagades klockan fyra på morgonen när det är ytterst få affärer öppna ens i Stockholm.
Så där satt jag, med drygt två timmar kvar att jobba och fick allt rejälare abstinens samtidigt som jag blev allt grinigare. Jag har varit niotinist till och från i över 20 år, så det känns som jag borde ju liksom kunna rutinerna vid det här laget... Men icke! Något som dessutom gjorde mig aningen lite mer grinig frampå morgonen.
Min stora räddning blev den påse med tuggummin jag hade i jobbväskan. De starka mentholtuggummina dämpade suget en aning, så att det hela ändå blev aningen uthärdligt fram tills jag kom hem strax efter sju.
 
Nåja, det gick ändå förvånansvärt bra att hålla sig ifrån nikotinet under några timmar. Men samtidigt får jag alltid samma tanke varje gång jag var olika anledningar tvingas avstå från nikotin. Nämligen att man som nikotinist behöver "droga sig" för att inte tappa humöret. Precis som att jag ser till att få med mig nycklar, plånbok och mobiltelefon när jag går hemifrån så ser jag också till att ha snusdosan i fickan.
Glömmer jag snusdosan tar jag långa omvägar för att antingen åka hem och hämta snus eller gå förbi närmsta öppna butik och köpa nytt. Medan jag förmodligen inte skulle åka hem och hämta mobilen om jag glömde den. Det är verkligen en stark makt nikotinet har över oss "missbrukare". Även om det naturligtvis inte går att jämföra med att missbruka alkohol eller narkotika som ju påverkar tillvaron så otroligt mycket mer både hälsomässigt, socialt och ekonomiskt.
En av mina största rädslor är nog just att hamna i något tyngre missbruk. På 90-talet jobbade jag med alkoholister och många av dem hade bokstavligen supit bort allt. Vissa hade till och med varit klassade som alkoholister när de var i 12-årsåldern. Så jag fick mig säkert en tankeställare redan då. Men rökare var jag ju redan innan jag började på det jobbet, så den skadan var liksom redan skedd...
Visst finns tanken att så småningom lägga av med tobak helt och hållet, men som med flesta beroenden måste man först vara rejält motiverad. Och den motivationen har jag inte för ögonblicket. Men dyker den upp, kommer jag ta tillfället att försöka sluta.
 

 
Bilden lånad från Mitt i livet
 
DN 1 2 3 4 5 SvD 1
 


Alkoholvanor

Det är på något sätt rätt märkligt vilken given roll alkoholen har i vår tillvaro. Inte för att ogillar alkohol eller på något sätt tänker vara fördömande - jag dricker regelbundet alkohol jag med, så jag är knappast rätt person att fördöma. Men om man tänker efter, är det trots allt märkligt att denna ändå rätt farliga drog (vid överkonsumtion framförallt) har en så given plats i samhället.
Hade alkoholen gjort sitt intåg i Sverige någon gång under de senaste decennierna, hade den knappast tillåtits överhuvudtaget. Med tanke på hur starkt beroendeframkallande det ändå är och vilka skadeverkningar alkoholen har på kroppen, så hade många av oss säkerligen reagerat ganska starkt om det kommit som en "ny" substans till Sverige. I ärlighetens namn är jag tveksam om ens kaffe hade godkänts av myndigheterna idag - och tobak ska vi ju inte tala om.
Inom vården rekommenderar man max 14 standardglas per vecka, under förutsättning att man inte häller i sig samtliga glas under 1-2 kvällar. Man pratar om max fyra standardglas per tillfälle. Detta är den gräns då kroppen börjar ta stryk i någon utsträckning, även om det förstås finns individuella avvikelser åt båda hållen.
En vild gissning från min sida är att säkerligen väldigt många passerar dessa gränser - om inte varje vecka, så åtminstone vissa veckor. Och hur många går på fest eller tar en krogrunda och dricker fyra små öl på hela kvällen? Jag vågar nog gissa mig till att de flesta dricker aningen mer vid sådana tillfällen.
Det finns ju trots allt lite av en dubbelmoral när det gäller vilka varor som säljs i svenska butiker. Medan man säljer tobak och alkohol hej vilt, plockar man bort varor som bara är bråkdelen så farliga när risker upptäcks.
 
I tonåren var jag nog rätt "ovanlig" vad det gällde att testa alkohol. Jag var helt enkelt aldrig nyfiken, jag tyckte inte det kändes spännande överhuvudtaget att prova. Först någon månad innan min 18-årsdag kom jag över några starköl och kom mig för att faktiskt prova. Och jag minns att jag tänkte att "jaha, var det här allt? Vad är det som är så speciellt med det här som gör att alla vill använda alkohol om och om igen??".
Så småningom så insåg jag tjusningen i det hela faktiskt, men har i perioder haft en rätt försiktig alkoholkonsumtion. Absolut inte av några moraliska betänkligheter eller att jag ogillat alkohol, utan snarare för att det helt enkelt fallit sig så. I vissa perioder har jag helt enkelt inte varit sugen, jag har helt enkelt inte velat ha.
Det var nu länge sedan jag var inne i någon sådan period, men senaste tiden har jag alltmer börjat känna att jag börjat komma i en sådan. Jag har helt enkelt tappat sugen och intresset i att dricka alkohol. Plötsligt tycker jag det kan kännas precis lika lockande att dricka läsk till maten, även om det är lördag.
Och ja, jag tycker faktiskt att jag känner mig väsentligt mycket piggare överlag när jag inte druckit på ett tag. Givetvis syftar jag inte på hur jag mår "dagen efter", utan allmäntillståndet. Jag sover bättre och känner mig överlag mycket piggare. Nu låter det nästan som att jag tagit mig ur ett längre missbruk, men så är verkligen inte fallet. Det kan minst lika gärna vara en slump att jag för tillfället känner mig piggare samtidigt som jag fått för mig att avstå från att dricka alkohol.
Hur länge det kommer att hålla i sig vet jag inte, men med tanke på hur bra jag mått på sistone så kommer jag medvetet att hålla igen rejält på min alkoholkonsumtion ett tag framöver. Plötsligt känner jag helt enkelt inget behov av dessa drycker, utan tror till och med att jag kommer må bra av att avstå ett tag framöver... :-)
 

 
Bilden lånad från SR
 


Tidigare inlägg