Styrman Lindqvist

Så är man hemma i Sverige och Kalmar igen! Efter ett antal timmar på resande fot, har jag slutligen kommit hem till Kalmar. Det var nästan en magisk känsla när jag efter fyra månader på samma båt började packa ihop sakerna i den hytt som varit mitt hem under dessa månader.
Precis som varje gång jag mönstrar av ett fartyg, fylls jag av en blandning av känslor! Glädje över att komma hem, att kunna återgå till livet iland för ett tag och kunna göra sådant jag inte kunnat göra ombord. Äta det jag vill när jag vill, kunna komma och gå som jag vill, se på svensk TV och ta ett glas vin på helgkvällen.
Samtidigt ett vemod över att lämna båten och alla människor ombord som man har lärt känna. Fyra månader är en lång tid och man lägger verkligen om alla sina vanor för att smälta in i gemenskapen ombord.
Nu sitter jag här hemma med en härlig känsla i kroppen! Det är nu bara några formaliteter som fattas innan jag faktiskt kan börja jobba som styrman. Jag måste skicka in alla papper till Transportstyrelsen för att sedan få min behörighet som styrman. Men det känns ju som en bagatell i sammanhanget. Nu kan jag inte låta bli att tänka på mina år i skolbänken, på allt kämpande med tentor och inlämningsuppgifter, alla sena nätter lutad över skolböcker och dator för hålla alla deadlines. Det har varit många gånger jag varit på väg att ge upp, på väg att hoppa av och bara skita i alltihop. Dels för det höga tempot i utbildningen, dels för att jag ibland tvekat på om jag faktiskt valt rätt. Men när jag väl varit till sjöss på mina praktikbåtar, har jag insett att det är till sjöss jag ska vara. På något sätt ska jag jobba inom sjönäringen, det har jag alltmer övertygats om.
Men nu är jag klar och kan titulera mig styrman! Jag har efter mycket tandgnisslande, slitande av hår och sömnlösa nätter tagit mig igenom utbildningen. Och det är något som gör att jag känner mig riktigt stolt över mig själv!!

Dock grusades min glädje över att vara hemma och äntligen färdig med utbildningen rätt rejält under resan från båten och till Kalmar. I Göteborg skulle jag byta rån flyg till tåg och hade kort bytestid minst sagt. På en timme skulle jag hinna av planet, få ut mitt bagage, ta mig igenom tullen och sedan till centralen för att hinna med tåget.
Det fixade si faktiskt mot alla odds och 10 minuter innan tågets avgång baxade jag ombord allt mitt bagage på tåget. Då det var några minuter kvar innan tåget skulle avgå, ställer jag mig utanför tåget en stund. Jag skulle röka (jo, har syndat lite grann sista veckorna men har nu slutat helt igen) och ringa min skjuts i Kalmar för att bekräfta att jag hunnit med tåget. Hela tiden stod jag så att jag i ögonvrån kunde skymta mitt bagage. Dock tittade jag bort några gånger, dels så jag slog numret och skulle ringa och dels då jag steg åt sidan när några skulle av tåget. När jag kommer ombord igen, är min dataväska borta!!
Förutom datorn innehöll väskan en massa datatillbehör och viktiga papper. Bara datagrejerna är tillsammans värda över 10.000 kronor, till det en långa rad filer på datorn för ytterliger stora summor pengar. Och så - förstås - sådant som inte går att värdera i pengar. Jag tänker på bilder och skolarbeten som jag aldrig kommer kunna ersätta igen.
Jag har haft en tanke med att lägga in allt på USB-minne istället för att lagra allt på hårddisken, just med tanke på stöldrisk och ifall datorn skulle haverera. Oftast ligger inte minnena i samma väska som datorn, men denna gång gjorde de det. Även betygen och de intyg jag fått från båten för att kunna få ut mina papper som styrman fanns i väskan.
De rent tekniska grejerna - dator med tillbehör - får jag ut på försäkringen och kan ersätta. Men vad gör jag med alla bilder? Minnen sedan flera år tillbaka är plötsligt borta. Jag har dessutom fått börja tänka efter vilka lösenord jag måste ändra för att inte råka illa ut, liksom spärra inloggningen till internetbanken och mitt mobila bredband för att inte förlora en massa pengar. Dessutom blir det nu krångligare med alla bankärenden eftersom jag måste in på banken för alla ärenden (ni vet, så som gjord "förr i tiden" *L*).
Iskallt av tjuven, då jag faktiskt stod alldeles intill hela tiden. Han/hon hade bara tur att jag inte såg vad som skedde. Och jag undrar om dessa personer inser vilket extrabesvär de ställer till med för ägarna till de saker de stjäl? Inser de vilken skada de vållar, att det inte bara är det materiella som försvinner för den som blir bestulen? Att nu någon någonstans kan sitta och gå igenom mina privata bilder känns riktigt kränkande! Så det värsta är inte pengarna eller de dyra sakerna, utan att någon nu har insyn i delar av mitt privataste privatliv. Men detta tycks inte alla inse, utan roffar åt sig sådant som inte tillhör dem själva utan minsta samvetskval.
Det ska kunna gå att stå ett par meter från sina saker utan att blåstirra på dem varenda sekund utan att någon är framme och stjäl något. Hur ska man annars göra? Gå omkring med 30 kilo bagage innanför kläderna?
 

 
Bilderna lånade från Universities webblog, Abuster
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Dagbok, Till sjöss 16/1 - 15/6 2011;

Blekfisar

Jag hade hoppats på en rejäl solbränna innan jag kommer hem om någon vecka. Att kunna stoltsera med att jag faktiskt varit i krokarna kring Sydamerika, Cuba, Florida och södra USA i närmare en månad. Och det började ju bra för ett par veckor sedan, när jag var med på däck vid tankrengöring och en massa förberedelser inför vettingen. Jag blev verkligen rejält brun och kunde minst lika gärna ha legat och stekt på en strand ett par veckor när man såg mitt ansikte.
Men sen ha vädret tvärvänt. Det har varit mulet och åskat och regnat om vartannat. Visserligen har vi inte ens nattetid legat under 25 grader i utetemperatur, men solen har bokstavligt talat lyst med sin frånvaro. Och min tidigare väldigt dekorativa solbränna har så sakteliga börjat blekna bort.
Nu är jag visserligen inte den fåfänga typen, som tycker att det är superviktigt med solbränna på sommaren. Men visst hade det varit roligt att faktiskt kunnat bevisa att man fått inleda sommaren på varma och soliga breddgrader, även om det inneburit att jag fått jobba en hel del också under den här tiden. I dagsläget finns det garanterat en hel del personer hemma i Sverige som är avsevärt brunare än vad jag är.
Det finns de som har det värre, det får jag erkänna! I Nordnorge pratas det om det kan komma snö närmsta dagarna - och så långt har det förstås inte gått här, där jag befinner mig! ;-) Istället får jag nog ändå erkänna att det varit mäktigt när jag varit upp på bryggan under de mörka kvällsvakterna och fått se hur himmel och lyses upp av tätt kommande, kraftiga blixtar. Det är verkligen något speciellt med åskoväder, framförallt ute till havs. Jag slutar aldrig imponeras.

Men nu börjar jag så smått längta hem till den svenska sommaren! Det är verkligen något visst med svensk sommar och själv tillhör jag dem som endast i undantagsfall åker utomlands sommartid. Jag håller mig helst hemma och tar sedan utlandssemestern framåt höstkanten istället. På många sätt har jag faktiskt svårt att förstå att man åker ifrån Sverige när det är som vackrast och härligast, för att vara kvar hemma under den mörka och tråkiga delen av året.
Visserligen kommer jag inte vara ledig särskilt mycket i sommar heller, men några veckor nu i juni blir det i alla fall. Och sedan förhoppningsvis någonting mer lite längre fram.
Men snart är jag åter tillbaka i arbetslivet och kan förhoppningsvis se fram emot åtminstone delvis har somrarna lediga. Ska jag vara till sjöss, är det förstås ingen garanti eftersom man kan "riskera" att missa hela årstider hemma. Själv har jag ju i år missat hela våren, som är om möjligt ännu vackrare än sommaren. Men det är smällar man får ta helt enkelt i så fall. Själv känner jag mig dock inte så lockad av att vara borta mer än max två månader i stöten och då kommer man i alla lägen få åtminstone en del av sommaren hemma i Sverige.
Undrar om någon tycker att jag verkar alldeles för hemmakär och sakna alltför mycket där hemma för att ägna mitt liv åt att vara till sjöss? Jag kan dock lugnar er! På ett eller annat sätt kommer jag jobba inom sjönäringen, det är en sak som är helt säker. Åtminstone några år kommer jag på ett eller annat sätt att faktiskt vara till sjöss, sedan får man se vad livet bär med sig; om man stannar till sjöss eller går iland. För det är en sak jag verkligne lärt mig, att livet gör att saker och ting förändras. Man kan ändra uppfattning om saker och ting, man kan få andra förutsättningar som gör att man får omvärdera sina tidigare val... Så inget behöver vara för evigt bara för att det känns rätt för tillfället. :)
 

 
AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 VG 1
 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Till sjöss 16/1 - 15/6 2011;

Statusuppdatering

Så har jag en vecka kvar på praktiken. En enda vecka av fyra månader till sjöss. Det börjar verkligen kännas att jag varit borta ett tag hemifrån och att det kommer bli superskönt att komma hemma igen.
Jag tror inte det spelar någon roll hur man trivs på en båt, det blir alltid skönt att komma hem efter en längre vistelse till sjöss. Fyra månader är det längsta jag själv varit ute i ett svep och det är en väldigt speciell tillvaro att vara borta hemifrån ombord på en båt. Man saknar sådant man hemma tar för givet, men aldrig tror att man skulle sakna om man var borta länge. Det kan vara att titta på TV, kunna ta en promenad eller gå på stan. Jag kanske inte direkt saknar att gå på krogen, men jag kan sakna att kunna ta en öl eller ett glas vin till helgmiddagen. Jag kan sakna att själv bestämma när och vad jag ska äta och att kunna komma och gå lite som jag vill.
Det är sådant jag saknat varje gång jag varit iväg till sjöss. Även om jag trivs till sjöss, även om jag känner att jag valt rätt bransch att jobba inom, så längtar jag alltid hem efter en längre tid ute på haven. Sådant tror jag de flesta sjömän känner av i någon utsträckning. Och hade jag haft ett jobb iland, hade jag förmodligen saknat andra saker på något sätt.
Men en vecka känns väldigt överskådligt, avmönstringen är verkligen inte långt borta nu. Det kändes aningen kluvet - som alltid - när jag mönstrade på och visste att jag hade fyra månader fram mig till sjöss. Även om det var otroligt spännande och nytt, kändes det också konstigt att vara borta så otroligt länge hemifrån. Men den känslan infinner sig alltid när jag ska iväg. När jag sedan är på plats ombord, känns det genast mycket bättre.
Tidigare praktiker har jag haft två båtar, även om den sammanlagda tiden varit ungefär fyra månader. Men då har jag hunnit hem alltifrån några dagar till 1-2 veckor mellan båtarna och man har hunnit landa lite hemma, packa om och så vidare. Det har inte känts lika länge och påtagligt som när man är ombord fyra månader i ett svep.
Sedan finns det självklart saker ombord som jag kommer att sakna när jag väl kommer hem också - och efter ett tag kommer jag säkerligen vilja bege mig ut till sjöss igen. Men just nu känns det bara skönt att få komma hem ett tag!

Sista tiden ombord har verkligen varit intensiva. Vi har legat till ankars utanför El José i över tio dagar och det brukar vara en tillvaro som normalt sett är ganska lugn. Att gå ankarvakt på bryggan är inte särskilt betungande och på däck brukar det bli väldigt lugnt.
Men så har det varit denna gång. Det hela började med rengöring av lasttankarna. För den som inte är så bevandrad i rutinerna på en tankbåt, innebär detta att man måste göra rent tankarna väldigt grundligt om man lastar två olika typer av laster efter varandra. Och då vår förra last bestod av MTBE och den vi precis lastat av metanol, för att inte riskera att eventuella lastrester av MTBE som kan finnas kvar i tankarna blandas med metanolen. Först spolas tankarna med både salt- och sötvatten i flera omgångar och sedan börjar den jobbigaste delen! Nämligen att gå ned i varje tank och skrubba för hand. Varje tank är 16 meter djup och rymmer ungeför 2.000 m³ last. Så ni förstår att det är ett jäklar göra, eller hur?
Dessutom har det varit rejält varmt här utanför Venezuela med temperaturer uppåt 40 grader i solen. Att då gå ner i en lasttank innanför ett plåtskrov, där luften står helt stilla och dessutom blir rejält fuktig av allt vatten man skrubbar med är en tuff utmaning. Jag själv behövde inte gå ned i särskilt många tankar som tur var (för min egen del alltså), utan fick sitta och hålla kolla uppe på däck och langa ned redskap till de andra i tankarna. Men väl på däck stod de flesta och bokstavligt talat vred ur sina kläder från svett. Det såg verkligen ut som om man övat klädsim istället för att skrubba tankar.
Efter tankrengöringen kommer nästa besked: vetting! Det är helt enkelt en kontroll som oljebolag och andra lastägare som anlitar båten för olika transporter genomför. Det är ganska tuffa kontroller för att se att fartyget uppfyller alla krav på säkerhet, dokumentation, underhåll och en massa annat. Klarar man inte kontrollen kan det innebära att rederiet förlorar flera viktiga kunder och - förstås - därmed en massa pengar. Även om man vet att man har det mesta i ordning ombord, blir det förstås en lång rad förberedelser ändå. Man vill förstås vara på den säkra sidan och gå igenom allt så att inget har missats någonstans. Det kan ju vara alltifrån den berömda mänskliga faktorn till att något gått sönder eller havererat utan att man hunnit notera det än.
Så vi har alla "snittat" väldigt många arbetstimmar per dygn sista tiden och tiden till ankars har inte varit vad sådana liggetider brukar vara. För vår egen del har det förstås på sätt varit tur att vi fått vänta på lasten så pass länge som vi fått göra, annars hade inte hunnit med allt. Och en "vanlig" ankarliggare i över 10 dagar hade i längden blivit ganska långtråkigt förmodligen. Själv känner jag dock att det för min egen del varit nyttiga dagar, jag har lärt mig mycket under dessa dagar och känner nog att jag stärkts en aning i mitt självförtroende.
Och inom närmsta timmarna lägger vi så loss för att gå emot Houston i USA, där jag ska mönstra av! Och det ska bli så skönt att komma hem! :)
 

 
Bilderna lånade från Peter, Addiswa
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Till sjöss 16/1 - 15/6 2011;

Visa fler inlägg